Författararkiv: Mika_Anna_

Skumma händelser på tåget & total tystnad: aktuellla filmtips

Tja, vad gör man på hösten om inte kollar på film. Här kommer några filmtips, de flesta faktiskt hyrda på Google Play.

The Commuter

Liam Neeson blir ju i sort sett alltid typecastad som snubben som ska rädda mänskligheten. Men jag gillar det!

Här utspelas allt på ett tåg vilket gör att det blir som en blandning mellan Mordet på Orientexpressen (så bra!) och en klassisk Neeson-film. Han spelar en gammal avdankad polis som arbetar administrativt. Plötsligt en dag blir han sparkad och på väg hem så blir han uppsökt  på tåget av en kvinna som ger honom ett uppdrag. Målet är att  hitta en medpassagerare, mot pengaersättning.  Självklart antar han utmaningen, men det visar sig vara ett farligt spel med rättvisan.  I The Commuter avslöjas allting bit för bit och det blir en hetsig jakt efter svar.

Jag brukar vara väldigt förtjust i filmer som utspelar sig på samma yta (typ Phonebooth) och även denna föll mig i smaken.  Detta är en perfekt söndagsfilm som kräver lagom engagemang och det är ren underhållning, action och mystik.

A quiet place

Nästa film är så snyggt skapad, både när det gäller skådespelarinsatser, grundtema och foto. Sci-fifilmen A  quiet place är en väldigt unik idé eftersom den går ut på att människor hotas av varelser som attackerar och finner sina offer genom att lyssna sig till dem.

Det har på sistone kommit många välskrivna post-apokalyptiska filmer som till exempel 10 Cloverfield Lane.

I A quiet place får vi  följa en familj som just måste vara tysta hela tiden, annars riskerar de att bli dödade. Nu såg jag inte  filmen på bio men jag hade inte ens vågat äta ett popcorn. Man lever sig in i deras tillvaro där man måste vara T-Y-S-T. Riktigt nervkittlande. Det finns inget otäckare än stora kornfält där vem som helst kan dyka upp. Jag kollar på dig – M.Night Shyamalan!

Filmen handlar helt enkelt om ren överlevnad, men där finns också stunder av hopp när familjen tillsammans arbetar för att klara sig. Arga tonåringar i klinch med föräldrarna får en ny dimension när man måste bråka ljudlöst.

Emily Blunt och John Krasinski spelar man och hustru och de är också (i skrivande stund) gifta på riktigt. Riktigt bra samspel!

 

Uytöa:22 juli

Utöya-filmen  är inget för den med klena nerver, denna är bara gutwrenching. Det som gör denna filmen så äkta är att vi får följa ungdomarna under de 70 minuter som de var under attack den där fruktansvärda dagen, när Breivik steg i land på Utöya. Jag insåg när jag såg filmen att jag inte riktigt hade förstått vidden av grymheterna och att Breivik faktiskt gick loss i över en timme och systematiskt genomsökte hela ön. Det fanns liksom ingen möjlighet att komma undan och vissa drunknade när de försökte fly till fastlandet.

Eftersom filmen är lika lång som det faktiska dådet så är det mycket realtidskänsla där vi hela tiden får möta ungdomarnas skräck och panik. Breivik ser man nästan inte alls, men det var också regissörens mål eftersom han ville fokusera mer på ungdomarna.

Jag uppskattar att det nu finns ett slags dokument över dessa tragiska händelser då det saknar motstycke i Skandinavien.

Mycket vin & ett mystiskt brott: Varför jag gillade Kvinnan i fönstret

Kvinnan i fönstret: Barnpsykologen Anna Fox lever ensam i en lägenhet, separerad från sin man och dotter. Hon har utvecklat agorafobi och vägrar att lämna lägenheten. Dagarna spenderar hon med att titta på gamla filmer och dricka vin. Hon spionerar ofta på grannarna och när en ny familj flyttar in blir hon en dag vittne till en kuslig händelse.

Kvinnan i fönstret av A.J Finn är nu utläst och klar och jag gillade verkligen den! Boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Så varför var den så bra?

Komplexiteten – den behandlar flera olika teman om på individnivå och samhällsnivå. Man får inte bara veta svaren om Anna Fox utan även historien om karaktärerna runt om henne. Den behandlar teman som förlust, självupprättelse, självläkning, psykopati och identitet. Scenen med familjen i bilen är en av de starkaste jag läst på länge.

Gestaltningen är väldigt bra, man får verkligen känna känslan av Annas klaustrofobiska tillvaro inne i lägenheten, hennes förvirring när inget är som det verkar, misstron hon möts av och att hon har svårt att hålla isär sanning och verklighet.

Anna Fox  inre monolog är underhållande, kryddat med referenser till gammal film noir som till exempel Hitchcock. Dessutom en massa samtida referenser som smidigt är insprängda i handlingen som chattande, Tinder och mobilbilder.

Berättartempot i Kvinna i fönstret drar med en, med kortare avsnitt och meningar som är noggrant handplockade för att få oss att tvivla.

Attributen med hennes våldsamma vindrickande och filmtittande ger verkligen karaktären liv.

Anna lägger mycket tid på att iaktta grannarna och historien är närmast filmisk med ingående vardagsbetraktelser av grannarna. Det kommer och går folk i lägenheten vilket ger berättelsen en teatralisk nerv. Författaren använder myllret av personligheter för att ständigt lura oss och det liknar lite en gammal pusseldeckare från Agatha Christie.

SPOILER ALERT – de flesta psykologiska thrillers har en tvist men denna hade säkert tre! De flesta kunde jag inte heller förutspå med undantag av att jag hade på känn att den hon chattade med skulle ha en avgörande betydelse.

De största twisten av dem alla var egentligen en icke-fiktiv sådan – nämligen att boken skrivits av en man! Snyggt att kunna gestalta en kvinnlig huvudkaraktär så bra.

Judas av Amoz Oz

Valet föll på Judas av Amoz Oz eftersom jag verkligen gillar där man får transporteras bak i tiden och lära sig något något om historia eller samhället via de romankaraktärer man möter. Jag var lite avskräckt av att det skulle handla om religion då jag inte är superinsatt i alla vändor med Jesus, korsfästelsen och efterspelet som påverkar oss ända fram till idag. Speciellt nere i mellanöstern lever konflikten mellan araber och judar kvar. Att Judas en gång svek Jesus och lät honom korsfästas, är inskrivet i historieböckerna. Men är allting så svart och vitt?

Det är ett tungt och komplext ämne som Amoz Oz har valt att belysa, men han gör det med en avspänd berättarglädje som gör boken till ett medryckande läsäventyr. Det här är långt i från en tegelsten och det finns inte många transportsträckor. Författare ska vara generösa mot sina läsare!

Det är också delvis en kärlekshistoria mellan den före detta studenten Schmuel och den äldre kvinnan Atalia. De träffas efter att Schmuel  gett upp sina studier och flyttar in som hjälpreda till en äldre, intellektuell man som heter Gershom Wald.  Det är en samling ganska okonventionella typer som bor i det märkliga huset. Wald mår bäst när han får prata hela tiden och det är genom honom författaren tar oss med på en spännande historielektion.

Jag är också förtjust i miljöerna i Judas – det märkliga och mystiska huset där Schmuel är inhyst uppe i vindsvåningen och restaurangerna där han äter gulaschsoppa och äppelkompott varje dag. Personbeskrivningarna är levande och närmast farsartade. Ibland är de något schablonartade  (ung, förvirrad sökande man ) (bitter, förförisk kvinna) men det ursäktas ändå av berättarstilen som har en trygg och gammaldags lunk.

Med tiden blir Schmuel allt mer en välkommen gäst i den dysfunktionella familjen och samtidigt som vi får nya vinklar på den judisk-arabiska situationen i Jerusalem, får man veta tragedin bakom Atalias hårda yta.

Judas är väl värd att läsa, men jag rekommenderar en googling i ämnet innan man sätter igång!

Leviathan av Paul Auster

Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.

Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.

I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande  liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs  liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?

Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.

Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.

Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika  karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet  och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.

Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.

Hur man överlever hösten

Mysiga stickade tröjor och härlig kall luft. September och oktober är mina favoritmånader på många sätt, innan man börjar tröttna på mörker och kyla. Sedan finns det andra saker man kan ta till för att höja mysfaktorn!

Serier

Jag kollar på Ozark som regisserats av Jason Bateman. Han har blivit lite av min go-to-guy inom film och serier. Här är han som sagt en familjefar som dras in i en kartellhärva. Frugan spelas av Laura Linney, även hon en favorit. Det är galna hillbillys, maffiasnubbar och familjeproblem i ett kaotiskt mischmasch. Säsong två är på Netflix nu!

Såg även Sharp Objects med Amy Adams nyligen – så grym! Den går dock på HBO så lite synd om du satsat på Netflix. Regissören har jobbat med spännande tillbakablickar som hela tiden ger en massa ledtrådar. Det är flera småtjejer som mördats i Wind Gap och man letar efter en mördare. Journalisten Camille återvänder för att undersöka händelserna och är tvungen att bo hemma hos sin dysfunktionella familj. Det är inte morden  i sig som är centrala utan de mörka relationer som kommer upp till ytan, där mor och dotter-relationen är i fokus. Det är tydligt att något är skevt i Wind Gap. Polisen är korrupt och det går liksom inte att få något vettigt ur någon.

Böcker

Kommer absolut satsa på Jonas Hassen Khemiris nya Pappaklausulen. Dessutom har jag fått veta att Allt jag inte minns ska bli serie på SVT. Khemiri fortsätter att leverera och jag känner mig rätt trygg att det mesta han gör blir till guld.

Image result for pappaklausulen

Kommer läsa fler klassiker. På hyllan väntar bland annat På västfronten intet nytt.

Aktiviteter

Det hade varit kul att dra ut i skogen och leta lite svamp! Men det säger jag nästan varje år och det blir sällan av. Får bli skärpning.

Siktet är även inställt på att mysa in sig på bio, just nu spanar jag på the Nun eller Gräns.

Fota mer vill jag också göra!

 

När det inte går enligt planerna: filmer som spårar ur

Game Night

Jason Bateman är självklar i de flesta filmer han medverkar i. Han är lite av en guy-next-door, snubben som de flesta kan identifiera sig med, som hamnar i extrema situationer. I Game Night är han en del av ett par tillsammans med roliga Rachel McAdams. De brukar ofta ha spelkvällar tillsammans med sina vänner. Den märkliga grannen, en synnerlig pedantisk polis  med en vit liten hund är sällan medbjuden. Men kanske borde man låtit honom vara med…

Samma kväll sker en kidnappning av brorsan – är det en del av spelet, eller inte?

Filmen är verkligen en blandning mellan komedi och action, roliga förväxlingar, komiska vändningar och rolig dynamik mellan de olika skådespelarna. Det är sådär tillskruvat och tafatt hela tiden. Det var många scener som man skruvade på sig för att nästa sekund brista ut i gapskratt.

Lättsam komedi med nya, originella inslag!

Image result for game night

The Hitcher

De flesta är inte överförtjusta i att plocka upp liftare och denna film gör inte saken bättre. Två studenter gör misstaget att plocka upp Jon Ryder. Han får dem på kornet och inleder en odyssé genom USA för att hämnas på dem.

Filmen är spännande och paranoian för att mannen ska dyka upp igen gör att man sitter som på nålar under filmen. En perfekt popcorn-film ,där en näve popcorn krävs efter varje läskig scen.

Image result for the hitcher

Dessutom har den inslag av en klassiska amerikanska road movien och viss frihetskänsla som grusas av en stundande mardröm. Man irriterar sig på att de gjorde fel val redan från början.

Sean Bean är väldigt övertygande som härjad och mordisk snubbe som inte ger upp i första taget.

Sightseers

En härlig campingsemester tillsammans låter väl som underlag för en mysig romcom? Inte i Sightseers. De två individerna Tina och Chris lockar fram sina allra mest dysfunktionella sidor när de åker iväg med husvagnen för att utforska England.

Chris är riktigt lättirriterad och när någon inte följer konventionen mördar han helt enkelt personen. Något som inte direkt Tina har någonting emot. Filmen gör upp med den brittiskt tillknäppta artigheten och när den kokar över.

Image result for the sightseers

Jag tror att om man har svårt för svart humor, så är det svårt att uppskatta filmen, men den är verkligen originell i sitt utförande. Det är lite som True Romance möter Pang i bygget.

Ru av Kim Thuy: autofiktivt men poetiskt

Ru.

Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.

Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr Vietnamkriget och kommer som flykting till Kanada.

Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Vardagen med hårt arbete i fabriker, piskrapp mot bar hud och hur familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade, beskrivs i Ru.

Verklighetens Vietnam är skitigt. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap.  I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen känns, även om formuleringar är stilistiska.

Boken läser jag ut på några få timmar – så den är verkligen lättsmält.  Rekommenderas till den som vill ta upp läsningen igen. Eller vill prata om en bok tillsammans med någon annan.

En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.

Som ett tidsdokument fungerar den utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.

London, Paris, New York…och Göteborg

Stora metropoler i all ära men vår svenska storstadspärla måste väl ändå vara Göteborg? Staden som gav oss Håkan i sjömanskostym, skaldjursgott, de käcka skämten och ordet görbra.

Och visst är det görbra i Götet.

Det är något med atmosfären som slår mot en direkt när man satt fötterna på Göteborgsk mark. Samma känsla drabbar mig också när jag kommer till Köpenhamn. Att det är lite mer gemytligt och glatt. Mer levande, liksom.

Lägg till en grönskande sommarstad med stora ytor som gör det lätt att ta sig runt. Jag som annars har lite problem med lokalsinnet pekar och tar riktning mot kända landmärken. Göta älv slingrar sig runt som ett räcke att klamra sig fast vid när man tappar bort sig. Så länge man följer den så är promenaden alltid trevlig. Feskekörka visar vägen, bron över till Haga likaså. Saluhallen är också ett landmärke som man ser på långt håll. Fin är den också.

I staden finns många shoppinggator som går kors och tvärs och många av butikerna har kvar gamla klassiska namn så som Josephssons och Wasséns. De samsas så klart med andra ställen som Timberland, Indiska och Bik Bok.

Överlag gillar jag de geografiska namnen. Masthugget, rejält med havstema. Haga, vackert och skirt. Pustervik, livligt och friskt. Landala, lustigt och exotiskt. Majorna, låter sjukt göteborgskt när en göteborgare uttalar det.

Nu var vi bara där i två dagar, så det gavs inte så mycket tid till att utforska en massa nya ställen. Staden är ju favorit i repris och nog blev det så. Vi avverkade Boulebaren och Feskekörka. Köpte små smakbitar av rökt lax, drack fransk öl och småpratade med en brittisk kvinna som undrade om det var en boulekula som drabbat henne eller ölen som slagit till.

Vi smakade hamburgare på Tugg  som nu även finns i Malmö. Trevligt och gott.

Kvällen därpå togs vi med på barrunda vid Linnégatan, nära Folkets bio. Där hade man satt ut massa med stolar och bord och publiken var väldigt blandad och inställd på att få det mesta och bästa ut av sommarkvällen. Vidare promenerade vi till Levantine med en stor utomhusuteservering där med. Man har lyckats att skapa en slags ute-hemma-känsla på flera ställen. Känslan av at befinna sig i sitt eget vardagsrum med en livfull stämning på köpet. Bra där!

Ett annat stopp värt att nämna var ett Tacos & Tequila som hade en slags atriumliknande del i ett dämpat, mjukt ljus. Där kunde man dricka en uppfriskande sangria.

Göteborg är staden som är lätt att utforska och lätt att trivas i.

De käcka skämten då? Jodå. Alltid närvarande. Som att man väljer att kalla sina cykeluthyrning ”Styr och ställ” – dog lite av garv på den.

Den svavelgula himlen är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar Den svavelgula himlen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.

Jag har inte tid, jag åker på utflykter – mina semestertips

Det är en hel del att göra nu förtiden. På helgerna längtar man bara ut i det fina vädret och bloggen har blivit lidande! Därför tänkte jag skriva lite om mina äventyr och kanske ge ett semestertips till någon som letar efter saker att göra.

Detta året var jag och sambon överens. Ingen utlandssemester i sommar. Kanske skulle det vara det bästa valet, eftersom sommarvädret har överträffat alla förväntningar. Vad gör man då om inte utforskar närområdet och svenska smultronställen. Med sommarkortet åker man billigt i hela Skåne och det gör ju att man kan spara in sköna slantar.

Cykelutflykt mellan Simrishamn och Kivik med övernattning

Orkar ni cykla cirka två mil är denna utflykt alldeles utmärkt. Ta tåget till Simrishamn och cykla därefter mot Kivik. Cykelvägen tar en förbi små byar som t.ex Rörum och på vägen hör man både tuppar som gal och känner doften från rosor som klänger på staket. För den som gillar Mandelmanns är det även värt att nämna att man passerar deras trakter.

Om man orkar kan man ta sig ut mot Stenshuvud som är en nationalpark med fina stränder.  Vågorna var inbjudande men tyvärr var vattnet ISKALLT, vilket jag inte säger för att jag är en badkruka. På vägen dit borde du testa Kaffestugan Annorlunda som är guld för fikaälskaren. Vad sägs t.ex om en kakbuffé?

Denna rutten har liksom allt. Kivik är också väldigt charmigt. I hamnen kan man köpa sillamacka och testa Kiviks egen glass. Strosa runt bland husen och insup stämningen. Man kan även se rader efter rader av äppelodlingar som gör att denna del av Skåne känns som vårt eget Provence.

Vi bodde här (frukostbuffén och rummet var super) och käkade pizza på Kiviks Ristorante & Pizzeria, som är ett skapligt ställe.

The Roots på Copenhagen Jazz Festival

Semestertips nummer två är att åka på CPH Jazz festival som pågår varje år och det är verkligen något att rekommendera för de som gillar stadsevent och musik. Det brukar alltid dyka upp något stort namn  och är man mer våghalsig kan man testa en mer nischad artist. Detta året var det bandens band som kom – nämligen the Roots.Ja, det är egentligen mer än ett band, det är ett kollektiv av galna, roliga och passionerade musiker utrustade med blåsinstrument, ett jäkla swag och Questlove på trummor. Han styr skutan lugnt från sitt trumset medan de mer energiska typerna studsar runt i takt samtidigt som de spelar på tunga instrument.

När konserten är över minns jag inte hur den började och slutade och kvar är bara känslan av att man haft jäkligt kul. En äldre tant i publiken utmärker sig . Hon sitter längst fram och håller stilen. När ett gäng trumpinnar delas (kastas) ut är hon en av dem som får en i näven. Publiken jublar, och tycker det är ytterst bedårande.

Detta är en fest och alla är bjudna. Sen att vissa låtar är lite okända och smälter in i varandra gör inte så mycket. Det är känslan man får som spelar roll. Självklart spelar dem the Seed, en låt man dansat till i olika sammanhang i flera år. En klassisk kväll helt enkelt.

Jag har lite fler semestertips på lager, så titta gärna in igen för nästa samling eskapader!