Butcher’s crossing – ett möte med naturens grymhet

Människan vs natur.

Det finns många fall när människan trotsar naturens lagar – bara det att man väljer att  bygga en miljonstad som LA där det finns seismisk aktivitet talar väl sitt tydliga språk.

Det finns en hel del sådana skildringar i naturen, som till exempel Into the wild. Det bygger på en slags odyssé där personen utmanar sig själv och sina gränser. Jag brukar gilla dessa skildringar eftersom man blir ett huvudpersonen och det finns ett tydligt driv i berättelsen.

Butcher’s crossing är också en sådan roman, men här är naturskildringarna så mäktiga att de levereras som ett slag i ansiktet. Naturromantiken är på topp!

Historien utgår från en liten småstad i den amerikanska västern, på 1870-talet. Dit reser akademikern Andrew för att få miljöombyte. Det är en kärv miljö där det inte finns så många möjligheter. Han blir förälskad i en kvinna som tvingas arbeta som prostituerad. Andrew antar uppdraget tillsammans med den rutinerade Miller och en grupp män att ge sig ut och döda bufflar för att kunna sälja deras skinn. Tillsammans stöter de på många hinder och livet är inte lätt för Andrew som inte är van vid att leva ute i naturen. De andra männen är mycket mer hårdbarkade, Miller är en man som aldrig accepterar ett nej och Schneider är en dryg typ som hela tiden måste förgifta gruppen med sina sarkasmer. Jag hade svårt för att Miller hela tiden lät andra lida för sina misstag, men att han vägrade att erkänna det.

Det enda jag saknar är mer dialog, då jag tycker romankaraktärerna är så pass intressanta att de hade förtjänat lite mer taltid. Men det är naturen som har huvudrollen här, och den har alltid företräde när den på ett obarmhärtigt vis utmanar männen som vill trotsa den.

Hur författaren lyckas blåsa liv i sådana historiska händelser  förstår jag inte, detaljerna är så rika, från knarrandet av hästvagnarna till sättet de lagar mat ute i vildmarken. Han lyckas beskriva en buffelflock  och deras flykt så ingående att det känns som att man är mitt ibland dem. Det gör Butcher’s Crossing till en svindlande läsupplevelse och ger förståelse för villkoren i USA på 1800-talet. Det var ett land rikt på möjligheter, men människor åkte också på många nitar i jakten på förmögenhet. Guldet blev till sand, och allt det där.

 

Nedslag i livet – en fotokavalkad

Det strömmar ju till en del läsare här och i som ett led av det så tänkte jag vara lite mer bjussig på små vardagsglimtar. Tycker själv om att läsa om det i bloggar så varför inte. Vårvintern erbjuder kanske inte de mest händelserika månaderna men man kan ändå vaska fram några guldklimpar. Väntar fortfarande på den där konserten man vill gå på eller något annat som kan locka ut en på stan. Annars har det varit mycket födelsedagsfirande den senaste tiden, men alltid kul när folk bjuder hem. Mer sånt!

Här kommer några nedslag i verkligheten, mest om mat.

Man kan till exempel käka på Raw food.Glaset  längst till höger är inte öl utan kombucha. Härligt sparkly på tungan. Sedan testade jag golden milk, som att dricka en kanelbulle, fast nyttigare. Förresten har de ny inredning där inne och bänkarna som utgör cafédisken (som ni ser här i bakgrunden) är tydligen från någon gammal kyrka i Skåne. Trevligt!

Edit: längst till vänster är en vas om någon trodde något annat, heh!

Har dreglat över dessa thékoppar – dessa är från Höganäs!. Det dricks en del thé här hemma. Är alltid på jakt efter det ultimata thét och ibland går man på nitar. Plus på hallon/granatäpple från Friggs och Lyckliga stunder från Tehuset Java, samt klassikern Söderblomsthé funkar.

Det är himla bra när mataffären över gatan säljer färska kardemummabullar från St. Jacobs stenugnsbageri till billigare pris. Den är så mäktig att man typ kan hoppa över kvällsmaten.

Vårvinterljuset är ganska skoningslöst men kvällningen kan bli riktigt fin. Här är en kvällsbild i våra nya hoods.

När man får uppdraget att build-a-marängsviss kan det bli såhär. Ska det va, ska det va!

 

Kattöga av Margaret Atwood: barndomstrauma i rampljuset

Varför blev vi dem vi blev? Och är alltid vår barndom som vi minns den?

Mördaren Ted Bundy sa till exempel i förhör att han hade en väldigt bra barndom. Men när man undersökt saken med anhöriga visar det sig att han hade en våldsam morfar och att han var udda och utstött.

I romanen Kattöga undersöker Margaret Atwood barndomens premisser, utifrån den vuxna konstnären Elaines tillbakablickar under ett besök i hemstaden Toronto.

Jag har läst Ferrante och hört mycket gott om Silvia Avalones Stål men jag tycker att Margaret Atwoods Kattöga är i en klass för sig, eftersom det skildrar skolbarn utan att för den sakens skull bli en barnslig historia. Jag läste någonstans att Atwood hade studerat samspelet mellan hennes barn och några klasskompisar för att använda till sin roman. Det lyckas hon bra med!

Extra lyckat är backstoryn med den unga tjejen Elaine som växer upp i en  udda, kringflackande, forskarfamilj där hon  formas till en självständig och smart tjej. Att hon aldrig har deltagit i det sociala livet får ligga som en förklaringsmodell till att hon blir utstött.  Elaine är en pojkflicka som har längtat efter att få tjejkompisar men hon har svårt att bli riktigt accepterad av sina nyfunna vänner. Med tiden blir hon mer och mer deprimerad.

Vännerna Cordelia och Carol  stör sig på Elaine men ändå låter henne vara med och leka, vänskapen bygger på att hon blir bestraffad. Det visar sig även att deras beteende är sanktionerat av de vuxna. Deras elaka lekar blir bara värre och det slutar med att Elaine blir nerknuffad i en snöig ravin och är nära att frysa ihjäl.

Skolgången är också tuff och hon förstår inte alla regler som finns, till exempel att killar och tjejer måste använda olika ingångar. Vuxenvärlden sätter upp märkliga regler och finns alltid på avstånd, det är fri lejd för elaka ungar.

Många år sedan minns hon hur grym framförallt Cordelia varit mot henne. Hon har aldrig kunnat förlåta det. Reflektionen kommer från den vuxna Elaine som nu är en framgångsrik konstnär, någon som det gått bra för i livet, till skillnad från Cordelia.

Kattöga skulle kunna ha blivit en utdragen livshistoria men Atwoods berättelse om kvinnlig vänskap suger tag i mig. I och med att berättelsen utspelar sig under 60-talet så har den också en retro-känsla och Kattöga syftar till namnet på en spelkula som använts i barnens lekar. När jag läser boken blir jag ofta irriterad att Elaine inte gör någonting, och inte heller hennes föräldrar. Men när hon minns sin barndom i Toronto får vi också veta att hämnden är ljuv, något som inte gör Elaine helt oskyldig heller.

Jag är fascinerad över att Atwood har lyckats fylla en roman med så mycket symbolism, samhällsreflektioner och samtidigt hålla det på ett väldigt mänskligt och jordnära plan.

British invasion 2.0 – för dig som vill bejaka din anglofili!

Jag vet inte om det är hela Brexitgrejen eller kanske det faktum att jag inte varit i London på tio år (But why!!) , men på sistone har jag haft ett sug efter brittisk kultur. Det gäller att passa på för snart ser det ut som att man ska behöva visum för att besöka landet. I stället kan man alltid sitta hemma och frossa i brittiskt filmskapande. Intresset för brittiska filmer  verkar ha svalnat av något sedan 90-talet då vi älskade filmer som Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning, Bridget Jones, The Full Monty, Trainspotting etc etc.

Tidigare har jag skrivit om fransk och spansk film – nu är det alltså dags för att uppdatera med lite inspiration från landet med scones och vänstertrafik.

En av mina favoritskådespelare just nu är Nicola Walker som man kan se i bland annat serien Unforgotten på SVT. Riktigt bra krim, med många människoöden som vävs samman samtidigt som man undersöker brottet. Eftersom poliserna undersöker kalla fall, där mordet kanske har skett på 70- eller 80-talet, får man också veta en hel del om  samhällslivet i England under tiden t.ex skinheadskulturen.

Jag har aldrig varit ett superfan av Hugh Grant, men i A very English Scandal gör han en riktigt bra rollprestation som politiker. Det ska erkännas att han spelar sig själv till viss del, typ ängslig och pladdrig. Skådespeleriet har en tyngd där man kan se svärtan i hans ögon och i ett ansikte som upplevt del sedan det begav sig på 90-talet i diverse romcoms. Det är ett nytt grepp att låta Hugh Grant spela en politiker som förföljs av en man som han hade en kärleksaffär med för länge sedan. Historien kretsar runt deras maktspel.

Jag tillhörde dem som tyckte väldigt mycket om Mordet på Orientexpressen med Kenneth Brannagh som Hercule Poirot. Så det gäller att hålla utkik, för snart kommer Mordet på Nilen. Det är något med vintagemiljön och ensemblen av skådisar som gör att man bara vill applådera. Skådespelare i Hollywood behöver inte alla vara med i Marvel för att de ska kunna ha ett lukrativt filmgig. En film som denna ses bäst på bio!

Om vi ända är inne på klassiska mordgåtor så vill jag även rekommendera Gosford Park, där man i bästa Cluedostil samlas på en herrgård och ett mord begås. Väldigt klassiskt engelskt. En kliché jag roas av är att man kan samlas och utbyta hemskheter för att sedan fråga med iskall finess – a cup of tea?

Eller vad säger ni om taglinen? Tea At Four. Dinner At Eight. Murder At Midnight.

Slutligen går det inte att prata om brittiskt filmskapande utan att nämna Benedict Cumberbatch. För den som vill ha en snabbkurs i vad som egentligen hände när britterna röstade ja till Brexit måste ni bara se Brexit: The Uncivil War som finns  på Netflix nu. Cumberbatch är helt perfekt som den maniska, smarta och drivna Dominic Cummings som var hjärnan bakom Brexitkampanjen.

Engelsmännen är experter på socialrealism och det är nog naturligt på grund av deras klassmedvetenhet. Så det är på sin plats att nämna en av mina absoluta favoriter Fish Tank som handlar om en tjej som växer upp i förorten och drömmer om att bli en erkänd dansare. Det hela blir lite mer komplicerat när hennes mamma träffar en ny pojkvän, spelad av Michael Fassbender.

Finna sig av Agnes Lidbeck: stilistisk roman om kvinnorollen

Therese Raquín var en roman  som på sin tid lanserades som en slags fallstudie, en mix mellan vetenskap och litteratur. Under en period på 1800-talet skrev författare, som var anhängare av naturalismen, om livet som det var utan de förskönande  krusiduller som annars var typiska för föregångare inom romantiken. Utifrån biologins premisser förklarade man mänskligt beteende.

När jag läser Finna sig tänker jag att Agnes Lidbeck försöker göra ungefär samma sak. Med klinisk perfektion tar hon sig an att beskriva samtidskvinnans roll. En tes inleder varje ny del i boken, och det gör att man kan använda det som resonansbotten mot händelseförloppet. Jag kan tänka mig att vissa irriterar sig på det, men jag uppskattar den medvetna tanke som ligger bakom historien. Det separerar Finna sig från andra romaner, som ibland är för melodramatiska.

Det är nutidskvinnans roll som dissekeras – som partner, mamma och attraktionsobjekt. Språket är väldigt stilistiskt då det hela tiden tar fasta på kliniska detaljer och fysiska attribut i stället för klassiska känsloyttringar. Kroppsliga reaktioner och tillstånd används hela tiden effektivt för att förmedla stämningar.  Människan framstår bara som ett djur med drifter, som reagerar på sin miljö.  Stilgreppet är annorlunda och fascinerande.

 

Jag hoppas verkligen ingen kvinna ska känna sig som Anna gör i romanen Finna sig. Hon tycker inte om att vara mamma och fru. Hon trivs inte heller med sin nya pojkvän och när han blir dödssjuk blir det också en börda, som hon ändå axlar med stor ambition. Det är inte äkta engagemang som ligger bakom utan mer en syn på att ”så ska det vara”.
Självklart förstår jag att handlingen drivs till din spets men samtidigt ger den ett viktigt diskussionsunderlag för att vara medveten om vilka handlingar som är aktiva och vilka som är påverkade av vårt samhälle. Det gäller för alla människor, oavsett kön.

 

Finna sig är en angelägen bok som servar läsaren, Lidbeck vill inte slösa vår tid med en tegelsten  – och jag uppskattar det! Det är en berättelse som aktiverar både vänster- och höger hjärnhalva. Det som slår mig att oavsett vad Anna väljer i livet är det alltid något som skaver. Andra människor är bara statister i hennes liv och de ges inte en chans att påverka vår huvudrollsinnehavare. Personerna i boken befinner sig i en slags glaskupa för oss att betrakta.

 

Vi får inte veta hur det slutar för Anna, men samtidigt är det också i linje med den meningslösa tillvaro som hon försökt att bekämpa. Det är snyggt gjort och vågat att inte förlita sig på klassisk dramaturgi.

 

Läs Finna sig om du tycker om vill djupdyka i en persons känsloliv och få en annorlunda läsupplevelse!

Inte helt utanför boxen. Mina tankar om filmen Bird Box

Hur många har inte en relation till Sandra Bullock, actionfilmens okrönta drottning som med sin girl next door-persona är lätt att relatera till men ändå har lite extra jävlaranamma att inspireras av?

Förutom att Sandra Bullock är huvudrollsinnehavare så var det hypen kring filmen kombinerat med den dystopiska inramningen som fick mig att hoppa på tåget! Slutsatsen är att det var en spännande resa med vissa poänger, men kanske inte helt värd alla positiva omdömen. I filmen Bird Box spelar Sandra Bullock  Malorie som måste fly undan ett osynligt hot som får människor att begå självmord. Lösningen: att ha på sig ögonbindlar, så att de inte kan bli se varelserna och därmed bli attackerade. Spoilers på gång – så sluta läs om du inte har sett filmen.

Idén med fåglarna i asken  är ett fint inslag, man knyter an till de små, sköra varelserna och den lilla familjen som kämpar på floden.  Fågelsymboliken finns med överallt,  just att kvinnan på sjukhuset dunkar huvudet i glasrutan får mig att tänka på en fågel som flyger in ett fönster. Normalt står fåglar för frihet, men också instängdhet i form av en burfågel. I filmen Fåglarna är de även farliga och olycksbådande. Fåglar kan vara som ett ondskefullt omen, som varnar för åska och jordbävningar. Manusförfattaren har tänkt till! Fåglarna i Bird Box står också för naturens kraft, då Malorie lämnar civilisationen och måste förlita sig på naturen (fåglarna) då de varnar för monstren. Snyggt att låta temat återkomma som till exempel teckningarna som den galna mannen lägger ut på bordet i form av fågelliknande varelser. Just castingen av denna galning tyckte jag var väldigt lyckad – hur läskiga är inte hans ögon?  Han ser ut som någon som fått en socker- alternativt nikotinkick på steroider. Samtidigt lyckas han samtidigt se oskyldig ut, eftersom de faktiskt släpper in honom i huset.

John Malkovich som de äldre mannen i huset tycker jag är ett speciellt inslag, då han på något sätt gestaltar den klassiska, lite konservativa vita kränkta mannen som bashas väldigt mycket i media och samhällsdebatten. Ger författaren honom på något sätt upprättelse när han faktiskt visar sig ha rätt om den galna mannen, när alla andra vill släppa in honom i huset? Just stämningen i huset är väl den sämsta delen av Bird Box, det blir lite för mycket I know what you did last summer-anda (tänk amerikansk b-rulle från tidigt 2000-tal) och klassiska scener när alla skyller på varandra och går bananas. Genom att kasta in olika personligheter blir det lite Darwinistiskt, det blir de svaga som ryker.

Idén om kärnfamiljen utmanas också då Malorie  har ett biologiskt barn och ett adopterat barn, och då de ska åka i forsen vill hon inte offra någon av dem. Hon ser på dem båda som sina egna och ännu mer så blir det när hon ger dem namn, något hon tidigare inte velat. Det intressanta med hennes karaktär är att hon är en riktig realist som säger rakt ut till barnen att de riskerar att dö.

Berättartekniskt är filmen bra, även om  jag ibland har svårt för flashbacks, men just att de är på floden gör att det blir extra spännande. Filmen får formen av en episk saga när färd på vatten undan faror är inblandad. Kameraarbetet är imponerande, den ligger nära skådespelarna och höjer adrenalinnivån.

Jag tyckte att slutet kom till lite hastigt, men köper ändå Hollywoodkänslan. Kan man på ett sätt säga att de blir som fåglar i bur, eftersom de aldrig kan gå ut i naturen? I så fall är det inte endast positivt. Kanske vill filmmakaren säga att den enda friheten är samhörighet? Det känns också som en viss nybyggaranda, eller ett bibliskt  Noaks ark när man bygger ett nytt community. Här blir det kanske lite mycket kumbaya för min smak men jag uppskattar den resa som Malorie gjort från ensam och isolerad till gemenskap..

På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

De finns många personer som aldrig läser. Läsningen tråkar bara ut dem och de känner att det tar för evigt. Men om jag skulle bara tipsa dem om en bok,  vore det På västfronten intet nytt. Jag hade tryckt den i handen på en ung gymnasielev och uppmuntrat till att använda den i delar av historieundervisningen.

Det första som slog mig när jag började läsa var att det verkligen inte känns som boken är skriven 1929. Det finns nästan ingenting som avslöjar bokens ålder gällande varken fraser eller ord. Det är en tidlös klassiker som innehåller basala känslolägen som rädsla, ångest och vänskap. Teman som aldrig går ur tiden.

Som alla vet var första världskriget ett skyttegravskrig där många, många unga soldater miste livet. Min tanke när jag läste boken var hur de ens kunde förmå folk att delta i andra världskriget. Men det fanns nog en anledning till att romanen av Erich Maria Remarque brändes på bål i Hitlertyskland.

Huvudpersonen i På västfronten intet nytt är den tyska soldaten Paul. Man hoppas verkligen att han ska överleva, vilket känns som en mikroskopisk chans med tanke på att alla hans vänner dör som flugor runt omkring honom. Känslan av befinna sig mitt i krigets hetluft är påtaglig när man läser. Man kravlar runt i leran tillsammans med Paul och gömmer sig i alla hål och variationer i terrängen som finns för att undkomma granatattacker. Fienden är hela tiden osynlig, men i ett senare möte förkroppsligas krigets orättvisor  i ögonen på en fransk soldat. Ett effektivt grepp för att visa att alla är offer i detta krig. En annan grej som författaren gör är att han hela tiden kontrasterar naturens skönhet mot krigets grymhet. Effektivt.

En extra dimension av melankoli tillkommer när Paul åker hem på permission och inser att han har förändrats av att vara vid fronten. Livet som en gång var känns långt borta och ingen kan förstå hur han haft det.

Vissa inslag av comic relief finns också – samvaron mellan de unga soldaterna – som när de hittar mat eller driver med sina överordnade.

På västfronten intet nytt är ingen tegelsten men den rymmer så mycket. Det finns inga transportsträckor. Romanen är både vacker och fasansfull.

Dessa har jag inspirerats av!

Sofia Coppola

När jag såg Virgin Suicides fick jag upp ögonen för det drömska, suggestiva bildspråket som med hjälp av färgsättning och en snygg ljudmatta skapar en historia byggd på känslor och abstrakta begrepp. Jag upptäckte AIR och sjönk djupare ner i den elektroniska musiken. När jag sett klart filmen som 17-åring minns jag knappt exakt vad den handlade om, jag bara minns att jag gillade den så jäkla mycket.Image result for virgin suicides

Doctor SeussImage result for dr seuss quote

Hans bildspråk med klara och glada färger, samt yviga typografi är något jag gillar. Och att allt inte behöver vara perfekt utan kan vara lite quirky (rent bildmässigt).

Simon Stålenhag

Image result for simon stålenhag

Att låta det oväntade ta plats och att leka med folks perception – Simon Stålenhag gör det bra när han låter futuristiska ting figurera i den svenska naturen. Att skapa konstverk handlar ofta om att leka med kontraster. En fling med både den svenska folksjälen och den framtid som närmar sig.

Nina Persson under A camp-eran

Image result for a camp nina persson

Rent klädmässigt var detta en drömträff, Nina bar romantiska vita blusar och linnen som förde tankarna till de koloniala lyxdamerna uppblandat med retro & vintagestil med en rockig twist. Det fick en att tänka att elegans kan vara avslappnat, sådär bohemiskt skönt som det bara kan bli när t.ex Helena Christensen klär sig på Köpenhamnsvis. Nina sällade sig till detta stall. Hennes hairdos var allt annat än trista, tillknäppta svinryggar utan drömmigt fina. Americanan blev också mer tillgänglig och man tänkte inte bara på tantiga Shania Twain när man tänkte på country.

Henri Quartier-Bresson

Franskt, chict, street photography. Att ha med rörelser i foton för att skapa den där speciella dynamiken. Att inte vara rädd för att fota allt som rör sig för att slutligen hitta det perfekta fotot.

Common

Rappare. Öppnade upp dörren för en form av hip hop som inte bara var bling bling & bitches á la Puff Daddy på random klubb i början av 2000-talet.

Författaren Emma Cline (med romanen Flickorna)

Fick mig att inse att man kan skriva sinnligt och närvarande och inte fastna i det torra litterära på samma gång. Hon känns som en författare som inte försöker kopiera äldre kollegor utan faktiskt skapar en fräsch och samtida röst samtidigt som hon vågar ta i det förflutna. Emma Cline framstår som en väldigt inkännande person med ett väldigt skarpt intellekt.

 

Wolves of Winter – post-apokalyptisk ungdomsskildring

Snö, kyla, naturens råhet.

Det är ingen picknick det här och inte ens en skidsemester. Wolves of Winter av Tyrell Johnson handlar om att överleva i en värld där man inte kan lita på någon.

Om du gillar romanen Vägen, så bör du läsa denna. Jag tycker dock att Vägen är lite vackrare skriven, medan Wolves of Winter är mer händelsespäckad.

Tonåriga Lynn och hennes närmsta familj är överlevare från en tid när folk dött i en livsfarlig influensa som föregåtts av kärnvapenattacker från främmande makt. De bor i Yukon i en stuga och klarar sig genom att leva enkelt och naturnära. Precis som i Handmaid’s Tale så sker det en hel del tillbakablickar och det gör att karaktärsutvecklingen känns  intressant. Speciellt Lynns mamma som förvandlats från en from bibliotekarie till en kallhamrad, uppmärksam alfakvinna. Sorgen efter faderns död gestaltas också övertygande.

 

Lynn  har tonåringens dissekerande blick och författaren kommunicerar effektivt den barndom som en gång var. Förgänglighet. Allt som vi tar för givet kan plötsligt tas i från oss. Det är också det som gör misären i post-apokalyptiska draman så påtaglig – både det som faktiskt är hemskt och avsaknaden av den gamla civilisationen. Det är i så små detaljer som att Lynn minns ett specifikt godis.

Historien i Wolves of Winter  tar sin vändning när Jax ( den klassiskt mystiska hunken ) dyker upp i sällskap av en varglik hund. Ganska snart får man veta att någon är ute efter honom och Lynn tar chansen att hjälpa Jax. Hon slits mellan den mystiska dragningen till en främling och familjens åsikter. Att nämna Ronja Rövardotters klassiska upplägg är på plats.

Det jag uppskattar med Wolves of Winter är de atmosfäriska naturbeskrivningarna och den raka berättarstilen. Att skriva tre sidor med en gestaltning  av den vackra och förrädiska snön är en bedrift. Ibland tycker jag att romanen kunde underbyggts något mer vilket gör att detta inte är en riktig klassiker, snarare knivvass underhållning som nog blir en bra storfilm en dag. Oavsett tycker jag att det är läsning som funkar, helst under filten!

Skumma händelser på tåget & total tystnad: aktuellla filmtips

Tja, vad gör man på hösten om inte kollar på film. Här kommer några filmtips, de flesta faktiskt hyrda på Google Play.

The Commuter

Liam Neeson blir ju i sort sett alltid typecastad som snubben som ska rädda mänskligheten. Men jag gillar det!

Här utspelas allt på ett tåg vilket gör att det blir som en blandning mellan Mordet på Orientexpressen (så bra!) och en klassisk Neeson-film. Han spelar en gammal avdankad polis som arbetar administrativt. Plötsligt en dag blir han sparkad och på väg hem så blir han uppsökt  på tåget av en kvinna som ger honom ett uppdrag. Målet är att  hitta en medpassagerare, mot pengaersättning.  Självklart antar han utmaningen, men det visar sig vara ett farligt spel med rättvisan.  I The Commuter avslöjas allting bit för bit och det blir en hetsig jakt efter svar.

Jag brukar vara väldigt förtjust i filmer som utspelar sig på samma yta (typ Phonebooth) och även denna föll mig i smaken.  Detta är en perfekt söndagsfilm som kräver lagom engagemang och det är ren underhållning, action och mystik.

A quiet place

Nästa film är så snyggt skapad, både när det gäller skådespelarinsatser, grundtema och foto. Sci-fifilmen A  quiet place är en väldigt unik idé eftersom den går ut på att människor hotas av varelser som attackerar och finner sina offer genom att lyssna sig till dem.

Det har på sistone kommit många välskrivna post-apokalyptiska filmer som till exempel 10 Cloverfield Lane.

I A quiet place får vi  följa en familj som just måste vara tysta hela tiden, annars riskerar de att bli dödade. Nu såg jag inte  filmen på bio men jag hade inte ens vågat äta ett popcorn. Man lever sig in i deras tillvaro där man måste vara T-Y-S-T. Riktigt nervkittlande. Det finns inget otäckare än stora kornfält där vem som helst kan dyka upp. Jag kollar på dig – M.Night Shyamalan!

Filmen handlar helt enkelt om ren överlevnad, men där finns också stunder av hopp när familjen tillsammans arbetar för att klara sig. Arga tonåringar i klinch med föräldrarna får en ny dimension när man måste bråka ljudlöst.

Emily Blunt och John Krasinski spelar man och hustru och de är också (i skrivande stund) gifta på riktigt. Riktigt bra samspel!

 

Uytöa:22 juli

Utöya-filmen  är inget för den med klena nerver, denna är bara gutwrenching. Det som gör denna filmen så äkta är att vi får följa ungdomarna under de 70 minuter som de var under attack den där fruktansvärda dagen, när Breivik steg i land på Utöya. Jag insåg när jag såg filmen att jag inte riktigt hade förstått vidden av grymheterna och att Breivik faktiskt gick loss i över en timme och systematiskt genomsökte hela ön. Det fanns liksom ingen möjlighet att komma undan och vissa drunknade när de försökte fly till fastlandet.

Eftersom filmen är lika lång som det faktiska dådet så är det mycket realtidskänsla där vi hela tiden får möta ungdomarnas skräck och panik. Breivik ser man nästan inte alls, men det var också regissörens mål eftersom han ville fokusera mer på ungdomarna.

Jag uppskattar att det nu finns ett slags dokument över dessa tragiska händelser då det saknar motstycke i Skandinavien.