Yellow Submarine and Philip K. Dick

Idag ägnar jag inlägget åt färgen gul. Åsikterna verkade vara delade kring färgen, men trendexperterna är överens – gult är årets färg. Modevärlden har i ett par år försökt introducera gult men jag har på känn att den kommer slå i år.

De där som alltid köper svart och grått kommer slutligen ta språnget in i en gul och fluffig värld. Anledningen till att många inte vågar sig på gult är att det är ganska svårmatchat. Med svart blir det getingvarning. Tillsammans med brunt blir det för 70-talsretro. Med grått tycker jag att det funkar väldigt fint.

Frågar man munkar och spirituella vägledare så är färgen gul en kreativ och energigivande färg. Den har också kommit att stå för sjukdomar och annat otyg. Gula febern väcker otäcka associationer.

I musikens värld har man också sjungit om färgen gul. Beatles ville gärna att vi alla skulle bo i en gul ubåt, därav Yellow Submarine. Coldplay sneglade upp mot stjärnorna när de sjöng låten Yellow.

Färgen gul betyder personligen vår och tulpaner. En sprakande färg som väcker nytt liv. I matväg kan man både njuta av citroner, mango och physalis som är fyllda av vitaminer. Själv satsar jag nog på en gul regnjacka eller kanske en liten väska som syns på avstånd, som en ett stopplyse.

För övrigt har det stått ganska stilla hos mig på grund av förkylningar och liknande. Bokläsande har legat på hyllan – pun intended. Däremot har jag hittat en ny kanonserie att följa som heter Man in the high castle. Serien presenterar en alternativ historieskrivning som innebär att USA aldrig vann kriget. Ena delen av USA tillhör Japan och andra delen Nazi-tyskland. Däremellan finns det en neutral zon. Först och främst måste jag säga att scenografen gjort ett grymt jobb med att skapa en 40-talsvärld. Bilarna, kläderna, prylarna och stämningen.

Nya inslag har också blandats in som japanska poliser på San Franciscos gator och stora Nazi-banners på skyskraporna. Serien leker med ens perception och det skapar en spännande dimension. Det klassiska USA-temat med good and band guys kan ju bli lite tröttsamt men serien lyckas att  väcka frågor. Historien skapas av vinnarna och detta påvisas i serien. Man in the high castle skapar också en förståelse för hur det är att leva som en minoritet i ett land (i detta fallet är ju amerikanarna minoriteten). Jag tycker att serien är en ödmjuk kommentar från en filmproducerande stormakt som USA. Det är även spännande att få en inblick i japanska kultur och hur de bemöter nazisterna. Friktion som sker här är väldigt intressant, med japaner som bugar underdånigt och tyskar som hailar högt. Ett vågat grepp – baserat på boken med samma namn Philip. K Dick. Rekommenderas!

Share This:

Malmhattan – storstadskomplex nog?

År 2000 hade Manhattan 1 537 195 invånare och är idag ett av de mest tätbefolkade områdena på jorden.  Det finns två affärsdistrikt, ett i Midtown och ett i Downtown. Båda har karaktäristiska siluetter med skyskrapor. Nästan hela Manhattan har ett fyrkantigt gatunät. De nord-sydliga vägarna kallas ”avenues” och de väst-östliga kallas ”streets”. Från södra änden av Manhattan till norra delen går Broadway, en väg som inte följer det övriga gatunätet.

Texten är saxad direkt från Wikipedia. Paralleller kan dras direkt till området som ligger vid sidan av Centralstationen där Malmö Live och saluhallen ligger. Detta område är fyllt av företagsbyggnader, högskolan och SVT vilket  bidrar till stadens skyline. Samtidigt poppar det upp nya barer och matställen i området.

Innan ni kallar min koppling för långsökt – överväg då att ölen Malmhattan serveras på ypperliga restaurangen Eatery. Det verkar som att ölen egentligen är framtagen av restaurangen Kitchen&Table – men det är på Eatery som den serverades när jag var där i lördags. Så även om namnet Malmhattan spär på storstadskomplexet är det samtidigt en skön kommentar på Malmös växtvärk. Restaurangen Eatery ligger i detta område – vägg i vägg med Malmö Live.

eatery

Eatery är en relativt stor lokal men det är imponerande att man lyckats skaffa en intim stämning vid borden. Trots att det är plats för många, kan man ändå fokusera på sällskapet och man sitter bekvämt utan störande moment. Jag tror att man lyckats dela av restaurangen med olika öar – draperier och olika sorters sittarrangemang. Det finns en del med soffor, en del med barbord osv.

Maten är mexikansk och köttet är riktigt fint. Både min tonfiskcarpaccio och köttet i huvudrätten var mört och välsmakande. Det är även trevligt att man kan dela på en större rätt. Som tillbehör serverades sötpotatis vilket passar bra till de vassa kryddorna. Som pricken över i:t beställdes drinkar. Min Mai Tai innehöll tyvärr lite för mycket is och mindre drink men det är ändå mer regel än undantag på många svenska restauranger. Jag skyller på strukurella problem mer än bartenderns tillkortakommande.

Jag kan verkligen rekommendera Eatery för er som föredrar ett avslappnat ställe med fin mat och härlig atmosfär. Annars kan jag rekommendera dessa. För er som inte är från Malmö – här kanske ni får inspiration att åka hit.

Bonne Vie

franskt – charmigt – litet – franska delikatesser- vinkännare

Mondo

gott kött – klassiska maträtter – ombonat

Dubbel Dubbel

spännande kök – smårätter – fin uteservering -fräscht

Beer Ditch

goda burgare – retrokänsla – kul läge – avslappnat

 

 

Share This:

Känslan av ett slut

I had wanted life not to bother me too much, and had succeeded – and how pitiful that was.

Tänk dig att du får läsa ett brev som förklarar att saker blev som de blev.  Du är över 60 år gammal. Brevet skickade du som tonåring i affekt efter en relation som tog slut under märkliga former.

Detta är premisserna för Tony,  år efter att han kommit över ex-flickvännen Veronica. Han har haft ett lugnt äktenskap som upphört, skaffat ett anständigt arbete och levt livet enligt konventionen. Nu tvingas han göra upp med gamla känslor och betydelsen av före detta vänskapsrelationer. I centrum för historien är också före detta vännen Adrian, som tog livet av sig. Adrian var beundrad i vänskapsgruppen eftersom han var självsäker och var den alla trodde skulle lyckas. Därför var hans självmord ett mysterium. Dessutom var  han tillsammans med Veronica, vilket gjorde Tony mycket upprörd.

Känslan av ett slut tar upp livet som ung vuxen och känslan av att hela världen ligger för ens fötter. Sedan förlikar man sig med att saker inte blev som de blev för att sedan bli nostalgisk efter ett liv av familj, barn och förvärsarbete. Jag kan inte låta bli att koppla detta till de senaste rönen som visar att många över 60 faktiskt skiljer sig och söker nya kärleksrelationer. Man gör upp med sitt förflutna.

Boken är skriven från en äldre mans perspektiv, vilket man torde ha mindre gemensamt med, men samtidigt är den skriven med sådan precision och underfundighet att man rycks med. Med stor behållning läser jag om ung, manlig vänskap. Man delade allt men samtidigt låg det något av en konkurrens i botten. Relationen till Veronica är mer idealiserad – hon sattes på piedestalen och allt handlade om att förstå hennes innersta. Tony konstaterar i boken att Veronica är den typiskt komplicerade kvinnan och frugan den mer enkla sorten. Han slits mellan vilken typ han föredrar. Klassiskt tema om ni frågar mig. The vixen and the madonna.

Tony vill gärna tycka att han är rationell och en person med självdistans. Det blir mer och mer tydligt att han egentligen är helt inne i sina egna känslor, och kör stenhårt på att rationalisera sina livsval. Get out of your own head, tänker man!

För cirka ett år sedan läste jag Den färglöse herr Tazaki av Murakami – vilken jag tyckte om. Jag kan inte låta bli att göra vissa kopplingar till denna bok, dels för att huvudpersonen Tazaki är en tämligen anspråkslös person som gör upp med relationen till  sina gamla vänner. Existentiell, även den.

Känslan av ett slut är en kort roman men meningarna är fyllda av referenser, sarkasm och rapp dialog. Författaren Julian Barnes slösar ingen tid, utan kommer till kärnan.Scenerna som leder till upptakten är omsorgsfullt utvalda. Till exempel är Tonys besök hemma hos flickvännens Veronicas familj underhållande och bisarr.

Det är intressant att reflektera över händelser i det förflutna som påverkar oss långt in i framtiden. Och kanske ska man vänta med att skicka i väg det där smset/ brevet/mailet.

Boken kommer dessutom som film i år – om någon är intresserad.

Share This:

Today I am a bird

Titeln ovan syftar till min kaffekopp – signerad Lovisa Burfitt. Gillar verkligen hennes designs men äger än så länge bara en kopp. Hennes mönster är lite finurligt konstnärliga och Paris-inspirerade. Denna gillar jag att både dricka thé och kaffe ur. Favorit just nu Dilmah fruity minty delicious. Den är liksom fruktigt len men har ändå ett sting.

20170204_214037.png

Bilden här under ger också en uppfattning om hennes uttryck. Det är som hämtat ur en sketchbok, fast med ett tydligt tänk och genomgående stil.

 

Nytt in hos oss är några art prints som är tagna från ett magasin med den senaste samtidiga konsten. Varje uppslag har en presentation av konstnären och en A4-sida med snygga illustrationer. En ram på det och man har en annorlunda och personlig bild att hänga upp.

20170210_152931.png

Överlag är jag förtjust i typografi, snirkliga eller kraftfulla bokstäver och svartvita naturfoton med djup i bilden. Jag gillar hur naturen kan se ut i olika ljus och vilka färger som blir framträdande. Även monokroma bilder med inslag av färg är snyggt som bilden längst till vänster. Bilden  i mitten är suggestiv, ett rödsvart hjärta som genomborras av en pil. Också ett utstickande element av färg i en annars mörk bild. Det är vanligt inom konsten att låta en färg sticka ut, för att skapa en effektfullt kontrast. Vem minns inte den lilla flickan i rött som vandrar runt i en rött plagg i filmen Schindler’s List.

Även Roger Sanchez fattade grejen när han lät en tjej gå runt på stan med ett stort, rött hjärta. Another Chance heter musikvideon.

Tillbaka till tavlorna. Den längst till höger är lite steampunk-inspirerad. Jag gillar kontrasen med fjärilar (om n inte kan se det) som flyger ut ur gapet på en robotliknande gänglig figur. Bilden ska symbolisera miljöförstöringen och man kan se att personen/varelsen håller i en drömfångare. Det är både etnoinspirerade och väldigt futuristiska vilket är ett schysst uttryck.

Nytt att titta på skapar lite glädje i februarimörkret och vinterkylan. Nytt och utläst hos mig är Känslan av ett slut  och snart kommer jag att ge mig på antingen Steglitsan av Donna Tartt eller en roman av John le Carré. Jag blev verkligen sugen på att läsa av honom då jag nyligen sett Night Manager av danska Susanne Bier.

Share This:

De talar ett språk vi inte förstår

Så blev det en film i form av Arrival. Filmen handlar om att tolv rymdskepp landar på jorden och att ingen vet hur man ska hantera dem. Därför kontaktar man språkvetaren Louise Banks som ska försöka ta kontakt med besökarna.

Är det någon som varit i Barcelona? Jag kan inte låta bli att tycka att rymdskeppet är ganska lik denna. Torre Agbar är namnet.

Amy Adams spelar huvudrollen – är det tanken att hon ska bli den nya Nicole Kidman? Är ett Kidman-fan men faller inte alls för Adams gestaltning av Louise Banks. I filmen får man se tillbakablickar till hennes döende barn men det berör inte mig, som annars får anses vara blödig i filmtittarsammanhang. Jag fällde senast ett par tårar till En man som heter Ove, till exempel. Arrival erbjuder i mitt tycke ett helikopterperspektiv, som en svepning över vackra landskap. Man ser det, man uppskattar det, men man är inte där. Man är inte på plats och upplever på nära håll.

Konceptet i Arrival är att man kan närma sig aliens genom att lära sig deras språk, vilket är ett intressant val. Vi får bland annat lära oss att språk kan ändra en persons tankesätt. Visuellt är filmen också riktigt snygg. De nya gästerna ritar upp cirklar som ser ut som spillt kaffe som runnit ut från botten av en kaffekopp. Det ser konstnärligt ut, hur plain det än låter. Louise hus är som en skapelse i Elle Interiör och de handformade varelserna ser olustigt mystiska ut men samtidigt grafiskt fulländade. Att de är höljda i dimma och pyser ut bläck likt bläckfiskar förhöjer estetiken. Sådan estetik har man inte sett sedan Alienfilmerna. Komiskt nog får rymdvarelserna helt vanliga namn – Abbott och Costello. ET-varning på det.

Vill man bort från ET-vibben så är en av de senare sci-fi-filmerna kusliga Dark Skies att rekommendera. Där har man verkligen lyckats skapa en otyglad varelse som lurar i mörkret.

Osökt kommer man in på tanken på hur utomjordingar potentiellt kan se ut. Ofta porträtteras de med stora skallar och långa, gängliga kroppar. De borde därför vara väldigt smarta varelser, med plats för en aktiv hjärna. Kanske kommer vår evolution också föra oss dit när vi har ett sådan stillasittande tillvaro.

Ett alternativ är att de  är väldigt små och sammanpressade, till följd av en högre gravitation på planeten där de bor. De som har störst chans att överleva under extrema förhållanden borde vara leddjur, skalbaggar och liknande. Kackerlackor överlever en kärnvapenexplosion, typ. Så alternativt är dessa varelser alltså små och grå.

Tillbaka till Arrival. Det var i alla fall skönt att filmen inte tvunget är en typisk good vs. evil film utan mer filosofisk än så. Det som jag anser att filmen faller på är genomförande. Kanske är det regin av Villeneuve som fallerar? Känns hemskt att säga det när jag gillade både Sicario och Prisoners. Ett alternativ är att man förväntade sig mer action i en sci-fi film och det tar ett tag att kalibrera att den faktiskt är mycket mer konceptuell.

Vidare på filmtemat så är det 30 ÅR SEDAN DIRTY DANCING KOM UT och det är värt ett omnämnande. Baby har aldrig fått gå tillbaka till sitt hörn och filmen lever än. Tidningen Amelia listar sex saker som vi inte visste om serien här.

Många undrar vad som hände mellan Baby och Johnny efter filmens slut men det vill jag helst inte veta. De hade säkert fått fyra osnutna ungar, haft varsitt monotont kontorsjobb och bott i ett nedgånget radhus. Inte så jättespännande.

 

Share This:

Därför ska du läsa Ljuset vi inte ser

Andra världskriget tar sin början. Daniel LeBlanc arbetar som låssmed och flyr med sin blinda dotter Marie-Laure till franska Saint-Malo. Samtidigt växer Werner upp i Tyskland på ett barnhem. Han är så duktig inom matematik att han rekryteras till en nazistskola, där han ska bidra till att Tyskland vinner kriget. 

Anthony Doerr skrev boken under flera, flera år och det är definitivt inget hafsverk. Ljuset vi inte ser är snyggt sammanfogad och läsningen flyter fram. Här är ett par anledningar till varför jag gillade den.

ljusetvininteser

Krig ur två barns perspektiv

Det har skrivits en hel del andra världskriget-skildringar men inte många från barnens perspektiv. Det blir extra hjärtskärande när de två barnen har dåliga förutsättningar från början. Flickan, fransyskan Marie-Laure, är blind. Tyska Werner är ett fattigt barnhemsbarn som kämpar för att bli något i livet. Han vill bli ingenjör och inte arbeta i kolgruvan. Så kommer kriget och lägger sig som en våt filt över tillvaron. De två barnen som redan ligger på minus får ännu svårare vedermödor.

Språket

Doerr tecknar scenariot med stora, svepande penseldrag. Det är en filmisk upplevelse att läsa boken, trots att det bara är text.  Språket är fylligt, levande och vackert. Boken har fått kritik för att den är för vacker för att vara en krigsskildring men där håller jag inte med. Den innehåller många otäcka scener.

Skildringen av pennalism 

Du som läste Ondskan och gillade den, får något att bita i. Werner bor på en nazistskola i Schulpforta där han ska utbildas inom radiosändning. Werner är väldigt smart och har mycket talang inom matematik och ingenjörskonst. Vardagen på skolan består av pennalism och hårda utmaningar. Man skulle inte visa svaghet eller ineffektivitet. Så klart blir  Werners vän, den intellektuelle och känslige Frederic, offer för de sadistiska lekarna. (Frederic påminner faktiskt om Pierre i Ondskan) Det som slutligen drabbar honom känns som ett stort nederlag.

Ett otäckt persongalleri

Du får också möta den klassiska filmskurken, den otäcka Von Rumpel som desperat är på jakt efter vackra ädelstenar som man kan tillfoga till Tysklands nationalskatt.  Samtidigt sprider sig cancern i hans kropp, vilket spär på bilden av det onda som härjar inom honom. Romanen vimlar av otäcka figurer, som inte drar sig för att gå över lik. Det skapar en spänning. Finns det angivare i lilla Saint Malo? Vem kommer tyska militärer döda för att få sin vilja fram?

Intrigen

Boken är en riktig tegelsten och ibland blir skildringen av Marie-Laures dagliga liv något långsam. Men mot slutet knyts allt ihop på ett utmärkt sätt. Jag har alltid gillat stilgreppet att man får följa två eller flera individer och att deras öden möts, som till exempel filmen Crash. Doerr gör det bra. Marie-Laure flyr till sin farbror i Saint-Malo, vars största intresse är radioapparater. Redan där får man en fingervisning om hur historian kommer utveckla sig.

Titeln Ljuset vi inte ser knyter an till detta händelseförlopp väl. Romanen är ett statement gällande mänsklig interaktion och att individen kan handla på egen hand i krig och under diktaturer. Slutet väcker känslan av att trots att man ibland blir tvungen att handla efter samhället och kollektivets krav, går det att göra saker annorlunda.  Ljuset, blir i denna mening godheten. Men jag tänker också på de radiovågor som Werner arbetar med, som vi heller inte ser. På grund av radion så kommer han att göra en stor insats.

Share This:

I’m not growing up, I’m just burning out

Sommaren 1995 eller däromkring. Radion stod på hela dagen, för kanske, kanske skulle den där låten spelas som fick mig att bubbla av energi inombords.

Så plötsligt hörde jag  den första basgången ackompanjerad av en intensiv röst. Allt man hade för händerna släpptes och med ivriga fingrar tryckte man <rec>. Lyckan var gjord. De kom från LA och var gladare än Nirvana och mer intressanta än Doktor Alban. De hette Green Day och låten var Basket Case.

Jag tror att Green Day kom under en tid som inte alls var lika självmedveten som den är nu. Nirvana hade en attityd av att de inte brydde sig, fast de brydde sig. Green Day brydde sig inte alls – de bara lekte runt. Sångaren led av sin nervositet och kanaliserade det genom punkmusiken. Som låttexten i Basket Case antyder:

”Sometimes I give myself the creeps / Sometimes my mind plays tricks on me / It all keeps adding up / I think I’m cracking up…”

 

Green Day försökte inte säga något speciellt eller djupt. De bara ville kanalisera sin energi och ha kul. Något nihilistiskt om du frågar mig. Tonårskulturen är också intressant runt den här tiden – jag minns skatemodet med sweatshirts och sneakers. Allt var väldigt influerat  av USA. Man skulle se Scream & Clueless och andra serier om high-shoolkids. I den tid vi lever nu så verkar de flesta kids inte bry sig om gisslet av att växa upp, de växer bara in i vuxenrollen direkt och skaffar ett liv likt Kardashians.

20 år senare står jag  knappast redo framför bandspelaren och barndomsidolerna är sedan länge en av många i listan av favoritband och låtar. Däremot kunde jag inte låta bli att gå och se dem på Malmö Arena för nostalgins skull. Dookie var trots allt en av de första skivorna jag köpte och så klart ville jag uppleva känslan en gång till.

Konserten överträffade alla förväntningar. Jag hade inte räknat med att Billie Joe hade större röstresurser än väntat och att han kunde knyta an till publiken på ett charmerande opretentiöst sätt. En av de roligare partierna var när saxofonisten kom in och körde en kort slinga av Careless Whisper. Under konserten ropade  Billie Joe ”Jag älskar dig” och ”You are a very civilized country”.

greenday

Dock kom det ingen känga till Trump. Det ironiska var att när American Idiot spelades så tänkte man osökt på Bush-eran, under vilken låten släpptes. Det hade nästan varit bättre med Bush i detta läget.

Efter att ha sett Green Day kände jag mig lite mer som att jag mött mitt gamla pre-teen jag och tänkt: fuck it nu kör vi!

På färgtemat har jag lyckats skrapa ihop lite annan musik som är bra, och har en färg i låttiteln. Tada! Och ja, svart är väl egentligen ingen färg,

Blue Monday – New Order

Yellow Submarine – The Beatles

Purple Rain – Prince

Red Eyes  – War on Drugs

White Winter Hymnal – Fleet Foxes

Black Velvet – Alannah Myles

 

 

Share This:

Vinterns utbud och en Värstingresa

Vintervackert är vädret idag och man vaknar långsamt.  Blev ett besök i saluhallen i Malmö igår för deras Ramen, andra gången nu. Det är verkligen trivsamt i saluhallen, med flera restauranger, ostdisk och livsmedel på lösvikt. I ett hörn säljs fina  blommor och utanför bidrar färgglada buketter till ett trevligt intryck. Det är lite av en promenad att komma dit. Den ligger ca. 5-10 min från Centralstationen och bort från city men jag förstår valet att förlägga den här. Inte för läget, utan för den charmiga lokalen. Jag hoppas att folk fortsätter gå hit.

malmosaluhall

 

Filmtips inför ikväll? Winter’s Bone är passande på januaritemat – en mörk historia med Jennifer Lawrence. I filmen har hon en mer avskalad roll, inte alls som i de sci-fi eller fantasyroller vi är vana vid att se henne. Här spelar Lawrence Ree Dolly som försöker bryta igenom kyla och misär. Den övergripande känslan är att här finns ingen väg ut, men ändå är karaktären hon  spelar så stark. Ree Dolly tvingas söka efter sin försvunna far eftersom att hela familjen hotas av vräkning. Hon dras in i en värld av drogmissbruk och våld. Kan utan att avslöja för mycket säga att titeln knyter an till slutet väl.

Förr den som har städning eller andra tråkigheter att ta tag i kan jag verkligen rekommendera att ha P3-dokumentär i bakgrunden- senast lyssnat för mig var Värstingresan. Alltså, om någon inte har gjort en film på denna historien snart tar jag själv tag i det!

Det handlar om ett misslyckat projekt, där svenska socialen skickar iväg ett gäng kriminella tonårskillar på en båt tillsammans med en lärare och en sjökapten. Man hoppas att detta ska rehabilitera dem. Resan urartar så klart och den irländska polisen blir inblandad. Historien är lika delar allvarlig och farsartat komisk. Allvarlig, därför att dessa killar haft en tuff uppväxt och visar på aggressiva tendenser mot männen på skeppet. Farsartad när de själva seglar båten i hamn på Irland och polisen står där och väntar. Då är de nöjda att de klarat att segla båten  själv och bryr sig inte om det handlade om en kapning.  Charmig, därför att killarna skriver ett fint vykort hem till sjökapten Mats fru att de kommer gråta när han ska tillbaka hem till henne. En tokig historia, att man fick lov och finansiera och utföra en sådan här typ av resa.  Dessutom är den helt sann.

 

Share This:

Mitt musikår 2016

2016 var året pop toppade min topplista på Spotify, vilket nog  var ett försök att banka liv i mig själv tidiga morgnar. Jag upptäckte egentligen inget sensationellt men fördjupade bara det jag redan tycker om. Tove Lo & SIA fortsatte att vara favoriter. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka – var är rocken? Jag hoppas på att lyssna mer på Ryan Adams (Bad Blood -wooop!), mer släpp på gång verkar det vara. Har listat lite av det bästa och mesta av mitt musikår. Först ut: tre album.

Basia Bulat – Good Advice

Jag är ett stort fan av Florence and the Machine, hennes sakrala, änglalika röst är fin till pompösa 80-talsdoftande arrangemang och jag blev därför glad när jag hittade Basia Bulat. Hon har också en väldigt klar röst och hon betonar vissa ord och fraser sådär musikaliskt som t.ex Regina Spector gör. Someday Soon känns mjukt sövande med en vacker upptakt. Den påminner mig om eftertexterna till någon form av episk film. Lyssna också på Long Goodbye.

Gwen Stefani – This is what the truth feels like

Gwen Stefani kom tillbaka, snygg och nydumpad (eller dumpade hon??) Jag har väl i stort sett alltid varit ett fan av No Doubt och har sedan följt med på Gwens egna resa. Tycker att hennes poppiga, excentriska samt modeinriktade stil som lanserades tidigt 00-tal banade vägen för både Lady Gaga och Nicki Minaj. Hennes röst kan helt enkelt inte svika en låt, oavsett format. This is what the truth feels like är en uppvisning i det där desperata vibratot som hon hängav sig åt i Don’t Speak. Naturligtvis är Gwennie uppdaterad och introducerar en hel del dancehall-beats. Känns fräscht.

flora cash – Can summer last forever?

Står för en lågmäld stil och ett album man bara lyssnar sig igenom med behag på tågresan. Pianoklinkande är alltid ett plus och stämningen blir närmast hypnotisk i For Someone. Just röstmässigt tänker man att liknande har man hört förut – jag tänker osökt på Tom Odell, vilket egentligen inte är fel i sig. Definitivt en av de mest lyssnade albumen  år 2016. Och som en parentes, hur kan man inte gilla albumomslaget.

Konserter, konserter, konserter hanns det med år 2016, vilket jag är extremt glad för. Den bästa spelningen var utan tvekan Laleh – Kristallenturnén. Nog för att man lyssnat på de flesta av hennes låtar och album men jag var inte förberedd på hennes tonsäkra röst och den känslostorm som spelningen erbjöd. Det var akustisk gitarr, barnkör, blinkande skärmar och LA-doftande koreografi. Allt i en härlig mischmasch med ett stort ballongregn från taket som avslut. Laleh är ett väsen – en sagoprinsessa med en uråldrig själ.

Northsidefestival var en riktig höjdare och ligger i trevliga Århus. Där såg jag flera bra spelningar, bland annat mitt älskade Beach House, Damien Rice, The Vaccines, Wilco, ösiga Wolf Parade och Jake Bugg. Bäst var Victoria Legrand hesa och kraftiga röst samt Wolf Parade som verkligen maxade sitt framträdande och fick med publiken.


20160618_165751Wilco blev det återigen under hösten, bara för att desperat se om de kunde spela You and I – men icke. Sångaren är dock en riktig sköning och publiken är trogen. Det är ett glädjepiller att se Wilco spela. Dessutom rekommenderar jag verkligen att se en spelning i DR-konserthuset då det arkitektoniskt påminner om ett rymdskepp. Scenen ligger i mitten vilket skapar en häftig dynamik.

20161102_234150

Och slutligen så såg jag även Rihannas Anti World Tour på Refshaleön – äntligen fick man se divan och det var en imponerande cocktail av stilar, stilbyten, gamla och nya låtar. Jag hör till den som verkligen gillar att Rihanna målar utanför linjerna och plötsligt slutar sjunga eller låter någon annan sjunga med, För mig är hon lite som en rockstjärna. Hon får gärna vara nonchalant, det är en del av showen. Kvällens behållning är när hon ber folk sluta smsa sina ex och se på henne i stället. Shine bright like a diamond.

 

Share This:

Gott så! Mat jag lagat och andra godsaker

I januari kurar man inomhus med film, god mat och hemmafix. Har testat på en del goda recept så som Flygande Jacob (hur har man lyckats förtränga denna 80-talsrätt). Det är ganska lätt att tillaga – man steker bara bacon, kycklingfiléer och häller på en matlagningsgrädde med chilisås i. Är man inte helt anti frukt i mat kan man slänga i bananer som gör sig fint med det salta baconet. In i ugnen i cirka 20 minuter – serveras med ris!

Vidare på kycklingtemat så testades även en kycklingsauté med dijon och dragon. Extra gott blir det med buljong i. För er som gillar tacomys men vill vara nyttigare kan jag verkligen tipsa om att röra ihop svarta bönor, rödlök och koriander samt lime. Perfekt att fylla burriton med! Toppa med ett stekt  ägg för mer protein.

För övrigt så vill jag verkligen tipsa om en riktigt god drink/fördrink som vi testade på nyår. Receptet stal jag från Elle Mat som har ganska spännande grejer. Apple Bellinis – friskt och gott!

I ett högt glas:

  • En skvätt Grand marnier
  • Dubbelt så mycket prosecco
  • Fyll upp med äpplecider
  • Släng i en kvist med rosmarin för dekoration som doftar härligt men inte ger någon smak alls. Vintervackert. Purely decorative.

IMG_20170101_114406

Domino’s Pizza har tydligen öppnat i Malmö och det vore värt att testa. Pizza är ju allmänt onyttigt så varför lura sig själv. Det är lika bra att kasta sig på det mest amerikanska av det amerikanska. Dessutom har de hemkörning. Kampen om Malmös bästa pizza har alltid varit tuff men när jag bodde borta på Lorensborg hade La Mare goda och i Kirseberg så var Algarve en klassiker.

Jag är även spänd på vad som ska bli den stora trenden inom semlor. Ett par år har det funnits några roliga varianter som t.ex semmelwrappen som sålde helt slut. I Malmö kan jag rekommendera att dra till Lilla Kafferosteriet där de just nu serverar små mini-semlor. Själva bullen har en riktigt god och saftig smak. Perfekt för den som gillar smaken men inte vill ha en alltför mäktig bulle.

lillakafferosteriet

Så lite njutbarheter kan man ändå få till i en denna mellanmånad. Inombords puttrar det en del av kreativitet och man tar liksom sats för det nya året. Just nu gillar jag tulpaner förresten, gula, vita och ljust rosa. En månad kvar av vintern och maxar man på med tulpaner så känns allting bara lättare. Dessutom har jag en beställning på fyra nya pocketböcker på gång! Som även kommer medföra en del recensioner.

tulpaner

Share This: