På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

De finns många personer som aldrig läser. Läsningen tråkar bara ut dem och de känner att det tar för evigt. Men om jag skulle bara tipsa dem om en bok,  vore det På västfronten intet nytt. Jag hade tryckt den i handen på en ung gymnasielev och uppmuntrat till att använda den i delar av historieundervisningen.

Det första som slog mig när jag började läsa var att det verkligen inte känns som boken är skriven 1929. Det finns nästan ingenting som avslöjar bokens ålder gällande varken fraser eller ord. Det är en tidlös klassiker som innehåller basala känslolägen som rädsla, ångest och vänskap. Teman som aldrig går ur tiden.

Som alla vet var första världskriget ett skyttegravskrig där många, många unga soldater miste livet. Min tanke när jag läste boken var hur de ens kunde förmå folk att delta i andra världskriget. Men det fanns nog en anledning till att romanen av Erich Maria Remarque brändes på bål i Hitlertyskland.

Huvudpersonen i På västfronten intet nytt är den tyska soldaten Paul. Man hoppas verkligen att han ska överleva, vilket känns som en mikroskopisk chans med tanke på att alla hans vänner dör som flugor runt omkring honom. Känslan av befinna sig mitt i krigets hetluft är påtaglig när man läser. Man kravlar runt i leran tillsammans med Paul och gömmer sig i alla hål och variationer i terrängen som finns för att undkomma granatattacker. Fienden är hela tiden osynlig, men i ett senare möte förkroppsligas krigets orättvisor  i ögonen på en fransk soldat. Ett effektivt grepp för att visa att alla är offer i detta krig. En annan grej som författaren gör är att han hela tiden kontrasterar naturens skönhet mot krigets grymhet. Effektivt.

En extra dimension av melankoli tillkommer när Paul åker hem på permission och inser att han har förändrats av att vara vid fronten. Livet som en gång var känns långt borta och ingen kan förstå hur han haft det.

Vissa inslag av comic relief finns också – samvaron mellan de unga soldaterna – som när de hittar mat eller driver med sina överordnade.

På västfronten intet nytt är ingen tegelsten men den rymmer så mycket. Det finns inga transportsträckor. Romanen är både vacker och fasansfull.

2 reaktioner på “På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

  1. På västfronten intet nytt är faktiskt min absoluta favoritbok! Den är HELT otrolig. Fick en stycke (eller snarare en halv sida) som är det bästa jag någonsin har läst. När han diskuterar att de är unga och döda är deras första yrke, men vad händer egentligen sen när kriget är över. Så fruktansvärt fint.

    1. Kul att du gillar den 🙂 Jag håller helt med! Den är så visuell också, och jag kan tänka mig att om man är en filmälskare så gillar man denna. Tänker mycket på krigsfilmen Tunna röda linjen som har ett väldigt snyggt foto. Det vimlar av bra citat, fastnade för många jag med, tex att de blev som djur vid fronten och att leran var deras bästa vän (för att undkomma granatattacker) , eller något i den stilen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *