Sacrebleu&veckan som gått

Juletid är Köpenhamnsfrid. Så det blev ett Köpenhamnsbesök. Ruby är verkligen ett trevligt häng. Ombonat och glammigt på samma gång. Och tillåt mig att låta gammal, men det är skönt med musik som inte dånar ut ur högtalaren när man sitter ett litet gäng och snackar. Det är bara på dansgolvet det ska vara fet bas. Innan kosan styrdes åter mot tåget inhandlades det en  röd pölse, medan man vandrade längs gatorna och konstaterade att det varit en trevlig kväll. Juldekorationerna är riktigt fina. Spana gärna in i skyltfönstret vid Illum. De har haft Alice i Underlandet på besök.

Föreläsningar har vi haft och engagerade lärare som velat nå fram till oss. Tex. när content marketing jämfördes med dejting och Tinder. Kom också över begreppet ‘nudging‘ som är ett sätt som används för att styra oss i rätt riktning. Inte via morot eller piska, utan genom att begränsa antalet val. Man jämför med flugan som ritats till i toalettstolen så att snubbarna ska pricka rätt. Ett annat exempel är att ge små lunchtallrikar så att matsvinnet ska minska. Ganska intressant.

Jag har lagt märke till att i USA så finns det små skyltar överallt ”gör inte si och så”, ”tvätta händerna efter toa-besök”. Det är verkligen in your face. Nudging vore ett smidigare sätt att påverka folk. En del klagar dock och säger att det är psykologisk manipulation. Och ja, naturligtvis borde man jobba mer med långsiktiga värderingar. Lära de små kidsen om hygien och hållbarhet.

I lördags kom vi hem efter en lång kak- och tårtfest och behövde vila ögonen på något lagom bra. Det blev Collateral Beauty.  Stallet av skådisar verkade lovande – Kate Winslet, Will Smith, Edward Norton och Kiera Knightley.

En företagsledare är deppig efter att hans lilla dotter gått bort och kollegorna på kontoret vill styra upp situationen. De ser att han skriver brev (!) till olika koncept som Liv, Död och Tid. Då får de en idé – de ska skicka riktiga människor att besvara dessa. Idén är ganska tokig och jag förstår att det är svårt att ro hem manuset. Hade den inte varit bättre som pjäs?

Jag tror att problemet är att man skulle satsat på fler komiker med djup. Tänk Jim Carrey. Han hade varit helt perfekt. Will Smith övertygar inte, vilket är synd.  Han funkar bättre i actiondraman.  Kiera Knightley är riktigt bra dock – hon har ett sätt att ge scener liv. Även Helen Mirren är ganska tragikomisk som teaterledaren som vill verkligen gå in i sitt uppdrag. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det inte håller hela vägen.

Sen har Spotify sammanställt alla årets låtar, så utan att skämmas outar jag den här. Eller ja, Jennifer Lopez – Ain’t your mama, förstod jag inte hur den hamnade där. Hah.  Men den är catchy. Tätt följd av Moonlight Mile är den dock. Hade gärna velat hitta den där sammanställningen som alla visar.

Oh I’m sleeping under strange strange skies
Just another mad mad day on the road
My dreams is fading down the railway line
I’m just about a moonlight mile down the road

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Efter jag läst En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru tänker jag på uttrycket ett rö för vinden. Det betyder att vara ett offer för omständigheterna. Att låta vinden föra en i den riktning det blåser.

Sådan var situationen för författarjagets pappa, i boken kallad P. Han kom ursprungligen från Uganda.

P har ständigt varit utsatt för livets nycker, bland annat uppväxten med sin misshandlande bror. I Grekland går han en utbildning till stridspilot och han lever till en början sin dröm. Det blir dock omöjligt att återvända till hemlandet eftersom ett krig brutit ut. Vi får ta del P:s obehagliga upplevelser under ett förhör och han hamnar senare i ett flyktingläger. Allt han vill är att bli fri och att få flyga igen.

Det är spännande att följa P:s kamp, men stundtals blir det snurrigt. Det kräver att man har koll på konflikterna som fanns i Afrika på den tiden. Idi Amin känner jag i alla fall till. Historien känns ibland väldigt hopplös, som när P försöker fly från lägret och skadar knäet allvarligt när han fastnar i en hög av latrinavfall. Det är inga tjusiga miljöer han befinner sig i. Dock vävs hans tankar in som en strimma ljus.

Slutligen leder vägen till Sverige, där han får en son. Sonen, författarjaget,  bär på oket av faderns förflutna. Det är under P.s sista år som sonen berättar hans levnadshistoria. Det är delvis Anyurus egen far det handlar om.

Romanen framställs med hjälp av flera, genomtänkta stilgrepp. Titeln En storm kom från paradiset knyter an till vinden och dit den kan föra oss. Ett paradis som gått förlorat för att drömmar krossats. Romanen beskriver fåglar som landar och flyger.

En storm kom från paradiset. Stormen var livet.

P ville vara pilot – han drömde om frihet men blev vingklippt. Möjligheterna begränsades. Jag inser hur duktig författaren Anyuru är på koncept. Han är intresserad av de stora frågorna och fick mig att relatera vidare, bland annat till ordspråket, som jag nämnde i början.

Trots P:s miserabla liv framförs En storm kom från paradiset på en vacker och stilfull prosa. Den är en uppgiven skildring av en människas kamp för att få tillvaron att gå ihop. Mesta delen av historien utspelar sig inte i Sverige, dock. Sverigetiden är mest en bisats, där man får ta del av sonens liv och fragmentet av en far. Romanen förmedlar att det är viktigt att göra upp med sitt och familjens förflutna för att kunna gå vidare. Mellan raderna anar jag ett slags förlikning – författarjaget förstår att saker blev som de blev av en anledning.

Individens har en vilja att lyckas – men ibland får man erkänna sig besegrad av olyckliga omständigheter. Man får gilla läget och gå vidare. Den tanken bär jag med mig.

Läs mer om Anyuru här.

Tema film: visuell perfektion

Det var igår som jag såg Angel-A av Luc Besson som jag bestämde mig för att sno ihop ett tema med visuellt vackra filmer. Nog för att jag gillar ett riktigt tight manus, men det finns filmer som har det där lilla extra som är balsam för näthinnan.

Angel-A

Denna pärla kom jag över igår och visst är det alltid trevligt att se scener från Paris. Den är dessutom i svartvit vilket bidrar en del till dess arty-fartykaraktär MEN trots allt är den mer än så. Den spelades in en tidig söndagmorgon vilket gör att gatorna nästan är folktomma och man förtrollas av boulevarder, broar och kanalturer. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna är också upphöjt av miljöerna och estetiken, som här på bilden. Som en renässanstavla!

The Shining

The Shining är fullsmockad med symbolism och närmast psykedeliska inslag, så som de kända scenerna när lille Danny kör runt i hotellkorridorerna. Konceptet  har kopierats och parodierats om och om igen. Det kommer aldrig suddas bort från näthinnan. Filmen leker lite med ens perception. Man vet aldrig riktigt vad som är sant och inte. Galenskaperna tornar upp sig. Det är också smart att repetera scenen där Danny cyklar runt och runt. Vad ska komma härnäst? Mystiken är på topp – ondskan väntar runt hörnet.

Den tunna röda linjen

Jag minns så väl första gången jag såg den här filmen. Det var en sen vardagkväll i gymnasiet. För mig som på sin höjd sett några blockbusters och lite mysiga svenskproducerade komedier var detta en uppenbarelse. Är det så här film kan vara? Den där voice-overn som ackompanjerade de vackra kamerasvepningarna kändes heller inte sådär trött som den kan göra nuförtiden. Det gav snarare en filosofisk känsla och en ökad närvaro. Att man verkligen vandrar runt i det där högra gräset som delar på sig. Naturen skönhet porträtteras i kontrast mot människans grymhet. Signerat giganten Terrence Malick.

Amélie

Jag fullkomligen charmas av det snabba tempot, hastiga  klippen och de härliga Parismiljöerna. Färgerna är mustiga och rika. Kameran zoomar in på precis rätt ställen och visar på mimik och ögonkast. Inte en pryl eller pinal lämnas åt slumpen. Det innehåller också en del stop-motion teknik och andra varierande stilgrepp, så som färgsymbolik.

Leviathan

Denna filmen blev extremt hyllad när den kom men samtidigt verkar den lite som en doldis i sammanhanget. Jag har inte hört många prata om Leviathan i alla fall. Filmen utspelas i ett kargt ryskt snötäckt landskap där inte många bor. Den porträtterar det svårmod som finns på en plats där inte mycket finns att tillgå. Dialogen är minimalistisk men fotot tar stor plats. Väldigt vackert och stilistiskt. Naturen är rå och människorna är bara statister, typ så känns det. Hade tänkt ha med Revenant på denna listan, men det blir liksom lite överflödigt när jag redan beskrivit Leviathan. Så till alla er som gillade Revenant, ni bör se denna också. Dessutom har jag redan skrivit om Leos Oscarsfilm.

Sacrebleu&veckan som gått

Johannes Anyuru fick alltså Augustpriset i litteratur. Mycket kul, med tanke på att jag såg honom på författarkväll i Lund och imponerades av hans levande och filosofiska språk. Det blev speciellt tydligt när han berättade om hur han namnger sina böcker. Jag har inte haffat hans senaste, men romanen En storm kom från paradiset har jag precis öppnat och börjat läsa. Vinnarromanen ligger väldigt rätt i tiden.

På min utbildning har jag har fått lära mig mycket om olika lyckade exempel på content-marknadsföring. Ni kan läsa lite om Will it blend. I artikeln framkommer det att man lyckats marknadsföra mixern BlendTec genom stor viral spridning, 2007 vann man till och med pris för det.

Black Mirror! Har ni inte serien rekommenderar jag verkligen den. Den är lite väl dystopisk men hantverket är himla lyckat. Man kan däremot inte se för många avsnitt i taget då de är ganska magstarka. Kolla in episoden White Christmas, så förstår ni.

Gateau har seglat upp lite som en favorit med gott kaffe och goda, färdigbredda mackor som INTE är inplastade. Skönt att kura där och smida planer på att ta över världen.

Fått tygla mig från att hänga upp adventsstjärnan, och äta upp alla pepparkakor som ligger i burken. Men nästa helg smäller det!

Fallen av Joyce Carol Oates: amerikanskt familjeliv i kris

Vid Niagarafallen vakar Ariah, dag och natt, för att återfå sin förlorade make. Det ödesdigra vattenfallet har ett inflytande över människors medvetande och utgången kan bli dödlig. Detta påstås heta hydrakropsyki.

Så börjar Fallen av Joyce Carol Oates. En för övrigt genialisk inledning på en roman. Vi ska förstå att det är ett fatalistiskt tema. Eländet bara rullar på. Romanen är en riktig tegelsten och en berättelse som spänner över flera decennier. Jag fyndade boken på Myrorna och tyckte att det var dags att läsa något från en nobelpristagare.

Fallen utspelar sig på 1950-talet och framåt. Ariah är nygift med en strikt religiös man, Gilbert Erskine. Gilbert verkar reko på ytan, men efter en ångestfylld bröllopsnatt kastar han sig i Niagarafallen och stupar mot sin död. Ariah väntar alltså vid vattenfallet i hopp om att återse sin make. Han förklaras död efter man fiskat upp hans livlösa kropp.

Till Ariahs räddning kommer sedermera den attraktiv ungkarlen advokat Burnaby som fäster sig vid denna sköra och egensinniga kvinna. Som ni förstår är det drama på hög nivå. Historien mynnar ut i en slags studie av en familjs uppgång och fall, mot bakgrund av det amerikanska samhällets normer och lagar. Bland annat antar Burnaby ett svårt fall där ett bostadsområde blivit förgiftat av kemiska ämnen, som kallas Love Canal.

Oates är en mästare på att skapa dramatiska scener och hon gör en djupstudie av sina karaktärer. Ariah är en dråplig personlighet och hennes tankegångar är stundtals ganska obehagliga att följa. Hon är obekväm inför kärleksrelationer, avskyr sin svärmor och gör skillnad på sina barn. Oates är närmast outtröttlig i sina redogörelser och väjer inte för det smutsiga eller vulgära. Ibland tycker jag dock författaren blir lite för ivrig att göra handlingen intressant.

Jag är imponerad av Oates både lyckas leverera ett relationsdrama och en djupgående samhällsskildring på samma gång. Det tyder på hennes storhet och jag vill definitivt läsa mer av densamme. Oates litteratur känns på riktigt. Jag tar gärna emot tips på vilken som är bäst, då hon skrivit så himla många romaner.

Höstens primetime – jag tipsar om film & serier

Primetime-TV vet ju alla vad det är. Det är när familjen samlas framför burken klockan 20.00 på lördagar med godis i överflöd. På 90-talet innebar det Sikta mot stjärnorna eller Fångarna på fortet. Men med streamingens intåg kan man ha sin egen primetime lite när man vill. Här har jag samlat tips om vad jag har sett på senaste tiden, både film & serier.

Mindhunter

Ja, det här gillas! En slags True Crime-serie producerad av självaste David Fincher OCH Charlize Theron. Jag gillar sättet att berätta en historia i makligt tempo, baserat på mycket dialog mellan karaktärerna, inslag av retro samt riktigt bra musik. Kameran filmar ofta på avstånd, vi är där och vi är med men som avlägsna betraktare. Det gör all man ständigt vill ha mer och undrar vad som är nästa drag.

Historien utspelar sig på 70-talet. Vad som var en riktig aha-upplevelse för mig är att det faktiskt inte fanns ett uttryck för seriemördare runt denna tiden. Man hade helt enkelt inte studerat seriemördares beteende tillräckligt, utan trodde att varje mord och våldsakt berodde på en impulsiv person som i grunden var ond. Mycket enkelspårigt. Det råder FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench bot på. De reser runt i USA och intervjuar kända mördare, så som Ed Kemper. Allt för att vägleda dem i framtida utredningar. Agenterna blir ofta motarbetade i sitt arbete och ibland kan de gå över gränsen. Cameron Britton som spelar Kemper är riktigt bra, kuslig och barnslig på samma gång.

Inslaget med Holdens flickvän tar också rätt stor plats och jag har ibland undrat varför. Det kan vara för att visa vilken progressiv tid detta var, där man omdefinierade vissa kända dogmer. Krimonologi hämtade inslag av sociologi snarare än bara psykologi. Flickvännen pluggar på universitetet och kommer med många nya tankar. Hon kan också vara med för att belysa Holdens kalla känsloliv och hur han utvecklas i serien.

Mindhunter är summasummarum en vaken kommentar på dåtidens samhälle och ett spännande drama. Finns på Netflix!

The Passengers

Det är flera som klagat över att Passengers är en banal kärlekshistoria och en film som skildrar en egotrippad snubbe på ett rymdskepp som väcker sin tilltänkta drömkvinna från sin kapselsömn. De reser nämligen genom rymden med syftet att  kolonialisera en annan planet. Resan tar så lång tid att de måste sövas ner för att inte åldras. Jim vaknar av misstag och måste efter ett år få ett slut på sin ensamhet. Han väcker därför Aurora till liv. Jag uppskattar kanske inte just hans handling i sig, men tycker scenariot är intressant,  kryddat med ett underhållande munhuggeri mellan de två. Även bartendern och ai-roboten Arthur är charmig. Scenografin i The Passengers är väldigt smakfull, allt från inredning till skeppet i stort. Den är spännande dessutom, hur ska de klara sig ensamma ute i rymden?  Jag tycker att budskapet går fram – att livet blir vad man gör det till.

Darkland

Dansk film är i en helt annan liga än svensk, det har jag alltid sagt. Här får vi ett mörkt, våldsamt och intensivt actiondrama som handlar om kirurgen Zaid som förändras efter att hans bror mördats i förorten. Platsen är Köpenhamn. Samma kväll brodern mördas, uppsöker han Zaid som sitter på en fin middag med sina vänner. Zaid förvisar honom från lägenheten. Att han senare misshandlas till döds, gör att Zaid drabbas av skuldkänslor. Trots att hans fru är höggravid tar han upp kampen med antagonisterna och är besatt av att hämnas sin bror. Det intressanta med filmen är transformationen som huvudkaraktären går igenom. Zaid börjar boxas med gamla vänner och ser till att bli stark och biffig. Allt eftersom tiden går ökar hans hämndbegär och jakten intensifieras. Detta är en film som tar en med på en resa, med både inslag av action och relationsproblem.

Darkland fick mig att fundera och man inser hur sårbar varje person är, trots yrke eller ställning. Samtidigt visar filmen att samhället reflekterar oss och att vi inte kan skärma av oss hur mycket vi än vill.

Det var lite av senaste tidens skörd. Just nu ser jag inte på någon speciell serie. Är väldigt sugen på att se denna franska film Mäklaren från Paris, samt Mordet på Orientexpressen. Även Malin Persson Giolitos bok Störst av allt kommer som Netflixserie snart. Ser verkligen framemot detta!

Är vi framme snart? Per Wirtén reser runt i Europa

På tågresor genom det skiftande europeiska landskapet reflekterar Per Wirtén över EU:s historia och framtid, vilket han sedan sätter på pränt i boken Är vi framme snart. Som en van tåg- och europaresenär uppskattar jag romantiken kring slitna tågkupéer, pampiga tågstationer och pitstops på små, obskyra matställen. Resan går från Bulgarien i söder till London i norr. Han utgår från tesen att det behövs ett Europas förenta stater. Boken är en geografisk skildring, lika mycket som en geopolitisk odyssé. Under resan återhämtar sig Wirtén från en ögonoperation och plågas av minnena.

Wirtén påminns på sin resa om utsattheten hos fattigare medlemstater men även ett Östeuropa som moderniserats. Jag läser med behållning när han åter besöker Polen, som han minns från ungdomens backpackertur. Han ser hur det har växt fram kosmopolitiska städer och finner en genomgående europeisk stil i gatubilden med trendiga caféer, H&M, Zara och Deichman. Han menar att detta nuförtiden finns i alla europeiska städer. Överlag uppskattar jag hans tillbakalutade observationer.

EU:s vara eller icke vara är komplext. EU är å ena sidan ett försök att stävja nationalismen som legat till grunden för ett världskrig. Å andra sidan ett dyrt bygge som polariserar och sätter arbetsrätten ur spel.

I Är vi framme snart tar Wirtén upp gamla ekonomiska teorier och idéer kring ett gemensamt Europa , vilket fungerar som en påminnelse. En påminnelse om varför vi har det EU vi har idag och varför det är värt att bevara. Det ska erkännas att det ibland är en utmaning att läsa boken, eftersom det kräver en del bakgrundskunskap. Jag kan till exempel inte exakt vad Maastrichtföredraget innebar utan att använda fusklapp. Det intressanta är att Danmark faktiskt röstade nej i första omgången.

Liksom Wirtén fick chansen att se bättre med ögonoperationen vill han också att vi ska se på EU med nya ögon. Han vill att EU ska fortsätta existera för ett stabilt Europa. Vi görs bara uppmärksamma på att det fortfarande finns mycket kvar att göra. Utan tvekan finns det utmaningar och jag vet inte själv riktigt vad som är lösningen. Det är nog så frustrerande och därför tycker jag det är viktigt att någon vågar tala om det!

Per Wirtén är Augustnominerad med sin bok Är vi framme snart?.

Tack för boken&läsningen, Förläggareföreningen & Augustpriset!

Tema film: fransk film

Tidigare har jag skrivit om spanska filmer och nu tyckte jag att det var dags för fransk film. Från kastanjetter till baguetter!  Jag kommer inte skriva om allas uppenbara darling Amélie, även om den är relativt självskriven som favorit. Vad tycker jag är signifikativt för fransk film? Ofta tycker jag att den utforskar olika relationer. Fransmännen är giganter i den europeiska filmindustrin och de värnar om kulturarvet genom att lagstifta hur många inhemska filmer som måste visas på fransk TV.

Rust and Bone – De Rouille et d’os

Marillon Cottilard. En gigant i Hollywood med rätta. Hon är så himla bra i Rust and Bone! Detta är nog en av hennes mer anonyma roller, som spelas på modersmålet. Cotillard är Stephanie, en delfinskötare som mister båda benen i en olycka.  När hon träffar Ali börjar hon så småningom få upp hoppet, men vill helst inte inleda ett förhållande. Hon är noga med att inte bli utmålad som ett offer. De är två stolta personligheter, som båda mött på svårigheter. De är väldigt noga med att visa att de inte behöver någon. Filmen handlar mycket om att överkomma hinder, fysiska så väl som psykiska. Rust and Bone är väldigt tung men också hoppfull på samma gång. Om ni gillar romantik men utan de där självklara klichéerna är detta en film att se!

Blå är den varmaste färgen – La Vie d’Adèle

En franskt Fucking Åmål med ett väldigt fint samspel mellan skådespelarna. Dynamiken mellan försiktiga Adéle och tjejen med det blå håret, den framfusiga Emma, är intressant. Det är en film om att växa upp. Att förändras och växa gör ont och det märks tydligt på Adéle hur hon längtar efter att bryta sig loss. Den första kärleken påverkar en mer än man tror. Kameran gör halva jobbet – den går nära inpå och vi tillåts vara med. Dessutom är det mycket man kan läsa mellan raderna, genom minspel och olika subtila situationer. Filmen är på något sätt imperfekt perfekt.

Det stora blå – Le grand bleu

Det stora blå är förmodligen sponsrad av National Geographic. Fotot är otroligt vackert med undervattensbilder, vackra slingrande vägar längs franska rivieran, ackompanjerat av stämningsfull filmmusik. Jag kan inte påstå att intrigen är tillspetsad, men paketeringen är väldigt genomtänkt. Den glättige Enzo som spelas av Jean Reno är ett skönt inslag. Någon som sett Léon? Då vet ni vem jag snackar om. Hans rival är  allvarsamma Jaques Mayol som spelas av bildsköne Jean Marc Barr. De båda tävlar med varandra på alla plan, men allra mest vill Jaques slå nya rekord inom djuphavsdykning. Något som inte är helt oproblematiskt. Filmen handlar om en passion som är större än allt annat. I detta fallet är det Jaques kärlek för havet och dykningen.

Nu inser jag att även det även blev ett färgtema i bloggen, nämligen blått. Kanske var det mitt undermedvetna som talade – Allez les bleues liksom!

Recension av Den som finner av Stephen King

Ditt förflutna kan komma i kapp dig på det allra mest ohyggliga sätt. Eller så kan det ligga begravt i en koffert i skogen. Den som finner av Stephen King, handlar om jakten på gammalt tjuvgods.

I sin ungdom mördade Morris Bellamy sin idol, författaren Rothstein. Anledningen? Han var besviken över att Rothstein slutade att skriva om karaktären Jimmy Gold. Bellamy är helt enkelt en bokälskare av fel sort. I samband med mordet fick han med sig en massa pengar och anteckningsböcker med utkast till  böcker som aldrig blev skrivna. Dessa begravde Bellamy i närheten av sitt barndomshem. Han åkte senare i fängelse för en våldtäkt och många år senare hittar 19-åriga Pete Saubers tjuvgodset i närheten av huset där Morris Bellamy växte upp. Platsen är USA, runt år 2010. Bellamy frisläpps inte långt därefter och han vill ha tillbaka det han en gång förlorat.

Den som finner har ett klassiskt upplägg – förövaren och protagonisten. Det är både bokens styrka och svaghet. För när upplösningen kommer tycker jag att den följer ett alltför vanlig dramaturgisk linje, det kommer ingen twist eller våldsamt uppvaknande. Det är karaktärerna som bär storyn, enligt mig. Jag är fascinerad över hur mycket ondska som kan rymmas i Morris Bellamy. Han är en vilsen själ, stor och våldsam som en gråtande jättebebis som vill ha tillbaka sin snuttefilt. Han har varit missförstådd hela livet.

Den unga Pete är den typiska underdogen som gör allt för att hjälpa sin familj som drabbats av 2008 års finansiella kris. Det innebär att han måste kapitalisera på Rothsteins död och Bellamys brott, för att rädda sin familj ekonomiskt. Premisserna är tydliga, det är i spåren av krisen som desperationen föds.

Språket är typiskt för Stephen King. Det är uppfriskande cyniskt och tillbakalutat, samtidigt som det skildrar de utsatta stunderna i både Morris Bellamys och familjen Saubers liv. Det är diskbänksrealism utan för den sakens skull vara alltför mjäkigt. Den raka berättarstilen saknar i bland en viss mystik, men det går inte att ta ifrån King att han klarar att driva historien framåt. Och framåt vill man! Det är spännande att snaran runt Pete Saubers dras åt allt hårdare. Känslan av att Bellamys galenskap accelererar skapar en nerv i berättandet. Dessutom är King grym på cliffhangers. Avslutande kyliga meningar efter en långt utlägg i grymheter, skapar effekt.

På engelska heter Den som finner Finders Keepers och det ger näring åt själva grundtanken – vem har egentligen rätt till de där anteckningsböckerna? Det tål att tänkas på.

Vad ryms i ett ord? Författarscenen väcker tankar

Igår var jag på Malmö stadsbibliotek och såg Theodor Kallifatides på Författarscenen. Han pratade om konsten att skriva på ett annat språk än sitt eget hemspråk. I alla år har han skrivit på svenska, men det är på senare tid han känt sig manad att skriva på grekiska. Detta kom efter en svacka i skrivandet. Inte helt svårt att förstå när mannen är runt 80 år.

Kallifatides sa att det kändes annorlunda att byta skrivspråk till grekiska. Jag hör varje ord, det är ett hjärtslag. Grekiskan ligger nära hjärtat och svenskan närmre intellektet, förklarade han. Kallifatides kom till Sverige som ung, lärde sig det nya språket väl och utvecklade ett långt författarskap. Han sa uttryckligen att svenska språket har hållit honom i koppel, vilket både var positivt och negativt. Kallifatides hanterade hantverket väl men kände mer press på sig att inte göra fel. När han gör fel på sitt hemspråk, känns missen mer legitim. Jag tycker att Theodor Kallifatides har gjort ett spännande val när han återvänt till sina rötter.

Författarscenen erbjöd ett väldigt fint möte  med en man som sett skrivandet som ett kall och en reflektion över samtiden. Självklart blev jag intresserad av att läsa något av Kallifatides – hur har jag egentligen kunna missa honom? Denna, fastnade jag för.

Jag tycker det är intressant med språk och hur det påverkar oss. Om man inte har ett ord för ett begrepp kan man inte heller förmedla ett koncept på samma sätt. Bristen på språk gör oss oförmögna att dela med oss av tankar och idéer. Tänk så lurigt det blir när man inte har ett ord för något. Har vi fortfarande inte kommit på vad den pinnen som delar av varorna på varubandet heter, liksom?

Språket är en del av vår identitet. Barn som pratar sitt hemspråk väl har också lättare att tillgodogöra sig ett annat språk, sägs det. Dessutom tycks man bli något av en annan person beroende på vilket språk man talar. Franskt svår eller amerikanskt lättillgänglig- vilket språk associerar ni med vilken mentalitet?

När man inte behärskar ett språk så är det som att man krymper mentalt och känner sig som en tioåring. Jag minns en gång när jag hoppade in som vikarie och fick hand om en SFI-klass på nybörjarnivå. En före detta syrisk ingenjör ställde sig upp och visade en massa matematiska uträkningar för mig precis i anslutning till  rasten. Han ville säkerligen visa att han också hade tillgång till ett avancerat språk och även ett gemensamt för oss.

Taskigt översatta böcker riskerar att ödelägga all tonalitet och känsla. Och kan man för guds skull sluta använde ordet raring i böcker översatta från England. Vem säger så nuförtiden? I bland önskar jag att jag varit flytande på spanska för att helt kunna uppskatta Vindens Skugga ELLER på japanska för att kunna tillgodogöra mig Murakamis verk.

Veckan fick en bra start med författarmötet och jag fortsätter att läsa Stephen Kings Den som finner, en riktig bladvändare. Lyssnar på nytt av både the National och Ane Brun, hennes Leave me Breathless är en briljant coverskiva. Halvvägs till helgen och bara en del nödvändigheter som ska avklaras, så som en tenta.