Bäst just nu!

Att jag har bokat biljetter till två festivaler med  eminent sällskap på bägge två. Först ut är Komos festival i Köpenhamn. Lisa Ekdahl, Passenger och Kris Kristofferson headlinear. Den senare vill min pojkvän se eftersom det kan vara en tidsfråga innan artisten lägger ner. Karln’ är ingen ungdom längre. Att festivalen har en tydlig matprofil skapar en fin inramning. Den 16 juni bär det av!

Sen har jag även paxat plats till HAVEN festival i augusti månad. Jag och mitt sällskap jublade simultant när vi såg line-upen. Det bjuds på Beach House, Feist, Iggy Pop, The National och Band of Horses. Att även Bon Iver kommer är extra stjärna i boken.

Landsbygden som breder ut sig på kort gångavstånd utanför mitt boende i Hyllie. Gula fält, alléträd,  kyrktoppar och blänkande vattenspeglar i mysiga Vintrie. Har hittat en runda på fyra kilometer där jag både powerwalkat och löptränat. I bakgrunden skymtar IKEA och spär på den svenska idyllen.

18596381_390410364688656_618032910_o

Att vi har cerisrosa pelargonier på balkongen.

In the blood med John Mayer – den är både fräsch och känns tidlös. Fastnar som ingen annan låt just nu. Den känns så universiell och tilltalet är väldigt direkt. Temat är arvsbördan, något som behandlats i sång efter sång och bok efter bok.

Share This:

Don’t let the bedbugs bite ya – recension av Alien: Covenant

*obs* spoiler light *obs*

Alien-filmerna är riktiga klassiker och det var via Prometheus från 2012 jag upptäckte förlagan. Visserligen sen på bollen, men inte mindre entusiast för det. Alienfiguren är riktigt ruskig och jag uppskattar estetiken i båda filmerna. Både rymdmonstret och miljöerna är briljant skapade. Även i den nya Alien: Covenant är fotot och miljöerna fascinerande.

Vi får följa en besättning på väg ut med rymdskeppet Covenant på ett farlig uppdrag. I centrum är Daniels, spelad av Kathrine Waterstone. Återigen skriver Ridley Scott in en kvinnlig hjältinna, även om jag anser att Waterstone  långt ifrån spelar i samma liga som Noomi Rapace i Prometheus. Med på skeppet är också den pliktrogna androiden Walter, spelad av Michael Fassbender, som också hade en viktig roll i Prometheus.

Covenant transporterar en stor mängd embryos med kolonisatörer som ska användas för att bygga upp ett nytt liv på en annan planet. En dramatisk händelse gör att besättningen bestämmer sig för att utforska en mer närliggande planet. Det är här fasorna tar sin början.

Inledningsvis verkar den nya planeten inbjudande. Den är bergig och fylld av magiska vattenfall och frodiga träd. Här  är filmens foto imponerande och skapar en närvaro i biosalongen. Något är dock märkligt, inte ett spår av djurliv syns till. Naturligtvis blir flera av besättningen snart offer för parasiterande aliens. Eftersom det inte lagts så stor energi på karaktärsutveckling skapar det mest en axelryckning, trots att xenomorpherna är nog så intimiderande. Som lite extra kuriosa så har de fått ett slags delfinliknande läte. Jag kan inte låta bli att reflektera över valet. Är det för att delfiner nyligen avslöjas som lite av havets mobbare och terrorister?

Slutligen kommer räddningen på den terrorfyllda ön. En gammal android som man känner från förr dyker upp – David. Även han är spelad av Fassbender. Det visar sig att det var här forskaren Elisabeth Shaw kraschlandade för tio år sedan.

Behållningen med Alien: Covenant är att den tar steget fort från klassisk sci-fi till ett mer djuplodande psykologiskt drama. Det är mycket David/ Walters förtjänst, båda spelade av Michael Fassbinder. Han är skapad av människan, i form av en intelligent android. Istället för blod läcker han vätska vid en skada. När David finner sin motsvarighet i Walter, får han nästan en narcissistisk kick av att se sin jämlike. Det manifesteras i den märkliga scenen när han försöker lära Walter att spela flöjt. Undertonerna är smått homoerotiska. Kyssen som följer kan liknas vid en judaskyss – utan att avslöja för mycket.

Androiderna är dock väldigt olika. David är något av en teknisk förlaga med alla dess barnsjukdomar som uppstår. Problemet är att han är lite för lik människan och har mer känslor än den senare versionen – Walter. Det manifesteras i att David mycket väl vet vad kärlek är. Walter å andra sidan, vet inte vad det innebär att älska. Han påstår att han skyddar Daniels i besättningen ”because it’s my duty”. Fassbinder är skicklig just eftersom han spelar två helt olika personer i samma film, med alla de nyanser det innebär.

Gestalningen av Walter är något komisk, med tanke på Fassbenders dejtingshistorik. Den sociopatiska David torde lätt matchas ihop med Alicia Vikanders häftiga android-gestalning i Ex-machina.  Och ja, Fassbender och Vikander har ju varit ett par i verkliga livet.

Alien:Covenant flörtar lite med 2001: A Space Odyssey då den innehåller inslag av klassisk musik så som Wagner och även korruption ombord på ett rymdskepp. Överlag tycker jag att filmen håller en i sitt grepp från början till slut. Några missar här och var finns så klart, men inget som stör helhetsintrycket. Man blir lite trött av den klassiska ”jag hörde ett mystiskt ljud – jag går och kollar på egen hand- mentaliteten. En facepalm är nära till hands ett par gånger.

Genom att se filmen får man också en mer rationell förklaring till uppkomsten av xenomorpherna, något som dock inte uppskattas av alla fans. Jag tycker dock att den är väldigt bra, eftersom jag tycker att den knyts väldigt bra an till en analogi om människans evolution.  Den underbygger människans drivkraft att skapa, förinta och föröka sig. Något som också i framtiden kan bli vår undergång. Svårt att gå in på detaljer utan att skrika SPOILER, men jag uppskattar alltid när saker sätts in i ett sammanhang. Det mer än bara sci-fi, det blir filosofi!

Share This:

Slow dancing in the Royal Arena

John Mayer följt mig i flera, flera år. Det började med Your Body is a Wonderland som är som en smörbakad bulle. Där befäste han sig som den flickfavorit han var. Han har sedan återkommit på diverse playlists genom åren. Jag föll  för den tillbakalutade, sköna stilen med starka låtar och texter. Mayer har blivit kallad Eric Claptons tronföljare. Av andra har han anklagats för att vara alltför beige och sakna karaktär. Jag väljer att inte intellektualisera varken hans musik eller framförande, utan lägger vikt vid de känslor han väcker av glädje, melankoli och lugn.

Lustigt nog återupptäckte jag honom på nytt för ca. två år sedan via exet Katy Perry då de två gör en väldigt bra duett i Who you love på skivan Paradise Valley. Jag fastnade för hela albumet som hade en mer tydlig folkrock-profil.  Paradise Valley var förmodligen ett försök att tvätta av sig bad boy-stämpeln, som kom efter ett par uttalande i media om gamla flickvänner.

John Mayer har jobbat på att skapa mer autenticitet i sitt musikskapande och på senaste turnén har han samlat på sig ett gäng med rutinerade bluesmusiker. Mot bakgrund av detta kändes det helt rätt att fixa biljetter till Royal Arena den 9  maj – The search for everything tour.

20170509_223851

Det går inte att komma i från att Mayer  är en tekniskt skicklig gitarrist. Tillika har han en stor låtskatt att luta sig mot. Han utbrister till och med att det är väldigt svårt att spela det publiken vill ha, då han har så många låtar att välja från. Bäst är Slow dancing in a burning room men även en bluesig version av Crossroads funkar. Stort pluspoäng när han plockar fram munspelet. Det blir rejält tryck i den fullsatta arenan och det svänger rejält. 16.000 personer befann sig där närmare bestämt –  och Mayer uttryckte sin glädje över detta. Han lockade publiken till allsång och tusentals mobiltelefoner lyste upp arenan.

Den enda besvikelsen var att inte få höra flera av hans andra låtar. Vissa blev bara trist utfyllnad. Jag saknade senaste Love on the weekend, Free Fallin’ och även Who Says. Det är ganska vanligt att artister nuförtiden utesluter flera av sina största hits.

Jag kommer hem från konserten och återupplever den på nytt. Spelar gamla låtar om och igen.  Finner att den absolut bästa skivan måste ändå vara Continuum där i stort sett varenda låt är bra. Gravity, Slow Dancing in a Burning Room och Vultures. Minnet från kvällens konsert är att få ha upplevt hans musik på riktigt, den som man annars bara hört från hörlurar och högtalare. Lite som att uppskissade figurer färgläggs med levande färger.

Share This:

Grädden på moset

Ibland serveras livet rykande färskt. Man får lite extra grädde på moset och kanske snappar man åt sig den där sista kakan på fatet. Utan att det för den sakens skull ska bli kaka på kaka. När jag inte sitter och skriver långsökta analogier över livet så befinner jag mig gärna i soffan eller på Malmös gator för att insupa våren.

Vad är bäst ju nu?

Doffeln måste utan tvekan vara Malmös mest underskattade fik. Solbäddarna utanför är grymt bekväma och erbjuder bra spanläge, med en hygglig kopp kaffe i handen. Priserna är mycket rimliga.

20170506_141814

På Netflix går just nu Designated Survivor. Kiefer Sutherlands röst är som stekt smör i stekpannan.  Här gör han en stabil insats som president. En president som råkar sitta vid makten för att han var den som blev utvald att ta över efter att den ordinarie presidenten sprängts i luften. Gillade du 24 och House of Cards? Betänk dessa två sammanslagna i ett lyckligt äktenskap. Förvänta dig politiskt maktspel och cliffhangers. Man kan helt enkelt inte sluta kolla. Mest gillar jag presschefen Seth Wright som har ett lågmält uppträdande men skarpa kommentarer. FBI-agenten Hannah Wells är inte fy skam heller. Man får leta efter en agent med mer kämpaglöd.

I Pildammsparken vid Margaretapaviljongen presenterar kommunen årets tema för planteringen- Purple Rain. Princereferensen är mycket uttalad. Mycket bra initiativ av kommunen. Man har planterat vackra hyacinter och tulpaner i rosa och lila toner. Färgtemat är uppenbart. Gå dit och ta instagramvänliga foton och njut av blomsterprakten!

20170506_150702

Bubblare: Det är dags för Sana i SKAM! YEY.

Intressant dokumentär om Kevin-mordet på SVT. Är det en rättsskandal som rullas upp framför våra ögon?

Share This:

Med en vän som dig.

Vänskap porträtteras ibland i fiktionens värld, men kanske inte lika ofta och med samma framgång som romantisk kärlek. Kanske för att alla går och väntar på att bli räddade. Räddade av den där springaren på den vita hästen, väckt ur sin Törnrosasömn eller kanske bli förstådda likt Joel i Eternal sunshine of a spotless mind. Ja, ni fattar. Vänskap handlar egentligen inte så mycket om att bli höljd i förälskelsens överseende dimma. Det handlar mer om att mötas, gå den där extra halvmilen med utsträckt hand eller använda sina nya bromance till att spegla, utmana eller förstärka sitt ego. I filmväg kommer jag spontant på tre filmer som är värda ett extra omnämnande.

Stand by me

Tweenies är ett begrepp som har kommit på senare tid. När Stand by me lanserades tror jag inte uttrycket fanns, men karaktärerna i filmen är just tweenies. Det är en spännande ålder, anser jag. Det är barn som inte är vuxna riktigt än, men som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Åldern är ca 10-12 år, när man utforskar världen tillsammans med sina vänner. Jag tror att tweenies får en slags utökad medvetenhet, och samtidigt är man stor nog att ta sig runt på egen hand i sitt närsamhälle. För de flesta barn så är denna utforskande tid relativt oskyldig men premisserna för Stand by me är otäckare.

Platsen är Oregon, 60-tal. Fyra killar ger sig ut på jakt efter ett lik efter att ha hört ryktet om ett mord. Under filmens gång får man lära känna de olika personligheterna och även historian bakom deras öden rullas upp. Det är flera kända ansikten med i filmen – Kiefer Sutherland och River Phoenix. Jag gillar verkligen karaktärsfördjupningen och interaktionen mellan dem. Filmen är inspelad på 80-talet, så många av skådespelarna var bara i början av sin karriär. Stand by me påminner mig om relationer som formar en tidigt i livet och att tiden är flyktig.

Thelma&Louise

Om filmen hade släppts idag, så hade den nog blivit stämplad som övertydlig och melodramatisk, speciellt om man tänker på slutet. Thelma&Louise fick även kritik när den kom, som bland annat att den var manshatande och inspirerade till våldsdåd. Jag vet inte om Siewert Öholm var inblandad. Trots detta, är Thelma&Louise klart sevärd. För att Susan Sarandon är cool som vanligt, och minst lika ball här. För fotot, som är härligt 90-talsretro. För att roadtrips är grejernas grej. För att en ung Brad Pitt dyker upp.

Det effektiva med filmens berättarteknik är att vi hela tiden pressas mot avgrunden (ja, både bildligt och bokstavligt) då tjejernas resa bara förvärras allt mer. Det skapar en effektiv intrig. En slags odyssé genom ett klassiskt Amerika.  Det skulle börja med en rolig semester, men kvinnorna förändras och blir hårdare och tar större risker. Samtidigt växer sig deras vänskap starkare. Dynamiken mellan Susan Sarandon och Geena Davis är väldigt bra, då de är ganska olika som personer och dialogen mellan dem är underhållande. För de som är sugna på att fördjupa sig mer på ämnet  – kolla in detta.

Midnight Cowboy

Alltid undrat var Angelina Jolie fått sina gener ifrån? Svaret är från farsgubben Jan Voight  som spelar i Midnight cowboy.  Filmen är från sent 60-tal och på den tiden var Voigt något av en poster boy. Här spelar han en cowboy som åker till New York för att söka lyckan genom prostitution. Han träffar en kroniskt sjuk bedragare, vid namn Ratso och flyttar in till honom. Ratso spelas av Dustin Hoffman vilket borde ge en fingervisning om filmens kvalitet. Där utvecklar de en nära vänskap och delar många udda händelser. Filmen är långt i från finkänslig utan vågar vara ful, sjavig och hopplös.

Samtidigt tycker jag att filmen är en romantisk hyllning till det urbana livet, med ett neonupplyst New York och små lägenheter.  Det står i tung kontrast till drömmar som krossas. Fotot är i alla fall fantastiskt och lyckas kompensera för det faktum att de båda lever ett tragiskt och miserabelt liv. Dessutom är skådespeleriet väldigt intensivt och kameran vågar dröja sig kvar. Soundtracket får också en stjärna i boken.

Share This:

Två favoriter jag en gång tvingats läsa i skolan.

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Boken marknadsförs som en studie i ondska. Det som gör den här boken så läsvärd att att den hela tiden berättas från Dvärgens perspektiv. Han är glad om det är krig och förbannad när han ser kärlek och glädje. Sida efter sida kokar av ilska och är dränkt av illasinnade tankar.  En annan fördel är att boken är kort och koncis men samtidig fylld med uttryck och händelser.

Eftersom Dvärgen inte är en riktig människa så tar han ett slags utifrånperspektiv och kan därför analysera och kritisera den mänskliga naturen. Därmed är det inte sagt att han hatar sig själv. Han tycker kärlek är motbjudande och det finns inget värre än känslor. Lagerkvist har tagit ett klassiskt stilgrepp och låtit Dvärgen vara riktigt ful, så som ofta ondskefulla varelser porträtteras. För det har också det levererats en del kritik – varför är bara det som är vackert gott?

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ned på rygg och ströp honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. 

Det finns en person som Dvärgen verkligen ser upp till och det är fursten. Anledningen? Fursten är falsk. Det visar att Dvärgen tycker det är bra att manipulera för att nå sina mål.

Dvärgen kom ut under tiden för andra världskriget och jag skulle säga att den är kritisk mot fascism. Dvärgen personifierar den maktfullkomliga  staten som föraktar allt som är svagt. Allt ska ha ett tydligt rationellt syfte, det finns inte plats för några onödiga känsloyttringar eller utsvävningar. Den genomgående idén är machiavelism. Att vilja vandra över lik för att få sin vilja fram. För den som är intresserad av att utforska det temat vidare – se t.ex House of Cards.

Främlingen – Albert Camus

Mamma dog i dag. Eller igår kanske,vet inte.

Detta måste väl ändå vara ett skolboksexempel på hur man inleder en roman? Hela meningen uppsummerar den likgiltighet Mersault känner genom hela romanen.  Vi blir genast förbryllade och lite nyfikna. Varför har karl’n ingen koll?

Mersault reaktion efter moderns död visar på hans svala inställning till livet. Han är inte inriktad på att fylla livet med mening – något som är viktigt inom existentialismen. När det inte finns någon gud skapar vi vårt eget sammanhang. Denna idé födes i en tid när det sekulariseringen i samhället bredde ut sig. Mersault klarar inte det och därför straffas han.

Mersault dödar en annan man i självförsvar men rätten väljer ändå att fälla honom för mord. Allt byggs på hans oengagemang  och initiativlöshet. Samhället ser honom som omoralisk robot och därför ska han dömas. Jag tycker att bokens effektivt använder sig av en person för att förklara ett helt samhällsfenomen. Man blir nog så provocerad av Mersault handlingar (eller frånvaro av handlingar) och senare blir man även provocerad av straffet han slutligen får. Främlingen är en bok som får en att känna och tycka på samma gång.

I filmväg så gick tankarna efter ett tag till Garden State, som är en gammal klassiker med Natalie Portman och Zach Braff. Den var väldigt uppskattad när den kom men har också blivit lite bashad för att den är överdriven och hipsteraktig. Huvudkaraktären har ett mindset som liknar Mersaults. I flera år har han inte känt någonting, men blir senare förändrad efter mötet med Sam, spelad av Portman. Filmen  handlar just om att fylla livet med mening. Något Mersault inte var intresserad av. Därav tycker jag den är passande att associera till Camus gamla klassiker. De flesta idéer kommer ju i nya format.

Share This:

Play that funky music.

På morgnarna sitter jag mest med The Weekend på repeat. Det passar liksom bra att vakna upp till. Men annars har jag span på en hel del nytt som banar vägen för en härlig vår.

John Mayer har hållit igång ett tag och har ett antal låtar och album bakom sig. Av kommentarer att döma på Youtube är han en riktig jäkel live. Senaste albumet, en favorit i mitt tycke, var mer folkrock-inspirerat och där bjuds det bland annat på en duett med Katy Perry. Låten kan vara en av mina mest spelade för ca 1-2 år sedan. Därför känns det som ett måste att se honom i Köpenhamn i maj. Sagt och gjort, biljetter bokades och jag förväntar mig en spelning med en låtkavalkad och stämningsfullt gitarrspel.

En kompis till mig tipsade om Timber Timbre som spelar på Babel på skärtorsdagen. Även om jag inte helt säkert kommer gå på konserten så fastnade jag verkligen för deras senaste skiva. Den är stämningsfull och låter som en blandning mellan flera olika genres och musiker. Bob Dylan, Velvet Underground och Prince, typ.

Slutligen – Regina Spektor har kommit ut med nytt album – Remember Us to Life. Denna damen har varit min husgud under flera, flera år. Hennes pianoklinkande och underfundiga texter lirkar sig in i själen på något sätt. När jag fick veta att hon skulle komma till Way out West ångrade jag lite att jag valt bort denna för en annan festival men så tänker jag att det nog kommer fler tilfällen. Denna kvinna lär inte lägga av på ett tag. Så om jag ska nämna fyra favoritlåtar så kommer de faktiskt från flera av hennes album. Kan inte riktigt säga att det finns ett som är bättre eller sämre. Men det måste vara Laughing with, Fidelity och Don’t Leave Me. Eller – Folding Chair! Förstår inte hur man kan skriva om ett besök på stranden och få det att låta som rena poesin. En slags hyllning till att bara låta livet vara livet och kanske dela det med någon man tycker om. Inget storslaget, bara enkelt.

Come and open up your folding chair next to me
My feet are buried in the sand and there’s a breeze
There’s a shadow you can’t see my eyes
And the sea is just a wetter version of the skies

Share This:

Filmtips från medelhavet

En spansk afton, brukar det heta. Dock tänkte jag inte prata om tapas och sangria utan att jag har tillbringat flera sådana kvällar framför spansk film. Jag brukar ofta prata om dansk film, som jag tycker är överlägsen våra svenska. Men en annan favorit som seglat upp på listan är faktiskt från landet av tjurfäktning och paella. Jag gillar spansk film därför att den vågar dyka lite djupare ner under ytan och utforska det mänskliga psyket. Ofta är historierna mer okonventionella och även om de är långt ifrån amerikaniserade så skapar skådespelarnas insatser en väldig lättillgänglighet. Jag tog mig friheten att knåpa ihop en liten översikt.

El desconocido

Denna filmen är en riktigt nervpirrande rysare. Gillade du Taken så är detta en klassisk familjefar-som-utmanar-bovarna. Av alla spanska filmer jag tipsar om är detta en mer konventionell historia. Retribution påminner också en del om Speed, där förövaren står i direkt kontakt med offret. Det handlar om en bankman som pressad på pengar. En morgon sätter han sig i sin bil och kör iväg. Då får han ett telefonsamtal av en person som säger att om han går ur bilen, kommer den att explodera. Därför måste han skaffa fram pengar och det snabbt. Filmen är lika delar action och familjedramatik. Kampen mot klockan gör att det inte är en död stund i hela filmen.

Al final del túnel

Är en av de filmerna jag sett senast och har färskast i minnet. Nu fick jag lära mig att den faktiskt är från Argentina, men den är väl en film som det talas spanska i. Al final del túnel  handlar om en rullstolsbunden man som bor ensam. Plötsligt börjar han höra mystiska ljud som avslöjar att ett gäng rånare gräver en tunnel parallellt med hans eget källarutrymme. Samtidigt flyttar den förföriska Berta in tillsammans med sin lilla dotter. Hon verkar vara en helt vanlig inneboende som visar sig samarbete med rånarna. Joaquín sätter då sin egen plan i verket. Jag skulle säga att filmen är typiskt spansk på det sättet att den innehåller en viss form av sensualism blandat med mörka aspekter av det mänskliga psyket. Mannen tampas med gamla demoner efter att hans fru och barn dött. Bertas lilla dotter har varit med om en traumatisk upplevelse som också blir tongivande för historiens utfall. Joaquín lever ett ganska ensamt och inrutat liv men den nya situationen gör att han pushar sig utöver det vanliga. Karaktärsutvecklingen är intressant och relationen till sin nya inneboende förändrar honom.

La piel que habito

Denna filmen är ett av Almodóvars verk, men de flesta känner nog bättre till Tala med henne. Jag tycker att hela konceptet med filmen är väldigt spännande – något man absolut inte är van vid att se. Samtidigt som filmen är väldigt alternativ i sitt utförande så är den direkt i sitt tilltal med mycket estetik och symbolism. Sammanfattningsvis handlar filmen om en plastikkirurg som håller en ung kvinna vid namn Vera fången i sin källare. Han använder henne som försökskanin för sitt projekt med syntetiskt skinn. Men allt är inte som det verkar, Vera visar sig vara en helt annan .

Filmen belyser att människans yttre bara är ett skal och att det under ytan rör sig så mycket mer.  Den visar också vad ensamhet och hämndbegär kan göra med en människa. Jag mindes att jag var lika delar förfärad och förtrollad av filmen. Man matas hela tiden med ny information som skapar intressanta vändningar. Detta är inte en film man somnar framför.

Share This:

Varför grät en svenska i Nice?

Så har jag lyckats bloggpausa igen, men hoppas skaka liv i bloggandet på nytt igen. När solens strålar skiner utanför vaknar motivationen till liv. Därför tänkte jag gå ut starkt med en reseskildring av Nice. Staden besöktes för ett par veckor sedan och var den där välkomna vitamininjektionen som behövdes för en zombifierad, vinterplågad kropp.

17310653_348490052214021_912170007_o

Nice ligger som bekant på Franska Rivieran. Min första tanke efter att ha besökt staden är VARFÖR HAR JAG INTE VARIT DÄR INNAN. De pratar franska och köket är italienskinspirerat. Alperna ligger 10 mil bort och på en högre höjd ser man snöbetäckta bergstoppar. I ryggen har man ett azurblått hav. Bara en sådan sak!

Vi flög med Brussels Airlines men Norweigan ska tydligen ha direktflyg dit. Det fina i kråksången är att flygplatsen endast ligger 10-minuters taxiresa in till Nice centrum. Ingen stress över att ta sig ut till/från flygplatsen med en sunkig shuttle i en timmes tid. Där bodde vi på ett hotell som hette Grand hotel le Florence  i ett mini-rum men väl så trevligt.

Många är oroliga för fransmännen arrogans, men om man som jag har turen att kunna konversera lätt på deras hemspråk, bryts liksom barriären direkt. Vid ett restaurangbesök som var familjeägt tittade t.om kocken ut och de ville veta varför man skulle besöka Sverige. Nyfikna på svenskar tycks ändå några vara.

Det var bara en gång när  jag kom in i en liten prylbutik där en äldre kvinna fnös och knyckte på huvudet för att jag endast ville titta. Ursäkta att jag inte är intresserad av dina virkade dukar, liksom.

Men till vår fördel var också att vi reste off-season. Det är verkligen att rekommendera. Vädret i mitten av mars var lika behagligt som en majdag! Uteserveringar var fyllda av lunchande folk och det var gott att avnjuta en Sallad Nicoise.

Att ta sig runt i Nice är väldigt lätt. Deras paradstråk är helt avstängt för biltrafik. Där ligger Galleri Lafayette som erbjuder high-street och klassiska kedjor som Berschka. På väg ner mot havet kan man ta sig igenom Gamla stan som består av charmigt, vindlande gränder och schyssta matställen. Tummen upp för det lokala rosévinet, macarons och även det italienskinspirerade köket som görs  tillgängligt från grannlandet.

Strandpromenaden Promenad d’Anglais är verkligen vidsträckt och fylld av motionärer och flanörer. Det är lika fint dagtid som på kvällen i solnedgången. När det gäller stråk och platser kan jag även tipsa om blomstermarknaden som doftar av blommor (obviously) tvålar och andra trevligheter.

Att besöka Nice kommer oundvikligen att få folk att undra över statusen efter terrorattentatet förra sommaren. Närvaron av poliser och militärpersonal är påtaglig. De vandrar längs gatorna med stora automatvapen. Så visst kan man känna sig tryggare men det påminner en också om att det hela tiden vilar en underliggande oro och katastrofberedskap. Det hela blev tydligt när en svensk tjej blev helt hysteriskt över en stor knall som hördes över staden. (Tillbakareferens till mitt clickbait i bloggtiteln!) Hon berättade om knallen gråtandes på telefon. Då klockan precis hade slagit tolv kunde vi  dra slutsatsen av att det var en daglig salutation som vi nyss hört. Det är också lite typiskt för fransmännen, som håller stenhårt på traditioner. The show must go on. De bryr sig inte om att nyckfulla smällar kan skrämma folk i skuggan av hotande terrorattentat.

Weekenden i Nice var allt för kort, men om det blir en nästa gång skulle jag definitivt vilja utforska området vidare. Det skal tydligen billigt och smidigt med tåg i regionen. Även ett besök på Carrefour hade varit välkommet så att jag kan hitta mitt gamla favoritgodis.

Share This:

Yellow Submarine and Philip K. Dick

Idag ägnar jag inlägget åt färgen gul. Åsikterna verkade vara delade kring färgen, men trendexperterna är överens – gult är årets färg. Modevärlden har i ett par år försökt introducera gult men jag har på känn att den kommer slå i år.

De där som alltid köper svart och grått kommer slutligen ta språnget in i en gul och fluffig värld. Anledningen till att många inte vågar sig på gult är att det är ganska svårmatchat. Med svart blir det getingvarning. Tillsammans med brunt blir det för 70-talsretro. Med grått tycker jag att det funkar väldigt fint.

Frågar man munkar och spirituella vägledare så är färgen gul en kreativ och energigivande färg. Den har också kommit att stå för sjukdomar och annat otyg. Gula febern väcker otäcka associationer.

I musikens värld har man också sjungit om färgen gul. Beatles ville gärna att vi alla skulle bo i en gul ubåt, därav Yellow Submarine. Coldplay sneglade upp mot stjärnorna när de sjöng låten Yellow.

Färgen gul betyder personligen vår och tulpaner. En sprakande färg som väcker nytt liv. I matväg kan man både njuta av citroner, mango och physalis som är fyllda av vitaminer. Själv satsar jag nog på en gul regnjacka eller kanske en liten väska som syns på avstånd, som en ett stopplyse.

För övrigt har det stått ganska stilla hos mig på grund av förkylningar och liknande. Bokläsande har legat på hyllan – pun intended. Däremot har jag hittat en ny kanonserie att följa som heter Man in the high castle. Serien presenterar en alternativ historieskrivning som innebär att USA aldrig vann kriget. Ena delen av USA tillhör Japan och andra delen Nazi-tyskland. Däremellan finns det en neutral zon. Först och främst måste jag säga att scenografen gjort ett grymt jobb med att skapa en 40-talsvärld. Bilarna, kläderna, prylarna och stämningen.

Nya inslag har också blandats in som japanska poliser på San Franciscos gator och stora Nazi-banners på skyskraporna. Serien leker med ens perception och det skapar en spännande dimension. Det klassiska USA-temat med good and band guys kan ju bli lite tröttsamt men serien lyckas att  väcka frågor. Historien skapas av vinnarna och detta påvisas i serien. Man in the high castle skapar också en förståelse för hur det är att leva som en minoritet i ett land (i detta fallet är ju amerikanarna minoriteten). Jag tycker att serien är en ödmjuk kommentar från en filmproducerande stormakt som USA. Det är även spännande att få en inblick i japanska kultur och hur de bemöter nazisterna. Friktion som sker här är väldigt intressant, med japaner som bugar underdånigt och tyskar som hailar högt. Ett vågat grepp – baserat på boken med samma namn Philip. K Dick. Rekommenderas!

Share This: