Med en vän som dig.

Vänskap porträtteras ibland i fiktionens värld, men kanske inte lika ofta och med samma framgång som romantisk kärlek. Kanske för att alla går och väntar på att bli räddade. Räddade av den där springaren på den vita hästen, väckt ur sin Törnrosasömn eller kanske bli förstådda likt Joel i Eternal sunshine of a spotless mind. Ja, ni fattar. Vänskap handlar egentligen inte så mycket om att bli höljd i förälskelsens överseende dimma. Det handlar mer om att mötas, gå den där extra halvmilen med utsträckt hand eller använda sina nya bromance till att spegla, utmana eller förstärka sitt ego. I filmväg kommer jag spontant på tre filmer som är värda ett extra omnämnande.

Stand by me

Tweenies är ett begrepp som har kommit på senare tid. När Stand by me lanserades tror jag inte uttrycket fanns, men karaktärerna i filmen är just tweenies. Det är en spännande ålder, anser jag. Det är barn som inte är vuxna riktigt än, men som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Åldern är ca 10-12 år, när man utforskar världen tillsammans med sina vänner. Jag tror att tweenies får en slags utökad medvetenhet, och samtidigt är man stor nog att ta sig runt på egen hand i sitt närsamhälle. För de flesta barn så är denna utforskande tid relativt oskyldig men premisserna för Stand by me är otäckare.

Platsen är Oregon, 60-tal. Fyra killar ger sig ut på jakt efter ett lik efter att ha hört ryktet om ett mord. Under filmens gång får man lära känna de olika personligheterna och även historian bakom deras öden rullas upp. Det är flera kända ansikten med i filmen – Kiefer Sutherland och River Phoenix. Jag gillar verkligen karaktärsfördjupningen och interaktionen mellan dem. Filmen är inspelad på 80-talet, så många av skådespelarna var bara i början av sin karriär. Stand by me påminner mig om relationer som formar en tidigt i livet och att tiden är flyktig.

Thelma&Louise

Om filmen hade släppts idag, så hade den nog blivit stämplad som övertydlig och melodramatisk, speciellt om man tänker på slutet. Thelma&Louise fick även kritik när den kom, som bland annat att den var manshatande och inspirerade till våldsdåd. Jag vet inte om Siewert Öholm var inblandad. Trots detta, är Thelma&Louise klart sevärd. För att Susan Sarandon är cool som vanligt, och minst lika ball här. För fotot, som är härligt 90-talsretro. För att roadtrips är grejernas grej. För att en ung Brad Pitt dyker upp.

Det effektiva med filmens berättarteknik är att vi hela tiden pressas mot avgrunden (ja, både bildligt och bokstavligt) då tjejernas resa bara förvärras allt mer. Det skapar en effektiv intrig. En slags odyssé genom ett klassiskt Amerika.  Det skulle börja med en rolig semester, men kvinnorna förändras och blir hårdare och tar större risker. Samtidigt växer sig deras vänskap starkare. Dynamiken mellan Susan Sarandon och Geena Davis är väldigt bra, då de är ganska olika som personer och dialogen mellan dem är underhållande. För de som är sugna på att fördjupa sig mer på ämnet  – kolla in detta.

Midnight Cowboy

Alltid undrat var Angelina Jolie fått sina gener ifrån? Svaret är från farsgubben Jan Voight  som spelar i Midnight cowboy.  Filmen är från sent 60-tal och på den tiden var Voigt något av en poster boy. Här spelar han en cowboy som åker till New York för att söka lyckan genom prostitution. Han träffar en kroniskt sjuk bedragare, vid namn Ratso och flyttar in till honom. Ratso spelas av Dustin Hoffman vilket borde ge en fingervisning om filmens kvalitet. Där utvecklar de en nära vänskap och delar många udda händelser. Filmen är långt i från finkänslig utan vågar vara ful, sjavig och hopplös.

Samtidigt tycker jag att filmen är en romantisk hyllning till det urbana livet, med ett neonupplyst New York och små lägenheter.  Det står i tung kontrast till drömmar som krossas. Fotot är i alla fall fantastiskt och lyckas kompensera för det faktum att de båda lever ett tragiskt och miserabelt liv. Dessutom är skådespeleriet väldigt intensivt och kameran vågar dröja sig kvar. Soundtracket får också en stjärna i boken.

Share This:

Två favoriter jag en gång tvingats läsa i skolan.

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Boken marknadsförs som en studie i ondska. Det som gör den här boken så läsvärd att att den hela tiden berättas från Dvärgens perspektiv. Han är glad om det är krig och förbannad när han ser kärlek och glädje. Sida efter sida kokar av ilska och är dränkt av illasinnade tankar.  En annan fördel är att boken är kort och koncis men samtidig fylld med uttryck och händelser.

Eftersom Dvärgen inte är en riktig människa så tar han ett slags utifrånperspektiv och kan därför analysera och kritisera den mänskliga naturen. Därmed är det inte sagt att han hatar sig själv. Han tycker kärlek är motbjudande och det finns inget värre än känslor. Lagerkvist har tagit ett klassiskt stilgrepp och låtit Dvärgen vara riktigt ful, så som ofta ondskefulla varelser porträtteras. För det har också det levererats en del kritik – varför är bara det som är vackert gott?

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ned på rygg och ströp honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. 

Det finns en person som Dvärgen verkligen ser upp till och det är fursten. Anledningen? Fursten är falsk. Det visar att Dvärgen tycker det är bra att manipulera för att nå sina mål.

Dvärgen kom ut under tiden för andra världskriget och jag skulle säga att den är kritisk mot fascism. Dvärgen personifierar den maktfullkomliga  staten som föraktar allt som är svagt. Allt ska ha ett tydligt rationellt syfte, det finns inte plats för några onödiga känsloyttringar eller utsvävningar. Den genomgående idén är machiavelism. Att vilja vandra över lik för att få sin vilja fram. För den som är intresserad av att utforska det temat vidare – se t.ex House of Cards.

Främlingen – Albert Camus

Mamma dog i dag. Eller igår kanske,vet inte.

Detta måste väl ändå vara ett skolboksexempel på hur man inleder en roman? Hela meningen uppsummerar den likgiltighet Mersault känner genom hela romanen.  Vi blir genast förbryllade och lite nyfikna. Varför har karl’n ingen koll?

Mersault reaktion efter moderns död visar på hans svala inställning till livet. Han är inte inriktad på att fylla livet med mening – något som är viktigt inom existentialismen. När det inte finns någon gud skapar vi vårt eget sammanhang. Denna idé födes i en tid när det sekulariseringen i samhället bredde ut sig. Mersault klarar inte det och därför straffas han.

Mersault dödar en annan man i självförsvar men rätten väljer ändå att fälla honom för mord. Allt byggs på hans oengagemang  och initiativlöshet. Samhället ser honom som omoralisk robot och därför ska han dömas. Jag tycker att bokens effektivt använder sig av en person för att förklara ett helt samhällsfenomen. Man blir nog så provocerad av Mersault handlingar (eller frånvaro av handlingar) och senare blir man även provocerad av straffet han slutligen får. Främlingen är en bok som får en att känna och tycka på samma gång.

I filmväg så gick tankarna efter ett tag till Garden State, som är en gammal klassiker med Natalie Portman och Zach Braff. Den var väldigt uppskattad när den kom men har också blivit lite bashad för att den är överdriven och hipsteraktig. Huvudkaraktären har ett mindset som liknar Mersaults. I flera år har han inte känt någonting, men blir senare förändrad efter mötet med Sam, spelad av Portman. Filmen  handlar just om att fylla livet med mening. Något Mersault inte var intresserad av. Därav tycker jag den är passande att associera till Camus gamla klassiker. De flesta idéer kommer ju i nya format.

Share This:

Play that funky music.

På morgnarna sitter jag mest med The Weekend på repeat. Det passar liksom bra att vakna upp till. Men annars har jag span på en hel del nytt som banar vägen för en härlig vår.

