British invasion 2.0 – för dig som vill bejaka din anglofili!

Jag vet inte om det är hela Brexitgrejen eller kanske det faktum att jag inte varit i London på tio år (But why!!) , men på sistone har jag haft ett sug efter brittisk kultur. Det gäller att passa på för snart ser det ut som att man ska behöva visum för att besöka landet. I stället kan man alltid sitta hemma och frossa i brittiskt filmskapande. Intresset för brittiska filmer  verkar ha svalnat av något sedan 90-talet då vi älskade filmer som Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning, Bridget Jones, The Full Monty, Trainspotting etc etc.

Tidigare har jag skrivit om fransk och spansk film – nu är det alltså dags för att uppdatera med lite inspiration från landet med scones och vänstertrafik.

En av mina favoritskådespelare just nu är Nicola Walker som man kan se i bland annat serien Unforgotten på SVT. Riktigt bra krim, med många människoöden som vävs samman samtidigt som man undersöker brottet. Eftersom poliserna undersöker kalla fall, där mordet kanske har skett på 70- eller 80-talet, får man också veta en hel del om  samhällslivet i England under tiden t.ex skinheadskulturen.

Jag har aldrig varit ett superfan av Hugh Grant, men i A very English Scandal gör han en riktigt bra rollprestation som politiker. Det ska erkännas att han spelar sig själv till viss del, typ ängslig och pladdrig. Skådespeleriet har en tyngd där man kan se svärtan i hans ögon och i ett ansikte som upplevt del sedan det begav sig på 90-talet i diverse romcoms. Det är ett nytt grepp att låta Hugh Grant spela en politiker som förföljs av en man som han hade en kärleksaffär med för länge sedan. Historien kretsar runt deras maktspel.

Jag tillhörde dem som tyckte väldigt mycket om Mordet på Orientexpressen med Kenneth Brannagh som Hercule Poirot. Så det gäller att hålla utkik, för snart kommer Mordet på Nilen. Det är något med vintagemiljön och ensemblen av skådisar som gör att man bara vill applådera. Skådespelare i Hollywood behöver inte alla vara med i Marvel för att de ska kunna ha ett lukrativt filmgig. En film som denna ses bäst på bio!

Om vi ända är inne på klassiska mordgåtor så vill jag även rekommendera Gosford Park, där man i bästa Cluedostil samlas på en herrgård och ett mord begås. Väldigt klassiskt engelskt. En kliché jag roas av är att man kan samlas och utbyta hemskheter för att sedan fråga med iskall finess – a cup of tea?

Eller vad säger ni om taglinen? Tea At Four. Dinner At Eight. Murder At Midnight.

Slutligen går det inte att prata om brittiskt filmskapande utan att nämna Benedict Cumberbatch. För den som vill ha en snabbkurs i vad som egentligen hände när britterna röstade ja till Brexit måste ni bara se Brexit: The Uncivil War som finns  på Netflix nu. Cumberbatch är helt perfekt som den maniska, smarta och drivna Dominic Cummings som var hjärnan bakom Brexitkampanjen.

Engelsmännen är experter på socialrealism och det är nog naturligt på grund av deras klassmedvetenhet. Så det är på sin plats att nämna en av mina absoluta favoriter Fish Tank som handlar om en tjej som växer upp i förorten och drömmer om att bli en erkänd dansare. Det hela blir lite mer komplicerat när hennes mamma träffar en ny pojkvän, spelad av Michael Fassbender.

Finna sig av Agnes Lidbeck: stilistisk roman om kvinnorollen

Therese Raquín var en roman  som på sin tid lanserades som en slags fallstudie, en mix mellan vetenskap och litteratur. Under en period på 1800-talet skrev författare, som var anhängare av naturalismen, om livet som det var utan de förskönande  krusiduller som annars var typiska för föregångare inom romantiken. Utifrån biologins premisser förklarade man mänskligt beteende.

När jag läser Finna sig tänker jag att Agnes Lidbeck försöker göra ungefär samma sak. Med klinisk perfektion tar hon sig an att beskriva samtidskvinnans roll. En tes inleder varje ny del i boken, och det gör att man kan använda det som resonansbotten mot händelseförloppet. Jag kan tänka mig att vissa irriterar sig på det, men jag uppskattar den medvetna tanke som ligger bakom historien. Det separerar Finna sig från andra romaner, som ibland är för melodramatiska.

Det är nutidskvinnans roll som dissekeras – som partner, mamma och attraktionsobjekt. Språket är väldigt stilistiskt då det hela tiden tar fasta på kliniska detaljer och fysiska attribut i stället för klassiska känsloyttringar. Kroppsliga reaktioner och tillstånd används hela tiden effektivt för att förmedla stämningar.  Människan framstår bara som ett djur med drifter, som reagerar på sin miljö.  Stilgreppet är annorlunda och fascinerande.

 

Jag hoppas verkligen ingen kvinna ska känna sig som Anna gör i romanen Finna sig. Hon tycker inte om att vara mamma och fru. Hon trivs inte heller med sin nya pojkvän och när han blir dödssjuk blir det också en börda, som hon ändå axlar med stor ambition. Det är inte äkta engagemang som ligger bakom utan mer en syn på att ”så ska det vara”.
Självklart förstår jag att handlingen drivs till din spets men samtidigt ger den ett viktigt diskussionsunderlag för att vara medveten om vilka handlingar som är aktiva och vilka som är påverkade av vårt samhälle. Det gäller för alla människor, oavsett kön.

 

Finna sig är en angelägen bok som servar läsaren, Lidbeck vill inte slösa vår tid med en tegelsten  – och jag uppskattar det! Det är en berättelse som aktiverar både vänster- och höger hjärnhalva. Det som slår mig att oavsett vad Anna väljer i livet är det alltid något som skaver. Andra människor är bara statister i hennes liv och de ges inte en chans att påverka vår huvudrollsinnehavare. Personerna i boken befinner sig i en slags glaskupa för oss att betrakta.

 

Vi får inte veta hur det slutar för Anna, men samtidigt är det också i linje med den meningslösa tillvaro som hon försökt att bekämpa. Det är snyggt gjort och vågat att inte förlita sig på klassisk dramaturgi.

 

Läs Finna sig om du tycker om vill djupdyka i en persons känsloliv och få en annorlunda läsupplevelse!

Inte helt utanför boxen. Mina tankar om filmen Bird Box

Hur många har inte en relation till Sandra Bullock, actionfilmens okrönta drottning som med sin girl next door-persona är lätt att relatera till men ändå har lite extra jävlaranamma att inspireras av?

Förutom att Sandra Bullock är huvudrollsinnehavare så var det hypen kring filmen kombinerat med den dystopiska inramningen som fick mig att hoppa på tåget! Slutsatsen är att det var en spännande resa med vissa poänger, men kanske inte helt värd alla positiva omdömen. I filmen Bird Box spelar Sandra Bullock  Malorie som måste fly undan ett osynligt hot som får människor att begå självmord. Lösningen: att ha på sig ögonbindlar, så att de inte kan bli se varelserna och därmed bli attackerade. Spoilers på gång – så sluta läs om du inte har sett filmen.

Idén med fåglarna i asken  är ett fint inslag, man knyter an till de små, sköra varelserna och den lilla familjen som kämpar på floden.  Fågelsymboliken finns med överallt,  just att kvinnan på sjukhuset dunkar huvudet i glasrutan får mig att tänka på en fågel som flyger in ett fönster. Normalt står fåglar för frihet, men också instängdhet i form av en burfågel. I filmen Fåglarna är de även farliga och olycksbådande. Fåglar kan vara som ett ondskefullt omen, som varnar för åska och jordbävningar. Manusförfattaren har tänkt till! Fåglarna i Bird Box står också för naturens kraft, då Malorie lämnar civilisationen och måste förlita sig på naturen (fåglarna) då de varnar för monstren. Snyggt att låta temat återkomma som till exempel teckningarna som den galna mannen lägger ut på bordet i form av fågelliknande varelser. Just castingen av denna galning tyckte jag var väldigt lyckad – hur läskiga är inte hans ögon?  Han ser ut som någon som fått en socker- alternativt nikotinkick på steroider. Samtidigt lyckas han samtidigt se oskyldig ut, eftersom de faktiskt släpper in honom i huset.

John Malkovich som de äldre mannen i huset tycker jag är ett speciellt inslag, då han på något sätt gestaltar den klassiska, lite konservativa vita kränkta mannen som bashas väldigt mycket i media och samhällsdebatten. Ger författaren honom på något sätt upprättelse när han faktiskt visar sig ha rätt om den galna mannen, när alla andra vill släppa in honom i huset? Just stämningen i huset är väl den sämsta delen av Bird Box, det blir lite för mycket I know what you did last summer-anda (tänk amerikansk b-rulle från tidigt 2000-tal) och klassiska scener när alla skyller på varandra och går bananas. Genom att kasta in olika personligheter blir det lite Darwinistiskt, det blir de svaga som ryker.

Idén om kärnfamiljen utmanas också då Malorie  har ett biologiskt barn och ett adopterat barn, och då de ska åka i forsen vill hon inte offra någon av dem. Hon ser på dem båda som sina egna och ännu mer så blir det när hon ger dem namn, något hon tidigare inte velat. Det intressanta med hennes karaktär är att hon är en riktig realist som säger rakt ut till barnen att de riskerar att dö.

Berättartekniskt är filmen bra, även om  jag ibland har svårt för flashbacks, men just att de är på floden gör att det blir extra spännande. Filmen får formen av en episk saga när färd på vatten undan faror är inblandad. Kameraarbetet är imponerande, den ligger nära skådespelarna och höjer adrenalinnivån.

Jag tyckte att slutet kom till lite hastigt, men köper ändå Hollywoodkänslan. Kan man på ett sätt säga att de blir som fåglar i bur, eftersom de aldrig kan gå ut i naturen? I så fall är det inte endast positivt. Kanske vill filmmakaren säga att den enda friheten är samhörighet? Det känns också som en viss nybyggaranda, eller ett bibliskt  Noaks ark när man bygger ett nytt community. Här blir det kanske lite mycket kumbaya för min smak men jag uppskattar den resa som Malorie gjort från ensam och isolerad till gemenskap..

På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

De finns många personer som aldrig läser. Läsningen tråkar bara ut dem och de känner att det tar för evigt. Men om jag skulle bara tipsa dem om en bok,  vore det På västfronten intet nytt. Jag hade tryckt den i handen på en ung gymnasielev och uppmuntrat till att använda den i delar av historieundervisningen.

Det första som slog mig när jag började läsa var att det verkligen inte känns som boken är skriven 1929. Det finns nästan ingenting som avslöjar bokens ålder gällande varken fraser eller ord. Det är en tidlös klassiker som innehåller basala känslolägen som rädsla, ångest och vänskap. Teman som aldrig går ur tiden.

Som alla vet var första världskriget ett skyttegravskrig där många, många unga soldater miste livet. Min tanke när jag läste boken var hur de ens kunde förmå folk att delta i andra världskriget. Men det fanns nog en anledning till att romanen av Erich Maria Remarque brändes på bål i Hitlertyskland.

Huvudpersonen i På västfronten intet nytt är den tyska soldaten Paul. Man hoppas verkligen att han ska överleva, vilket känns som en mikroskopisk chans med tanke på att alla hans vänner dör som flugor runt omkring honom. Känslan av befinna sig mitt i krigets hetluft är påtaglig när man läser. Man kravlar runt i leran tillsammans med Paul och gömmer sig i alla hål och variationer i terrängen som finns för att undkomma granatattacker. Fienden är hela tiden osynlig, men i ett senare möte förkroppsligas krigets orättvisor  i ögonen på en fransk soldat. Ett effektivt grepp för att visa att alla är offer i detta krig. En annan grej som författaren gör är att han hela tiden kontrasterar naturens skönhet mot krigets grymhet. Effektivt.

En extra dimension av melankoli tillkommer när Paul åker hem på permission och inser att han har förändrats av att vara vid fronten. Livet som en gång var känns långt borta och ingen kan förstå hur han haft det.

Vissa inslag av comic relief finns också – samvaron mellan de unga soldaterna – som när de hittar mat eller driver med sina överordnade.

På västfronten intet nytt är ingen tegelsten men den rymmer så mycket. Det finns inga transportsträckor. Romanen är både vacker och fasansfull.

Dessa har jag inspirerats av!

Sofia Coppola

När jag såg Virgin Suicides fick jag upp ögonen för det drömska, suggestiva bildspråket som med hjälp av färgsättning och en snygg ljudmatta skapar en historia byggd på känslor och abstrakta begrepp. Jag upptäckte AIR och sjönk djupare ner i den elektroniska musiken. När jag sett klart filmen som 17-åring minns jag knappt exakt vad den handlade om, jag bara minns att jag gillade den så jäkla mycket.Image result for virgin suicides

Doctor SeussImage result for dr seuss quote

Hans bildspråk med klara och glada färger, samt yviga typografi är något jag gillar. Och att allt inte behöver vara perfekt utan kan vara lite quirky (rent bildmässigt).

Simon Stålenhag

Image result for simon stålenhag

Att låta det oväntade ta plats och att leka med folks perception – Simon Stålenhag gör det bra när han låter futuristiska ting figurera i den svenska naturen. Att skapa konstverk handlar ofta om att leka med kontraster. En fling med både den svenska folksjälen och den framtid som närmar sig.

Nina Persson under A camp-eran

Image result for a camp nina persson

Rent klädmässigt var detta en drömträff, Nina bar romantiska vita blusar och linnen som förde tankarna till de koloniala lyxdamerna uppblandat med retro & vintagestil med en rockig twist. Det fick en att tänka att elegans kan vara avslappnat, sådär bohemiskt skönt som det bara kan bli när t.ex Helena Christensen klär sig på Köpenhamnsvis. Nina sällade sig till detta stall. Hennes hairdos var allt annat än trista, tillknäppta svinryggar utan drömmigt fina. Americanan blev också mer tillgänglig och man tänkte inte bara på tantiga Shania Twain när man tänkte på country.

Henri Quartier-Bresson

Franskt, chict, street photography. Att ha med rörelser i foton för att skapa den där speciella dynamiken. Att inte vara rädd för att fota allt som rör sig för att slutligen hitta det perfekta fotot.

Common

Rappare. Öppnade upp dörren för en form av hip hop som inte bara var bling bling & bitches á la Puff Daddy på random klubb i början av 2000-talet.

Författaren Emma Cline (med romanen Flickorna)

Fick mig att inse att man kan skriva sinnligt och närvarande och inte fastna i det torra litterära på samma gång. Hon känns som en författare som inte försöker kopiera äldre kollegor utan faktiskt skapar en fräsch och samtida röst samtidigt som hon vågar ta i det förflutna. Emma Cline framstår som en väldigt inkännande person med ett väldigt skarpt intellekt.

 

Wolves of Winter – post-apokalyptisk ungdomsskildring

Snö, kyla, naturens råhet.

Det är ingen picknick det här och inte ens en skidsemester. Wolves of Winter av Tyrell Johnson handlar om att överleva i en värld där man inte kan lita på någon.

Om du gillar romanen Vägen, så bör du läsa denna. Jag tycker dock att Vägen är lite vackrare skriven, medan Wolves of Winter är mer händelsespäckad.

Tonåriga Lynn och hennes närmsta familj är överlevare från en tid när folk dött i en livsfarlig influensa som föregåtts av kärnvapenattacker från främmande makt. De bor i Yukon i en stuga och klarar sig genom att leva enkelt och naturnära. Precis som i Handmaid’s Tale så sker det en hel del tillbakablickar och det gör att karaktärsutvecklingen känns  intressant. Speciellt Lynns mamma som förvandlats från en from bibliotekarie till en kallhamrad, uppmärksam alfakvinna. Sorgen efter faderns död gestaltas också övertygande.

 

Lynn  har tonåringens dissekerande blick och författaren kommunicerar effektivt den barndom som en gång var. Förgänglighet. Allt som vi tar för givet kan plötsligt tas i från oss. Det är också det som gör misären i post-apokalyptiska draman så påtaglig – både det som faktiskt är hemskt och avsaknaden av den gamla civilisationen. Det är i så små detaljer som att Lynn minns ett specifikt godis.

Historien i Wolves of Winter  tar sin vändning när Jax ( den klassiskt mystiska hunken ) dyker upp i sällskap av en varglik hund. Ganska snart får man veta att någon är ute efter honom och Lynn tar chansen att hjälpa Jax. Hon slits mellan den mystiska dragningen till en främling och familjens åsikter. Att nämna Ronja Rövardotters klassiska upplägg är på plats.

Det jag uppskattar med Wolves of Winter är de atmosfäriska naturbeskrivningarna och den raka berättarstilen. Att skriva tre sidor med en gestaltning  av den vackra och förrädiska snön är en bedrift. Ibland tycker jag att romanen kunde underbyggts något mer vilket gör att detta inte är en riktig klassiker, snarare knivvass underhållning som nog blir en bra storfilm en dag. Oavsett tycker jag att det är läsning som funkar, helst under filten!

Skumma händelser på tåget & total tystnad: aktuellla filmtips

Tja, vad gör man på hösten om inte kollar på film. Här kommer några filmtips, de flesta faktiskt hyrda på Google Play.

The Commuter

Liam Neeson blir ju i sort sett alltid typecastad som snubben som ska rädda mänskligheten. Men jag gillar det!

Här utspelas allt på ett tåg vilket gör att det blir som en blandning mellan Mordet på Orientexpressen (så bra!) och en klassisk Neeson-film. Han spelar en gammal avdankad polis som arbetar administrativt. Plötsligt en dag blir han sparkad och på väg hem så blir han uppsökt  på tåget av en kvinna som ger honom ett uppdrag. Målet är att  hitta en medpassagerare, mot pengaersättning.  Självklart antar han utmaningen, men det visar sig vara ett farligt spel med rättvisan.  I The Commuter avslöjas allting bit för bit och det blir en hetsig jakt efter svar.

Jag brukar vara väldigt förtjust i filmer som utspelar sig på samma yta (typ Phonebooth) och även denna föll mig i smaken.  Detta är en perfekt söndagsfilm som kräver lagom engagemang och det är ren underhållning, action och mystik.

A quiet place

Nästa film är så snyggt skapad, både när det gäller skådespelarinsatser, grundtema och foto. Sci-fifilmen A  quiet place är en väldigt unik idé eftersom den går ut på att människor hotas av varelser som attackerar och finner sina offer genom att lyssna sig till dem.

Det har på sistone kommit många välskrivna post-apokalyptiska filmer som till exempel 10 Cloverfield Lane.

I A quiet place får vi  följa en familj som just måste vara tysta hela tiden, annars riskerar de att bli dödade. Nu såg jag inte  filmen på bio men jag hade inte ens vågat äta ett popcorn. Man lever sig in i deras tillvaro där man måste vara T-Y-S-T. Riktigt nervkittlande. Det finns inget otäckare än stora kornfält där vem som helst kan dyka upp. Jag kollar på dig – M.Night Shyamalan!

Filmen handlar helt enkelt om ren överlevnad, men där finns också stunder av hopp när familjen tillsammans arbetar för att klara sig. Arga tonåringar i klinch med föräldrarna får en ny dimension när man måste bråka ljudlöst.

Emily Blunt och John Krasinski spelar man och hustru och de är också (i skrivande stund) gifta på riktigt. Riktigt bra samspel!

 

Uytöa:22 juli

Utöya-filmen  är inget för den med klena nerver, denna är bara gutwrenching. Det som gör denna filmen så äkta är att vi får följa ungdomarna under de 70 minuter som de var under attack den där fruktansvärda dagen, när Breivik steg i land på Utöya. Jag insåg när jag såg filmen att jag inte riktigt hade förstått vidden av grymheterna och att Breivik faktiskt gick loss i över en timme och systematiskt genomsökte hela ön. Det fanns liksom ingen möjlighet att komma undan och vissa drunknade när de försökte fly till fastlandet.

Eftersom filmen är lika lång som det faktiska dådet så är det mycket realtidskänsla där vi hela tiden får möta ungdomarnas skräck och panik. Breivik ser man nästan inte alls, men det var också regissörens mål eftersom han ville fokusera mer på ungdomarna.

Jag uppskattar att det nu finns ett slags dokument över dessa tragiska händelser då det saknar motstycke i Skandinavien.

Mycket vin & ett mystiskt brott: Varför jag gillade Kvinnan i fönstret

Kvinnan i fönstret: Barnpsykologen Anna Fox lever ensam i en lägenhet, separerad från sin man och dotter. Hon har utvecklat agorafobi och vägrar att lämna lägenheten. Dagarna spenderar hon med att titta på gamla filmer och dricka vin. Hon spionerar ofta på grannarna och när en ny familj flyttar in blir hon en dag vittne till en kuslig händelse.

Kvinnan i fönstret av A.J Finn är nu utläst och klar och jag gillade verkligen den! Boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Så varför var den så bra?

Komplexiteten – den behandlar flera olika teman om på individnivå och samhällsnivå. Man får inte bara veta svaren om Anna Fox utan även historien om karaktärerna runt om henne. Den behandlar teman som förlust, självupprättelse, självläkning, psykopati och identitet. Scenen med familjen i bilen är en av de starkaste jag läst på länge.

Gestaltningen är väldigt bra, man får verkligen känna känslan av Annas klaustrofobiska tillvaro inne i lägenheten, hennes förvirring när inget är som det verkar, misstron hon möts av och att hon har svårt att hålla isär sanning och verklighet.

Anna Fox  inre monolog är underhållande, kryddat med referenser till gammal film noir som till exempel Hitchcock. Dessutom en massa samtida referenser som smidigt är insprängda i handlingen som chattande, Tinder och mobilbilder.

Berättartempot i Kvinna i fönstret drar med en, med kortare avsnitt och meningar som är noggrant handplockade för att få oss att tvivla.

Attributen med hennes våldsamma vindrickande och filmtittande ger verkligen karaktären liv.

Anna lägger mycket tid på att iaktta grannarna och historien är närmast filmisk med ingående vardagsbetraktelser av grannarna. Det kommer och går folk i lägenheten vilket ger berättelsen en teatralisk nerv. Författaren använder myllret av personligheter för att ständigt lura oss och det liknar lite en gammal pusseldeckare från Agatha Christie.

SPOILER ALERT – de flesta psykologiska thrillers har en tvist men denna hade säkert tre! De flesta kunde jag inte heller förutspå med undantag av att jag hade på känn att den hon chattade med skulle ha en avgörande betydelse.

De största twisten av dem alla var egentligen en icke-fiktiv sådan – nämligen att boken skrivits av en man! Snyggt att kunna gestalta en kvinnlig huvudkaraktär så bra.

Judas av Amoz Oz

Valet föll på Judas av Amoz Oz eftersom jag verkligen gillar där man får transporteras bak i tiden och lära sig något något om historia eller samhället via de romankaraktärer man möter. Jag var lite avskräckt av att det skulle handla om religion då jag inte är superinsatt i alla vändor med Jesus, korsfästelsen och efterspelet som påverkar oss ända fram till idag. Speciellt nere i mellanöstern lever konflikten mellan araber och judar kvar. Att Judas en gång svek Jesus och lät honom korsfästas, är inskrivet i historieböckerna. Men är allting så svart och vitt?

Det är ett tungt och komplext ämne som Amoz Oz har valt att belysa, men han gör det med en avspänd berättarglädje som gör boken till ett medryckande läsäventyr. Det här är långt i från en tegelsten och det finns inte många transportsträckor. Författare ska vara generösa mot sina läsare!

Det är också delvis en kärlekshistoria mellan den före detta studenten Schmuel och den äldre kvinnan Atalia. De träffas efter att Schmuel  gett upp sina studier och flyttar in som hjälpreda till en äldre, intellektuell man som heter Gershom Wald.  Det är en samling ganska okonventionella typer som bor i det märkliga huset. Wald mår bäst när han får prata hela tiden och det är genom honom författaren tar oss med på en spännande historielektion.

Jag är också förtjust i miljöerna i Judas – det märkliga och mystiska huset där Schmuel är inhyst uppe i vindsvåningen och restaurangerna där han äter gulaschsoppa och äppelkompott varje dag. Personbeskrivningarna är levande och närmast farsartade. Ibland är de något schablonartade  (ung, förvirrad sökande man ) (bitter, förförisk kvinna) men det ursäktas ändå av berättarstilen som har en trygg och gammaldags lunk.

Med tiden blir Schmuel allt mer en välkommen gäst i den dysfunktionella familjen och samtidigt som vi får nya vinklar på den judisk-arabiska situationen i Jerusalem, får man veta tragedin bakom Atalias hårda yta.

Judas är väl värd att läsa, men jag rekommenderar en googling i ämnet innan man sätter igång!

Leviathan av Paul Auster

Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.

Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.

I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande  liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs  liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?

Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.

Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.

Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika  karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet  och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.

Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.