Störst av allt av Malin Persson Giolito

Mina förväntningar var ganska höga på Störst av allt. Den är skriven av tungviktaren Leif Gw:s dotter Malin Persson Giolito som är utbildad jurist. Därför är det väl ganska naturligt att boken skildrar en rättegång. Detta är kärnan historien utgår från men man får också tillbakablickar från ungdomarnas liv i Djursholm vilket också är bokens styrka.

giolito

I centrum för händelsen är Maja och vi ser allt från hennes perspektiv. Hon är anklagad för att ligga bakom skottdramat på sin skola då en av hennes lärare och flera klasskamrater skjuts till döds. Expojkvännen Sebastian är också ett av offren.

Att vara inne i Majas huvud är ett djupdyk i cynism, något som är förvånande med tanke på hennes ålder. Man slås av av hur otroligt blasé hon  är. Maja skådar och dissekerar sin omvärld med en kirurgknivs precision. I rättegångssalen gör hennes dyra försvarsadvokater allt för att framställa henne som en ”poor little rich girl”.

Samtidigt är det enda Maja vill är att vara älskad, mitt i hennes rationalitet finns ett virrvarr av känslor. Och det blir hon, av jämnåriga Sebastian. Han är strulig och naturligtvis negligerad av sin streberfar. Temat känns klassiskt men det som gör Störst av allt unikt är det spännande rättegångsdramat och de vassa observationerna av ungdomarnas liv och känsloliv.

I bokens Djursholm finns det strikta regler och normer för hur man ska vara. Men det som är spännande är att ungdomarna utvecklar ett slags eget parallellsamhälle som ett ekosystem med nya regler och känslor. De har allt men ändå bara varandra. För när föräldrarna inte ser, interagerar de och bygger egna band. Så gör Sebastian och Maja och det är därför hon är beredd på att göra allt för honom, även när hans liv börjar spåra ur.

Boken skildrar också ingående livet i häktningscellen där Maja  sitter i väntan på den avgörande domen. Här verkar hon på ett märkligt sätt att trivas.  Min analys av det hela är att här slipper hon ta en massa val och bygga sin identitet. Här är hon bara hänvisad till strikta regler och en avskalad miljö. I en värld där vi tvingas göra så många val och att bli något, något som kan vara väl så smärtsamt under ungdomstiden, kan en kal cell bisarrt nog vara en fristad.

Skuldfrågan är att ett centralt tema i boken, och det gör att läsaren hela tiden tvingas ta ställning. Det ger historien ett djup och gör att läsaren själv samlar bevis och får ha sin egen rättegång hemma på sofflocket.

Styrkan med historien är de torra och cyniska formuleringarna med ett bildspråk som känns kraftigt. I tillägg vävs historian fint samman utan det känns som stelbenta hopp i kronologin. Jag läser Störst av allt med stor behållning.

Share This:

Reseguide Piran

Nyss hemkommen, solgrillad och minnen av kolgrillat. Kanske en reseguide till Piran är på plats? Vi kör!

Slovenien fick inte mycket av kustlinjen, den existerar på nåder, insprängd mellan storebröderna Kroatien och Italien, som produkten av ett dysfunktionellt äktenskap i form av det gamla Jugoslavien.

Här stoltserar Slovenien med kuststaden Piran, landets sista utpost, som ett välmanikyrerat finger som sträcker sig ut och vill pocka och locka på landet Italien. Piran påminner arkitektoniskt om Venedig med smala gränder, vackra fasader och fönsterluckor i trä. Har ni tänkt på att de där träluckorna är som gjorda för italienskt drama? Någon tittar ut, skriker ut hårda ord så det ekar i gränderna och smäller sen igen dem?

IMG_20170726_112210

Hamnpromenaden är lång och är kantad av restauranger och caféer och överallt kan man bada från cementbryggor. Är man lite mer sugen på att bada i avskildhet går det att vandra längre längs kusten mot Fiesa  där man kan hoppa i från den smala remsan av klappersten. Vattnet är klart, inte så klart som andra delar av medelhavet, men skönt och svalkande. Den enda skamfläcken är att invånarna dumpar matavfallet i gränderna i små plastpåsar som sedan hämtas av en mini-sopbuss. Varför inte samla dessa i ett trevligt kärl i stället?

Vi bodde på Villa Piranesi, ett funktionellt lägenhetshotell med vykortsvacker fasad. Lägenheten hade mini-pentry, vardagsrum och bekvämt sovrum. Tio meter från hamnen och badet. Badrummet var trevligt och kan man ha överseende med en orange soffa så är detta stället ett bra val i mellanklass. Det finns plats för lite matvaror i kylen så att man kan komma in i vardagslunken med frukost innan man startar dagen. Luftkonditioneringen är inte att klaga på.

Närheten till grannländerna avspeglar sig i köket, man kan njuta av både pizza, cevapcici, skaldjur, risotto och rökt korv. En middag(kuvert)  kostar mellan 100-150 SEK och den billigaste ölen kostar ca 20 SEK. Köp inhemskt öl – Lasko svalkar lika gott i gommen som en Carlsberg. Även inhemskt vin går att avnjuta på vanliga druvor så som Chardonnay. Det största missförståndet för oss var att ice coffee inte var iskaffe utan faktiskt en glassdrink med en liten mängd kaffe och ett BERG med grädde på toppen.

Kaffe heter kava på slovenska och skall icke förväxlas med bubblet. Det vanligaste är att dricka espresso och vill man ha en kaffe med mjölk brukar det bli en cappucino. Ettt typiskt bakverk från Slovenien är Gibanica på en bas av mördeg med nötter, äpplen och sesamfrö. Väldigt kraftig men god smak, perfekt till kaffe.

Vi möte inga direkta bottennapp i restaurangväg men här är några tips:

Fritolin pri Cantini

Enkelt, gott och hemtrevligt, med mat som serveras från ett hål i väggen och därefter imundigas på träbänkar i en lummig gränd? Ja tack! Jag provade bläckfisk, stekt fisk och polenta med god smak från vitlök och citron.

Ni vet de där vibrerande dosorna som säger att maten är klar? Detta system har restaurangen gjort mer analogt genom att plinga när maten är färdig, samt att hänga upp en liten fisk av trä, med ett nummer på som motsvarar det som står på ett tilldelat musselskal. Charmigt!

IMG_20170726_141337 (1)

Sarajevo 84

Jättegoda cevapcici och annan balkanmat, lite mer tungt och rustikt. Man förvånas lite över den råa löken som serveras vid sidan men nog så gott till ajvar.

Gostiljna Paräter jag underbar risotto med skaldjur, även pastan med tonfisk var fin. En väldigt flink och uppmärksam servitör och utsikt över gränden och delar av hamnen, samt ljudet av en porlande fontän, inramat av rosa blommor.

Hur var det egentligen med servicenivån i Slovenien/Piran? Mitt samlade intryck är att det är ordning och reda. Taxis kom i tid och det blev inga praktiska problem. Slovenerna är ganska sparsamma i sin kommunikation och det är inga konstigheter. Det kan delvis bero på språket, men också att de faktiskt inte är så slipade än. Skönt kan jag tycka. De verkar inte vilja imponera på turister som en grekisk inkastare på en bargata i Rhodos. Faktiskt verkar det lite som att de helst vill ha landet för sig själva. Sverige vet de inget om, förutom möjligen ABBA och Volvo.

Att göra i Piran

Hyr cyklar och cykla bort till badorten Portoroz, kanske testa minigolf? Ett kul inslag är att småödlorna kravlar över banorna.

Ta er upp till St. George-kyrkan och se utsikten över hav och stad

Köp med er honung, salt och honungslikör

Det går fint att dricka vattnet från kranen!

Att inte göra i Piran

Det är tyvärr inget nattliv att tala om men vi hittade en liten bar i en av gränderna med 80-talsmusik

Betala inte med kort, de vill helst ha betalt med kontanter

Se upp för skotrar och trafik som ibland letar sig in i gränderna, här körs det ibland lite på vinst och förlust, kan jag tycka

Var inte rädd för maneterna, googlade på dem och de ska vara helt ofarliga

Stanna inte för länge, ni vill väl upptäcka mer? Slovenien är inte alls stort och du kan köra tvärs över landet på ett par timmar. Så därför stack vi vidare efter sju dagar och mer om det på bloggen till en annan gång!

Share This:

Har ni tänkt på det, att den enda gången det egentligen är tillåtet att stampa på någon annans konst är om de är mattdesigner

Filmdags! Idag har jag knåpat ihop ett filmtema utifrån devisen ”den onde, den gode och den fule”. Utifrån dess kategorier listar jag några karaktärer i olika filmer som är minnesvärda på ett eller annat sätt.

Den onde

Jigsaw i Saw. Den här killen har haft en dålig dag, eller snarare ett dåligt liv som han tar ut på andra. Tycker bara han är utstuderat elak. Och extremt kreativ i att plåga sina medmänniskor. Kämslan av att han är extremt hal gör också att man verkligen räds honom. Man vet aldrig vad Jigsaw har för planer för dagen.

Rebecca de Mornay i Handen som gungar vaggan satte tidigt skräck i mig. Det är något över hennes perfekta ansikte och medvetetet elaka beteende. Hon är som en dödlig istapp som släpper takskägget. Det faktum att hon är barnvakt och släpps lös i en vanlig, amerikansk helyllefamilj skapar en spännande kontrast,

Norman Bates i Psycho. Den sista scenen ger mig fortfarande gåshud, blicken fäst  i kameran som är extremt självgod och målmedveten. Man bara vet att denne person inte bör släppas ut på gatorna igen. Jag gillar verkligen Anthony Perkins skådespelarinsats. Han har något av en ”guy next door” look vid första anblick men i blicken avslöjas hans morbida tankar.

Den gode

Forrest Gump måste vara en av de allra snällaste karaktärerna. Det är nog därför det går så bra för honom. Han snubblar runt i livet och lyckas alltid gå av på rätt busshållplats (analogi). Forrest har aldrig ett elakt ord till övers för någon och gör allt för sin Jennie. Frågan är om Tom Hanks är så sympatisk för att han spelade Forrest Gump eller spelade Forrest Gump för att han är sympatisk.

Leo i Titanic. Hur snäll var inte han som lät Rose ligga själv på den flytande träbrädan fast han hade fått plats där?

Katniss Everdeen i Hunger Games, en klassisk hjältinna. Hon växer upp i en fattig och utsatt del av världen och erbjuder osjälviskt sig att ta sin systers plats i Hungerspelen. Hon är väldigt beslutsam, har massiva överlevnadsinstinkter, och kan hantera olika vapen. En given vinnare i en Robinson-tävling, borde man tycka. Fast hon är alltid på de svagas sida.

Den fule

Pumba i Lejonkungen måste väl ända vara en av mina favoritroller i en film, all time high, Även om han är tecknad. Han är ju känd för att vara ett ganska fult hängbuksvin men i min värld är han världens charmigaste.

The Goonies monster Sloth. Sminkörerna måste fått fria händer och löpt amok inne i sminkrummet, för att skapa denna styggelse. Det finns inte en enda tillstymmelse till symmetri i hans ansikte. Att använda tandtråd måste dock vara ett lätt jobb för stackars Sloth. Antalet tänder är minimalt. För övrigt en en världens bästa barnfilmer.

Charlize Theron i Monster. Totalt makeover fast på helt fel håll. Charlize vaknade på fel sida och bestämde sig för att göra film och förvandlas till Aileen Wuornos. Detta borde vara resultatet av 350 timmar i solen, hamburgare till frukost, lunch och middag och ett tjog med livssorger och leda som drar mungiporna mot golvet. Och en ögonbrynsblekning? Dock fick hon mycket beröm för sin rolltolkning, med all rätt.

Share This:

Just nu!

Läser just nu: Inget! Men har en beställning liggandes som skall hämtas pronto! Störst av allt av Malin Persson Giolito (visste ni förresten att hon är Leif GW:s dotter??) och Flickorna av Emma Cline. Den senare verkar väldigt hypad men jag blev nyfiken på den. Frågan är vilken av dessa man ska börja med.

Bäst just nu: Inget som är sådär jättesensationellt. Väntar på semestern som börjar om en vecka. Cykla så mycket man kan, för att det är världens bästa grej. Melon, för att det är så fräscht och läskande. Och att laga mat hemma! Har blivit en hel del, thaigryta, halloumisallad, tacowraps och kycklingsallad med avocado. Och havregrynsgröt som man kan toppa med blåbär, strössla linfrö över och flytande honung.

20170717_112958

Ser på just nu: Det har blivit en hel del dokumentärer på SVT Play. Måste tipsa om En politiker blir till om en ung tjej som jobbar för Sverigedemokraterna. Det går från stora ambitioner till att bli utkastad med fostervattnet efter några turer med SDU. Finast är nästan porträttet av familjen hon kommer från. Var har de hittat hennes engelska pappa? Han är riktigt skön och en motvikt till hetsen i familjehemmet att rösta rätt och komma in riksdagen.

Ni måste, måste även följa följetongen med OJ Simpson, från hans uppgång till fall. Historien är inte bara att ingående porträtt av honom utan också en samtidsskildring som går från 80-tal till 90-tal.  Det är 80-tal och yuppie-era. Det är 90-tal och raskravaller i LA. Juice, som han kallas, är en sportpersonlighet och  entreprenör samt bakom kulisserna – en hustrumisshandlare.

I filmväg kan jag verkligen rekommendera Life. Ni vet den där mardrömmen när monstret aldrig går att döda? Filmen har fått sig en känga för att den försöker återanvända Alien och Gravity för mycket men det är absolut inget som stör mig. Jag brukar annars var väldigt känslig för kreatörer som lånar alltför fritt. Men samtidigt går det ju inte att komma ifrån att alla kopierar gamla verk. Mycket av det vi ser idag är ju uppbyggda likt klassiska grekiska dramer eller bibliska intriger. Tror egentligen mitt problem ligger i att när något hyllas gränslöst så känns det något historielöst när man inte ens tänker på förlagan.

Anyways, så handlar Life om att att något överoptimistiskt team hittar en främmande organism som de prövar att förädla ombord på rymdskeppet. Organismen vaknar till liv och visar tecken på aggression som snabbt som övergår i en slakt på besättningen. Det är helt omöjligt att ta kol på monstret och chanserna verkar minimala. Det är den krypande känslan att varelsen befinner sig överallt och är helt ostoppbar som är filmens underhållningsvärde. Riktigt visuellt snygg är den och även med några tänkvärda inpassningar så som hur vi ska förhålla oss till nytt liv. Varför är människan alltid i tron om att rymdorganismer är vänligt sinnade? Vi är själva rovdjur och vår överlevnad går ju också ut på att förinta det som hotar oss. Människan har en stor tilltro till sitt eget intellekt men det finns andra krafter som styr inom oss.

Om inte annat så se det för att det är en svensk regissör och svensk skådespelare – Rebecca Fergusson.

Lysssnar på just nu: Spotify säger: By the way – Red hot chili peppers, Bob Marley – Best of, Sabina Ddumba, Tove Lo.

Share This:

Min fantastiska väninna: bortom Bullerbyn

Stark, självständig, orädd, framåt och obekväm. Flickan är Lila.

Flitig, velig, eftertänksam och drömmande. Flickan är Elena.

De  två unga tjejerna är goda vänner och lever i 50-talets Neapel. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante skildrar tillvaron på smala bakgator och smutsiga innergårdar. Vi ser allt genom Elenas ögon. Könsrollerna är snäva och pressen kommer från olika håll, från familj, vänner och lärare. I det kravfyllda samhället  konkurrerar även de goda vännerna med varandra. Jag skulle säga att vänskapen allt som oftast är ganska obalanserad. Det verkar mer som att det är Elena som har en fascination för Lila. Hon vill vara som henne och tillvaron känns tom när de två inte umgås. Samtidigt kan hon irritera sig väldigt mycket på sin vän. De är i mångt och mycket mer som systrar.

20170709_192951

Det jag gillar med Min fantastiska väninna är att boken verkligen har en puls. Likt tonåringar som har ett uppmärksamhetsspann på cirka fem sekunder och oförmågan att tänka mer än en vecka framåt, är tempot ganska högt och den ena händelsen efter den andra avlöser varandra. Det är ett myller av personer och ibland kan det vara svårt att hänga med.

En känsla jag får när jag läser boken är vrede. Smockan hänger ständigt i luften. Den ena personen pucklar på den andra utan anledning. Det är vuxna som slår barn och syskon som ger varandra en lusing. Maffiabröder härskar på gatorna och Lila drar kniv mot en av dem. Känslorna svallar högt när en otrohetsskandal rullas upp.

Tjejernas liv är präglat av pekpinnar. Man hoppar inte in i bilen med Solaras-bröderna. Man umgås inte med sonen till en mördare och kommunist. Man gör sig osynlig i skolbänken och ser till att få högsta betyg i allt.

Det är som ett Bullerbyn som förvandlats till en melodramatisk italiensk såpopera. Lila och Elena får aldrig riktigt slappna av att utan dras ständigt med i andras spel. Samtidigt läser man vidare i hopp om att snart, snart måste det gå bättre för de här barnen. Saken är den att Elena satsar allt på skolan och även får gå vidare på ett fint läroverk. Lila har helt andra möjligheter och får jobba vidare i familjeföretaget. Det visar även på hur lite makt över sina egna liv de har. Detta skapar också en friktion mellan vännerna, då de måste gå olika vägar i livet.

Jag köpte boken eftersom jag hört väldigt mycket bra om den, bara för att inse att detta är nummer ett av en serie på fyra böcker! Frågan är om jag kommer fortsätta läsa de tre andra. Man har ju lärt känna de här karaktärerna och vill veta hur de går för dem. Samtidigt kan det vara bäst att sluta när man är på topp.

Share This:

Loppis, ny musik och ett filmtips!

I söndags sålde jag på loppis på Drottningtorget. Det var riktigt kul.  Miljön är dessutom trevlig med inramningen av restauranger och glasställen, samt den gula och välkomnande Boulebaren-byggnaden.

20170702_120845

Ett stalltips är att vara väldigt uppmärksam i början den första timmen eftersom de riktigt rutinerade och slipade köparna kommer då. De drar sig inte för at pruta vilt och ta i dina grejer innan du knappt lagt allt på plats. Jag kom med mina kläder i en stor Samsonite-väska och den fick jag ett bud på ca. en sekund efter att jag gått in på torget. Naturligtvis sålde jag den inte. Efter två timmar började krutröken lägga sig och då kommer de mer avslappnade söndagsshopparna som resonerar lugnt och verkar godta priserna på det som säljs. De som utmärkte sig var även snubbarna och gubbarna på jakt efter cd-skivor och dvd-fynd. Jag hade egentligen inte enormt mycket att sälja, men flera som stod runt omkring en hade högar efter högar men höll ändå envist på sina satta priser. Inte helt smart, kan jag tycka. Orka komma hem med allt igen.

Det var lite stressande att vaka över sina kära ägodelar men samtidigt var det roligt att möta folk i olika åldrar, med alla sköna kommentarer det innebar. En kvinna tyckte jag var ”för mager” och var besviken att hon inte kunde köpa mina kläder. En annan man skojade om falsk marknadsföring när han bad om priset på en cd-skiva. Vad de köpte avslöjade också en del av tyckte och smak, alltid intressant.

Timpengen efter att ha stått på loppis i ca. fem timmar var helt OK och med tanke på att jag skulle gjort mig av med de flesta sakerna ändå, måste jag säga att detta var mödan värt!

I veckan har jag lyssnat intensivt på Imagine Dragons nya skiva Evolve. Precis som de förra skivorna tycker jag att de innehåller många starka låtar och det gör att man lyssnar sig igenom hela med glädje. Bäst är: I’ll Make It Up to You. De har fler hip-hop-influenser på denna skivan och det tillför lite extra krydda. Dock skulle jag inte längre säga att det är ett indie-band, detta är arenarock som Coldplay. Utifrån det kriteriet skulle jag säga att Imagine Dragons är de bästa i sitt slag! Perfekt power-pop/rock på väg till jobbet eller gymmet.

Slutligen – ett filmtips! Gillar du Alfred Hitchcock och underfundiga thrillers?  Se The Gift! Jason Bateman är med, en klassisk komediskådespelare, ofta sedd tillsammans med Jennifer Aniston. Han spelar Simon, snubben som har allt – huset, frun och ett välbetalt jobb. En gammal klasskompis från skoltiden dyker upp och försöker bli vän med paret. Frun tycker att den gamla klasskompisen är helt OK, men Simon vill helst bara att han ska låta dem vara. Simon kallar honom ”Gordo the weirdo”. Man börjar få en kuslig känsla av att Gordo vill säga dem något, men man vet inte vad. Han dyker till och med upp oannonserad för att umgås med frun när Simon inte är där. Vi får veta att Simon var lite av ett asshole under skoltiden och det blir mer och mer tydligt att Gordo har andra avsikter….

Jag gillade filmen eftersom den hela tiden vänder upp och ner på konceptet vem som är ond eller god. Det förflutna kan komma ikapp oss på det mest oväntade sätt. För att återkoppla till Hitchcock så var hans klassiska stil att inte visa synligt våld, men att hela tiden dra ut på scener och bygga upp en läskig, krypande stämning. Det är det som gör filmen så himla bra. Man sitter hela tiden på nålar. Gordo är lite av en klassisk stalker och man tänker osökt på den gamla filmen One hour photo med Robin Williams. Joel Edgerton som spelar Gordo har den där lite passivt-agressiva och besatta blicken och han gör det väldigt bra. Även Rebecca Hall är bra som Simons godhjärtade fru.

Share This:

Bokrecension av Americanah

Bokrecension av Americanah av Chimamanda Ngozi Adichies

20170628_104044

Nigerianska Ifemelu är en Americanah – något folk från Nigeria kallar de kvinnor som lämnat hemlandet och flyttat till USA. De försöker se ut som en västerlänning genom att rakpermanenta sitt hår. Det innebär även att skaffa sig fina jobbtitlar och prata med amerikansk uttal. För Ifemelu  är det en del av den amerikanska drömmen. För många nigerianer blir det en ren förolämpning. Det blir extra tydligt när hon stiger in på en frisörsalong för afro-hår och hon blir ifrågasatt av de som arbetar där. Obama har precis vunnit valet och svarta och vita lever sida vid sida i ett mångkulturellt USA. Så här borde hon inte bli behandlad. Eller?

Throwback till Nigeria, 90-tal. Tonåringarna Ifemelu och självsäkre Obinze träffas och tycke uppstår. Adichies porträtterar deras kärleksrelationen väl. Hon förmedlar en känsla av samhörighet och förståelse mellan ungdomarna. Americanah är skriven av någon som minns hur det är att vara ung.  Ifemelu och Obinze ser på sin omgivning med skarp observationsförmåga och det är kul att uppleva världen genom deras ögon. När Ifemelu flyttar till USA för att gå på universitet, är det också spännande att följa hennes resa och hopplöshet över vissa situationer. En incident gör att hon bryter kontakten med sin tonårskärlek och stämningen är uppgiven. Samtidigt kämpar Obinze borta i England, men utan framgång, då han blir tvångsutvisad. Trots detta får man veta tidigt i berättelsen att Obinze numera lever med sin fru i Nigeria, där han lever ett liv i överflöd. Han blev tvingad att återvända till hemlandet och skapa sig ett liv där.

Relationen mellan aunty Uju och Ifemelu är en viktig del av berättelsen. När de lever tillsammans i Nigeria står de varandra nära, men får en ny sorts relation i USA. Det verkar som att aunty Uju ständigt gör sig beroende av andra män och låter det komma i vägen för de relationer som hon egentligen skulle satsa på. Samtidigt var hon en mycket friare och stark själ i Nigeria, men i USA nöjer hon sig med hälften. Hon förfaller och har inte samma självrespekt.Till trots lyckas hon ändå skaffa sig ett arbete på andra sidan Atlanten. Sättet Uju porträtteras på är för att visa hur hon inte passar in i den amerikanska kulturen. Maten gör henne pluffsig och hon måste träffa män hon annars aldrig hade sett efter hemma i Nigeria.

20170628_104026

En annan relation som också tillför boken en dimension  är den mellan Obinze och hans fru Kosi. Så klart är karaktären skapad för att kontrastera mot hans forna barndomskärlek. Hon är en följsam, svartsjuk, lyxhustru, som är intresserad av att det ska se bra ut på ytan. Effekten uppnås, det skapar en schism mellan nuet och dåtiden.

Jag tyckte egentligen bäst om första halvan av boken. Americanah var mer intressant så länge huvudpersonerna var unga studenter i USA respektive England. När Ifemelu blir något äldre och etablerar  sig i USA, är det som att romanen tappar styrfart. När intrigen minskar, blir också tankar och formuleringar lite kletiga, de saknar liksom substans. Jag har upplevt liknande när jag läser en Knausgaard-roman. Det är mycket introspektion och briljans på sina håll, men ibland trampar man kvicksand.

Frågan är om författaren fått kritik för att hon utmålar amerikaner eller nigerianer negativt, men jag anser att hon faktiskt ger en nyanserad bild. Hela grejen är att Ifemelu slits mellan båda kulturer och känner sig lika hemma/främmande för båda. Rasfrågan tas inte heller upp på ett direkt sätt, man får utläsa den mellan raderna. Ifemelu känner ett utanförskap i relationen med både den vita pojkvännen Curt och den svarta, amerikanskfödde pojkvännen Blaine. Det är via dessa hon kommer i kontakt med vardagsrasismen, små subtila kommentarer från svärmor eller på middagar med vänner.

Blaines syster är väldigt snabb med at sätta etiketter på Ifemelu, så som att hon är exotisk i vita mäns ögon. Andra sidan av myntet upplever Ifemelu vid besöket på hårsalongen. Det är schysst att författaren  har valt att gestalta en individ för att förklara och beskriva det nutida samhället. Medan andra är snabba att kategorisera vill egentligen Ifemelu inget hellre än att bli betraktad som en individ och det tror jag är rätt signifikativt för millennials.

Skräms du av tegelstenar är detta inget för dig. Jag tycker om en riktigt bra bok som man kan läsa under en längre period. Detta är lite av ett epos och en bok som inte riktigt släpper taget. Iakttagelserna är som sagt knivskarpa och man får flera aha-upplevelser.  Ibland känns det som att Chimamanda Ngozi Adichies är lite för ambitiös i sina utsvävningar, men kanske hade hon bara behövt en riktigt bra förläggare?

Share This:

Komos-festivalen: en musikoas i Köpenhamn

Inte sugen på att campa i dagar för att se din favoritartist eller att trängas på större festivaler så som Way out west eller Bråvalla? Då är kanske festivalen Komos som gäller. Konceptet är helt nytt för i år och jag hakade på direkt. På Komos är temat mat&musik och genren är folkrock/singer songwriter. Maten som serveras är från foodtrucks och visst finns det en bar med bara Tuborg. Plats: Kongens have, centralt i Köpenhamn.

20170623_224846

20170623_224818

Så klart slank en och annan burgare ner och personalen i trucksen var riktigt hyggliga, på danskt vis. Första dagen regnade det, men andra dagen sken solen. Vi såg kanske fem konserter totalt och de höll en bra nivå överlag, inga besvikelser alls!

Lisa Ekdahl

Att se Lisa kändes väldigt hemtrevligt och fint. Hon bar för dagen något som såg ut som en stylad pyjamas och var som vanligt så söt på sitt alldeles speciella Lisa-vis. Hon hade fin kontakt med bandet och de gjorde en lustig, koreograferad dans på slutet. Lisa bjussade på alla sina gamla hits och verkade inte vara trött på dem över huvud taget. Öppna upp ditt fönster, Vem vet och avdammade Tommy Nilsson-låten  Amelia. Som hon gör så mycket bättre i en slags skön bossanova variant!

Jag har alltid tänkt på hennes röst som ganska spröd, men live som märker man att den har en viss styrka. Hennes mellansnack är ganska speciellt men det når fram, precis som alla låtar hon framför. Hon verkar ha en fin relation till den övervägande danska publiken ”mina danska kungar och drottningar” utbrister hon, och det går hem.

20170623_224602

Kris Kristoffersson

Gubben är ju över 80 år och det märks. Han tappar gitarrsladden och glömmer att ta med munspelet ut på scen. Men Kris  kommer undan med det genom att le sitt finurliga leende och prata med publiken som att den är en gammal polare. Det bästa med spelningen är när han sjunger Bobby McGee och byter ut frasen till ”me and Janis” ( de hade ett förhållande förr) och man känner historiens vingslag. All respekt till någon som varit med så länge. MEN han borde tagit med sig några musiker på scenen. Jag saknar att låtarna inte riktigt lyfter även om det är finstämt och personligt. Texterna tar plats, och det gillar jag. Visste ni förresten att han har svenska rötter? Lite kul.

Passenger

Singer/songwriters kan vara något introverta på scen, men Mike Rosenberg  i Passenger är inte en av dem. Han lyckas med att både vara äkta och lättillgänglig, genom att dra spännande anekdoter om sitt liv som ”busker” då han reste runt och spelade sin musik. Extra kul är det att han faktiskt var i Köpenhamn en gång, och nu är tillbaka. Publiken verkar älska hans sätt och han har en skön jargong. Rösten är alldeles unik och på senaste skivan, som jag lyssnat intensivt på, finns flera starka låtar, inte bara Let her go. Lite kul är att Rosenberg  skämtar om att hans elva fans står längst fram för att höra denna låt och att han vill understryka att det inte är Let it go från Frost. Skratt utbryter. Jag rycktes verkligen med av konserten med Passenger, härlig stämning och solen sken!

Share This:

22 favoritalbum som skulle få följa med till Mars

Här listar jag helt utan inbördes ordning mina favoritalbum som jag utan tvekan skulle ta med mig om jag var tvungen att slungas ut i rymden i en rymdfarkost och aldrig mer kunna återvända till jorden. Kriterierna är att det är album som betytt mycket för mig genom åren, eller en specifik tid i livet. Jag måste fortfarande gilla dem. Albumen kan vara klassiker eller något mer unikt. Hade egentligen velat ta med fler, men måste man avgränsa sig så blir det följande.

Amy Winehouse – Back to black

Amy banade vägen för en ny typ av kvinnliga, egensinniga artister. Albumet känns odödligt och tidlöst. Love Is a Losing Game är så bra det bara kan bli. Ett skönt, puttrigt sound (baktakt!!) med mycket eftertanke.

First Aid Kit – Stay Gold

Med röster och låtar rena som en porlande bäck i Alaska. En nytt grepp på det klassiska Americana-soundet. Och dessutom svenskt. Efter en konsert med systrarna var jag fast. Och jag tröttnar aldrig på låtarna. Bäst: Master Pretender.

Prince – Purple Rain

Prince är en gigant och på denna skivan klämmer han in mesta möjliga av de låtarna jag gillar. Prince är som en gateway in till all annan musik som finns och kan man sin Prince så förstår man alla andra nutida artister. I Would Die 4 U är synthar så det förslår. Och ovanpå det Prince desperat, rockiga och riviga röst. Perfektion.

John Mayer – Continuum

Bästa John, som jag tidigare nämnt.

Rolling Stones – Sticky Fingers

Wild Horses kan vara ena av de finaste rockballaderna som gjorts. Det är livets låt. Och en av världens bästa band, bättre än the Beatles!

Laleh – Sjung

Det är på denna skivan som Laleh växer upp och briljerar. Albumet borde nästan vara upphöjd till nationalskatt.

Madonna – Ray of light

Madonna visade att hon fortfarande var att räkna med. Tyckte hon var så cool under denna perioden. Albumet ger en smak av sommar och semester. Albumet är spirituellt och lättsmält på samma gång.

Bruno Mars – Unorthodox Jukebox

Funky, fresh,  livsglädje och fest! Bruno tar över stafettpinnen från giganten Michael Jackson. Han behövs i allra högsta grad.

Beach House – Bloom

Victoria Legrands röst är så karaktärsfull och mäktig. Omslaget på albumet är dessutom så grafiskt fulländat och titeln är vacker. Syntharna och melodislingorna gör att man skapar sig en egen värld, när man lyssnar på albumet. Det är pompöst och melankoliskt.

Nas – Illmatic

Life’s a bitch, och detta är den sortens old school hip hop som man aldrig tröttnar på. Det kan ändra mitt humör till det bättre. Det är inte överproducerat och överdrivet glamoröst, rösten musikalisk som ett instrument i sig. Det här är så jordnära det kan bli. Keepin’t it real och mjuka knän.

Paul Kalkbrenner – Berlin Calling (soundtrack)

Elektroniskt musik när det är som bäst. Sky and Sand är ett mästerverk med orgel och en filmisk känsla. Även basgången och rytmen är perfekt.

Bright Eyes – I’m wide awake, it’s morning

För akustisk gitarr, för den spröda rösten. Ett uttryck som sticker ut bland alla singer/songwriters. Trubadurkänsla och duetter.

Kings of Convenience – Riot on an empty street

Basfiolen dansar över noterna, låtarna är  lätta och lekfulla som en sommardag. Att lyssna på aktivt eller låta ligga som en slinga i bakgrunden. Njutning för örat.

Pulp – Different Class

Jag har haft en lång relation till  Common Peopledet är något med text och musik som flyter ihop och talar till en. Hur kan man inte vilja ha denna skivan med sig så man får lyssna på Disco 2000 dessutom? Jarvis Cocker är världens coolaste tönt.

You’ll never live like common people,
You’ll never do whatever common people do,
You’ll never fail like common people,
You’ll never watch your life slide out of view,
And dance and drink and screw,
Because there’s nothing else to do.

Rihanna – Loud

Rihannas album är  är ganska banbrytande då den innehåller kombinationen dancehall och elektronisk musik,  som bara ökat  de senaste åren . Loud kom ut i början av 10-talet. Duetten med Drake  i What’s my name är väldigt speciell och jag minns musikvideon. Drake har även han haft ett rise to fame, så det är kul att se hur det började.  Skivan är otroligt jämn och det finns ingen låt direkt man vill hoppa över. Samtidigt förknippar jag skivan med en viss tid i mitt liv.

El Perro del Mar – Love is not pop

Drömlikt vackra melodier som skapar ro i själen. Jag föll direkt. Change Of Heart – bästa basgången!

The National – Boxer

När jag upptäckte the National var det som en smäll i solar plexus. Jag minns exakt var jag befann mig, i ett studentrum och året var 2008.  Sen var det bara raka vägen in på Spotify och botanisera i deras låtskatt. The Boxer utmärker sig för att den har några av de bästa låtarna som Slow show och Ada.

Lauryn Hill – The miseducation of Lauryn Hill

Skivan är en klassiker, med underbara låtar och skönt groove. Bäst: Ex-factor. Detta album fick tidigt följa med mig ut i hörlurarna, ända sen gymnasietiden.

Ryan Adams – Gold

Ett rockigt album med en dos country, rock och blues. Genomgående fint album en kär följeslagare i livet. Många sena kvällar  har tillbringats med Gold.

Camera Obscura – Let’s get out of this country

Poppigt värre och starka låtar med underfundiga arrangemang. Denna skiva återvänder jag alltid till. Man vill packa resväskan med prickiga klänningar och dra!

Fleetwood Mac – Rumours

Som gjord för att sätta sig i en öppen bil och fara ut på den engelska landsvägen med vind i håret. Musiken är välproducerad och Stevie Nicks svala röst passar bra till gitarrer. Flera av låtarna är moderna klassiker och funkar i alla lägen.

Beyoncé – 4

Beyoncés bästa i mitt tycke och den av hennes  skivor som satt mest avtryck hos mig. Här tycker jag att hon  var på toppen av sin karriär. Bara älskar rangen av låtar, från ballad till upptempo. Love on top är en smällkaramell och I was here är mäktig. Det är också här hon berättar att hon är gravid med Blue.

Share This:

Americanah, sommarmalmö&Slovenien

Läser just nu: Snart, snart är jag klar med tegelstenen Americanah. Och då kan jag skriva en recension! Det har varit spännande att stifta bekantskap med nigerianerna Obinze och Ifemelu och deras tillvaro. Boken tar upp många aspekter av klassfrågan som man som vit europé knappt ens tänker på. Boken visar på samtiden som är skildrad från unga människors perspektiv och hur komplicerat identitetskapande kan vara. Ibland är redogörelserna så klockrena att man bara tänker ”ja! så är det!” eller så hänförs man av en helt ny aspekt.

americanah

Bäst just nu: Att återuppleva sommarmalmö. Var en sväng på Kafé Agnes och satt på deras mysiga innergård. Där ligger till och med en liten fontän som porlar hemtrevligt i bakgrunden. dock blev det minus för havremjölk i kaffet. Det skär sig på något konstigt vis.

kaféagnes

Ser på just nu: Agenda på söndagskvällarna känns som en schysst inramning av veckan som varit. Lite som att man förankrar sig i verkligheten inför den stundande måndagen. I helgen blev det filmen The Debt med Helen Mirren. Kan rekommenderas för er som gillar en kombination av (kärleks)drama/action/thriller. Den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sökte upp före detta nazister efter kriget och försökte eliminera dem. Flera år senare släpps det en bok om en av dessa agenternas gärning. Men det är något som inte stämmer…Filmen handlar om att göra upp med sitt förflutna. Vi får se Mirren som den äldre Mossad-agenten och tillbakablickar från hennes tid i Tyskland när hon bodde i en lägenhet med två män. Kameran vågar gå tätt, tätt inpå och skådespeleriet är vasst. Speciellt den tyska nazistläkaren är en karaktär som skapar en kuslig och spännande dynamik. Man blev rent ut sagt förbannad på gubben.

Ser framemot just nu: Så var semestern bokad! Det blev faktiskt doldisen Slovenien i år. Det är en slags kompromiss mellan Österrike, Italien och Kroatien. Vi kommer flyga till Ljubljana och därefter ta buss upp till Bled-området. Färden ska ta cirka en timme med buss, Slovenien är inte speciellt stort . Där ligger en väldigt vacker sjö med en ganska så speciell kyrka i mitten. Sedan kan man även ta sig vidare in i naturreservatet och se vattenfall och andra natursköna skapelser. Björnfritt, hoppas jag.

Efter ett par dagar kommer vi åka vidare till kusten för sol, bad och en medelhavskänsla. Fyra dagar senare avslutas vistelsen i Ljubljana som ska vara en trevlig och genuin stad. Det som återstår är att se hur servicen och standarden är i Slovenien. Det ser ut att vara väldigt vackert och prisvärt men samtidigt kan man undra hur pass långt man kommit med turistnäringen. Jag hittade instragram-kontot feelslovenia och där blir man än mer sugen på att åka dit.
Slovenien

Share This: