Ru av Kim Thuy: autofiktivt men poetiskt

Ru.

Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.

Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr Vietnamkriget och kommer som flykting till Kanada.

Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Vardagen med hårt arbete i fabriker, piskrapp mot bar hud och hur familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade, beskrivs i Ru.

Verklighetens Vietnam är skitigt. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap.  I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen känns, även om formuleringar är stilistiska.

Boken läser jag ut på några få timmar – så den är verkligen lättsmält.  Rekommenderas till den som vill ta upp läsningen igen. Eller vill prata om en bok tillsammans med någon annan.

En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.

Som ett tidsdokument fungerar den utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.

London, Paris, New York…och Göteborg

Stora metropoler i all ära men vår svenska storstadspärla måste väl ändå vara Göteborg? Staden som gav oss Håkan i sjömanskostym, skaldjursgott, de käcka skämten och ordet görbra.

Och visst är det görbra i Götet.

Det är något med atmosfären som slår mot en direkt när man satt fötterna på Göteborgsk mark. Samma känsla drabbar mig också när jag kommer till Köpenhamn. Att det är lite mer gemytligt och glatt. Mer levande, liksom.

Lägg till en grönskande sommarstad med stora ytor som gör det lätt att ta sig runt. Jag som annars har lite problem med lokalsinnet pekar och tar riktning mot kända landmärken. Göta älv slingrar sig runt som ett räcke att klamra sig fast vid när man tappar bort sig. Så länge man följer den så är promenaden alltid trevlig. Feskekörka visar vägen, bron över till Haga likaså. Saluhallen är också ett landmärke som man ser på långt håll. Fin är den också.

I staden finns många shoppinggator som går kors och tvärs och många av butikerna har kvar gamla klassiska namn så som Josephssons och Wasséns. De samsas så klart med andra ställen som Timberland, Indiska och Bik Bok.

Överlag gillar jag de geografiska namnen. Masthugget, rejält med havstema. Haga, vackert och skirt. Pustervik, livligt och friskt. Landala, lustigt och exotiskt. Majorna, låter sjukt göteborgskt när en göteborgare uttalar det.

Nu var vi bara där i två dagar, så det gavs inte så mycket tid till att utforska en massa nya ställen. Staden är ju favorit i repris och nog blev det så. Vi avverkade Boulebaren och Feskekörka. Köpte små smakbitar av rökt lax, drack fransk öl och småpratade med en brittisk kvinna som undrade om det var en boulekula som drabbat henne eller ölen som slagit till.

Vi smakade hamburgare på Tugg  som nu även finns i Malmö. Trevligt och gott.

Kvällen därpå togs vi med på barrunda vid Linnégatan, nära Folkets bio. Där hade man satt ut massa med stolar och bord och publiken var väldigt blandad och inställd på att få det mesta och bästa ut av sommarkvällen. Vidare promenerade vi till Levantine med en stor utomhusuteservering där med. Man har lyckats att skapa en slags ute-hemma-känsla på flera ställen. Känslan av at befinna sig i sitt eget vardagsrum med en livfull stämning på köpet. Bra där!

Ett annat stopp värt att nämna var ett Tacos & Tequila som hade en slags atriumliknande del i ett dämpat, mjukt ljus. Där kunde man dricka en uppfriskande sangria.

Göteborg är staden som är lätt att utforska och lätt att trivas i.

De käcka skämten då? Jodå. Alltid närvarande. Som att man väljer att kalla sina cykeluthyrning ”Styr och ställ” – dog lite av garv på den.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar romanen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.

Jag har inte tid, jag åker på utflykter – mina semestertips

Det är en hel del att göra nu förtiden. På helgerna längtar man bara ut i det fina vädret och bloggen har blivit lidande! Därför tänkte jag skriva lite om mina äventyr och kanske ge ett semestertips till någon som letar efter saker att göra.

Detta året var jag och sambon överens. Ingen utlandssemester i sommar. Kanske skulle det vara det bästa valet, eftersom sommarvädret har överträffat alla förväntningar. Vad gör man då om inte utforskar närområdet och svenska smultronställen. Med sommarkortet åker man billigt i hela Skåne och det gör ju att man kan spara in sköna slantar.

Cykelutflykt mellan Simrishamn och Kivik med övernattning

Orkar ni cykla cirka två mil är denna utflykt alldeles utmärkt. Ta tåget till Simrishamn och cykla därefter mot Kivik. Cykelvägen tar en förbi små byar som t.ex Rörum och på vägen hör man både tuppar som gal och känner doften från rosor som klänger på staket. För den som gillar Mandelmanns är det även värt att nämna att man passerar deras trakter.

Om man orkar kan man ta sig ut mot Stenshuvud som är en nationalpark med fina stränder.  Vågorna var inbjudande men tyvärr var vattnet ISKALLT, vilket jag inte säger för att jag är en badkruka. På vägen dit borde du testa Kaffestugan Annorlunda som är guld för fikaälskaren. Vad sägs t.ex om en kakbuffé?

Denna rutten har liksom allt. Kivik är också väldigt charmigt. I hamnen kan man köpa sillamacka och testa Kiviks egen glass. Strosa runt bland husen och insup stämningen. Man kan även se rader efter rader av äppelodlingar som gör att denna del av Skåne känns som vårt eget Provence.

Vi bodde här (frukostbuffén och rummet var super) och käkade pizza på Kiviks Ristorante & Pizzeria, som är ett skapligt ställe.

The Roots på Copenhagen Jazz Festival

Semestertips nummer två är att åka på CPH Jazz festival som pågår varje år och det är verkligen något att rekommendera för de som gillar stadsevent och musik. Det brukar alltid dyka upp något stort namn  och är man mer våghalsig kan man testa en mer nischad artist. Detta året var det bandens band som kom – nämligen the Roots.Ja, det är egentligen mer än ett band, det är ett kollektiv av galna, roliga och passionerade musiker utrustade med blåsinstrument, ett jäkla swag och Questlove på trummor. Han styr skutan lugnt från sitt trumset medan de mer energiska typerna studsar runt i takt samtidigt som de spelar på tunga instrument.

När konserten är över minns jag inte hur den började och slutade och kvar är bara känslan av att man haft jäkligt kul. En äldre tant i publiken utmärker sig . Hon sitter längst fram och håller stilen. När ett gäng trumpinnar delas (kastas) ut är hon en av dem som får en i näven. Publiken jublar, och tycker det är ytterst bedårande.

Detta är en fest och alla är bjudna. Sen att vissa låtar är lite okända och smälter in i varandra gör inte så mycket. Det är känslan man får som spelar roll. Självklart spelar dem the Seed, en låt man dansat till i olika sammanhang i flera år. En klassisk kväll helt enkelt.

Jag har lite fler semestertips på lager, så titta gärna in igen för nästa samling eskapader!

Magstark men spännande historielektion i 1793 av Niklas Natt och Dag

Ny bok utläst och denna gången är det en rafflande historielektion i  form av romanen 1793 av Niklas Natt och Dag. Gustav III skjuts på en bal och Sveriges statskassa är tömd efter kriget. Offentliga avrättningar är standard och stadens avloppsystem är rent ut sagt urkasst.  I Frankrike har precis revolutionen brutit ut och nya tider väntar. I Stockholm blåser också förändringens vindar, och bakom alla polerade fasader och perukprydda herrar lider vanligt folk.

I Fatburen på Södermalm hittar man ett lik och krigsveteranen Winge bestämmer sig för att lösa fallet tillsammans med Cardell. Winge är en hetlevrad man som gärna ger folk stryk medan Cardell är en försynt typ som ägnar mycket tid åt att fundera.  Dynamiken mellan dessa två är underhållande.

Författaren Niklas Natt och Dag visar prov på stor kunskap om Stockholmsmiljöer och tidstypiska företeelser. Han har ett bra driv och fångar skickligt olika detaljer.  Det är ett mörkt och oglamomoröst Stockholm vi får möta. Ibland kan jag tycka att författaren skulle kunna dra ner något på tempot då risken är att det blir lite väl mycket satir över det hela. Men samtidigt så är putslustigheten något som gör att det känns tidstypiskt Bellmanskt.

När författaren brister i gestaltning så vinner han på en välskräddad intrig och historia som engagerar. Bortom varje händelse finns det en person som är offer för sin tid. Våld, fattigdom och ensamhet är universella teman som berör. Man inser att dåtiden inte gav mycket val – man var fast i sin klass eller familjesituation. Inte minst gestaltas det via den fattiga Anna Stina som tvingas bli spinnerska då någon spridit rykten om att hon är prostituerad. Hennes öde engagerad verkligen och tiden på Spinnhuset är vidrig.

Vi får många olika bakgrundshistorier som vävs samman snyggt. Ett av avsnitten innehåller så många makabra detaljer att det blir svårt att läsa vidare. Men det blir tydligt hur någons utsatthet kan skapa ett monster i stil med Hannibal Lecter.

1793 är helt klart läsvärd och en historia som stannar kvar. Och mordgåtan – den har så klart en historisk förklaring!

Tipsbonanza: om Netflixserier & vattenhål

Saker jag sett

Evil Genius (the Pizza Bomber) – låter kanske som en snällare variant av UNA-bomber – men faktum är att det är ett ganska ohyggligt brott mot ett pizzabud som befann sig på fel plats.

Plötsligt står en man på en bank med en hemmagjord bombkrage runt halsen och ska utföra ett grovt rån. Polisen anländer till platsen och mannen blir placerad utanför banken. Bomben briserar och mannen dör.

När man börjar nysta i fallet  visar det sig vara en konspiration mellan två gamla vänner och spåren leder till den högintelligenta Marjorie som sägs kunna manipulera vem som helst. Hennes gamla barndomsvän Rothstein (som märkligt nog påminner om Cornelis Vreesvijk) verkar vilja göra allt för henne. Hade de motiv för att råna banken och var den döde mannen/pizzabudet medskyldig?

Image result for pizza bomber

Detta skulle kunna vara vilken såpa som helst men det har faktiskt hänt på riktigt! Perfekt för dig som gillar true crime. Finns på NETFLIX!

Deadpool 2. Perfekt biounderhållning med roliga armbågar i sidan till samtiden. Man skrattar igenkännande hela tiden. Våldsscenerna i sig är inte så underhållande men däremot alla gliringar och referenser till popkultur,  80-talsmusik, trender och olika könsroller. Se den på bio!

En natt! För er som gillade Before sunrise med Ethan Hawke (tycker själv att den är underbar) så rekommenderar jag en produktion av norska NRK med norske Anders Baasmo Kristenssen och svenska Myanna Buring från Downtown Abbey i rollerna. De möts på en blind date och i den ljusa Oslonatten lär de känna varandra. Man rycks med från första stund och det känns väldigt äkta. Passa på att se den på SVT Play!

Image result for en natt serie

Saker jag gjort

Det har inte varit några nya stora matupplevelser på agendan förutom ett hyggligt besök på Charlie’s Burgers. Tyckte det var trevligt, prisvärt och enkelt. Kika gärna förbi om ni har vägarna förbi Claesgatan. Ett lugnare alternativ till Möllans liv och kiv.

 

KOL&Cocktails är ett annat vattenhål som ligger lite utanför den största pulsådern. Svalkande uteservering och mysigt inne. Perfekt för alla årstider. Nästa gång kommer jag tillbaka för att avnjuta deras viner – vinkylen är gigantisk och lovar en hel del!

Har även njutit av Malmövädret. Här vid en av tåguppgångarna nära Malmö högskola. Skön bris garanteras trots värmebölja.

Badpremiär i Ängelholm – hoppas jag lyckas toppa mer än ett dopp i snitt per år i Sverige!

Löparna av Olga Tocarczuk – om att ständigt vara på väg

 

Jag har läst Löparna av Olga Tocarczuk. Tokarczuk är polskfödd och en av de som tippas att bli en nobelpristagare inom en snar framtid. Det första som slår mig är verkligen vilken finurligt, vidunderlig denna historia är. Eller historier. Det är nämligen en essäroman med små nedslag i många olika människor liv. Gemensamt för alla är att de bär de på en lust att söka efter något – att vandra genom livet i jakt på svar.

Det andra som slår mig är känslan av att ha upplevt det som Tokarczuk försöker förmedla. Nämligen känslan när man reser vidare.

I Löparna beskrivs otaliga flygplatser, väntrum, tågresor som ger en slags befriande känsla av att ta avstamp mot något nytt. Människan behöver ständigt uppleva ny saker. Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr. Tokarcszuk utmålar ett mikrokosmos i form av en flygplats som en stat i staden. Ett nätverk av transithallar som ett spindelnät.

På många sätt är Löparna en shout out till globaliseringen. Hon lägger fram testen om nomaden som det vore en uppsats i antropologi. Resandefolk har alltid varit utsatta för förtryck. Samhället vill ha hos som bofasta, trogna undersåtar med fast adress. Det är detta undersökande skrivsätt som tilltalar mig väldigt mycket. Hennes roman ställer mer frågor än ger svar.

Å andra sidan – så blir jag ibland irriterad över att jag vill lära känna romanfigurerna så mycket mer. De är komplexa och väl beskrivna, utifrån ett berättarsperspektiv sett långt uppifrån. Författaren framstår som en människa eller varelse som betraktar en myrstack i rörelse. I all tragik finner jag en rörande ton och varm medmänsklighet. Hon försöker nog säga oss att det är viktigt att röra sig framåt men att samtidigt ha ett tydligt syfte.

Tokarczuk har också en skickligt förmåga att återge en personbeskrivning på ett icke-linjärt vis. Det blir sällan förutsägbart.

Men – jag önskar att läsa mer – kanske med en mer tydlig grundhistoria. Man tänker lite såhär: ok jag fattar att du har mycket att säga men kan du portionera ut det lite mer?

En dag kommer vi minnas de där dagarna i Paris: en guide

Långweekend i Paris. Så härligt!  Men man inser ganska snabbt att här ska det hinnas med. Det är en stor stad trots ganska små ytor att röra sig på. Det gör att man lätt kan glida från ett kvarter till ett annat och förflyttas från olika stämningar ganska snabbt. Barn som spelar fotboll mellan cafébord. Stora boulevarder med dieselosande fordon.

Jag har knåpat ihop en miniguide för Paris med karta som ringar in rutter och områden.

1. Börja vid Triumfbågen och gå ner mot Seine. Från detta hållet har ser ni Eiffeltornet på avstånd och kan ta fina foton. Följ sedan Seines västbank och över vid Alexanderbron med de stora, guldiga stayerna. Många bra fotomöjligheter här!

Fortsätt upp mot Jardin de Tuilleres och gå här igenom upp mot Louvren. Strosa därefter mot kända Pont Neuf och ta er över till Latinkvarteren. Här är det lämpligt med en lunch. Du kommer vara ganska trött efter promenaden, men det är det värt.

Nästa stopp: Shakespear & CO – legendarisk bokhandel. Fick med gubben som bonus, ser ut som ägaren eller något. Antagligen inte.

Åt samma håll låg också Jardin Luxembourg, en riktig oas att vila i. Avsluta här! Ankor hade spadag på avsatserna.

På kvällen satt vi på ett gathörn i närheten av hotellet och åt lite ost. För det är nämligen det man gör – sitter vid rangliga cafébord utanför restaurangen. Utsikten från rummet:

Det fanns också ett schysst matställe i närheten av vår gata som var inredd lite som ett lyxig lada med dukning på långbord av rustikt trä. Trevlig och glad personal vilket gjorde det mycket personligt. Fullt med folk även på en torsdag. Spana in Petzouille!

2.  Jag rekommenderar att ni åker till Marais nästa dag – ta en heldag här och strosa runt. Uniqlo har precis öppnat sin flagshipstore, så allting var helt nytt när vi steg in i den, stora fräscha lokalen! För de som inte vet så är Uniqlo som ett japanskt H&M med snygga baskläder och småpryttlar i stil med Urban Outfitters. Här köpte jag en randig t-shirt gjord i ett konstnärssamarbete med Jean-Michel Basquiat.  Får se när denna kedja kommer till Sverige, men kul att vara först på bollen!

Det finns även en butik i området som heter Merci – en riktig hipsterhaven med en sandstrand inne i butiken!

Det bästa med Marais att på många gator är tempot lite långsammare och man får verkligen känslan av att här sitter locals.

3. Montmartre förtjänar också en egen dag. På vägen dit gick vi inom Galerie Lafayette eftersom det var en söndag och de med all säkerhet skulle ha öppet.

I Montmartre besökte jag både caféet (Les deux Moulins) som Amélie jobbade på i filmen. Man kan inte missa det då det finns en stor bild på henne inne i lokalen. Man är väl fangirl.

Sedan blev det ostbricka på detta stället! Den levererade trots klichén i en prunkande, rosa växt.

Sacré Coeur var nästa stopp i området! Det enda man bör tänka på att det är fullt av folk dagtid  så jag hade faktiskt gått dit lite senare på kvällen och sedan käkat en middag i närheten. Här är jag – åtta år sedan första besöket! Vyn över staden är mäktig.

4. Om vi hade haft en dag till hade vi åkt till Belleville och kollat in deras asiatiska matställen och etno-utbud av restauranger samt den annorlunda kyrkogården med Jim Morrisons gravsten.  För att inte tala om alla olika museum! Men det får bli en annan gång.

Jag tror att denna indelningen av kvarter kan vara riktigt bra om man vill täcka in så mycket som möjligt i Paris! Och ta gärna ett hotell som ligger mitt emellan dessa områden för att lätt kunna åka mellan alla. Dessutom är det lite billigare.

En liten snabb plus och minus med Paris:

+

variationen

stämningen

god ost & underbara matställen

folk pinnar på och hetsar på smala gator

dieselbilar

gå vilse i metron

——-

Slutsats: Bara åk!

A bientôt.

Samtal med vänner av Sally Rooney: en ung generation under lupp

Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.

Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.

Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.

Scenerna spelas upp ur huvudpersonen  Frances perspektiv. Hon har en  slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.

Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi och mötet med deras nyfunna äldre vänner som är fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.

Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.

Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.

Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit  (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska  sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.

Katrinetorps trädgårdskafé – sommarens bästa Malmöfika del 1.

Fikastopp på Katrinetorps trädgårdskafé

I sommar kommer det fikas som fan!

Och för att väga upp för det är planen att varje fikapaus ska föregås av en rejäl cykelrunda. Så det blir liksom lite av en ”göra-Malmö”-grej samt upptäcka (eller återupptäcka) fikaställen. De behöver inte ligga i city heller utan också i omnejd så länge det är hyfsat cykelavstånd.

Först ut i år är Katrinetorps trädgårdskafé, som ligger en bit utanför Hyllie, utslängt på skånska slätten. Det är definitivt lite av en pärla och om du gillar Slottsträdgårdens Café kommer du störtgilla Katrinetorps trädgårdskafé.

Först och främst: Här är rutten! Notera att det var inte bara dit och hem, utan det blev även en rejäl runda. Då kan ni också se hur man kan cykla inifrån stan.

Lugnt och skönt på gårdsplanen, men inne på uteserveringen var det välfrekventerat! Så vackra husfasader.

katrinetorpsträdgårdskafé

Själva gården, som vakas över av denna staty. Kan det var Athena? Vindruvor, anyone? Gå gärna runt och kika på omgivningarna, väldigt fina.

Trollbindande fontän, lite som en önskefontän – dock låg det inget i. Jag önskade mig….

en räkmacka. Och den var dundergod. Så ta gärna den på menyn!