Just nu – februaris ljusglimtar

Ser just nu

Sista avsnittet på Bron överträffade förväntningarna. De första avsnitten tilltalade mig inte alls men sedan tog serien fart. Antar att det korrelerade med regissörsbytet till rutinerade Rumle Hammerich. Danskarna kan som sagt det här med film.

Speciellt imponerad var jag av Sagas hälsningsfras Saga Norén, länskrim Malmö som byttes ut något och avslöjade en del av Sagas öde.  Utan att spoila för mycket.

Här under kommer en liten-liten spoiler. Jag fick rätt angående seriens Edward Norton.

Han i rullstolen. Samma typ av karaktär – oskyldighet blandat med en slags demonisk oförutsägbarhet. Jag lämnade rummet ett par gånger när han plingade på Henriks (polisens) ytterdörr. Snubben var creepy, minst sagt.

För att väga upp dysterheten som kommer med årstiden och en överkonsumtion av scandic noir, dystopier och krigsfilmer som Dunkirk – Parks and Recreation. Ett näpet litet gäng. Puttrigt och taffligt, sådär som i The Office. Man kan se ett eller fem avsnitt, det är bara att välja eftersom de är helt fristående.

Läser just nu

Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse ( The Handmaid’s tale). Språket flyter på så himla bra i romanen, den kommer jag avsluta som en dans! Varje paragraf och stycke är fullmatat med mening och symbolik. Varje tillbakablick känns noga avvägd och frestar inte på läsarens tålamod. Varje handling som Offred utför är noggrannt kalibrerad för att inte hamna utanför ramarna. Minfält.

Gör just nu

Peppar för en presentation i Facebookannonsering OCH konverteringsoptimering inom två veckor. Sedan praktik. Lagom till våren gör entré. Hoppas på ny energi och nya idéer!

Bäst just nu

Att det blivit lite ljusare ute  och att jag faktiskt gick en runda på 4 km. Man behöver inte alltid vara instängd på gymmet.

Är inte Eatery rätt schysst ändå? Och mer kul borta på Malmö Live ska det bli.

Pennywise slår till igen – mina tankar om filmen IT

photosource.

Det är bara att kapitulera för  Bill Skarsgårds gestaltning av den elaka clownen Pennywise som bor i kloakerna. Jag kunde inte låta bli att gå in på Youtube för att se jämförelser mellan hans skådespelarinsats och den ursprungliga filmen med Tim Curry.

IT skapades av författaren Stephen King och har blivit en modern klassiker. Den utspelas i orten Derry där ett gäng utstötta ungdomar inser att en mördarclown terroriserar staden. De har gjorts två filmer, en från 80-talet och en från 2017.

Originalclownen ser ut som en riktig clown medan den nya Pennywise är mycket mer stiliserad med en dräkt som ser ut som något från ett barockt 1800-tal med stora puffärmar. Helt enkelt som en gammal konsertpianist som hamnat på gatan. Han är också mer  opolerad på grund av den krackelerande vita ansiktsfärgen och det oborstade håret som ser ut som gammalt, spunnet socker.

Det som gör den nya Pennywise enligt mig så mycket läskigare är hans ögon (intensivt stirriga trots leendet) och hans skratt som är som ett slags slugt gnägg, ett olycksbådande fnissande som han använder för att få lille Georgie på sin sida. Bill Skarsgård castades på grund av att man tyckte att han såg både barnsligt söt och underlig ut på samma gång. Och det kan väl stämma. Tim Currys clown var lite mer av en enerverande lustigkurre som drev med barnen.

Så här sa regissören om Skarsgård när han såg honom på inspelningsplatsen  ”…the day that he showed up on the stage, they f*cking freaked out. Bill is like, seven-foot high, and I can’t describe how scary he looks in person. He’s a wiry man, crouching, making sounds, snotting, drooling, speaking in Swedish sometimes. Terrifying.

Haha.

Jag tyckte den nya IT var riktigt bra och allra bäst är öppningsscenen när Georgie går ut för att leka med sin pappersbåt och den åker ner i rännstenen, där den fångas upp av Pennywise. Det känns som varje liten detalj är genomtänkt, bland annat hur en liten sträng av saliv har runnit och fastnat på clownens haka. Allt för att visa hur han intensivt försöker undertrycka sin ondska och hat mot barn. I stället försöker han invagga Georgie i en falsk trygghet genom att prata om de underbara dofterna på cirkus och ballonger som spricker pop pop pop. Genialiskt! Vet inte om man jobbat med symbolism här med ballonger jfr. illusioner. Drömmar som går i kras. Glädjedödare etc.

Det finns så mycket att prata om i filmen och man vill nästan se om den. En av de roligare grejerna var att Bev Marsh klipper håret och jag genast började tänka på Molly Ringwald , från filmen Breakfast Club. Lite senare i filmen reffererar en av kidsen till henne: I’m sorry, but who invited Molly Ringwald into the group? Månntro jag blev förtjust. Ringwald var ju ändå en 80-tals ikon.

Annars är dialogen mellan barnen underhållande, Richie är bra comic relief ( enligt sina vänner kan han snacka sig ur vilken situation som helst) och Ben är charmig med sina kärleksdikter.

En annan sak som slog mig är hur elaka de flesta vuxna är i filmen, det känns verkligen som att barnen är helt ensamma och utelämnade till clownen. Barnen ger inte bara igen på Pennywise, utan lurar apotekspersonal och hämnas på föräldrar. Budskapet går igenom – var aldrig rädd. Pennywise lever på barnens skräck och tar sig gärna en tugga av dem också.

Det kommer tydligen en uppföljare men jag vågar nästan inte se den. Jag är rädd att magin försvinner. För visst är det något speciellt med gemenskapen i ett gäng som går ut för att möta monstret. Ni kommer märka att ni hejar på dem som aldrig förr i direkta konfrontationer med Pennywise. Samtidigt som man tänker, han är ju bara en missförstådd själ…

Skildring av en plågsam uppväxt: Steglitsan av Donna Tartt

steglitsan

Steglitsan av Donna Tartt handlar om 15-åriga Theo vars mamma dör i en terroristexplosion när de besöker ett konstgalleri i New York. Han klarar sig mot alla odds och blir nu helt utelämnad till andra vuxna. Theo blir tvungen att  flytta från plats till plats, bland annat till familjen Barbour och sin pappa i Las Vegas.  Han plågas svårt av händelsen men kommer också att möta personer som betyder mycket för honom, till exempel den trygga och vänliga Hobie som arbetar inom konstvärlden. Ingen vet att Theo bär på en hemlighet. Han har nämligen lagt vantarna på en dyrbar tavla från samma konstgalleri, nämligen Steglitsan.

Vilket äventyr den här romanen är! Dess styrka enligt mig är verkligen persongalleriet och vår protagonist, som navigerar i tuffa miljöer.

Det är svårt att inte sympatisera med Theo och den sorg och ensamhet han känner efter förlusten av sin  bohemiska mamma. Det är riktigt sorgligt när han minns deras gemensamma liv, hennes speciella värme och sätt.  Ibland kan jag tycka att Theo är lite väl förnumstig för att vara 15 år men samtidigt är det genom hans ögon vi får möta alla speciella och egensinniga människor.

Fadern är naturligtvis vidrig, jag började  precis få lite hopp om honom för att efter nästa scen ändra mening. Man får också möta pappas flickvän Xandra som är något schablonartad men väl så underhållande. Hon behandlar Theo styvmoderligt och är som en dekadent Paris Hilton.

Det personporträttet som jag egentligen har lite svårt för är Boris, vännen som Theo träffar i Las Vegas.  Det känns som att Boris blir lite exotifierad av författaren och det understryks  att han har  ett typiskt slavisk manér, kommer från Ukraina osv. Han är ett hopkok av amerikaners fördomar mot östeuropéer, sådär som man sett i alla filmer. Å andra sidan är han av de mest opolerade och vilda romankaraktärer jag stött på . Tartt har gjort lite av ett hästjobb, genom att ge alla karaktärer speciella egenskaper, uttryck och manér. Undrar var hon får sina uppslag från?

Alla dessa individer påverkar Theo på många olika sätt och det ofta en kamp mot tid och jobbiga omständigheter. Jag satt ofta och tänkte ”kan han inte bli 18 snart”,  eftersom man ville att han skulle slippa sina fosterföräldrar, internatskolor och sin hemska pappa. Tavlan kommer naturligtvis spela en stor roll i Theos liv, då han klamrar sig fast vid den som att det är det enda som betyder något.  Det känns nästan lite som en förbannelse. Jag förvånas lite av jättehoppet på sju år mot slutet av romanen, men förstår samtidigt att man måste kontrastera den vuxne Theo mot den yngre förlagan. Det vuxna livet visar också prov på svårigheter och det förflutna pockar på.

Jag skrämdes från början av Steglitsans tjocklek men det är inga problem eftersom handlingen är väldigt linjär och driver på läsandet. Man vill veta hur det går!  Romanen känns som en viktig läsupplevelse utan att den för sakens skull utforskar riktigt abstrakta koncept. Stort plus för romanens urbana skildringar och till viss del även intertextualitet, det vill säga referenser till konst, kultur och musik. Theo blir till exempel kallad ”Potter”  av Boris på grund av sin propra look. Det finns även tydliga hintar till Dickens, bland annat namnet på en av karaktärerna, Pippa. (blir lite fel på svenska).

Som lite kuriosa kommer Steglitsan snart som film och Boris kommer spelas av Finn Wolfhard från Stranger Things. Bra casting!

Malmöskapader – här dricks det bästa kaffet (bland annat)

Hyllie station

Malmövintern bjuder inte på så mycket spännande just nu men det finns några höjdpunkter i staden. Något måste man roa sig med medan man går och sneglar på termometern och tröttnar på sin vinterjacka.

Fika på AB  Småland är aldrig fel. De har kaffe i stora glas och en väldigt god hummus-macka med fräsch sallad. Alla gröna växter runt omkring en och i varje hörn gör att våren känns lite närmare. De har verkligen lyckats med sitt koncept. Där är gott om plats, långa bord och ett par lite lägre mysiga soffor att sitta i. De spelar inte heller överdrivet hög musik så att man kan prata utan att vara hes i två dagar efteråt. Här blir man både inspirerad och mätt på samma gång.

absmåland

Drumbar är ett mysigt häng och det är tillräckligt preppat med filtar och värmelyktor för att kunna sitta ute. De har en nachotallrik som passar alldeles utmärkt till utbudet av god öl. Generöst med cheddarost (riktig ost och inget rivet budgettrams) toppat med jalapenos. Jag har en känsla av att det kommer bli en del besök på detta ställe framöver.

Folk&Rock drar alla åldrar och har ofta trevliga och prisvärda spelningar. Jag och sambon drog för att kolla på David Ramirez, som verkligen överraskade. Jag hade stämplat honom som en slags mellanmjölksfigur i americanafacket och förväntade mig en småputtrig spelning. Fick omvärdera honom rejält när han steg upp på scenen, visade självklar pondus och närvaro samt brände av toner som tryckte en bakåt i stolen i den lilla lokalen. Han beskrevs som en självklarhet om man gillar Ryan Adams. Jag är villig att skriva under på det!

Ett ställe som jag har upptäckt och faktiskt frekventerat efter att ha passerat det i alla år, är faktiskt Bullen. Jag har alltid sett Bullen som en pub men insett att de har riktigt goda dagens i sann husmanskoststil. När var och varannat ställe serverar burgers&slides så känns den typen av meny mer och mer exotisk. Hemtrevlig miljö och personal som känns genuin trots att de har mycket att göra.

Att åldras likt vin: en hyllning till tanten

“If nothing is going well, call your grandmother.” – Italian Proverb

När jag växte upp hade jag turen att få ha två ikoniska tanter i mitt liv.

Den ena var en extravagant kvinna som arbetat som sömmerska i större delen av sitt liv. Hon var inte rädd för att använda rött läppstift och bar gärna päls från topp till tå. Mat skulle det finnas i mängder och pannkakor stektes i rejält med smör. Hon brukade inte svära, utom när hon sa fanta mej och övertygade 10-åriga mig om att hon pratade om läsk.

Den andra var en redig skåning med fötterna i myllan, som ville följa med på det moderna, pratade skit om färdtjänstgubben och spanade på grannarna. Hennes kostcirkel bestod av kaffe och smörgås, eftersom slösa inte var på kartan. Rälig ingick i hennes standardvokabulär.

De var mina släktingar, varav den förstnämnda min farmor. Ibland känner jag att jag bär lager av dem inom mig, likt ryska dockor. Idag tänker jag ge lite hommage till tanten som finns bland oss och inom oss. Den där tanten som inte kompromissar men ändå har ett hjärta av guld.

Gubben är ofta representerad i litteraturen inte minst med den populära En man som heter Ove eller desperat medelåldersman i suburbians helvete, alltså American Beauty.

Dam, babuschka, nona.  Kärt barn har många namn. Det tog ett tag för mig att tänka på äldre damer/tanter som gestaltats i kulturen, och de flesta av dem är antingen bindgalna eller grava karikatyrer. Vad har vi lärt oss av detta? Det saknas fler  nyanserade och sköna, äldre damer i fiktionen. Med det sagt har jag lyckats skrapa i hop ett par karaktärer värda att uppmärksamma.

Mrs Doubtfire

Tanten  har taktkänsla när hon far runt med dammsugaren och fixar brandsäkerheten när en eldsvåda bryter ut på spisen. En donna som är både mystant och fadersfigur på samma gång. Pun intended.

Mrs Bucket i Skenet bedrar

Mrs Bucket är en snofsig brittisk dam som vill vara väl ansedd i trakten. Namnet uttalas inte som en hink utan som en blomsterbukett om hon själv får bestämma, i.e bouquet. Allt för att visa att man har koll på läget och är classy.

Molly Brown i Titanic

Den äldre damen som till de rika passagerarnas skräck är nyrik. Hon har koll på vem Freud är när man pratar om Titanics elegans och hjälper Jack ur en knipa. Molly Brown är filmens comic relief.  The unsinkable Molly Brown håller fanan högt även på ett isigt hav!

Dagny Carlsson

104-åringen som är bloggare, har försökt få fart på SJ:s marknadsföring och önskar sig att få åka limo och dricka bubbel på sin födelsedag. En riktig krutgumma som verkar vara positiv och påstår att det inte alls var bättre förr! Kul med någon som inte fastnat i gamla hjulspår.

Livet börjar vid 100, om man får tro Dagny. I så fall är 30 det nya spädbarnsåldern.

Januaris överlevnadsguide – matlagning & Ozark på Netflix

Ett recept och två Netflix-serier, vad mer behövs för att överleva januari? Här kommer lite hjälp på vägen.

Ozark

Jag kan erkänna att jag inte sett Breaking Bad, trots flertalet rekommendationer genom åren. Serien Ozark ska tydligen vara lite likt konceptet middle-aged man gone bad. Därför blev det bestämt att det skulle sträckkollas på serien.

Jason Bateman spelar Marty Byrde. Bateman är lite av en helyllefigur men här förvandlas han till en mer kalkylerande investerare som är jagad av maffian. Lite pressande för en familjefar. Det som driver mig att kolla vidare på Ozark är att det blir som små mini-cliffhangers då Byrde hela tiden löser ett problem genom att skapa ett nytt. Lite som rysk roulett. Julia Garner som spelar Ruth blir någon att hålla ögonen på i framtiden, tror jag.

Se Ozark om du

  • tycker om familjedraman
  • gillar skådepelaren Laura Linney
  • är intresserad av amerikanskt samhällsliv
  • tycker om snygga miljöer
  • uppskattar märkliga karaktärer
  • vill fördjupa dig i dilemmat risk/reward

Unabomber

Väldigt spännande det här, samt ett lågmält berättartempo med viss inslag av nerv.

Se Unabomber om du

  • uppskattar att Paul Bettany is back – någon som minns honom i A Beautiful mind?
  • gillade Mindhunter och insikten i FBI:s arbete
  • se mr. Big i en ny roll 😉
  • se lingvistiken få upprättelse
  • vill ha en miniserie som inte fortsätter i en evighet
  • gillar true crime
  • tyckte om dynamiken mellan kriminalare och brottsling i När lammen tystnar

Och så var det matlagningen. Man ska ju hålla vad man lovar i titeln. Billigt, gott, värmande och med ett visst sting. Rätten får bondbönor att bli intressanta. Bra är ju det, eftersom de är billiga och fulla med fiber.

Veckans favorit!

stek chorizo&lök

häll på bondbönor

färsk chili

tomatkross

vitlök

peppar&salt

lite socker

vinäger eller skvätt vin

låt det bubbla i 20 min

strössla med persilja

servera med vitlöksbröd!

Fyren mellan haven: hur länge håller en livslögn?

fyrenmellanhaven

Fyren mellan haven av M.L Stedman är en välskriven roman som innehåller naturromantiska inslag, symbolik och etiska dilemman. En eka med en död man och ett spädbarn driver i land på den ödsliga ön Janus. Fyrvaktarparet Tom och Isabel är ofrivilligt barnlösa på grund av upprepade missfall. När Isabel finner det lilla barnet får hon en idé att de ska göra det till sitt. Ingen behöver ju få veta. De kallar henne Lucy. (lite etymologi här – namnet har med ljus att göra- som fyren som lyser ). Jag tänkte varna för att det blir lite light-spoilers längre ner utan att jag för den sakens skull berättar slutet.

Personligen tycker jag verkligen om de långa och målande  beskrivningarna av den stolta fyren, och den karga ön Janus vid Australiens kust. Det känns som att miljön  är ett med den stoiska och bestämda Tom, som tar sitt jobb som fyrvaktare på stort allvar. Det är trots allt frun Isabel som är hans akilleshäl och han går hennes vilja till mötes genom att behålla barnet. Hon kontrasteras väldigt bra mot sin man, eftersom hon är mycket mer hjärtlig,  livlig och styrd av impulser. Jag har inte sett filmen men det känns som helt rätt val att ge Alicia Vikander och Michael Fassbender rollerna som Tom och Isabel.

Det som räddar Fyren mellan haven från att bli ett melodrama  är delvis bakgrundshistorien om männen som kämpat och dött i första världskriget. Bra av författaren att sätta in det personliga dramat i en historisk kontext. Det är lätt att förstå att krig och misär skapar desperation och förklarar varför Isabel och Tom handlar som de gör. Slutet var väldigt fint och förhöjer hela läsupplevelsen. Överlag har berättelsen ett driv och en fin takt som gör att det är behagligt att läsa den. Dessutom är det spännande – hur länge ska livslögnen hålla?

M.L Stedman är bra på att beskriva  kärleken till ett barn. Hon bemästrar gestaltningen perfekt.

Jag hade dock väldigt svårt att sympatisera med den biologiska mamman till barnet, även om hon hade moralisk rätt sin dotter. Bland annat när hon döper om Lucy  till Grace, det tyckte jag var helt galet. Jag hade även problem med att  Lucy att var tvungen att slitas bort från sin ursprungliga familj och hennes reaktion är hjärtskärande. Trots allt räddade de ju livet på henne. Spelet mellan makarna som följer förhöjer också intrigen.

Läs Fyren mellan haven om du gillar mänskligt drama, ett utforskande av relationer och en historisk skildring. Jag tyckte mycket om den.

Bästa album 2017: gamla rävar och nya stjärnskott

Det är dags för en liten sammanställning av årets bästa album, 2017. Det är en ganska blandad kompott, men nästa år skulle jag vilja återupptäcka någon ny genre. Var är min nya Missy Elliott eller Beyoncé liksom?

Det enda negativa är att flera av dessa band och artister varit på turné och man har lyckats missa dem. Men de har i alla fall spelats flitigt under året. Det hade varit kul att kunna se tillbaka om några år och se om någon  av dessa blivit en modern klassiker. Jag tror redan Lorde är på god väg.

Sleep well beast /  The National

Lite mer distat den här gången men överlag ett album som levererar. The National undviker att bli en karikatyr av sig själv efter alla år, efter framgångar som Boxer och Trouble will find me. Det är helt enkelt stämningsfull dekadens.

/The system only dreams in total darkness
Why are you hiding from me?
We’re in a different kind of thing now
All night you’re talking to God/

Skin&Earth / Lights

photosrc.

Tidsenlig pop med inslag av indierock, med träffsäker storytelling. Kanadensiska Valerie Anne Poxleitner är en karaktär att räkna med då hon skördar stora framgångar. Lights känns mer intressant än Katy Perry och Keisha just nu. Albumet är delvis konceptuellt, då det är relaterat till hennes seriekonst på Instagram.

Prisoner / Ryan Adams

photosrc.

Ryan Adams är  nyligen hjärtekrossad och har naturligtvis använt det i sitt musikskapande. Sjukt snyggt albumomslag dessutom. Introlåten är mer bombastisk än vanligt och jag upplever att musiken generellt är mindre rootsy. Ryan Adams vill vara en att räkna med i kölvattnet efter Bruce.

The boy who cried wolf / Passenger

Passenger är en gammal trubadur  och han närmar sig låtskrivandet på ett ödmjukt sätt. Jag tycker om hans karaktärsfulla röst och underfundighet. Han lyckas med att både vara folklig och unik. Passenger kan fylla arenor och spela på små pubar. Som trivia kan det nämnas Mike Rosenberg är en genuint brittisk snubbe som bor i Brighton och älskar fotboll.

Something to tell you / HAIM

Systrarna som kan rytmerna. Här kör man vidare på ett slags 80-talsrocksound med stämmor och trummor i fokus. Albumet går både att dansa och slappa till. Dessutom är trion väldigt lätt att relatera till.

I see you / The XX 

photosrc.

Allt detta bandet gör är smart, snyggt och genomtänkt. Jag lockas av estetiken och Romy Madley Croft  ( hur fint är inte namnet??) sorgsna och vackra röst i duett med bandmedlemmen Oliver Sim. Bäst: Say something loving.

The Search for Everything / John Mayer 

Ett  sönderlyssnat album med hög, genomgående kvalitet. Han gör upp med sitt ex i tillbakalutade Still feel like your man. Mayer är på rätt väg.

A deeper understanding / The War on Drugs

Favorit i repris! Americana när den är som bäst. Road-tripalbum som tar dig med på en resa i ett drömmigt landskap. Inte konstigt att de går under benämningen ‘heartland rock’ på Wiki.

Gone Now / Bleachers 

photosrc.

Jack Antonoff känns fräsch i sammanhanget och han håller indiefanan högt. Han är en väl ansedd låtskrivare och det senaste albumet är spretigt och energiskt. Jag är förtjust i de blandade instrumentala inslagen med klockor som ringer tillsammans med synthar. Antonoff sjunger också med ett speciellt eftertryck som gör att det känns som han sjunger till dig och inte för dig.

Melodrama / Lorde

Se tidigare motivering. Det är förståeligt att Melodrama toppar de flesta årslistor.

Semper Feminina / Laura Marling

Svepande arrangemang och stråkar, jordnära röst och vilsamma gitarrer. Perfekt på en långsam söndag. Laura Marling har varit med länge och jag har alltid ögonen på henne.

No shape / Perfume Genius 

photosrc.

Man sugs in i ett nytt universum med hjälp av det karaktärsfulla albumet. Det är som Lana Del Rey + Prince  + influenser av trip-hop  möts i ett spännande konstprojekt.

Genesis / Dua Lipa 

Det är som en av Spice Girls tjejerna fick ett kärleksbarn som förde arvet vidare. Brittiska Dua Lipa hesa röst skänker äkthet till den hitvänliga pop/klubbmusiken. Jag var på en fest nyligen där en av hennes låtar spelades över fem gånger. Denna tjejen har något speciellt. En av årets snyggaste musikvideos dessutom.

Evolve /  Imagine Dragons 

Storslagen pop-electronica som är ett tacksamt alternativ till sönderspelade Coldplay. Det är rakt på sak utan krusiduller, där text och musik går hand i hand.

Jag sammanfattar 2017 och kickstartar 2018

Tack 2017. Det gjorde du bra. Ett par vägghinder får man alltid räkna med men rutten har varit rak i alla fall. Vad kan vara bättre än att sammanfatta med en lista?

Detta året har jag

Ätit Sallad Nicoise i Nice

Badat i en termalsjö i Bled

Blivit student igen

Sett John Mayer, Feist & The National

Fangirlat Lisa Ekdahl

Gjort eget julgodis

Köpt en ny cykel

Druckit drinkar på Ruby i Köpenhamn

Fått recensionsexemplar i posten

Fått en lång spik i foten

Haft 1700 unika besök på bloggen

Nästa år vill jag

Lära mig göra fler drinkar och skaffa matchande glas

Åka på långweekend innan våren kommer

Läsa något av följande;  klassiker, nobellitteratur eller engelskpråkig litteratur

Ta en kvällskurs i franska eller Photoshop

Göra fler utsikter i naturen

photo src.

Recension av Never let me go av Kazuo Ishiguro: krossade drömmar

Never let me go är en riktigt kuslig historia om ett samhälle man inte vill leva i. De tre vännerna Kathy, Tommy och Ruth växer upp på skolan Hailsham i en till synes skyddad verkstad. Vad de inte anar är att de skapats som kloner för att donera sina organ till andra människor. 

neverletmego

Jag inser att jag är sen på bollen. Det har producerats en film, getts ut en bok 2005 och nu har nobelpriset gått till författaren Kazuo Izhiguro. Men det här är bra! Historien återberättas flera år senare när 30-åriga Kathy minns sina vänner och åren tillsammans. Hon har blivit en ‘vårdare’, vilket innebär att hon inte är en av dem som måste donera först. I stället är Kathy en av dem som administrerar och vårdar andra kloner efter deras organdonationer.

Kathys arbete i Never let me go får mig tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ‘vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ‘färdig med sin uppgift’. Ingenstans förklarar staten att klonerna kommer att dö.          får mig att tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ‘vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ‘färdig med sin uppgift’ (läste denna på engelska och då stod det ‘completed’). Staten har inte uttryckligen förklarat att att klonerna kommer att dö.

Anledningen till att de tre vännerna så småningom får veta sanningen är på grund av en av lärarna på skolan, Miss Lucy. De får inte veta allt på en gång, vilket skapar en kuslig känsla av att något inte står rätt till. Personalen talar aldrig klarspråk och det finns hemliga koder överallt. Även Ruth är en stundtals konspirerande person som eldar på ett triangeldrama. Relationerna på skolan är verkligen ett minfält.

Kathy och de andra bär som alla andra barn och ungdomar på hopp och drömmar vilket i kontrast till deras öde, skapar en känsla av hopplöshet. De existerar på lånad tid och allt de har är varandra vilket länkas till titeln på romanen. Det är namnet på en låt på ett kassettband som Kathy ofta spelade, som handlar om en kvinna som inte vill lämna sitt barn. Paradoxen i detta är att klonerna inte själva kan reproducera. Att Kathy spelar låten är djupt existentiellt, eftersom jag anser att musik är motståndare till totalitarism och fascism. Kassettbandet symboliserar detta, liksom Kathys känsla efter närhet och en mening med livet. Kassettbandet och dess symbolism är genialisk.

Never let me go är en stark berättelse och jag finner berättartekniken väldigt tilltalande. Ishiguro skriver verkligen för läsaren. Jag är glad över att att författaren har en förkärlek för kommatering, det passar min läsrytm. Ishiguro för fram ett tydligt budskap utan att trassla in sig i neurotiska iakttagelser.

Jag kan dock inte låta bli att undra, varför ingen bryter sig fri från förtrycket? Boken väcker en del frågor som jag inte får svar på. Samtidigt är det fint att man avstår från att göra ett existentiellt drama i stället för en kriminalare. Det känns angeläget.