22 favoritalbum som skulle få följa med till Mars

Här listar jag helt utan inbördes ordning mina favoritalbum som jag utan tvekan skulle ta med mig om jag var tvungen att slungas ut i rymden i en rymdfarkost och aldrig mer kunna återvända till jorden. Kriterierna är att det är album som betytt mycket för mig genom åren, eller en specifik tid i livet. Jag måste fortfarande gilla dem. Albumen kan vara klassiker eller något mer unikt. Hade egentligen velat ta med fler, men måste man avgränsa sig så blir det följande.

Amy Winehouse – Back to black

Amy banade vägen för en ny typ av kvinnliga, egensinniga artister. Albumet känns odödligt och tidlöst. Love Is a Losing Game är så bra det bara kan bli. Ett skönt, puttrigt sound (baktakt!!) med mycket eftertanke.

First Aid Kit – Stay Gold

Med röster och låtar rena som en porlande bäck i Alaska. En nytt grepp på det klassiska Americana-soundet. Och dessutom svenskt. Efter en konsert med systrarna var jag fast. Och jag tröttnar aldrig på låtarna. Bäst: Master Pretender.

Prince – Purple Rain

Prince är en gigant och på denna skivan klämmer han in mesta möjliga av de låtarna jag gillar. Prince är som en gateway in till all annan musik som finns och kan man sin Prince så förstår man alla andra nutida artister. I Would Die 4 U är synthar så det förslår. Och ovanpå det Prince desperat, rockiga och riviga röst. Perfektion.

John Mayer – Continuum

Bästa John, som jag tidigare nämnt.

Rolling Stones – Sticky Fingers

Wild Horses kan vara ena av de finaste rockballaderna som gjorts. Det är livets låt. Och en av världens bästa band, bättre än the Beatles!

Laleh – Sjung

Det är på denna skivan som Laleh växer upp och briljerar. Albumet borde nästan vara upphöjd till nationalskatt.

Madonna – Ray of light

Madonna visade att hon fortfarande var att räkna med. Tyckte hon var så cool under denna perioden. Albumet ger en smak av sommar och semester. Albumet är spirituellt och lättsmält på samma gång.

Bruno Mars – Unorthodox Jukebox

Funky, fresh,  livsglädje och fest! Bruno tar över stafettpinnen från giganten Michael Jackson. Han behövs i allra högsta grad.

Beach House – Bloom

Victoria Legrands röst är så karaktärsfull och mäktig. Omslaget på albumet är dessutom så grafiskt fulländat och titeln är vacker. Syntharna och melodislingorna gör att man skapar sig en egen värld, när man lyssnar på albumet. Det är pompöst och melankoliskt.

Nas – Illmatic

Life’s a bitch, och detta är den sortens old school hip hop som man aldrig tröttnar på. Det kan ändra mitt humör till det bättre. Det är inte överproducerat och överdrivet glamoröst, rösten musikalisk som ett instrument i sig. Det här är så jordnära det kan bli. Keepin’t it real och mjuka knän.

Paul Kalkbrenner – Berlin Calling (soundtrack)

Elektroniskt musik när det är som bäst. Sky and Sand är ett mästerverk med orgel och en filmisk känsla. Även basgången och rytmen är perfekt.

Bright Eyes – I’m wide awake, it’s morning

För akustisk gitarr, för den spröda rösten. Ett uttryck som sticker ut bland alla singer/songwriters. Trubadurkänsla och duetter.

Kings of Convenience – Riot on an empty street

Basfiolen dansar över noterna, låtarna är  lätta och lekfulla som en sommardag. Att lyssna på aktivt eller låta ligga som en slinga i bakgrunden. Njutning för örat.

Pulp – Different Class

Jag har haft en lång relation till  Common Peopledet är något med text och musik som flyter ihop och talar till en. Hur kan man inte vilja ha denna skivan med sig så man får lyssna på Disco 2000 dessutom? Jarvis Cocker är världens coolaste tönt.

You’ll never live like common people,
You’ll never do whatever common people do,
You’ll never fail like common people,
You’ll never watch your life slide out of view,
And dance and drink and screw,
Because there’s nothing else to do.

Rihanna – Loud

Rihannas album är  är ganska banbrytande då den innehåller kombinationen dancehall och elektronisk musik,  som bara ökat  de senaste åren . Loud kom ut i början av 10-talet. Duetten med Drake  i What’s my name är väldigt speciell och jag minns musikvideon. Drake har även han haft ett rise to fame, så det är kul att se hur det började.  Skivan är otroligt jämn och det finns ingen låt direkt man vill hoppa över. Samtidigt förknippar jag skivan med en viss tid i mitt liv.

El Perro del Mar – Love is not pop

Drömlikt vackra melodier som skapar ro i själen. Jag föll direkt. Change Of Heart – bästa basgången!

The National – Boxer

När jag upptäckte the National var det som en smäll i solar plexus. Jag minns exakt var jag befann mig, i ett studentrum och året var 2008.  Sen var det bara raka vägen in på Spotify och botanisera i deras låtskatt. The Boxer utmärker sig för att den har några av de bästa låtarna som Slow show och Ada.

Lauryn Hill – The miseducation of Lauryn Hill

Skivan är en klassiker, med underbara låtar och skönt groove. Bäst: Ex-factor. Detta album fick tidigt följa med mig ut i hörlurarna, ända sen gymnasietiden.

Ryan Adams – Gold

Ett rockigt album med en dos country, rock och blues. Genomgående fint album en kär följeslagare i livet. Många sena kvällar  har tillbringats med Gold.

Camera Obscura – Let’s get out of this country

Poppigt värre och starka låtar med underfundiga arrangemang. Denna skiva återvänder jag alltid till. Man vill packa resväskan med prickiga klänningar och dra!

Fleetwood Mac – Rumours

Som gjord för att sätta sig i en öppen bil och fara ut på den engelska landsvägen med vind i håret. Musiken är välproducerad och Stevie Nicks svala röst passar bra till gitarrer. Flera av låtarna är moderna klassiker och funkar i alla lägen.

Beyoncé – 4

Beyoncés bästa i mitt tycke och den av hennes  skivor som satt mest avtryck hos mig. Här tycker jag att hon  var på toppen av sin karriär. Bara älskar rangen av låtar, från ballad till upptempo. Love on top är en smällkaramell och I was here är mäktig. Det är också här hon berättar att hon är gravid med Blue.

Share This:

Americanah, sommarmalmö&Slovenien

Läser just nu: Snart, snart är jag klar med tegelstenen Americanah. Och då kan jag skriva en recension! Det har varit spännande att stifta bekantskap med nigerianerna Obinze och Ifemelu och deras tillvaro. Boken tar upp många aspekter av klassfrågan som man som vit europé knappt ens tänker på. Boken visar på samtiden som är skildrad från unga människors perspektiv och hur komplicerat identitetskapande kan vara. Ibland är redogörelserna så klockrena att man bara tänker ”ja! så är det!” eller så hänförs man av en helt ny aspekt.

americanah

Bäst just nu: Att återuppleva sommarmalmö. Var en sväng på Kafé Agnes och satt på deras mysiga innergård. Där ligger till och med en liten fontän som porlar hemtrevligt i bakgrunden. dock blev det minus för havremjölk i kaffet. Det skär sig på något konstigt vis.

kaféagnes

Ser på just nu: Agenda på söndagskvällarna känns som en schysst inramning av veckan som varit. Lite som att man förankrar sig i verkligheten inför den stundande måndagen. I helgen blev det filmen The Debt med Helen Mirren. Kan rekommenderas för er som gillar en kombination av (kärleks)drama/action/thriller. Den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sökte upp före detta nazister efter kriget och försökte eliminera dem. Flera år senare släpps det en bok om en av dessa agenternas gärning. Men det är något som inte stämmer…Filmen handlar om att göra upp med sitt förflutna. Vi får se Mirren som den äldre Mossad-agenten och tillbakablickar från hennes tid i Tyskland när hon bodde i en lägenhet med två män. Kameran vågar gå tätt, tätt inpå och skådespeleriet är vasst. Speciellt den tyska nazistläkaren är en karaktär som skapar en kuslig och spännande dynamik. Man blev rent ut sagt förbannad på gubben.

Ser framemot just nu: Så var semestern bokad! Det blev faktiskt doldisen Slovenien i år. Det är en slags kompromiss mellan Österrike, Italien och Kroatien. Vi kommer flyga till Ljubljana och därefter ta buss upp till Bled-området. Färden ska ta cirka en timme med buss, Slovenien är inte speciellt stort . Där ligger en väldigt vacker sjö med en ganska så speciell kyrka i mitten. Sedan kan man även ta sig vidare in i naturreservatet och se vattenfall och andra natursköna skapelser. Björnfritt, hoppas jag.

Efter ett par dagar kommer vi åka vidare till kusten för sol, bad och en medelhavskänsla. Fyra dagar senare avslutas vistelsen i Ljubljana som ska vara en trevlig och genuin stad. Det som återstår är att se hur servicen och standarden är i Slovenien. Det ser ut att vara väldigt vackert och prisvärt men samtidigt kan man undra hur pass långt man kommit med turistnäringen. Jag hittade instragram-kontot feelslovenia och där blir man än mer sugen på att åka dit.
Slovenien

Share This:

Sverige – grattis på nationaldagen!

gamlabilder

Nationaldagen

Sverige, Sverige fosterland
på Gustaf Vasas mark
blev det nöd utan bröd
det blev seglats till Amerikatt
vi lärde oss att en svensk tiger
i vita bussar flydde de från krigets fasor
vårt land blev min farmors land
drömmar byggdes vid fabriksband
Och gentlemännen från Liverpool
satte svenska tjejers hjärtan i brand

Det var folkhemmet och
falustuga, fred och fäbodjänta
Brittisk syn på svensk synd
och Bergmansk briljans
En hård tennisboll över nätet
av hela världens mr. Borg

Sverige stannade den dagen i februari
när Sveavägen färgades röd
och inget var som förr
Det var 90-talskris och fröken sa
Vi behöver spara
och det var jojo på skolgården
och VM -94 och sommarvarmt och massa mygg
Och det var 20-årskalas och lila systemetpåse i handen
studietider och glada tider
and the occasional Eurotrip  on a budget

Göran hade ont i höftleden i studion
men det gick ganska bra för Sverige
men sedan skulle vi ändå byta och
de vi bytte till var typ likadana fast ändå inte
De var i en allians i jämfotadans

Posten fanns inte längre som förr
och Zlatan gjorde mål mål mål
Hellström ramlade runt
ch Robyn serverade elektropop
Musik-export non stop
arvet efter Denniz Pop
Malmö fick växtvärk och klyftor
musikscenen vibrerade
Vi var euforiska med Loreen
Mangs tog rygg på Ausonius
och det lånades pengar och byggdes hus
Och drömmar slog i taket
Amortera, svenska folket!
tänk på pensionen och skatta lite till

Och här står vi idag
vid Mälarens strand
och Skånes klitter
Vid treriksrös och Snapphanesnår
Sverige, Sverige fosterland
Du gröna, sköna fria land
Med problem som alla andra och glädje som få
Det som var är
Summan av kardemumman
Ta en kaka till
och sätt lite fart,
på sommaren.

Skål!

slottträdgårdenskafé

Share This:

Köpenhamnstips del 2.

k-bar

Köpenhamn har ett enormt utbud av matställen och jag har tidigare tipsat om vattenhål i byen. Nu har jag hunnit äta och dricka mig ett varv till runt Planet Hygge.  Följande Köpenhamnstips har jag listat utan någon speciell ordning och logik.

K-bar drivs tydligen av en svensk och har drinkar på Astrid Lindgren-temat, lite kul. Själv drack jag en uppfriskande Pippi-drink vid det senaste besöket. Det är ganska lätt att missa baren då den ligger på en liten sidogata jämte en av kanalerna vid Ströget. K-bar är relativt sober men ändå välkomnande och inte för stram. Möblemanget längre in i lokalen gör att man sitter lågt och inbjuder till avslappnade samtal. Dessutom ligger stället inne med en riktigt tjusig logga.

Cock’s&COWS lär få en anstormning efter att ha blivit nominerad till byens bedste. Själv fann jag denna pärla förra sommaren på Rosenvaengets Allé  där cocktailbarerna ligger som ett pärlband. Plus för drinkutbudet, en väldigt ombonad och lyxig känsla inomhus samt loungesoffan utanför där man tillbakalutat kan överblicka myllret på gatan.

Parkhäng i Kongens Have. Tänk dig Valborg på Lund men hela sommaren och våren, vid valfritt tillfälle (förslagsvis en tidig fredagkväll). Det är uppsluppet och ystert. Det är musik som pumpar ur högtalarna. Jag väljer en annan del av parken – som kan liknas vid ”clean and calm-section” i Roskilde. Här samlas mängder av människor för lite hygge i gräset.

The Dubliner Downtown – en riktigt genuin historia med en ganska trevlig uteservering. Backdropen är ett vackert korsvirkeshus. Här har det druckits Irish Coffee vintertid och öl sommartid. En gång bad jag om en islatte, som förvisso inte stod på menyn, men som servitrisen utan problem gjorde åt mig. Inte var den dum heller! Lösningsfokuserat och bra. Ett ställe med en stor dos av chummyness i ett trevligt område.

Matshopping bör också nämnas. REMA – billigt och bra. IRMA -lite dyrare men bättre utbud. Något danskarna kan är ekologiska produkter. Fräscha grönsaker, spännande théblandningar, torrvaror och marmelader.

Takterrasen uppe på Illum. I bästa New York-stil tar man hissen på baksidan direkt upp till en schysst rooftop som är en del av varuhuset. Du kan också välja att ta  den officiella vägen via Illums varuhusdel och sedan rulltrappan upp. Jag skulle rekommendera pizza-stället där du har smidig tillgång till terrassen och kan överblicka Ströget samt kyrktoppar och fina byggnader.

Illum

Koldskål med kernemelk. Världens fräschaste sommarefterrätt. Som en efterrättens gazpacho då den är soppbaserad. Och extremt danskt.

koldskål

 

Share This:

You&May

Maj sjunger på helt sista versen, blåsten hugger tag i en och juni pockar på. Långledigt var det i helgen och då passades det på att njuta till max. Det blev mest uteliv och inte så mycket innebestyr. Söndagen avslutades dock med en gammal 90-talare utan uppskruvat tempo. Den finnes på Netflix!! (bra för er som har torka). Absolute Power med gamle, gode Clint Eastwood som redig karlakarl. Titeln säger absolut ingenting om innehållet. Dock är det politiker som sjabblar och hederliga (nåja) medborgare som träder fram och ställer skåpet på plats. Laura Linney är också med, nice!

Det var  i alla fall ett stort skate-event i helgen i Malmö och på torget vid Hyllie station flängde de runt på sina rullebrädor. Jag intog första parkett på en närliggande uteservering med en kall öl i handen. Måste verkligen rekommendera doldisen Quality Hotel, som funkar både inomhus och utomhus. Området runt Hyllie är i sig bara en slags transferzon av grå betong men på uteserveringen kan du överblicka torgets myller från bekvämt håll. Det är något med mig och mina torg. Personalen på Pressbyrån har börjat heja nu och växlar några ord medan kortet dras.  Kaffe eller drickyoghurt.  Allt känns bekant och gemytligt. För ett tag sedan gav jag hommage till mina gamla trakter – Värnhemstorget.

quality hotell hyllie

En annan doldis i jämförelse med avkoppling i Västra Hamnen är Dockan. Det går minst lika fint och hänga på trädäcket och ha lite närmre in till stan och Malmö C när tristessen närmar sig. Klaffbron som transporterar dig över dit är ett litet arkitektoniskt mästerverk. Nästa kväll avslutades på Bar Italia. Kön ringlade lång och folk blev enerverade i väntan på den bästa glassen. Det gäller att hugga direkt, annars smiter glassmarodören före! Och inte kan du räkna med något slags systematiskt kösystem heller när alla surar kring glassens sötma.

Så nu laddar jag för ännu en helg och ännu mer långhelg! Underbart med dansk nationaldag på måndag. Go Danmark!

Oh – glömde att säga att Lana är tillbaka. Och hon vill att vi ska ta av oss kläderna...this is not an H&M commercial. Har lyssnat mycket på henne men kan tycka att rösten är lite mer urvattnad och inte lika distinkt denna gång även om arrangemangen är väldigt fina. Eftersom Lana Del Ray har en sådan utpräglad stil så är det lätt att hon blir en parodi på sig själv.

Och – denna är så otroligt fin och ett plus om man gillar shoegaze som jag. Låten är ny för i vår men av ett oldschool-band. Man kan drömma sig bort…

20170526_164725

Share This:

Bäst just nu!

Att jag har bokat biljetter till två festivaler med  eminent sällskap på bägge två. Först ut är Komos festival i Köpenhamn. Lisa Ekdahl, Passenger och Kris Kristofferson headlinear. Den senare vill min pojkvän se eftersom det kan vara en tidsfråga innan artisten lägger ner. Karln’ är ingen ungdom längre. Att festivalen har en tydlig matprofil skapar en fin inramning. Den 16 juni bär det av!

Sen har jag även paxat plats till HAVEN festival i augusti månad. Jag och mitt sällskap jublade simultant när vi såg line-upen. Det bjuds på Beach House, Feist, Iggy Pop, The National och Band of Horses. Att även Bon Iver kommer är extra stjärna i boken.

Landsbygden som breder ut sig på kort gångavstånd utanför mitt boende i Hyllie. Gula fält, alléträd,  kyrktoppar och blänkande vattenspeglar i mysiga Vintrie. Har hittat en runda på fyra kilometer där jag både powerwalkat och löptränat. I bakgrunden skymtar IKEA och spär på den svenska idyllen.

18596381_390410364688656_618032910_o

Att vi har cerisrosa pelargonier på balkongen.

In the blood med John Mayer – den är både fräsch och känns tidlös. Fastnar som ingen annan låt just nu. Den känns så universiell och tilltalet är väldigt direkt. Temat är arvsbördan, något som behandlats i sång efter sång och bok efter bok.

Share This:

Don’t let the bedbugs bite ya – recension av Alien Covenant

*obs* spoiler light *obs*

Alien-filmerna är riktiga klassiker och det var via Prometheus från 2012 jag upptäckte förlagan. Visserligen sen på bollen, men inte mindre entusiast för det. Alienfiguren är riktigt ruskig och jag uppskattar estetiken i båda filmerna. Både rymdmonstret och miljöerna är briljant skapade. Även i den nya Alien Covenant är fotot och miljöerna fascinerande. Recension följer:

Vi får följa en besättning på väg ut med rymdskeppet Covenant på ett farlig uppdrag. I centrum är Daniels, spelad av Kathrine Waterstone. Återigen skriver Ridley Scott in en kvinnlig hjältinna, även om jag anser att Waterstone  långt ifrån spelar i samma liga som Noomi Rapace i Prometheus. Med på skeppet är också den pliktrogna androiden Walter, spelad av Michael Fassbender, som också hade en viktig roll i Prometheus.

Covenant transporterar en stor mängd embryos med kolonisatörer som ska användas för att bygga upp ett nytt liv på en annan planet. En dramatisk händelse gör att besättningen bestämmer sig för att utforska en mer närliggande planet. Det är här fasorna tar sin början.

Inledningsvis verkar den nya planeten inbjudande. Den är bergig och fylld av magiska vattenfall och frodiga träd. Här  är filmens foto imponerande och skapar en närvaro i biosalongen. Något är dock märkligt, inte ett spår av djurliv syns till. Naturligtvis blir flera av besättningen snart offer för parasiterande aliens. Eftersom det inte lagts så stor energi på karaktärsutveckling skapar det mest en axelryckning, trots att xenomorpherna är nog så intimiderande. Som lite extra kuriosa så har de fått ett slags delfinliknande läte. Jag kan inte låta bli att reflektera över valet. Är det för att delfiner nyligen avslöjas som lite av havets mobbare och terrorister?

Slutligen kommer räddningen på den terrorfyllda ön. En gammal android som man känner från förr dyker upp – David. Även han är spelad av Fassbender. Det visar sig att det var här forskaren Elisabeth Shaw kraschlandade för tio år sedan.

Behållningen med Alien: Covenant är att den tar steget fort från klassisk sci-fi till ett mer djuplodande psykologiskt drama. Det är mycket David/ Walters förtjänst, båda spelade av Michael Fassbinder. Han är skapad av människan, i form av en intelligent android. Istället för blod läcker han vätska vid en skada. När David finner sin motsvarighet i Walter, får han nästan en narcissistisk kick av att se sin jämlike. Det manifesteras i den märkliga scenen när han försöker lära Walter att spela flöjt. Undertonerna är smått homoerotiska. Kyssen som följer kan liknas vid en judaskyss – utan att avslöja för mycket.

Androiderna är dock väldigt olika. David är något av en teknisk förlaga med alla dess barnsjukdomar som uppstår. Problemet är att han är lite för lik människan och har mer känslor än den senare versionen – Walter. Det manifesteras i att David mycket väl vet vad kärlek är. Walter å andra sidan, vet inte vad det innebär att älska. Han påstår att han skyddar Daniels i besättningen ”because it’s my duty”. Fassbinder är skicklig just eftersom han spelar två helt olika personer i samma film, med alla de nyanser det innebär.

Gestalningen av Walter är något komisk, med tanke på Fassbenders dejtingshistorik. Den sociopatiska David torde lätt matchas ihop med Alicia Vikanders häftiga android-gestalning i Ex-machina.  Och ja, Fassbender och Vikander har ju varit ett par i verkliga livet.

Alien:Covenant flörtar lite med 2001: A Space Odyssey då den innehåller inslag av klassisk musik så som Wagner och även korruption ombord på ett rymdskepp. Överlag tycker jag att filmen håller en i sitt grepp från början till slut. Några missar här och var finns så klart, men inget som stör helhetsintrycket. Man blir lite trött av den klassiska ”jag hörde ett mystiskt ljud – jag går och kollar på egen hand- mentaliteten. En facepalm är nära till hands ett par gånger.

Genom att se filmen får man också en mer rationell förklaring till uppkomsten av xenomorpherna, något som dock inte uppskattas av alla fans. Jag tycker dock att den är väldigt bra, eftersom jag tycker att den knyts väldigt bra an till en analogi om människans evolution.  Den underbygger människans drivkraft att skapa, förinta och föröka sig. Något som också i framtiden kan bli vår undergång. Svårt att gå in på detaljer utan att skrika SPOILER, men jag uppskattar alltid när saker sätts in i ett sammanhang. Det mer än bara sci-fi, det blir filosofi!

Share This:

Slow dancing in the Royal Arena

Så har man varit på konsert med John Mayer! Han har följt mig i flera, flera år. Det började med Your Body is a Wonderland som är som en smörbakad bulle. Där befäste han sig som den flickfavorit han var. Han har sedan återkommit på diverse playlists genom åren. Jag föll  för den tillbakalutade, sköna stilen med starka låtar och texter. Mayer har blivit kallad Eric Claptons tronföljare. Av andra har han anklagats för att vara alltför beige och sakna karaktär. Jag väljer att inte intellektualisera varken hans musik eller framförande, utan lägger vikt vid de känslor han väcker av glädje, melankoli och lugn.

Lustigt nog återupptäckte jag honom på nytt för ca. två år sedan via exet Katy Perry då de två gör en väldigt bra duett i Who you love på skivan Paradise Valley. Jag fastnade för hela albumet som hade en mer tydlig folkrock-profil.  Paradise Valley var förmodligen ett försök att tvätta av sig bad boy-stämpeln, som kom efter ett par uttalande i media om gamla flickvänner.

John Mayer har jobbat på att skapa mer autenticitet i sitt musikskapande och på senaste turnén har han samlat på sig ett gäng med rutinerade bluesmusiker. Mot bakgrund av detta kändes det helt rätt att fixa biljetter till Royal Arena den 9  maj – The search for everything tour.

20170509_223851

Det går inte att komma i från att Mayer  är en tekniskt skicklig gitarrist. Tillika har han en stor låtskatt att luta sig mot. Han utbrister till och med att det är väldigt svårt att spela det publiken vill ha, då han har så många låtar att välja från. Bäst är Slow dancing in a burning room men även en bluesig version av Crossroads funkar. Stort pluspoäng när han plockar fram munspelet. Det blir rejält tryck i den fullsatta arenan och det svänger rejält. 16.000 personer befann sig där närmare bestämt –  och Mayer uttryckte sin glädje över detta. Han lockade publiken till allsång och tusentals mobiltelefoner lyste upp arenan.

Den enda besvikelsen var att inte få höra flera av hans andra låtar. Vissa blev bara trist utfyllnad. Jag saknade senaste Love on the weekend, Free Fallin’ och även Who Says. Det är ganska vanligt att artister nuförtiden utesluter flera av sina största hits.

Jag kommer hem från konserten och återupplever den på nytt. Spelar gamla låtar om och igen.  Finner att den absolut bästa skivan måste ändå vara Continuum där i stort sett varenda låt är bra. Gravity, Slow Dancing in a Burning Room och Vultures. Minnet från kvällens konsert är att få ha upplevt hans musik på riktigt, den som man annars bara hört från hörlurar och högtalare. Lite som att uppskissade figurer färgläggs med levande färger.

Share This:

Grädden på moset

Ibland serveras livet rykande färskt. Man får lite extra grädde på moset och kanske snappar man åt sig den där sista kakan på fatet. Utan att det för den sakens skull ska bli kaka på kaka. När jag inte sitter och skriver långsökta analogier över livet så befinner jag mig gärna i soffan eller på Malmös gator för att insupa våren.

Vad är bäst ju nu?

Doffeln måste utan tvekan vara Malmös mest underskattade fik. Solbäddarna utanför är grymt bekväma och erbjuder bra spanläge, med en hygglig kopp kaffe i handen. Priserna är mycket rimliga.

20170506_141814

På Netflix går just nu Designated Survivor. Kiefer Sutherlands röst är som stekt smör i stekpannan.  Här gör han en stabil insats som president. En president som råkar sitta vid makten för att han var den som blev utvald att ta över efter att den ordinarie presidenten sprängts i luften. Gillade du 24 och House of Cards? Betänk dessa två sammanslagna i ett lyckligt äktenskap. Förvänta dig politiskt maktspel och cliffhangers. Man kan helt enkelt inte sluta kolla. Mest gillar jag presschefen Seth Wright som har ett lågmält uppträdande men skarpa kommentarer. FBI-agenten Hannah Wells är inte fy skam heller. Man får leta efter en agent med mer kämpaglöd.

I Pildammsparken vid Margaretapaviljongen presenterar kommunen årets tema för planteringen- Purple Rain. Princereferensen är mycket uttalad. Mycket bra initiativ av kommunen. Man har planterat vackra hyacinter och tulpaner i rosa och lila toner. Färgtemat är uppenbart. Gå dit och ta instagramvänliga foton och njut av blomsterprakten!

20170506_150702

Bubblare: Det är dags för Sana i SKAM! YEY.

Intressant dokumentär om Kevin-mordet på SVT. Är det en rättsskandal som rullas upp framför våra ögon?

Share This:

Med en vän som dig.

Vänskap porträtteras ibland i fiktionens värld, men kanske inte lika ofta och med samma framgång som romantisk kärlek. Kanske för att alla går och väntar på att bli räddade. Räddade av den där springaren på den vita hästen, väckt ur sin Törnrosasömn eller kanske bli förstådda likt Joel i Eternal sunshine of a spotless mind. Ja, ni fattar. Vänskap handlar egentligen inte så mycket om att bli höljd i förälskelsens överseende dimma. Det handlar mer om att mötas, gå den där extra halvmilen med utsträckt hand eller använda sina nya bromance till att spegla, utmana eller förstärka sitt ego. I filmväg kommer jag spontant på tre filmer som är värda ett extra omnämnande.

Stand by me

Tweenies är ett begrepp som har kommit på senare tid. När Stand by me lanserades tror jag inte uttrycket fanns, men karaktärerna i filmen är just tweenies. Det är en spännande ålder, anser jag. Det är barn som inte är vuxna riktigt än, men som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Åldern är ca 10-12 år, när man utforskar världen tillsammans med sina vänner. Jag tror att tweenies får en slags utökad medvetenhet, och samtidigt är man stor nog att ta sig runt på egen hand i sitt närsamhälle. För de flesta barn så är denna utforskande tid relativt oskyldig men premisserna för Stand by me är otäckare.

Platsen är Oregon, 60-tal. Fyra killar ger sig ut på jakt efter ett lik efter att ha hört ryktet om ett mord. Under filmens gång får man lära känna de olika personligheterna och även historian bakom deras öden rullas upp. Det är flera kända ansikten med i filmen – Kiefer Sutherland och River Phoenix. Jag gillar verkligen karaktärsfördjupningen och interaktionen mellan dem. Filmen är inspelad på 80-talet, så många av skådespelarna var bara i början av sin karriär. Stand by me påminner mig om relationer som formar en tidigt i livet och att tiden är flyktig.

Thelma&Louise

Om filmen hade släppts idag, så hade den nog blivit stämplad som övertydlig och melodramatisk, speciellt om man tänker på slutet. Thelma&Louise fick även kritik när den kom, som bland annat att den var manshatande och inspirerade till våldsdåd. Jag vet inte om Siewert Öholm var inblandad. Trots detta, är Thelma&Louise klart sevärd. För att Susan Sarandon är cool som vanligt, och minst lika ball här. För fotot, som är härligt 90-talsretro. För att roadtrips är grejernas grej. För att en ung Brad Pitt dyker upp.

Det effektiva med filmens berättarteknik är att vi hela tiden pressas mot avgrunden (ja, både bildligt och bokstavligt) då tjejernas resa bara förvärras allt mer. Det skapar en effektiv intrig. En slags odyssé genom ett klassiskt Amerika.  Det skulle börja med en rolig semester, men kvinnorna förändras och blir hårdare och tar större risker. Samtidigt växer sig deras vänskap starkare. Dynamiken mellan Susan Sarandon och Geena Davis är väldigt bra, då de är ganska olika som personer och dialogen mellan dem är underhållande. För de som är sugna på att fördjupa sig mer på ämnet  – kolla in detta.

Midnight Cowboy

Alltid undrat var Angelina Jolie fått sina gener ifrån? Svaret är från farsgubben Jan Voight  som spelar i Midnight cowboy.  Filmen är från sent 60-tal och på den tiden var Voigt något av en poster boy. Här spelar han en cowboy som åker till New York för att söka lyckan genom prostitution. Han träffar en kroniskt sjuk bedragare, vid namn Ratso och flyttar in till honom. Ratso spelas av Dustin Hoffman vilket borde ge en fingervisning om filmens kvalitet. Där utvecklar de en nära vänskap och delar många udda händelser. Filmen är långt i från finkänslig utan vågar vara ful, sjavig och hopplös.

Samtidigt tycker jag att filmen är en romantisk hyllning till det urbana livet, med ett neonupplyst New York och små lägenheter.  Det står i tung kontrast till drömmar som krossas. Fotot är i alla fall fantastiskt och lyckas kompensera för det faktum att de båda lever ett tragiskt och miserabelt liv. Dessutom är skådespeleriet väldigt intensivt och kameran vågar dröja sig kvar. Soundtracket får också en stjärna i boken.

Share This: