Johannes Anyuru på stadsbiblioteket i Lund

Hce03 la grunden till ett författarskap.

Det var nämligen en siffer- och bokstavskombination som Johannes Anyuru drogs till under sina tidiga biblioteksbesök. I den hyllsektionen fanns poesin. Tranströmer var en viktig influens.  Det var poesin som gjorde att han slog igenom. Författaren har bland annat gett ut diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. 

Följande berättade Anyuru under en kväll på stadsbiblioteket  i Lund. Många hade kommit för att se författaren prata om sin senaste bok  De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Johannes Anyuru menade skämtsamt att det delvis var kärleken i Madrid som gjorde att han gick från poet till författare. Det var lättare att bli översatt som författare och därmed skulle hans spanska kärlek kunna läsa och imponeras av hans verk. 

Idén till den senaste boken kom i samband med terrorattentatet på Charlie Hebdo och handlar vad som händer i Sverige när fascismen och främlingsfientligheten tar över. Det är en dystopisk roman. Titeln syftar för övrigt på ett argument som användes på en kille som tänkte resa som IS-krigare. Helt enkelt skulle han göra sin mamma väldigt besviken om han åkte. Det är lite av ett hästjobb, författaren har tagit på sig. Att skriva en kritisk samhällsskildring gör att man hamnar mer i rampljuset och tillskrivs ansvar.

Vi fick ta del av Johannes Anyurus tankar och författarskap under författarkvällen. Han inspireras av religion och sökandet efter ett sammanhang. Han är son till en invandrare från Uganda och växte upp med sin ensamstående mamma. Klasstillhörigheten var inte solklar.  Det blev inte civilingenjörsstudier som pappan ville, utan spoken word och skrivande. Att gå från hip hop till Tranströmer är ett kittlande utfall. Sedermera konverterade han till islam.

Det blev även läsning ur Anyurus senaste roman, ett schysst inslag. Jag uppskattade även frågestunden på slutet när han berättade om varifrån han fick sin inspiration, inte minst från sin senaste bok. Det var bland annat från kvantfysiken som handlar om att det finns olika verkligheter och parallella universum.  Jag upplevde att författaren intresserar sig för både vetenskapliga värden och mjukare och mer existentiella värden. Höger och vänster hjärnhalva dansar en tango.  Ödmjukt konstaterade Anyuru att han inte är en expert på fysik, utan har en mer filosofisk ingångsvinkel. Jag tänkte osökt på serier som Man in the high castle, som handlar om att kunna ändra historiens gång, och att kunna se in i framtiden.

Jag har tyvärr inte läst några av hans böcker, men jag tycker författaren besitter en härlig tonalitet och ett intresse för världsliga frågor, som man möter i andra favoritförfattare. Han referrerade själv till Jonas Hassen Khemiri och det är en av mina favoriter. Bara en sådan här formulering härunder som jag fann i en av Anyurus diktböcker. Magisk. Lässuget har definitivt väckts.

Ytterligare tankar från författarkväll i Lund:

BRA!

Att få lära sig det Norénska citatet: Tiden är vårt hem. Så fint.

Att få en sneakpeek i hans böcker, som stod på ett bokbord. Det väckte inspiration.

MINDRE BRA!

Frågestunden var för kort, jag hade velat veta mer om hans tankar och inspiration

 

Tre decennier och tre filmer: min analys

Tidlösa klassiker är en sak, men vilka filmer var typiska för sin tid? Jag har försökt mig på att analysera tre filmer från -90, -00 och 10-talet. 

Scream

Teenkulturen slog igenom på allvar runt mitten av 90-talet och Britney Spears skulle strax bli en av de största . Vi hade nyligen stiftat bekantskap med Clueless och alla hade posters med Nick Carter på väggarna. Klädmodet var typiskt sent 90-tal med skateinfluenser (trähalsband!), korta kjolar och stickade tröjor. Den kommersiella världen gjorde allt för att framhäva den nya tonårshjältinnan. Winona Ryder, Alicia Silverstone och Claire Danes var tidstypiska stjärnor.

En annan vinkel är att det var i mitten av 90-talet som vi började fira Halloween på allvar, som hittills bara varit en amerikansk högtid. Folk började så smått gå all in med pumpor och spindelnät. Kan det vara så att Scream-mördaren är filmbranschens mest horribla produktplacering genom tiderna?

Även i Scream spelas huvudrollen av en kvinnlig 90-talsstjärna, Neve Campbell. Hon och hennes vänner förföljs av en ondskefull mördare i deras hemstad.

Korsbefruktningen mellan klassiska 90-talsfenomen var total när populära Friends-skådisen Courtney Cox, spelade den enerverande journalisten Gail Weathers och fick ihop det med polisen spelad av  David Arquette.

Scream lånade gamla referenser från 80-talets klassiska splatterfilmer och repliken We all get a little mad sometimes (Psycho). För mig blev det inkörsporten till bättre och mer klassiska skräckfilmer och nu räknar jag inte Scream till en av mina favoriter. Den är mer som enkel poplåt, en påminnelse om en plats i tiden men inget betydelsefullt i det stora hela.

Har ni tänkt på att nästan ingen av skådespelarna i Scream har en framstående karriär idag?

Into the wild

/Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Now, after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously/

Christopher McCandless lämnar sin familj och sin småborgerliga tillvaro bakom sig och drar ut i vildmarken för att bli fri från civilisationens bojor. Han lever ett sorglöst liv och tar dagen som den kommer, oavsett om det är vinter eller sommar. På sin väg träffar han många människor som kommer att forma honom. Fotografiet är vackert, skådespeleriet är bra och Eddie Vedders soundtrack är magnifikt. Vägen ska leda ända till Alaska.

Backpackerkulturen levde och frodades när det begav sig för alla idealistiska och individualistiska 80-talister för ca. tio år sedan.  Året var 2007. De flesta var runt 25 och hade kanske precis börjat eller avslutat sina studier. Det fanns en vilja att hitta sig själv. I tillägg blev Into the wild ett uppsving för miljörörelsen och människans mål att leva i harmoni med naturen. Miljöfilmen An Inconvenient truth utkom året innan.

Into the wild gick hand i hand med skogsromantiken.  Alla ville dra på sig en flanellskjorta och lyssna på antingen Bon Iver eller Fleet Foxes. I stället för att besöka London spred man bilder från skogsutflykter och vandringsäventyr på sociala medier. Att sitta med en termos blev lika hippt som att sitta med en drink i handen. Fjällräven blev grejen.

Hunger Games 

Hunger Games gjorde fantasy till en blockbuster-hit år 2012. Fantasyläsande tonåringar som älskade Harry Potter och Twilight fann sitt lystmäte. Katniss Everdeen var en ny typ av kvinnlig superhjälte och beredde väg för flera andra senare filmer, inte minst Wonder Woman och nya filmatiseringar om Tomb Raider. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander hade haft det svårare att finna en naturlig plats utan den lätttilgängliga Jennier Lawrence.

I mitt tycke lyckades man bättre med Katniss än Lara Croft, för att hon lyckades tilltala både en ung publik och var samtidigt attraktiv för de äldre.

Skaparna av Hunger Games lyckades leverera en fräsch blandning av både fantasy och mörk sci-fi. Den sociala kommentaren är tydlig och tilltalar generationen som vuxit upp med Idol och annan reality-tv och de tuffa regler dessa bygger på. Man kan också analysera filmen på ett politiskt plan, eftersom samhället i Hunger Games är totalitärt och bygger på fascistiska ideal. Hunger Games är både välskriven och populär hos de stora massorna.

Kjell Westös Hägring -38: lågintensivt drama

Hägring -38 av Kjell Westö är en intressant dramaskildring, som blev nominerad till Augustpriset 2014.  Läsaren får följa den intellektuelle advokat Thune och hans vänskapsrelationer, samt relationen till hans kontorist fru Wiik. Hon är en enkel, hårt arbetande kvinna.

30-talets Helsingfors är ängsligt. I Tyskland råder nationalsocialistiska strömningar och i Thunes kretsar imponeras man av Hitlers politik.

Den lugna Helsingsforsmiljön och vardagslunken i kontrast till  det inre liv som kokar i romankaraktärerna är väldigt tilldragande. Enkla saker beskrivs med detaljrikedom och samtidigt skildras komplexa tankar. Jag gillar att tillbakablickarna i Hägring -38 lär oss något om romankaraktärerna, i stället för genom dialog och interaktion. Författaren låter dem interagera på ett tillknäppt vis, vilket gör att man som läsare sitter inne på all information. Skickligt, tycker jag.

Framförallt fru Wiik som är anställd som Thunes sekreterare visar prov på att vara en dubbelnatur. Hon är den ordentliga och sippa kontorsanställda dagtid och kvällstid är hon den lynniga Miljafröken, sargad av krigsåren. Traumat att vara krigsfånge under finska inbördeskriget plågar henne. Hon är även offer för ett övergrepp och möter sin forna belackare inne på Thunes kontor. Han kallas Kaptenen, men vi får inte veta vem det är.

Thune bär på en sorg även han, sorgen över att leva ensam efter att ha hans fru har lämnat honom för den tjusiga läkaren Robi Lindemark, som även råkar vara hans goda vän. Thune lever ständigt med obehaget över att inte vara tillräcklig för kvinnor. Han glider runt i tillvaron som en slags Doktor Glas och är likgiltig inför både karriären och kärleken. Thune har många åsikter, men brusar aldrig upp. Han knyter i stället näven i fickan.

Den intellektuelle Thune  blir  smärtsamt medveten om att flera av hans vänner bär på mörkare politiska ideal än han själv. När han besöker sin familj fylls han av ett obehag då även de visar samma tendenser.

/Thune drabbades alltid av hård mage när han gästade Ulla och Sigurd i Kallvik, han gissade att det var för  att han dolde sin politiska mening för dem: den intellektuella förstoppningen åstadkom den fysiska/

Vännen Jogy Jary som har  judiskt påbrå faller djupare in i galenskap. Snaran dras åt, samtidigt som livet pågår, med fina middagar, bastubad och kallprat. Det är som att samhället plågas av ett lågintensivt krig och att  det är viktigt att positionera sig i sociala kretsar.

Stämningen i Hägring -38 byggs upp långsamt, men det har jag inga problem med, då skildringarna är så målande och man lär sig om Finlands historia. Upplösningen som följer är värd hela resan. Känslan av vad krig gör med mänskligheten dröjer sig kvar.

Betyg:

Bäst just nu: Melodrama och ett filmtips

Lorde  – Melodrama

Jag fastnade för Lorde  efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.

Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller  till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.

Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter  och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har  samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.

Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.

Bästa låt på Melodrama: Perfect Places

/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/

För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:

/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/

Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!

Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.

The Boy

The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill  fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.

Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta  att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.

Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.

Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.

Flickorna av Emma Cline: magisk tidsresa

Recension av Flickorna av Emma Cline

Är du typen som älskade Sofia Coppolas  drömska Virgin Suicides? Filmen inramades av en slags kuslig känsla i en sömnig småstad där tonåringars hemliga liv kokade under ytan. Då borde du läsa Emma Clines Flickorna.

Förutom att Flickorna skildrar en tonårstjejs liv förflyttas man även bakåt i tiden, till 60-talets Kalifornien.  De flesta hade blommor i håret och drömde om frihet och ansvarslöshet. Ensamma Evie finner sin tillflykt på en ranch hemma hos Russell. Här har han skapat ett kollektiv som består av unga tjejer som dyrkar honom som en gud. Kopplingen till Charles Manson är tydlig. Att underkasta sig Russels vilja är ett måste, på alla sätt. Det innebär till och med att göra inbrott, för att skaffa pengar till uppehället.

Stämningen känns hudnära och genom Evie intar läsaren en slags en position av att se tillvaron från utsidan. Händelser i hennes liv spelas upp på håll med en filmisk inramning. Bland annat märks det i början när hon iakttar Suzanne  och de andra medlemmarna från ranchen. De är spännande och intressanta och verkar ha något som Evie inte har, trots att de ovårdade och magra.. Samtidigt förmedlas känslan av att hon vill vara en del av gemenskapen. Långt bort från det inrutade och tillrättalagda  livet som hon själv lever.

Det finns inte riktigt plats för Evie någonstans. Inte i kompisgänget och inte hemma hos hennes nyskilda mamma och mammans nya partner. Att Evies utrymme i livet är  så väldigt begränsat är något som påverkade mig. Det är också därför hon dras till Suzanne och de andra. Det innebär  att hon måste vara till Russels förfogande.

Språket i boken är rikt och detaljerna många, vilket gör att det blir en sinnlig upplevelse. Jag gillar hur författaren undviker att överintellektualisera händelser och tankar. Även fysiska ting har tydliga attribut, det är cigaretter som glöder och låtar som vibrerar. Författaren Emma Cline har koll på sin fysiska miljö.

flickorna

När man läser Flickorna så kan det lätt bli en slags neurotisk utsaga över en tonårings liv, men författaren lyckas knyta ihop historien fint, genom tillbakablickar från den nu vuxna Evie. Det får oss att förstå hur en personlighet förändras genom livet och hur små beslut kan forma framtiden.

Flickorna lär oss att vem som än kommer in i ens liv, så kan den personen tillföra något. Jag tror säkert att de som upplevde Woodstock på 70-talet och nu sitter och minns detta bakom sina dataskärmar kan hålla med. Trots barnbarn och pensionssparande.

Betyg:

Reseguide Ljubljana: under en drakes vingar

Reseguide Ljubljana

Som utlovat kommer här en väldigt försenad guide till Ljubljana, ett av stoppen på Slovenienvistelsen. Och vilket stopp sen!

Efter att ha legat och lökat i solen i Piran i ca. sju dagar styrdes kosan till Sloveniens stolta huvudstad. Namnet är Ljubljana och man förväntar sig en vanlig, enkel stad med ett visst standardutbud. Här bor cirka 300 000 invånare, invånaremässigt samma som Malmö. Tydligen åskar det mer här än någon annanstans i Europa.

Ljubljana överraskade positivt med en lugn och medeltida atmosfär liknande den som finns i Lund. En å flyter som en nod genom staden och den  är kantad av grönska, vilket skänker Ljubjana dess speciella karaktär. Promenaden vid kanalen är helt bilfri, och där ligger kaféer och restauranger uppradade. Här åts en god klassisk lunch, en ceasarsallad, medan studenter skrävlade runt omkring oss och drack iskall öl.

För den mest luttrade resenären fanns det massa nytt i gatubilden att titta på. Det var enkelt att ta sig runt till fots och man kunde välja att titta inom både små specialbutiker och ett större, väl luftkonditionerat varuhus.

Trippelbron är ett exempel på spännande arkitektur. Som namnet avslöjar är detta en bro som delar sig i tre som går från den ena delen av stadskärnan till den andra.

Även drakbron med en drakstaty var ett roligt inslag. Denna lär ha koppling till historien om S:t Göran och draken och är faktiskt en uppfriskande hednisk kvarleva. I de flesta andra sydeuropeiska länder är det alltid lämningar från renässansen, på varje gata och torg. Man har inte alltid lust att se manskroppar med vit lekamen och peruk. Draken ger staden en annorlunda edge och det kanske inte är så konstigt att rockbandet Laibach betyder just Ljubljana. Andra vildare associationer som väcks är Harry Potter och bröderna Lejonhjärta. Uppe på en annan bro hittade jag ytterligare ett par märkliga små statyvarelser som såg ut som något som kommit upp ur underjorden. Möjligen strålskadade gråsuggor. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle komma gående i en fotsid sammetsklänning spelandes på en nyckelharpa. Lite så var känslan.

Det var varmt i Ljubljana. Just dessa dagar gick temperaturen upp emot 40 grader och på ett av torgen kom det ett simulerat regnfall från en vajer som korsade platsen. En konstinstallation eller av säkerhet för att skydda folk från värmeslag. Tja, varför välja?

Allt god slovensk och medelhavsmat till trots, så blev favoriten i Ljubljana en otippad mexikanare, Joe Pena’s cantina y bar. Det var något tilltalande över de stora träborden, de sköna stolarna och de otrendiga väggmålningarna på de gula väggarna. Vi kom tillbaka två kvällar i rad för deras pîna coladas. Det var nog den klibbiga hettan och den mexikanska stämningen som gav ett lyckat koncept. Tyvärr hade vi inte så mycket tid att spendera i staden, men den kvällen vi åt ute var  allt till belåtenhet.

Tyvärr hanns det långt ifrån med allt men ett ställe som jag spanade in som sägs vara coolt är Metelkova, en slags fristad med plats för grafitti och konstnärsliv. Ni som har chansen i det snaraste, besök! Däremot lyckades vi komma in på ett slags galleri där ägaren låste upp dörren innan han välkomnade oss in. Det var bara att titta snabbt runt för att konstatera att de prylarna och tavlorna där inne inte var i en normal prisklass. Ägaren pratade dock bara på och tänkte nog samma sak. Vi såg en vacker tavla som vi stannade till vid, utan att ens fråga om priset, då det hade varit direkt oanständigt. Känslan här: elefant i porslinsbutik.

Däremot passade jag på att shoppa både ekohudvårdsprodukter och lite annorlunda glas på ett ställe som var som motsvarigheten till NK. Här köpte jag en ansiktsspray som jag varit väldigt nöjd med.  Observera att ICA-butiker heter Mercator. På ett av ställena sålde de svenska pepparkakor – mitt i sommaren?

Så avslutade vi 1,5 dagars vistelse med ett löfte om att komma tillbaka hit. Kanske julhandel eller senare på hösten. När löven faller måste det varit otroligt fint här och säkert riktigt behagligt väder. Den enda haken med att ha varit i Ljubjana måste tämligen vara att skriva om vistelsen, namnet är otroligt lätt att stava fel till.

Ja, jag stavade fel?

Hösten är här – dags för nystart!

Bloggen har legat lite på is. Jag hade kvar min adress men var tvungen att köpa ett större hus. För de som inte fattar min analogi så menar jag lagringsutrymme. Det tog helt stopp på lilla bloggen och text samt bildregn uteblev. Nu har jag mer plats och kan driva bloggen utan hinder. Så kul att komma igång, det kliar i fingrarna! Har även laddat upp på den analoga biten med anteckningsblock och olikfärgade pennor, alla med ordningssinne jublar nu.

Hösten är här och ironiskt nog är vissa dagar nästan finare än många sommardagar. Utlandsresan känns långt borta och det är nu man gottar ner sig i serier, film och böcker. För er som också undrar vad jag gör nu förtiden, klicka gärna här.

Jag läser just nu Kjell Westös Hägring -38 som är vacker och melankolisk. Den har en historisk beröringsyta och personporträtten är ingående. Det mest vardagliga kan beskrivas med behaglig  detaljrikedom.  Jag gillar den så här långt, men har ca 1/3 kvar att läsa. Vissa formuleringar är så knapertorrt fyndiga och andra är kusliga. Extra kul är att historien utspelas i Finland precis före och under krigsåren, då man var tvungen att ta ställning till det som skedde ute i Europa. Jag fastnar igen och igen för det allmänmänskliga i en historisk kontext.

Annars har jag siktat in mig på SVTS Hinsehäxan och  är förtjust i de charmiga 60-tals och 70-talsmiljöerna som man känner igen från serien Call Girl. Linsen är liksom dammig och grynig och ganska förlåtande. Alla röker överallt och det finns en slags oslipad känsla, när allt bara växer och knakar i folkhemssverige. Serien korsar också rutt med Bordellhärvan och svenska politiker som förlustade sig med unga tjejer.

Säger namnet Geijer er något? Han var nämligen Sveriges justitieminister och utnyttjade Hinsehäxan (Lillemor) som eskorttjej i ett helt decennium. Serien skildrar deras speciella relation. Det slår mig hur nära det var mellan makt och vanligt folk. Sveriges politiska liv kändes som en slags lekstuga. Lillemor drogs in i ett liv av kriminalitet, prostitution och droger och det är hennes liv man får följa.

Spännande läsning i Störst av allt av Malin Persson Giolito

Mina förväntningar var ganska höga på Störst av allt. Den är skriven av tungviktaren Leif Gw:s dotter Malin Persson Giolito som är utbildad jurist. Därför är det väl ganska naturligt att boken skildrar en rättegång. Detta är kärnan historien utgår från men man får också tillbakablickar från ungdomarnas liv i Djursholm vilket också är bokens styrka.

giolito

I centrum för händelsen är Maja och vi ser allt från hennes perspektiv. Hon är anklagad för att ligga bakom skottdramat på sin skola då en av hennes lärare och flera klasskamrater skjuts till döds. Expojkvännen Sebastian är också ett av offren.

Att vara inne i Majas huvud är ett djupdyk i cynism, något som är förvånande med tanke på hennes ålder. Man slås av av hur otroligt blasé hon  är. Maja skådar och dissekerar sin omvärld med en kirurgknivs precision. I rättegångssalen gör hennes dyra försvarsadvokater allt för att framställa henne som en ”poor little rich girl”.

Samtidigt är det enda Maja vill är att vara älskad, mitt i hennes rationalitet finns ett virrvarr av känslor. Och det blir hon, av jämnåriga Sebastian. Han är strulig och naturligtvis negligerad av sin streberfar. Temat känns klassiskt men det som gör Störst av allt unikt är det spännande rättegångsdramat och de vassa observationerna av ungdomarnas liv och känsloliv.

I bokens Djursholm finns det strikta regler och normer för hur man ska vara. Men det som är spännande är att ungdomarna utvecklar ett slags eget parallellsamhälle som ett ekosystem med nya regler och känslor. De har allt men ändå bara varandra. För när föräldrarna inte ser, interagerar de och bygger egna band. Så gör Sebastian och Maja och det är därför hon är beredd på att göra allt för honom, även när hans liv börjar spåra ur.

Boken skildrar också ingående livet i häktningscellen där Maja  sitter i väntan på den avgörande domen. Här verkar hon på ett märkligt sätt att trivas.  Min analys av det hela är att här slipper hon ta en massa val och bygga sin identitet. Här är hon bara hänvisad till strikta regler och en avskalad miljö. I en värld där vi tvingas göra så många val och att bli något, något som kan vara väl så smärtsamt under ungdomstiden, kan en kal cell bisarrt nog vara en fristad.

Skuldfrågan är att ett centralt tema i boken, och det gör att läsaren hela tiden tvingas ta ställning. Det ger historien ett djup och gör att läsaren själv samlar bevis och får ha sin egen rättegång hemma på sofflocket.

Styrkan med historien är de torra och cyniska formuleringarna med ett bildspråk som känns kraftigt. I tillägg vävs historian fint samman utan det känns som stelbenta hopp i kronologin. Jag läser Störst av allt med stor behållning.

Betyg:


Reseguide Piran

Nyss hemkommen, solgrillad och minnen av kolgrillat. Kanske en reseguide till Piran är på plats? Vi kör!

Reseguide Piran

Slovenien fick inte mycket av kustlinjen, den existerar på nåder, insprängd mellan storebröderna Kroatien och Italien, som produkten av ett dysfunktionellt äktenskap i form av det gamla Jugoslavien.

Här stoltserar Slovenien med kuststaden Piran, landets sista utpost, som ett välmanikyrerat finger som sträcker sig ut och vill pocka och locka på landet Italien. Piran påminner arkitektoniskt om Venedig med smala gränder, vackra fasader och fönsterluckor i trä. Har ni tänkt på att de där träluckorna är som gjorda för italienskt drama? Någon tittar ut, skriker ut hårda ord så det ekar i gränderna och smäller sen igen dem?

IMG_20170726_112210

Hamnpromenaden är lång och är kantad av restauranger och caféer och överallt kan man bada från cementbryggor. Är man lite mer sugen på att bada i avskildhet går det att vandra längre längs kusten mot Fiesa  där man kan hoppa i från den smala remsan av klappersten. Vattnet är klart, inte så klart som andra delar av medelhavet, men skönt och svalkande. Den enda skamfläcken är att invånarna dumpar matavfallet i gränderna i små plastpåsar som sedan hämtas av en mini-sopbuss. Varför inte samla dessa i ett trevligt kärl i stället?

Vi bodde på Villa Piranesi, ett funktionellt lägenhetshotell med vykortsvacker fasad. Lägenheten hade mini-pentry, vardagsrum och bekvämt sovrum. Tio meter från hamnen och badet. Badrummet var trevligt och kan man ha överseende med en orange soffa så är detta stället ett bra val i mellanklass. Det finns plats för lite matvaror i kylen så att man kan komma in i vardagslunken med frukost innan man startar dagen. Luftkonditioneringen är inte att klaga på.

Närheten till grannländerna avspeglar sig i köket, man kan njuta av både pizza, cevapcici, skaldjur, risotto och rökt korv. En middag(kuvert)  kostar mellan 100-150 SEK och den billigaste ölen kostar ca 20 SEK. Köp inhemskt öl – Lasko svalkar lika gott i gommen som en Carlsberg. Även inhemskt vin går att avnjuta på vanliga druvor så som Chardonnay. Det största missförståndet för oss var att ice coffee inte var iskaffe utan faktiskt en glassdrink med en liten mängd kaffe och ett BERG med grädde på toppen.

Kaffe heter kava på slovenska och skall icke förväxlas med bubblet. Det vanligaste är att dricka espresso och vill man ha en kaffe med mjölk brukar det bli en cappucino. Ettt typiskt bakverk från Slovenien är Gibanica på en bas av mördeg med nötter, äpplen och sesamfrö. Väldigt kraftig men god smak, perfekt till kaffe.

Vi möte inga direkta bottennapp i restaurangväg men här är några tips:

Fritolin pri Cantini

Enkelt, gott och hemtrevligt, med mat som serveras från ett hål i väggen och därefter imundigas på träbänkar i en lummig gränd? Ja tack! Jag provade bläckfisk, stekt fisk och polenta med god smak från vitlök och citron.

Ni vet de där vibrerande dosorna som säger att maten är klar? Detta system har restaurangen gjort mer analogt genom att plinga när maten är färdig, samt att hänga upp en liten fisk av trä, med ett nummer på som motsvarar det som står på ett tilldelat musselskal. Charmigt!

reseguide piran

Sarajevo 84

Jättegoda cevapcici och annan balkanmat, lite mer tungt och rustikt. Man förvånas lite över den råa löken som serveras vid sidan men nog så gott till ajvar.

Gostiljna Paräter jag underbar risotto med skaldjur, även pastan med tonfisk var fin. En väldigt flink och uppmärksam servitör och utsikt över gränden och delar av hamnen, samt ljudet av en porlande fontän, inramat av rosa blommor.

Hur var det egentligen med servicenivån i Slovenien/Piran? Mitt samlade intryck är att det är ordning och reda. Taxis kom i tid och det blev inga praktiska problem. Slovenerna är ganska sparsamma i sin kommunikation och det är inga konstigheter. Det kan delvis bero på språket, men också att de faktiskt inte är så slipade än. Skönt kan jag tycka. De verkar inte vilja imponera på turister som en grekisk inkastare på en bargata i Rhodos. Faktiskt verkar det lite som att de helst vill ha landet för sig själva. Sverige vet de inget om, förutom möjligen ABBA och Volvo.

Att göra i Piran

Hyr cyklar och cykla bort till badorten Portoroz, kanske testa minigolf? Ett kul inslag är att småödlorna kravlar över banorna.

Ta er upp till St. George-kyrkan och se utsikten över hav och stad

Köp med er honung, salt och honungslikör

Det går fint att dricka vattnet från kranen!

Att inte göra i Piran

Det är tyvärr inget nattliv att tala om men vi hittade en liten bar i en av gränderna med 80-talsmusik

Betala inte med kort, de vill helst ha betalt med kontanter

Se upp för skotrar och trafik som ibland letar sig in i gränderna, här körs det ibland lite på vinst och förlust, kan jag tycka

Var inte rädd för maneterna, googlade på dem och de ska vara helt ofarliga

Stanna inte för länge, ni vill väl upptäcka mer? Slovenien är inte alls stort och du kan köra tvärs över landet på ett par timmar. Så därför stack vi vidare efter sju dagar och mer om det på bloggen till en annan gång!

Tema film: minnesvärda karaktärer

Filmdags! Idag har jag knåpat ihop ett filmtema utifrån devisen ”den onde, den gode och den fule”. Utifrån dess kategorier listar jag några karaktärer i olika filmer som är minnesvärda på ett eller annat sätt.

Den onde

Jigsaw i Saw. Den här killen har haft en dålig dag, eller snarare ett dåligt liv som han tar ut på andra. Tycker bara han är utstuderat elak. Och extremt kreativ i att plåga sina medmänniskor. Kämslan av att han är extremt hal gör också att man verkligen räds honom. Man vet aldrig vad Jigsaw har för planer för dagen.

Rebecca de Mornay i Handen som gungar vaggan satte tidigt skräck i mig. Det är något över hennes perfekta ansikte och medvetetet elaka beteende. Hon är som en dödlig istapp som släpper takskägget. Det faktum att hon är barnvakt och släpps lös i en vanlig, amerikansk helyllefamilj skapar en spännande kontrast,

Norman Bates i Psycho. Den sista scenen ger mig fortfarande gåshud, blicken fäst  i kameran som är extremt självgod och målmedveten. Man bara vet att denne person inte bör släppas ut på gatorna igen. Jag gillar verkligen Anthony Perkins skådespelarinsats. Han har något av en ”guy next door” look vid första anblick men i blicken avslöjas hans morbida tankar.

Den gode

Forrest Gump måste vara en av de allra snällaste karaktärerna. Det är nog därför det går så bra för honom. Han snubblar runt i livet och lyckas alltid gå av på rätt busshållplats (analogi). Forrest har aldrig ett elakt ord till övers för någon och gör allt för sin Jennie. Frågan är om Tom Hanks är så sympatisk för att han spelade Forrest Gump eller spelade Forrest Gump för att han är sympatisk.

Leo i Titanic. Hur snäll var inte han som lät Rose ligga själv på den flytande träbrädan fast han hade fått plats där?

Katniss Everdeen i Hunger Games, en klassisk hjältinna. Hon växer upp i en fattig och utsatt del av världen och erbjuder osjälviskt sig att ta sin systers plats i Hungerspelen. Hon är väldigt beslutsam, har massiva överlevnadsinstinkter, och kan hantera olika vapen. En given vinnare i en Robinson-tävling, borde man tycka. Fast hon är alltid på de svagas sida.

Den fule

Pumba i Lejonkungen måste väl ända vara en av mina favoritroller i en film, all time high, Även om han är tecknad. Han är ju känd för att vara ett ganska fult hängbuksvin men i min värld är han världens charmigaste.

The Goonies monster Sloth. Sminkörerna måste fått fria händer och löpt amok inne i sminkrummet, för att skapa denna styggelse. Det finns inte en enda tillstymmelse till symmetri i hans ansikte. Att använda tandtråd måste dock vara ett lätt jobb för stackars Sloth. Antalet tänder är minimalt. För övrigt en en världens bästa barnfilmer.

Charlize Theron i Monster. Totalt makeover fast på helt fel håll. Charlize vaknade på fel sida och bestämde sig för att göra film och förvandlas till Aileen Wuornos. Detta borde vara resultatet av 350 timmar i solen, hamburgare till frukost, lunch och middag och ett tjog med livssorger och leda som drar mungiporna mot golvet. Och en ögonbrynsblekning? Dock fick hon mycket beröm för sin rolltolkning, med all rätt.