John Mayer har hållit igång ett tag och har ett antal låtar och album bakom sig. Av kommentarer att döma på Youtube är han en riktig jäkel live. Senaste albumet, en favorit i mitt tycke, var mer folkrock-inspirerat och där bjuds det bland annat på en duett med Katy Perry. Låten kan vara en av mina mest spelade för ca 1-2 år sedan. Därför känns det som ett måste att se honom i Köpenhamn i maj. Sagt och gjort, biljetter bokades och jag förväntar mig en spelning med en låtkavalkad och stämningsfullt gitarrspel.

En kompis till mig tipsade om Timber Timbre som spelar på Babel på skärtorsdagen. Även om jag inte helt säkert kommer gå på konserten så fastnade jag verkligen för deras senaste skiva. Den är stämningsfull och låter som en blandning mellan flera olika genres och musiker. Bob Dylan, Velvet Underground och Prince, typ.

Slutligen – Regina Spektor har kommit ut med nytt album – Remember Us to Life. Denna damen har varit min husgud under flera, flera år. Hennes pianoklinkande och underfundiga texter lirkar sig in i själen på något sätt. När jag fick veta att hon skulle komma till Way out West ångrade jag lite att jag valt bort denna för en annan festival men så tänker jag att det nog kommer fler tilfällen. Denna kvinna lär inte lägga av på ett tag. Så om jag ska nämna fyra favoritlåtar så kommer de faktiskt från flera av hennes album. Kan inte riktigt säga att det finns ett som är bättre eller sämre. Men det måste vara Laughing with, Fidelity och Don’t Leave Me. Eller – Folding Chair! Förstår inte hur man kan skriva om ett besök på stranden och få det att låta som rena poesin. En slags hyllning till att bara låta livet vara livet och kanske dela det med någon man tycker om. Inget storslaget, bara enkelt.

Come and open up your folding chair next to me
My feet are buried in the sand and there’s a breeze
There’s a shadow you can’t see my eyes
And the sea is just a wetter version of the skies

Share This:

Filmtips från medelhavet

En spansk afton, brukar det heta. Dock tänkte jag inte prata om tapas och sangria utan att jag har tillbringat flera sådana kvällar framför spansk film. Jag brukar ofta prata om dansk film, som jag tycker är överlägsen våra svenska. Men en annan favorit som seglat upp på listan är faktiskt från landet av tjurfäktning och paella. Jag gillar spansk film därför att den vågar dyka lite djupare ner under ytan och utforska det mänskliga psyket. Ofta är historierna mer okonventionella och även om de är långt ifrån amerikaniserade så skapar skådespelarnas insatser en väldig lättillgänglighet. Jag tog mig friheten att knåpa ihop en liten översikt.

El desconocido

Denna filmen är en riktigt nervpirrande rysare. Gillade du Taken så är detta en klassisk familjefar-som-utmanar-bovarna. Av alla spanska filmer jag tipsar om är detta en mer konventionell historia. Retribution påminner också en del om Speed, där förövaren står i direkt kontakt med offret. Det handlar om en bankman som pressad på pengar. En morgon sätter han sig i sin bil och kör iväg. Då får han ett telefonsamtal av en person som säger att om han går ur bilen, kommer den att explodera. Därför måste han skaffa fram pengar och det snabbt. Filmen är lika delar action och familjedramatik. Kampen mot klockan gör att det inte är en död stund i hela filmen.

Al final del túnel

Är en av de filmerna jag sett senast och har färskast i minnet. Nu fick jag lära mig att den faktiskt är från Argentina, men den är väl en film som det talas spanska i. Al final del túnel  handlar om en rullstolsbunden man som bor ensam. Plötsligt börjar han höra mystiska ljud som avslöjar att ett gäng rånare gräver en tunnel parallellt med hans eget källarutrymme. Samtidigt flyttar den förföriska Berta in tillsammans med sin lilla dotter. Hon verkar vara en helt vanlig inneboende som visar sig samarbete med rånarna. Joaquín sätter då sin egen plan i verket. Jag skulle säga att filmen är typiskt spansk på det sättet att den innehåller en viss form av sensualism blandat med mörka aspekter av det mänskliga psyket. Mannen tampas med gamla demoner efter att hans fru och barn dött. Bertas lilla dotter har varit med om en traumatisk upplevelse som också blir tongivande för historiens utfall. Joaquín lever ett ganska ensamt och inrutat liv men den nya situationen gör att han pushar sig utöver det vanliga. Karaktärsutvecklingen är intressant och relationen till sin nya inneboende förändrar honom.

La piel que habito

Denna filmen är ett av Almodóvars verk, men de flesta känner nog bättre till Tala med henne. Jag tycker att hela konceptet med filmen är väldigt spännande – något man absolut inte är van vid att se. Samtidigt som filmen är väldigt alternativ i sitt utförande så är den direkt i sitt tilltal med mycket estetik och symbolism. Sammanfattningsvis handlar filmen om en plastikkirurg som håller en ung kvinna vid namn Vera fången i sin källare. Han använder henne som försökskanin för sitt projekt med syntetiskt skinn. Men allt är inte som det verkar, Vera visar sig vara en helt annan .

Filmen belyser att människans yttre bara är ett skal och att det under ytan rör sig så mycket mer.  Den visar också vad ensamhet och hämndbegär kan göra med en människa. Jag mindes att jag var lika delar förfärad och förtrollad av filmen. Man matas hela tiden med ny information som skapar intressanta vändningar. Detta är inte en film man somnar framför.

Share This:

Varför grät en svenska i Nice?

Så har jag lyckats bloggpausa igen, men hoppas skaka liv i bloggandet på nytt igen. När solens strålar skiner utanför vaknar motivationen till liv. Därför tänkte jag gå ut starkt med en reseskildring av Nice. Staden besöktes för ett par veckor sedan och var den där välkomna vitamininjektionen som behövdes för en zombifierad, vinterplågad kropp.

17310653_348490052214021_912170007_o

Nice ligger som bekant på Franska Rivieran. Min första tanke efter att ha besökt staden är VARFÖR HAR JAG INTE VARIT DÄR INNAN. De pratar franska och köket är italienskinspirerat. Alperna ligger 10 mil bort och på en högre höjd ser man snöbetäckta bergstoppar. I ryggen har man ett azurblått hav. Bara en sådan sak!

Vi flög med Brussels Airlines men Norweigan ska tydligen ha direktflyg dit. Det fina i kråksången är att flygplatsen endast ligger 10-minuters taxiresa in till Nice centrum. Ingen stress över att ta sig ut till/från flygplatsen med en sunkig shuttle i en timmes tid. Där bodde vi på ett hotell som hette Grand hotel le Florence  i ett mini-rum men väl så trevligt.

Många är oroliga för fransmännen arrogans, men om man som jag har turen att kunna konversera lätt på deras hemspråk, bryts liksom barriären direkt. Vid ett restaurangbesök som var familjeägt tittade t.om kocken ut och de ville veta varför man skulle besöka Sverige. Nyfikna på svenskar tycks ändå några vara.

Det var bara en gång när  jag kom in i en liten prylbutik där en äldre kvinna fnös och knyckte på huvudet för att jag endast ville titta. Ursäkta att jag inte är intresserad av dina virkade dukar, liksom.

Men till vår fördel var också att vi reste off-season. Det är verkligen att rekommendera. Vädret i mitten av mars var lika behagligt som en majdag! Uteserveringar var fyllda av lunchande folk och det var gott att avnjuta en Sallad Nicoise.

Att ta sig runt i Nice är väldigt lätt. Deras paradstråk är helt avstängt för biltrafik. Där ligger Galleri Lafayette som erbjuder high-street och klassiska kedjor som Berschka. På väg ner mot havet kan man ta sig igenom Gamla stan som består av charmigt, vindlande gränder och schyssta matställen. Tummen upp för det lokala rosévinet, macarons och även det italienskinspirerade köket som görs  tillgängligt från grannlandet.

Strandpromenaden Promenad d’Anglais är verkligen vidsträckt och fylld av motionärer och flanörer. Det är lika fint dagtid som på kvällen i solnedgången. När det gäller stråk och platser kan jag även tipsa om blomstermarknaden som doftar av blommor (obviously) tvålar och andra trevligheter.

Att besöka Nice kommer oundvikligen att få folk att undra över statusen efter terrorattentatet förra sommaren. Närvaron av poliser och militärpersonal är påtaglig. De vandrar längs gatorna med stora automatvapen. Så visst kan man känna sig tryggare men det påminner en också om att det hela tiden vilar en underliggande oro och katastrofberedskap. Det hela blev tydligt när en svensk tjej blev helt hysteriskt över en stor knall som hördes över staden. (Tillbakareferens till mitt clickbait i bloggtiteln!) Hon berättade om knallen gråtandes på telefon. Då klockan precis hade slagit tolv kunde vi  dra slutsatsen av att det var en daglig salutation som vi nyss hört. Det är också lite typiskt för fransmännen, som håller stenhårt på traditioner. The show must go on. De bryr sig inte om att nyckfulla smällar kan skrämma folk i skuggan av hotande terrorattentat.

Weekenden i Nice var allt för kort, men om det blir en nästa gång skulle jag definitivt vilja utforska området vidare. Det skal tydligen billigt och smidigt med tåg i regionen. Även ett besök på Carrefour hade varit välkommet så att jag kan hitta mitt gamla favoritgodis.

Share This:

Yellow Submarine and Philip K. Dick

Idag ägnar jag inlägget åt färgen gul. Åsikterna verkade vara delade kring färgen, men trendexperterna är överens – gult är årets färg. Modevärlden har i ett par år försökt introducera gult men jag har på känn att den kommer slå i år.

De där som alltid köper svart och grått kommer slutligen ta språnget in i en gul och fluffig värld. Anledningen till att många inte vågar sig på gult är att det är ganska svårmatchat. Med svart blir det getingvarning. Tillsammans med brunt blir det för 70-talsretro. Med grått tycker jag att det funkar väldigt fint.

Frågar man munkar och spirituella vägledare så är färgen gul en kreativ och energigivande färg. Den har också kommit att stå för sjukdomar och annat otyg. Gula febern väcker otäcka associationer.

I musikens värld har man också sjungit om färgen gul. Beatles ville gärna att vi alla skulle bo i en gul ubåt, därav Yellow Submarine. Coldplay sneglade upp mot stjärnorna när de sjöng låten Yellow.

Färgen gul betyder personligen vår och tulpaner. En sprakande färg som väcker nytt liv. I matväg kan man både njuta av citroner, mango och physalis som är fyllda av vitaminer. Själv satsar jag nog på en gul regnjacka eller kanske en liten väska som syns på avstånd, som en ett stopplyse.

För övrigt har det stått ganska stilla hos mig på grund av förkylningar och liknande. Bokläsande har legat på hyllan – pun intended. Däremot har jag hittat en ny kanonserie att följa som heter Man in the high castle. Serien presenterar en alternativ historieskrivning som innebär att USA aldrig vann kriget. Ena delen av USA tillhör Japan och andra delen Nazi-tyskland. Däremellan finns det en neutral zon. Först och främst måste jag säga att scenografen gjort ett grymt jobb med att skapa en 40-talsvärld. Bilarna, kläderna, prylarna och stämningen.

Nya inslag har också blandats in som japanska poliser på San Franciscos gator och stora Nazi-banners på skyskraporna. Serien leker med ens perception och det skapar en spännande dimension. Det klassiska USA-temat med good and band guys kan ju bli lite tröttsamt men serien lyckas att  väcka frågor. Historien skapas av vinnarna och detta påvisas i serien. Man in the high castle skapar också en förståelse för hur det är att leva som en minoritet i ett land (i detta fallet är ju amerikanarna minoriteten). Jag tycker att serien är en ödmjuk kommentar från en filmproducerande stormakt som USA. Det är även spännande att få en inblick i japanska kultur och hur de bemöter nazisterna. Friktion som sker här är väldigt intressant, med japaner som bugar underdånigt och tyskar som hailar högt. Ett vågat grepp – baserat på boken med samma namn Philip. K Dick. Rekommenderas!

Share This:

Malmhattan – storstadskomplex nog?

År 2000 hade Manhattan 1 537 195 invånare och är idag ett av de mest tätbefolkade områdena på jorden.  Det finns två affärsdistrikt, ett i Midtown och ett i Downtown. Båda har karaktäristiska siluetter med skyskrapor. Nästan hela Manhattan har ett fyrkantigt gatunät. De nord-sydliga vägarna kallas ”avenues” och de väst-östliga kallas ”streets”. Från södra änden av Manhattan till norra delen går Broadway, en väg som inte följer det övriga gatunätet.

Texten är saxad direkt från Wikipedia. Paralleller kan dras direkt till området som ligger vid sidan av Centralstationen där Malmö Live och saluhallen ligger. Detta område är fyllt av företagsbyggnader, högskolan och SVT vilket  bidrar till stadens skyline. Samtidigt poppar det upp nya barer och matställen i området.

Innan ni kallar min koppling för långsökt – överväg då att ölen Malmhattan serveras på ypperliga restaurangen Eatery. Det verkar som att ölen egentligen är framtagen av restaurangen Kitchen&Table – men det är på Eatery som den serverades när jag var där i lördags. Så även om namnet Malmhattan spär på storstadskomplexet är det samtidigt en skön kommentar på Malmös växtvärk. Restaurangen Eatery ligger i detta område – vägg i vägg med Malmö Live.

eatery

Eatery är en relativt stor lokal men det är imponerande att man lyckats skaffa en intim stämning vid borden. Trots att det är plats för många, kan man ändå fokusera på sällskapet och man sitter bekvämt utan störande moment. Jag tror att man lyckats dela av restaurangen med olika öar – draperier och olika sorters sittarrangemang. Det finns en del med soffor, en del med barbord osv.

Maten är mexikansk och köttet är riktigt fint. Både min tonfiskcarpaccio och köttet i huvudrätten var mört och välsmakande. Det är även trevligt att man kan dela på en större rätt. Som tillbehör serverades sötpotatis vilket passar bra till de vassa kryddorna. Som pricken över i:t beställdes drinkar. Min Mai Tai innehöll tyvärr lite för mycket is och mindre drink men det är ändå mer regel än undantag på många svenska restauranger. Jag skyller på strukurella problem mer än bartenderns tillkortakommande.

Jag kan verkligen rekommendera Eatery för er som föredrar ett avslappnat ställe med fin mat och härlig atmosfär. Annars kan jag rekommendera dessa. För er som inte är från Malmö – här kanske ni får inspiration att åka hit.

Bonne Vie

franskt – charmigt – litet – franska delikatesser- vinkännare

Mondo

gott kött – klassiska maträtter – ombonat

Dubbel Dubbel

spännande kök – smårätter – fin uteservering -fräscht

Beer Ditch

goda burgare – retrokänsla – kul läge – avslappnat

 

 

Share This:

Känslan av ett slut

I had wanted life not to bother me too much, and had succeeded – and how pitiful that was.

Tänk dig att du får läsa ett brev som förklarar att saker blev som de blev.  Du är över 60 år gammal. Brevet skickade du som tonåring i affekt efter en relation som tog slut under märkliga former.

Detta är premisserna för Tony,  år efter att han kommit över ex-flickvännen Veronica. Han har haft ett lugnt äktenskap som upphört, skaffat ett anständigt arbete och levt livet enligt konventionen. Nu tvingas han göra upp med gamla känslor och betydelsen av före detta vänskapsrelationer. I centrum för historien är också före detta vännen Adrian, som tog livet av sig. Adrian var beundrad i vänskapsgruppen eftersom han var självsäker och var den alla trodde skulle lyckas. Därför var hans självmord ett mysterium. Dessutom var  han tillsammans med Veronica, vilket gjorde Tony mycket upprörd.

Känslan av ett slut tar upp livet som ung vuxen och känslan av att hela världen ligger för ens fötter. Sedan förlikar man sig med att saker inte blev som de blev för att sedan bli nostalgisk efter ett liv av familj, barn och förvärsarbete. Jag kan inte låta bli att koppla detta till de senaste rönen som visar att många över 60 faktiskt skiljer sig och söker nya kärleksrelationer. Man gör upp med sitt förflutna.

Boken är skriven från en äldre mans perspektiv, vilket man torde ha mindre gemensamt med, men samtidigt är den skriven med sådan precision och underfundighet att man rycks med. Med stor behållning läser jag om ung, manlig vänskap. Man delade allt men samtidigt låg det något av en konkurrens i botten. Relationen till Veronica är mer idealiserad – hon sattes på piedestalen och allt handlade om att förstå hennes innersta. Tony konstaterar i boken att Veronica är den typiskt komplicerade kvinnan och frugan den mer enkla sorten. Han slits mellan vilken typ han föredrar. Klassiskt tema om ni frågar mig. The vixen and the madonna.

Tony vill gärna tycka att han är rationell och en person med självdistans. Det blir mer och mer tydligt att han egentligen är helt inne i sina egna känslor, och kör stenhårt på att rationalisera sina livsval. Get out of your own head, tänker man!

För cirka ett år sedan läste jag Den färglöse herr Tazaki av Murakami – vilken jag tyckte om. Jag kan inte låta bli att göra vissa kopplingar till denna bok, dels för att huvudpersonen Tazaki är en tämligen anspråkslös person som gör upp med relationen till  sina gamla vänner. Existentiell, även den.

Känslan av ett slut är en kort roman men meningarna är fyllda av referenser, sarkasm och rapp dialog. Författaren Julian Barnes slösar ingen tid, utan kommer till kärnan.Scenerna som leder till upptakten är omsorgsfullt utvalda. Till exempel är Tonys besök hemma hos flickvännens Veronicas familj underhållande och bisarr.

Det är intressant att reflektera över händelser i det förflutna som påverkar oss långt in i framtiden. Och kanske ska man vänta med att skicka i väg det där smset/ brevet/mailet.

Boken kommer dessutom som film i år – om någon är intresserad.

Share This:

Today I am a bird

Titeln ovan syftar till min kaffekopp – signerad Lovisa Burfitt. Gillar verkligen hennes designs men äger än så länge bara en kopp. Hennes mönster är lite finurligt konstnärliga och Paris-inspirerade. Denna gillar jag att både dricka thé och kaffe ur. Favorit just nu Dilmah fruity minty delicious. Den är liksom fruktigt len men har ändå ett sting.

20170204_214037.png

Bilden här under ger också en uppfattning om hennes uttryck. Det är som hämtat ur en sketchbok, fast med ett tydligt tänk och genomgående stil.

 

Nytt in hos oss är några art prints som är tagna från ett magasin med den senaste samtidiga konsten. Varje uppslag har en presentation av konstnären och en A4-sida med snygga illustrationer. En ram på det och man har en annorlunda och personlig bild att hänga upp.

20170210_152931.png

Överlag är jag förtjust i typografi, snirkliga eller kraftfulla bokstäver och svartvita naturfoton med djup i bilden. Jag gillar hur naturen kan se ut i olika ljus och vilka färger som blir framträdande. Även monokroma bilder med inslag av färg är snyggt som bilden längst till vänster. Bilden  i mitten är suggestiv, ett rödsvart hjärta som genomborras av en pil. Också ett utstickande element av färg i en annars mörk bild. Det är vanligt inom konsten att låta en färg sticka ut, för att skapa en effektfullt kontrast. Vem minns inte den lilla flickan i rött som vandrar runt i en rött plagg i filmen Schindler’s List.

Även Roger Sanchez fattade grejen när han lät en tjej gå runt på stan med ett stort, rött hjärta. Another Chance heter musikvideon.

Tillbaka till tavlorna. Den längst till höger är lite steampunk-inspirerad. Jag gillar kontrasen med fjärilar (om n inte kan se det) som flyger ut ur gapet på en robotliknande gänglig figur. Bilden ska symbolisera miljöförstöringen och man kan se att personen/varelsen håller i en drömfångare. Det är både etnoinspirerade och väldigt futuristiska vilket är ett schysst uttryck.

Nytt att titta på skapar lite glädje i februarimörkret och vinterkylan. Nytt och utläst hos mig är Känslan av ett slut  och snart kommer jag att ge mig på antingen Steglitsan av Donna Tartt eller en roman av John le Carré. Jag blev verkligen sugen på att läsa av honom då jag nyligen sett Night Manager av danska Susanne Bier.

Share This:

De talar ett språk vi inte förstår

Så blev det en film i form av Arrival. Filmen handlar om att tolv rymdskepp landar på jorden och att ingen vet hur man ska hantera dem. Därför kontaktar man språkvetaren Louise Banks som ska försöka ta kontakt med besökarna.

Är det någon som varit i Barcelona? Jag kan inte låta bli att tycka att rymdskeppet är ganska lik denna. Torre Agbar är namnet.

Amy Adams spelar huvudrollen – är det tanken att hon ska bli den nya Nicole Kidman? Är ett Kidman-fan men faller inte alls för Adams gestaltning av Louise Banks. I filmen får man se tillbakablickar till hennes döende barn men det berör inte mig, som annars får anses vara blödig i filmtittarsammanhang. Jag fällde senast ett par tårar till En man som heter Ove, till exempel. Arrival erbjuder i mitt tycke ett helikopterperspektiv, som en svepning över vackra landskap. Man ser det, man uppskattar det, men man är inte där. Man är inte på plats och upplever på nära håll.

Konceptet i Arrival är att man kan närma sig aliens genom att lära sig deras språk, vilket är ett intressant val. Vi får bland annat lära oss att språk kan ändra en persons tankesätt. Visuellt är filmen också riktigt snygg. De nya gästerna ritar upp cirklar som ser ut som spillt kaffe som runnit ut från botten av en kaffekopp. Det ser konstnärligt ut, hur plain det än låter. Louise hus är som en skapelse i Elle Interiör och de handformade varelserna ser olustigt mystiska ut men samtidigt grafiskt fulländade. Att de är höljda i dimma och pyser ut bläck likt bläckfiskar förhöjer estetiken. Sådan estetik har man inte sett sedan Alienfilmerna. Komiskt nog får rymdvarelserna helt vanliga namn – Abbott och Costello. ET-varning på det.

Vill man bort från ET-vibben så är en av de senare sci-fi-filmerna kusliga Dark Skies att rekommendera. Där har man verkligen lyckats skapa en otyglad varelse som lurar i mörkret.

Osökt kommer man in på tanken på hur utomjordingar potentiellt kan se ut. Ofta porträtteras de med stora skallar och långa, gängliga kroppar. De borde därför vara väldigt smarta varelser, med plats för en aktiv hjärna. Kanske kommer vår evolution också föra oss dit när vi har ett sådan stillasittande tillvaro.

Ett alternativ är att de  är väldigt små och sammanpressade, till följd av en högre gravitation på planeten där de bor. De som har störst chans att överleva under extrema förhållanden borde vara leddjur, skalbaggar och liknande. Kackerlackor överlever en kärnvapenexplosion, typ. Så alternativt är dessa varelser alltså små och grå.

Tillbaka till Arrival. Det var i alla fall skönt att filmen inte tvunget är en typisk good vs. evil film utan mer filosofisk än så. Det som jag anser att filmen faller på är genomförande. Kanske är det regin av Villeneuve som fallerar? Känns hemskt att säga det när jag gillade både Sicario och Prisoners. Ett alternativ är att man förväntade sig mer action i en sci-fi film och det tar ett tag att kalibrera att den faktiskt är mycket mer konceptuell.

Vidare på filmtemat så är det 30 ÅR SEDAN DIRTY DANCING KOM UT och det är värt ett omnämnande. Baby har aldrig fått gå tillbaka till sitt hörn och filmen lever än. Tidningen Amelia listar sex saker som vi inte visste om serien här.

Många undrar vad som hände mellan Baby och Johnny efter filmens slut men det vill jag helst inte veta. De hade säkert fått fyra osnutna ungar, haft varsitt monotont kontorsjobb och bott i ett nedgånget radhus. Inte så jättespännande.

 

Share This: