En titt i backspegeln – vad hände 2008?

Kan ni fatta att det gått tio år sedan 2008?

Helt galet tycker jag!

Att fylla år för mig handlar inte bara om ett bocka av ett årtal, utan snarare att summera tiden som gått. Inte på ett sådär företagsmässigt sätt, utan i nostalgins töcken. Var det bättre förr? Definitivt, så var det kanske så.

2008 var jag student, bodde i ett studentrum och hade väl inga storslagna planer mer än vad som skulle hända till helgen. Hade inte heller direkt råd att resa så jag hoppade på working holidays. Två flugor i en smäll liksom.

Jag vill hävda att åren före 10-talet  tog ett stort språng mot en ny tid. Tiden MED Facebook. För det var nämligen då det kom. Så visst kan man säga att mycket hände.

USA fick dessutom Barrack Obama som president, och stackaren fick händerna fulla med en finanskris.

Beyoncé blev Sasha Fierce och lyckades på något sätt fasa ut alla de där slicka r’nb-brudarna som nu endast känns som ikoner av sin tid. Christina A, Britney och Mariah Carey. Annars var det Lady Gaga som gällde på uteställena, även om jag hade svårt för Poker Face. Tror det är för att den går i moll eller kanske påminner för mycket om någon dålig schlagerlåt?

Album jag lyssnade på var Bon Iver, Fleet Foxes, Kings of Leon och så kom ett svenskt stjärnskott som jag faktiskt såg som uppvärmning på KB runt den tiden. Kanske några år innan. Det är alltså Lykke Li jag snackar om.

Och – lägereldarnas låt – så stor den var! Minns ni? I’m Yours med Jason Mraz.

Dessutom hände en annan stor grej som också kom att revolutionera sättet vi lyssnar på musik. Spotify lanserades. Jag spenderade timmar på att göra playlists, för förfester och annat. Allt skulle ha ha en spellista. Något jag idag kan ångra, då man inte tog sig tid att lyssna igenom albumen.

En stor musikupplevelse för mig var att se Foo Fighters live på en festival i Stockholm, tror den hette Where the action is. Numera nerlagd. Men det var en sådan där måste-konsert som man ska ha sett.

Det känns också som att Ben Harper var mycket i ropet. Samma år avled Heath Ledger och på hans begravning spelades en av Harpers låtar. Väldigt fint. Samma år släpptes  också Dark Knight och det var en av filmerna som definierade 2008. Personliga favoriter är Revolutionary Road ( Kate & Leo tillsammans på vita duken igen!!) och Liam Neeson i Taken.

I don’t know who you are. … But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. … But if you don’t, I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Varje år kommer det ett nytt skämsplagg, från wifebeater-linne till stora shades eller märkliga jeansmodeller. Jag måste ändå nominera den lilla västen till årets mest lökiga utstyrsel. Den minns jag så väl. Någon annan som gör det?

Med det så lägger jag 2008 lite till handlingarna och konstaterar att det nog snart är något nytt, stort på gång inför nästa decennium. Det ligger i luften.

3 bilder från veckan som gått

Jag var en sväng i downtown Valby och denna bild påminner mig om något från en hårdkokt amerikansk serie som the Wire. Syns inte på bilden men bara ett stenkast ifrån ligger dagis och liknande.Kan bara tänka mig att föräldrarna måste förklara för sin nyligen läskunniga 8-åring (utgår från att de har engelska i skolan i den åldern också) att det där säger man inte!

Har även svängt ihop en god sallad med inspo från Salads&Smoothies. Vinägretten består av: äppelcidervinäger, olivolja och honung. Hälls över en sallad (obs, ta ej tråkig isbergssallad) med getost, valnötter, kyckling, pärllök och päronskivor.

 

 

Läser även denna pärla, så himla förtjust i Penguins böcker. Borde ta mig till en stad snart och se om jag kan hitta fler. Men vänta! Det ska jag ju. Paris i maj! Längtar.

Vända hem av Yaa Gyasi: vittnesmål om slaveriets fasor

I början av Vända hem av Yaa Gyasi finns ett stort släktträd med förgreningar på varsin sida. Allting börjar med Effia i Ghana, Afrika. Släktträdet förgrenas när hennes okända syster Esi blir såld som slav till USA och hennes avkomma bär på slaveriets tunga ok.

Jag såg inte detta släktträd förrän jag läst ett tag och jag hade inte riktigt förberett mig på det myller av personer som förekommer i boken. Det är väldigt ambitiöst av den unga författaren Yaa Gyasi att försöka porträttera en släkts öden genom att låta karaktärerna bli representanter för olika historiska scenarios.  Jag kan tycka att det ibland blir lite krystat och tappar engagemanget för vissa av dem. Det är dock tydligt att arvet släktmedlemmarna bär på följer med ända fram till nutid.

Den första halvan av Vända hem läses med störst behållning. Det är gripande att läsa om grymma stamkrig  och att slavhandeln var så prominent. Gyasi nyanserar bilden: människorna i Ghana var också involverade på ett eller annat sätt. Den röda tråden är att människor är så utlämnade till sina egna öden, sitt kön, sin stamtillhörighet och status. Språket är fylligt och oförlåtande och duckar inte för att beskriva misär och köttsliga lustar.

Flera scener stannar med mig efter att ha lagt ner boken. De grymheter som det innebär att vara slav i USA och vad som händer när man försöker rymma. Ärren på Esis dotter Ness rygg skvallrar om detta. Hon är så ärrad att till och med hennes nya ägare finner det motbjudande att se på. Samtidigt kan jag verkligen tycka att hon är så stark och modig.

Det finns alltså några otroligt starka delar av boken, men trots detta går den inte ända hem hos mig. Det saknas en tydlig intrig och just när jag lärt känna en person i romanen går stafettpinnen över till nästa. Dock måste jag säga att Yaa Gyasi är en viktig röst som behövs för att nyansera slaveriets historia. Dessutom gör hon upp med den amerikanska drömmen när man ser hur det gått för de som kommit till USA som slavar. Trots befrielse från slaveriet finns det osynliga bojor som fjättrar. Jag hade gärna sett att romanen utforskade detta mer – alltså en nutidsskildring.

Två filmer som ryckte mig ur vinterdvalan

Dunkirk

Dunkirk måste vara en av de bästa filmerna jag sett hittills i år. Den är visuellt magisk och stämningen är krypande och olycksbådande. Det är mycket tack vare soundtracket. Man förstår den press och frustration som de engelska soldaterna som väntar på Frankrikes stränder känner. De vill inget hellre än att komma hem  – över vattnet. Samtidigt surrar tyska bombplan över deras huvuden som flugor.

Dunkirk skulle bara kunna vara en film om andra världskriget. De har man sett många av. Men i stället är det en hyllning till piloten och innehåller så mycket flygromantik, så att till och med jag, som inte bryr mig så mycket om motorer, blir biten.

Dunkirk  är extra kul för mig att se, då jag faktiskt varit på denna strand. Den är väldigt långgrund! Längs vägen dit fanns det maskinsgevärsfästen infogade i skyddsvallarna. Det är trots allt bara ca. 70 år sedan.

Känslan i filmen förstärks av karaktärerna som är små inför de stora och skrämmande situationerna. Människor som vill rädda liv, ombord på små båtar. Soldater som är instängda i en båt. Generalen som står längst ut på piren.

En storslagen litenhet i detta mästerverk.

The Killing of a sacred deer

Denna är filmen är flummig men en riktig skattkista att ösa ur för den som gillar att utforska teman och vrida och vända på olika sammanhang. Den bär på spår av grekisk tragedi och dysfunktionella familjeförhållanden. Jag kan tycka att man ibland är lite väl långsökt i sin iver att få fram ett budskap.

Filmen får mig fortfarande att undra – vad är sant och vad är sci-fi?

En kirurg formar en relation med en ung kille vars pappa dött under en hjärtoperation. Martin, som han heter,  är övertygad om att hans pappa dött på grund av kirurgens vårdslöshet och vill nu hämnas på honom. Han säger att hela familjen kommer att dö om inte han offrar en av dem självmant.

Ett ganska udda grepp helt enkelt.

Hämndfilmer är ett återkommande tema men detta är inget actionfylld film utan en långsam, psykologisk thriller där man hela tiden undrar vem som är mest vansinnig. Här har vi en familj som uppenbarligen har kommunikationsproblem. Barnen i familjen gestaltas väl  – hur kuvade de är av sina tillknäppta föräldrar. Deras oskyldiga manér och samtidigt lite oförutsägbara natur blir som en extra krydda i det sociala spelet.

Barry Keoghan spelar Martin riktigt bra. Dessutom är Colin Farrell med i filmen, som pappa kirurg, och han är så skäggprydd att jag först inte kände igen honom.

Och – kan vi prata om Nicole Kidman? Kidman  lyckas på något sätt skapa en liknande roll som den i Eyes Wide Shut  – den undergivna, svala, hustrun. Här gör hon en liknande tolkning utan för den sakens skull kännas blasé. Hon måste ha jublat när hon såg manus.

Killing of a sacred deer är ganska tung men jag gillar ändå att den får en att fundera, långt efter den är slut!

Tät spionhistoria i John le Carrés En eftersökt man

Homeland är ett exempel på en serie som tar upp komplexa frågor om militant islamism och terrorbekämpning. John le Carré bemästrar också konsten att belysa vår politiska samtid på liknande sätt. Hans berättarkonst är lika mycket upplysande som underhållande i spionthrillern En eftersökt man.

Flyktingen Issa Karpov vänder sig i desperation till en turkisk familj, boendes i Tyskland.  Till sin hjälp har han den unga advokaten Annabel Richter, som får kontakt med en gammal affärskontakt till Karpovs far, Tommy Brue. Nu försöker de stoppa Karpov från att utvisas. I början får vi inte veta så mycket om Karpov och det gör allting spännande. Kommer han från Tjetjenien? Varför blev han misshandlad? Varför dyker han upp på just Leyla och Meliks trappa?

Samtidigt finns det krafter, med Bachmann i spetsen, som jobbar inom underrättelsetjänsten för att spåra människor i samhället som kan ha samröre med islamistiska terrororganisationer. Deras metoder är inte alltid helt fläckfria.

Platsen är Hamburg, i kölvattnet av terrorattacken i New York, samma stad där Mohammed Atta utbildades för att flyga in i World Trade Center.  Det är alltså ett ganska infekterat läge och vi får följa de olika personers väg och samröre med varandra. Från USA:s håll fanns det krav på att kartlägga och förhindra terrorism till varje pris vilket ibland gjorde att individen kom i kläm.

Historien vecklas upp på ett metodiskt  men samtidigt intresseväckande sätt. Författaren är allvetande – han betraktar all utifrån och det funkar bra eftersom att historien är ganska så händelsedriven. Ibland tycker jag dock han går miste om gestaltningen, både av karaktärer och miljöer. Personporträtten finns där, men de är mer placerad i en kontext. Dynamiken mellan den flamboyante affärsmannen och den idealistiska juristen är ganska underhållande.

Språket är något torrt och distanserat, men samtidigt passar det väldigt bra till bokens tema. Man skulle också kunna kalla det snustorr elegans. Jag gillar hur le Carré väver samman handling och fakta om  samhällsklimatet på den tiden. Författaren är utan tvekan väldigt allmänbildad.

Mystiken i romanen förstärks av att det regnar, folk står och tittar ut genom fönstret för att de tror att de är iakttagna, samt att man har små telefonsamtal och rendez-vous överallt. Allt som en spionthriller ska innehålla. Jag tyckte En eftersökt man var underhållande om än inte episk.

 

Veckosummering: Photoshop och serietips

Dags att summera veckan! Det har varit en fin vecka, utan friktion. Ni vet den där friktionen som gör att man måste ta sats. Detta var den motsvarande nedförsbacken.

I veckan har jag: 

Avslutat min kurs i Lightroom&Photoshop. Vill lära mig ännu mer och bemästra den här besten som kallas Photoshop. Insett att det finns flera verktyg som funkar så mycket bättre än när jag suttit i GIMP eller Krita. Har ni som gillar att vara kreativa testat Krita förresten? Penslarna är riktigt kul. Det får en att känna att man faktiskt har lite drawing skills. Bildena här ovan är premiärfrån PS. Lekte runt lite.

Lyckas tajma in en grav tågförsening som strandade mig inne i stan och passerat nålsögat för galenskaperna inne på Triangeln, samma kväll. Vem behöver TV. Inte jag! Jag är Malmöbo.

Sett att det finns roliga påskfjädrar lite överallt, som går utanför ramen av de traditionella färgerna. Puderlila t.ex. Känns väldigt uppdaterat. Det är ju som sagt påsktider. Har historiskt sett reflekterat en del över detta i bloggen,  här och här.

Insett att jag är utan Netflix-serie. Skräcken! Men blev tipsad om Hell on wheels som jag väldigt gärna vill se. Det verkar vara lika mycket historielektion som fiktiv spänning.

Annars har jag roat mig med att se denna roliga  Wes Andersson tolkning och dessutom har följande kommit upp i en diskussion. Nämligen miljöer som ser ut att höra hemma något i en av hans filmer. Där kvalar nämligen Kallbadhuset in. Riktigt kul & härliga foton.

 

Skimret som får en att undra: recension av Annihilation

Gillade du Alien eller Natalie Portman i Black Swan? Tyckte du Arrival var en visuell fest med mer mystik än splatter-scener? Ta då en titt på Annihilation, som just nu finns på Netflix. Natalie Portman spelar cancerforskaren Lena och vårt svenska under Tuva Novotny är med i en av birollerna. Tillsammans ger de sig ut på en expedition för att lista ut varför en del av USA täckts av ett märkligt skimmer, där allting i dess väg förolyckas. Området tycks sprida sig och hotar hela den amerikanska befolkningen. Ett annat manskap hade tidigare gett sig iväg med samma uppdrag och ingen av de kom tillbaka levande. Bara Lenas pojkvän. En sen kväll sitter han i köket, med grav organsvikt. Lena bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom.

Fyra kvinnor ger sig alltså i väg, en av dem en psykolog som har en fanatisk övertygelse om att komma närmre sanningen.  När de kommer innanför området, märker gruppen att de tappar tidsuppfattningen samt att de förlorat kontakt med omvärlden. Deras mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning har slagits ut. Målet är att ta sig längre in i terrängen och hitta källan  – ett fyrhus –  vilket är skimrets epicentrum.

Jag vet inte varför men jag sitter som på nålar direkt efter att gänget har gått in i det mystiska området. Det beror troligtvis på fotot. För samtidigt som naturen är vacker så vilar ofta kameran en bit bort.  Det gör att det ser ut som att gruppen ständigt är iakttagna och att de är utlämnade till den grymma naturen. Tempot är lågt och dialogen får mycket utrymme. Det är alltså inte en actionfylld film utan en tät sci-fi thriller. Några gånger bjuds det på bitande action, det finns till exempel ett ganska aggressivt djurliv i området. Lugnet före stormen är utdraget. Det finns bland annat en scen med en björn som är väldigt obehaglig. Det är som man tagit björnscenen i The Revenant och skruvat den ett par varv till.

När man ser Annihilation så är det som att ta del av en avancerad gissningslek. För man måste hela tiden lägga pussel. Vi får veta vad som hänt männen som vistats här innan, men inte hur och varför. Bit för bit vecklas en ohygglig historia upp, som på ett sätt känns logisk men också ren sci-fi. Det finns en del luckor. Bland annat undrar jag varför kvinnorna inte är utrustade med skyddsmasker eller liknande. De går faktiskt in i ett område som ser ut att ha en ganska ogästvänlig miljö.

Det finns delar av intrigen som känns lite mer långsam, till exempel hade jag önskat lite mer underbygga karaktärer, men det är framförallt den sista kvarten som trollbinder mig. Delar av detta känns innovativt och kommer kanske bli en klassisk nyckelscen. Utan att avslöja för mycket gestaltas en varelse i något som mycket väl påminner om modern dans. Snyggt är det!

Annihilation lyckas balansera mellan det existentiella och det äventyrliga och slutet har tolkats i det det oändliga. Jag gillar att filmen är så pass konceptuell att man hela tiden kan omtolka den och hitta nya vinklar. Dessutom är den visuellt vacker.

Asiatiska tapas & Steven Wilson på Vega

Förra helgen var jag med kärt sällskap på konsert – i Köpenhamn.

Medan vårvinterkvällen sänkte sig strosade vi längs Vesterbro för att jaga rätt på en restaurang för lite god mat. Slutmålet: spelning på Vega och Steven Wilson. Kvällsljuset var så fint att jag var tvungen att föreviga det på bild.

Först avnjöts en form av asiatiska tapas på det trevliga stället Kiin Kiin Bao Bao, som har blivit utsedd till Byens bedste 2017. Jättegod glasnudelsallad och Bao med saftigt innehåll serverades. För de som inte vet vad en Bao är, så är det lite som ett knyte med olika råvaror i. Kyckling med vårlök och räkor med wasabi var några av fyllningarna. De hade flera olika drycker på menyn, som ett isthé som smakade mycket bättre än någon sockrig, blaskig variant man kan köpa på ICA. Inredningen var hemtrevlig, med en jordfärgad färgton blandat med skandinavisk stil. Väldigt enkelt och avslappnat!

Liten snabbkurs i Steven Wilson:

inspirerad av både Donna Summer och Pink Floyd

uppvuxen i England

spelar till stor del progressiv rock

spelar gitarr, bas, harpa och flöjt

uppträder gärna barfota på scen

Wilson rörde sig smidigt mellan olika genres (liknande John Mayer) där hans musicerande och starka röst var i centrum. På storduk spelades olika videosnuttar upp, bland annat en imponerande cartoonish historia om en man i en lägenhet med paranoia och en video av den strida strömmen av biltrafik. Estetiken fick mig att tänka på Radioheads omslag till OK Computer. Det var lite som en tids- och musikresa med olika inslag, till och med ABBA fick en personlig hälsning vilket fick de få svenskarna i publiken att bli snuskigt nationalistiska.

Jag uppskattade hans egensinniga och ganska obrydda sida. Han hade inget problem med att be folk sluta filma med motivering vem bryr sig om ett film med medioker kvalitet på YouTube. Det har blivit allt vanligare att artister ber folk att vara mer i nuet när de är på konsert. Mycket förståeligt.

En kul upplevelse, helt enkelt. Inte minst när Steven Wilson spelade fina Lazarus som han sjunger i bandet Porcupine Tree.

Sammantaget en mycket mysig kväll, trots att kylan var bitande. Pulsen slår alltid lite mer innerligt i den danska huvudstaden.

Tjänarinnans berättelse: det begränsade livet i Gilead

Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien (Handmaid’s Tale) på HBO men då jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Tjänarinnans berättelse. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.

Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.

Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare.  Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.

Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.

Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället  i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.

Den genomgående känslan i Tjänarinnans berättelse är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som  ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.

Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.

Tjänarinnans berättelse är viktig, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.

Just nu – februaris ljusglimtar

Ser just nu

Sista avsnittet på Bron överträffade förväntningarna. De första avsnitten tilltalade mig inte alls men sedan tog serien fart. Antar att det korrelerade med regissörsbytet till rutinerade Rumle Hammerich. Danskarna kan som sagt det här med film.

Speciellt imponerad var jag av Sagas hälsningsfras Saga Norén, länskrim Malmö som byttes ut något och avslöjade en del av Sagas öde.  Utan att spoila för mycket.

Här under kommer en liten-liten spoiler. Jag fick rätt angående seriens Edward Norton.

Han i rullstolen. Samma typ av karaktär – oskyldighet blandat med en slags demonisk oförutsägbarhet. Jag lämnade rummet ett par gånger när han plingade på Henriks (polisens) ytterdörr. Snubben var creepy, minst sagt.

För att väga upp dysterheten som kommer med årstiden och en överkonsumtion av scandic noir, dystopier och krigsfilmer som Dunkirk – Parks and Recreation. Ett näpet litet gäng. Puttrigt och taffligt, sådär som i The Office. Man kan se ett eller fem avsnitt, det är bara att välja eftersom de är helt fristående.

Läser just nu

Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse ( The Handmaid’s tale). Språket flyter på så himla bra i romanen, den kommer jag avsluta som en dans! Varje paragraf och stycke är fullmatat med mening och symbolik. Varje tillbakablick känns noga avvägd och frestar inte på läsarens tålamod. Varje handling som Offred utför är noggrannt kalibrerad för att inte hamna utanför ramarna. Minfält.

Gör just nu

Peppar för en presentation i Facebookannonsering OCH konverteringsoptimering inom två veckor. Sedan praktik. Lagom till våren gör entré. Hoppas på ny energi och nya idéer!

Bäst just nu

Att det blivit lite ljusare ute  och att jag faktiskt gick en runda på 4 km. Man behöver inte alltid vara instängd på gymmet.

Är inte Eatery rätt schysst ändå? Och mer kul borta på Malmö Live ska det bli.