Författararkiv: Mika_Anna_

Mina tankar om Netflixserien Störst av allt

Vilken resa! Avsnitten har satt spår i tillvaron. Det här var bra! Har sammanfattat några tankar kring nya Netflix-serien Störst av allt och hur den står sig mot boken.

Nu vill jag absolut inte förringa titeln Quicksand – men hade inte namnet Greatest love of all varit en bättre engelsk översättning. För ”Störst av allt….är kärleken”. Hur säger man då på engelska – jo, som Whitney – the greatest love of all is happening to me.  Den dubbelbottnade sarkasmen finns ju kvar även på engelska.

Är det någon annan som tycker att Sebastian har både utseende och personlighetsdrag av Justin Bieber. En sårbarhet i den energiska blicken. Playermoves och flickvännen på piedestal. Bra casting oavsett.

Fan vad bra advokaten är. Jag blev nästan sugen på att gå juristlinjen när jag hörde hur han argumenterade i rätten. David Dencik briljerar. I boken känns han betydligt mer svinig, men jag gillar att han är mer på Majas sida i serien.

Även om det är fem avsnitt är serien ganska trogen boken, men visst, ibland blir det något snuttifierat.

Jag tyckte bättre om Samir i serien än i boken. Tror det beror på att skådespelaren som spelar Samir har ett väldigt sympatiskt ansikte. När jag läste boken tänkte jag att Samir såg brattigare och tuffare ut.

Maja Norberg är lite Kate Moss-ig i serien. Det är något med leendet.

Äskar fotot när de är i Frankrike. Det vackra och lyxiga utgör en bra kontrast till familjemisären och den glättiga ytan. Får lite samma vibbar som i ”Talented Mr. Ripley”. Det är överklassens kalkylerade ondska med franska böljan blå som backdrop.

Älskar även att Malin Persson Giolito är med i serien, för ett kort ögonblick. Som den store Hitchcock.

Även om vissa delar är fragmenterade tycker jag att serien har ett bra tempo och en mycket välfungerande nerv. Tycker speciellt klippningen  kring festmiljön känns trovärdig och ger en känsla av att man är där. Det får mig att tänka på gamla 90-talsfilmer när ungdomar festar och tar droger. Typ Requiem for a dream. Bra jobbat regissören!

I boken är Maja mycket mer cynisk. Hon bedömer alla och ger dem till och med inofficiella öknamn. Detta kommer inte fram så mycket som det borde. Man borde byggt karaktären bättre vid vissa tillfällen. Visst, någon gång kryper det fram en del cyniska kommentarer men ibland kunde det förtydligas. Dock har jag  förståelse för att det är svårt med inre monolog i film – där har romanformatet ett övertag.

Slutligen något om de andra rollerna: Så himla kul att man plockar med svenska klassiska skådespelare som Sven Wollter, Reuben Salmander (minns ni Cluedo??) Helena af Sandeberg mfl. Kul att de får en chans att skina internationellt (igen) via Netflix.

Inredningsbutiker i Köpenhamn. Mer än Illum!

Tänkte det var dags att klämma ut ett fredagsinlägg. Har jag någonsin bloggat på fredagar? Fick lite feeling nu när jag blev länkad från Sandra Beijers blogg – en av de bloggar jag besöker dagligen. Kul att hon med flera håller det här med bloggandet vid liv. Jag tillhör de personer som fortfarande tycker om att vila ögonen på text och inte bara bild.

Känns lite extra kul att Störst av allt har premiär på Netflix just idag, som för övrigt råkar vara en av mina mest uppsökta och klickade inlägg.  Kanske vore på sin plats att göra en jämförelse och/eller en recensionen av serien också. Jag har höga förhoppningar!

Nog om mina funderingar. Nu tänkte jag att vi skulle se på vad för butiker Köpenhamn har att erbjuda när det gäller inredning, förutom de där självklara valen som Illum och Magasin.

Först ut är Cph-Tokyo Vintage. En bild tagen med rutans reflektion innan jag bestämde mig för att sluta smyga runt utanför och gå in och titta på finskaperna.

De här hittade jag på bordet, så sött!

 

Av kvinnan i butiken blev jag tipsad om nästa anhalt, ett ställe jag också helt missat, som ligger ganska nära Magasin i höjd med en vacker kyrka. You can’t miss it!

H.Skjalmp heter det. Försök säga det tio gånger! Där finns en massa fina grejer inom köksinredning som t.ex rader och rader av slevar, skärbrädor, handdukar och tjusigt porslin.

Sen gick jag även förbi ett ställe som kanske inte främmande för alla. Det ligger faktiskt på Ströget och jag tror att många har sett det glimrande julpyntet där inne. Nu är det utbytt mot ett shitload av gult påskpynt som är riktigt fint. Det ligger i anslutning till Illum så jag antar att det är under samma paraply. Tyvärr finns det inte med på kartan och jag har heeelt glömt bort namnet. Men ni hittar dit, lovar!

 

I anslutning till Kongens Nytorv ligger en väg som heter Store Kongensgade. Om ni går ett hundratal meter,  så hittar ni på höger sida en antikvitetsbutik fylld med pinaler från golv till tak. Jag hittade detta fina teakbord utanför.

 

 

Vidare på tema inredning: Notre Dame. Tyvärr har jag inga bilder därifrån men det är bara för att det är min favorit sedan länge. Man hade i princip kunna köpa vad som helst därifrån till mig och jag hade ändå blivit nöjd.

Spana in stället här.

Slutligen fick jag vila mig med en gofika. På favoritgatan Larsbjoernstraede.  Som ett tips i tipset så tycker jag också den senaste utställningen på Lousiana verkar grym!

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead – viktig bok om slaveriet

Cora lever som slav i Georgia. Hon har ett tufft liv eftersom hon ständigt får stryk eller ser andra slavar behandlas som djur. En möjlighet uppenbaras: att fly från plantagen  med hjälp av den underjordiska järnvägen. Det är ett nätverk som forslar slavar ut i friheten. Tillsammans med pojken Caesar går de ombord på ett tåg och vidare mot ovissheten. Protagonisten Cora är  extremt lätt att tycka om. Hon är nästan som en Disneykaraktär vi alla hejar på,  när hon förföljs av den ruskiga Ridgeway, en riktig ärkeskurk som inte har så mycket i livet att glädjas över. Han har ett uppdrag: att fånga in Cora och lämna tillbaka henne till ägaren.

Det finns så klart ljus i mörkret. I den underjordiska järnvägen träffar Cora människor som faktiskt vill hjälpa henne. Den överhängande känslan av att vad som helst kan hända gör att man läser med andan i halsen. Märkliga saker sker de slavar som nu lever som ”fria” människor i andra delstater, de övervakas av sjukvården och man vill helst sterilisera dem och mäta deras blodvärden. De behandlas fortfarande som andra klassens medborgare.

 

Jakten på Cora får mig att tänka på de judeförföljelser som fanns under andra världskriget, när man letade notoriskt efter gömda människor. I USA på den tiden fanns det faktiskt människor i samma familj som angav varandra för att underlätta  jakten på förrymda slavar. Jag visste inte heller att det fanns ett yrke som slavjägare. Det är så grymt och galet – som en urspårad buskis.
Vägen kantas av all möjlig ondska, det hänger svarta människor från träd och man skjuter en slav i huvudet som det bara var en vanlig dag på jobbet.

 

Varför tillåts hemskheter pågå i ett samhälle, kan man fråga sig. Här märker man att slaveriet var ett stort maskineri. Alla tjänade på det, inte bara plantageägarna. Det gjorde slavjägarna och läkarna också. Värt att tänka på när man undrar hur  folk kunde göra så mot andra människor – att det var en del av strukturen, en del av maskineriet. Historien upprepar sig.

 

Colson Whitehead skriver på ett sätt som är medryckande och bitvis osentimentalt, vilket gör att det känns som att han är en författare av den gamla stammen trots att han inte är så gammal i författarsammanhang. Det enda jag kan önska är att han ibland kunde gått djupare ner i vissa karaktärer. Han är för fokuserad på händelseförloppet.  Annars tycker jag att boken är ett absolut måste.

Butcher’s crossing – ett möte med naturens grymhet

Människan vs natur.

Det finns många fall när människan trotsar naturens lagar – bara det att man väljer att  bygga en miljonstad som LA där det finns seismisk aktivitet talar väl sitt tydliga språk.

Det finns en hel del sådana skildringar i naturen, som till exempel Into the wild. Det bygger på en slags odyssé där personen utmanar sig själv och sina gränser. Jag brukar gilla dessa skildringar eftersom man blir ett huvudpersonen och det finns ett tydligt driv i berättelsen.

Butcher’s crossing är också en sådan roman, men här är naturskildringarna så mäktiga att de levereras som ett slag i ansiktet. Naturromantiken är på topp!

Historien utgår från en liten småstad i den amerikanska västern, på 1870-talet. Dit reser akademikern Andrew för att få miljöombyte. Det är en kärv miljö där det inte finns så många möjligheter. Han blir förälskad i en kvinna som tvingas arbeta som prostituerad. Andrew antar uppdraget tillsammans med den rutinerade Miller och en grupp män att ge sig ut och döda bufflar för att kunna sälja deras skinn. Tillsammans stöter de på många hinder och livet är inte lätt för Andrew som inte är van vid att leva ute i naturen. De andra männen är mycket mer hårdbarkade, Miller är en man som aldrig accepterar ett nej och Schneider är en dryg typ som hela tiden måste förgifta gruppen med sina sarkasmer. Jag hade svårt för att Miller hela tiden lät andra lida för sina misstag, men att han vägrade att erkänna det.

Det enda jag saknar är mer dialog, då jag tycker romankaraktärerna är så pass intressanta att de hade förtjänat lite mer taltid. Men det är naturen som har huvudrollen här, och den har alltid företräde när den på ett obarmhärtigt vis utmanar männen som vill trotsa den.

Hur författaren lyckas blåsa liv i sådana historiska händelser  förstår jag inte, detaljerna är så rika, från knarrandet av hästvagnarna till sättet de lagar mat ute i vildmarken. Han lyckas beskriva en buffelflock  och deras flykt så ingående att det känns som att man är mitt ibland dem. Det gör Butcher’s Crossing till en svindlande läsupplevelse och ger förståelse för villkoren i USA på 1800-talet. Det var ett land rikt på möjligheter, men människor åkte också på många nitar i jakten på förmögenhet. Guldet blev till sand, och allt det där.

 

Nedslag i livet – en fotokavalkad

Det strömmar ju till en del läsare här och i som ett led av det så tänkte jag vara lite mer bjussig på små vardagsglimtar. Tycker själv om att läsa om det i bloggar så varför inte. Vårvintern erbjuder kanske inte de mest händelserika månaderna men man kan ändå vaska fram några guldklimpar. Väntar fortfarande på den där konserten man vill gå på eller något annat som kan locka ut en på stan. Annars har det varit mycket födelsedagsfirande den senaste tiden, men alltid kul när folk bjuder hem. Mer sånt!

Här kommer några nedslag i verkligheten, mest om mat.

Man kan till exempel käka på Raw food.Glaset  längst till höger är inte öl utan kombucha. Härligt sparkly på tungan. Sedan testade jag golden milk, som att dricka en kanelbulle, fast nyttigare. Förresten har de ny inredning där inne och bänkarna som utgör cafédisken (som ni ser här i bakgrunden) är tydligen från någon gammal kyrka i Skåne. Trevligt!

Edit: längst till vänster är en vas om någon trodde något annat, heh!

Har dreglat över dessa thékoppar – dessa är från Höganäs!. Det dricks en del thé här hemma. Är alltid på jakt efter det ultimata thét och ibland går man på nitar. Plus på hallon/granatäpple från Friggs och Lyckliga stunder från Tehuset Java, samt klassikern Söderblomsthé funkar.

Det är himla bra när mataffären över gatan säljer färska kardemummabullar från St. Jacobs stenugnsbageri till billigare pris. Den är så mäktig att man typ kan hoppa över kvällsmaten.

Vårvinterljuset är ganska skoningslöst men kvällningen kan bli riktigt fin. Här är en kvällsbild i våra nya hoods.

När man får uppdraget att build-a-marängsviss kan det bli såhär. Ska det va, ska det va!

 

Kattöga av Margaret Atwood: barndomstrauma i rampljuset

Varför blev vi dem vi blev? Och är alltid vår barndom som vi minns den?

Mördaren Ted Bundy sa till exempel i förhör att han hade en väldigt bra barndom. Men när man undersökt saken med anhöriga visar det sig att han hade en våldsam morfar och att han var udda och utstött.

I romanen Kattöga undersöker Margaret Atwood barndomens premisser, utifrån den vuxna konstnären Elaines tillbakablickar under ett besök i hemstaden Toronto.

Jag har läst Ferrante och hört mycket gott om Silvia Avalones Stål men jag tycker att Margaret Atwoods Kattöga är i en klass för sig, eftersom det skildrar skolbarn utan att för den sakens skull bli en barnslig historia. Jag läste någonstans att Atwood hade studerat samspelet mellan hennes barn och några klasskompisar för att använda till sin roman. Det lyckas hon bra med!

Extra lyckat är backstoryn med den unga tjejen Elaine som växer upp i en  udda, kringflackande, forskarfamilj där hon  formas till en självständig och smart tjej. Att hon aldrig har deltagit i det sociala livet får ligga som en förklaringsmodell till att hon blir utstött.  Elaine är en pojkflicka som har längtat efter att få tjejkompisar men hon har svårt att bli riktigt accepterad av sina nyfunna vänner. Med tiden blir hon mer och mer deprimerad.

Vännerna Cordelia och Carol  stör sig på Elaine men ändå låter henne vara med och leka, vänskapen bygger på att hon blir bestraffad. Det visar sig även att deras beteende är sanktionerat av de vuxna. Deras elaka lekar blir bara värre och det slutar med att Elaine blir nerknuffad i en snöig ravin och är nära att frysa ihjäl.

Skolgången är också tuff och hon förstår inte alla regler som finns, till exempel att killar och tjejer måste använda olika ingångar. Vuxenvärlden sätter upp märkliga regler och finns alltid på avstånd, det är fri lejd för elaka ungar.

Många år sedan minns hon hur grym framförallt Cordelia varit mot henne. Hon har aldrig kunnat förlåta det. Reflektionen kommer från den vuxna Elaine som nu är en framgångsrik konstnär, någon som det gått bra för i livet, till skillnad från Cordelia.

Kattöga skulle kunna ha blivit en utdragen livshistoria men Atwoods berättelse om kvinnlig vänskap suger tag i mig. I och med att berättelsen utspelar sig under 60-talet så har den också en retro-känsla och Kattöga syftar till namnet på en spelkula som använts i barnens lekar. När jag läser boken blir jag ofta irriterad att Elaine inte gör någonting, och inte heller hennes föräldrar. Men när hon minns sin barndom i Toronto får vi också veta att hämnden är ljuv, något som inte gör Elaine helt oskyldig heller.

Jag är fascinerad över att Atwood har lyckats fylla en roman med så mycket symbolism, samhällsreflektioner och samtidigt hålla det på ett väldigt mänskligt och jordnära plan.

British invasion 2.0 – för dig som vill bejaka din anglofili!

Jag vet inte om det är hela Brexitgrejen eller kanske det faktum att jag inte varit i London på tio år (But why!!) , men på sistone har jag haft ett sug efter brittisk kultur. Det gäller att passa på för snart ser det ut som att man ska behöva visum för att besöka landet. I stället kan man alltid sitta hemma och frossa i brittiskt filmskapande. Intresset för brittiska filmer  verkar ha svalnat av något sedan 90-talet då vi älskade filmer som Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning, Bridget Jones, The Full Monty, Trainspotting etc etc.

Tidigare har jag skrivit om fransk och spansk film – nu är det alltså dags för att uppdatera med lite inspiration från landet med scones och vänstertrafik.

En av mina favoritskådespelare just nu är Nicola Walker som man kan se i bland annat serien Unforgotten på SVT. Riktigt bra krim, med många människoöden som vävs samman samtidigt som man undersöker brottet. Eftersom poliserna undersöker kalla fall, där mordet kanske har skett på 70- eller 80-talet, får man också veta en hel del om  samhällslivet i England under tiden t.ex skinheadskulturen.

Jag har aldrig varit ett superfan av Hugh Grant, men i A very English Scandal gör han en riktigt bra rollprestation som politiker. Det ska erkännas att han spelar sig själv till viss del, typ ängslig och pladdrig. Skådespeleriet har en tyngd där man kan se svärtan i hans ögon och i ett ansikte som upplevt del sedan det begav sig på 90-talet i diverse romcoms. Det är ett nytt grepp att låta Hugh Grant spela en politiker som förföljs av en man som han hade en kärleksaffär med för länge sedan. Historien kretsar runt deras maktspel.

Jag tillhörde dem som tyckte väldigt mycket om Mordet på Orientexpressen med Kenneth Brannagh som Hercule Poirot. Så det gäller att hålla utkik, för snart kommer Mordet på Nilen. Det är något med vintagemiljön och ensemblen av skådisar som gör att man bara vill applådera. Skådespelare i Hollywood behöver inte alla vara med i Marvel för att de ska kunna ha ett lukrativt filmgig. En film som denna ses bäst på bio!

Om vi ända är inne på klassiska mordgåtor så vill jag även rekommendera Gosford Park, där man i bästa Cluedostil samlas på en herrgård och ett mord begås. Väldigt klassiskt engelskt. En kliché jag roas av är att man kan samlas och utbyta hemskheter för att sedan fråga med iskall finess – a cup of tea?

Eller vad säger ni om taglinen? Tea At Four. Dinner At Eight. Murder At Midnight.

Slutligen går det inte att prata om brittiskt filmskapande utan att nämna Benedict Cumberbatch. För den som vill ha en snabbkurs i vad som egentligen hände när britterna röstade ja till Brexit måste ni bara se Brexit: The Uncivil War som finns  på Netflix nu. Cumberbatch är helt perfekt som den maniska, smarta och drivna Dominic Cummings som var hjärnan bakom Brexitkampanjen.

Engelsmännen är experter på socialrealism och det är nog naturligt på grund av deras klassmedvetenhet. Så det är på sin plats att nämna en av mina absoluta favoriter Fish Tank som handlar om en tjej som växer upp i förorten och drömmer om att bli en erkänd dansare. Det hela blir lite mer komplicerat när hennes mamma träffar en ny pojkvän, spelad av Michael Fassbender.

Finna sig av Agnes Lidbeck: stilistisk roman om kvinnorollen

Therese Raquín var en roman  som på sin tid lanserades som en slags fallstudie, en mix mellan vetenskap och litteratur. Under en period på 1800-talet skrev författare, som var anhängare av naturalismen, om livet som det var utan de förskönande  krusiduller som annars var typiska för föregångare inom romantiken. Utifrån biologins premisser förklarade man mänskligt beteende.

När jag läser Finna sig tänker jag att Agnes Lidbeck försöker göra ungefär samma sak. Med klinisk perfektion tar hon sig an att beskriva samtidskvinnans roll. En tes inleder varje ny del i boken, och det gör att man kan använda det som resonansbotten mot händelseförloppet. Jag kan tänka mig att vissa irriterar sig på det, men jag uppskattar den medvetna tanke som ligger bakom historien. Det separerar Finna sig från andra romaner, som ibland är för melodramatiska.

Det är nutidskvinnans roll som dissekeras – som partner, mamma och attraktionsobjekt. Språket är väldigt stilistiskt då det hela tiden tar fasta på kliniska detaljer och fysiska attribut i stället för klassiska känsloyttringar. Kroppsliga reaktioner och tillstånd används hela tiden effektivt för att förmedla stämningar.  Människan framstår bara som ett djur med drifter, som reagerar på sin miljö.  Stilgreppet är annorlunda och fascinerande.

 

Jag hoppas verkligen ingen kvinna ska känna sig som Anna gör i romanen Finna sig. Hon tycker inte om att vara mamma och fru. Hon trivs inte heller med sin nya pojkvän och när han blir dödssjuk blir det också en börda, som hon ändå axlar med stor ambition. Det är inte äkta engagemang som ligger bakom utan mer en syn på att ”så ska det vara”.
Självklart förstår jag att handlingen drivs till din spets men samtidigt ger den ett viktigt diskussionsunderlag för att vara medveten om vilka handlingar som är aktiva och vilka som är påverkade av vårt samhälle. Det gäller för alla människor, oavsett kön.

 

Finna sig är en angelägen bok som servar läsaren, Lidbeck vill inte slösa vår tid med en tegelsten  – och jag uppskattar det! Det är en berättelse som aktiverar både vänster- och höger hjärnhalva. Det som slår mig att oavsett vad Anna väljer i livet är det alltid något som skaver. Andra människor är bara statister i hennes liv och de ges inte en chans att påverka vår huvudrollsinnehavare. Personerna i boken befinner sig i en slags glaskupa för oss att betrakta.

 

Vi får inte veta hur det slutar för Anna, men samtidigt är det också i linje med den meningslösa tillvaro som hon försökt att bekämpa. Det är snyggt gjort och vågat att inte förlita sig på klassisk dramaturgi.

 

Läs Finna sig om du tycker om vill djupdyka i en persons känsloliv och få en annorlunda läsupplevelse!

Inte helt utanför boxen. Mina tankar om filmen Bird Box

Hur många har inte en relation till Sandra Bullock, actionfilmens okrönta drottning som med sin girl next door-persona är lätt att relatera till men ändå har lite extra jävlaranamma att inspireras av?

Förutom att Sandra Bullock är huvudrollsinnehavare så var det hypen kring filmen kombinerat med den dystopiska inramningen som fick mig att hoppa på tåget! Slutsatsen är att det var en spännande resa med vissa poänger, men kanske inte helt värd alla positiva omdömen. I filmen Bird Box spelar Sandra Bullock  Malorie som måste fly undan ett osynligt hot som får människor att begå självmord. Lösningen: att ha på sig ögonbindlar, så att de inte kan bli se varelserna och därmed bli attackerade. Spoilers på gång – så sluta läs om du inte har sett filmen.

Idén med fåglarna i asken  är ett fint inslag, man knyter an till de små, sköra varelserna och den lilla familjen som kämpar på floden.  Fågelsymboliken finns med överallt,  just att kvinnan på sjukhuset dunkar huvudet i glasrutan får mig att tänka på en fågel som flyger in ett fönster. Normalt står fåglar för frihet, men också instängdhet i form av en burfågel. I filmen Fåglarna är de även farliga och olycksbådande. Fåglar kan vara som ett ondskefullt omen, som varnar för åska och jordbävningar. Manusförfattaren har tänkt till! Fåglarna i Bird Box står också för naturens kraft, då Malorie lämnar civilisationen och måste förlita sig på naturen (fåglarna) då de varnar för monstren. Snyggt att låta temat återkomma som till exempel teckningarna som den galna mannen lägger ut på bordet i form av fågelliknande varelser. Just castingen av denna galning tyckte jag var väldigt lyckad – hur läskiga är inte hans ögon?  Han ser ut som någon som fått en socker- alternativt nikotinkick på steroider. Samtidigt lyckas han samtidigt se oskyldig ut, eftersom de faktiskt släpper in honom i huset.

John Malkovich som de äldre mannen i huset tycker jag är ett speciellt inslag, då han på något sätt gestaltar den klassiska, lite konservativa vita kränkta mannen som bashas väldigt mycket i media och samhällsdebatten. Ger författaren honom på något sätt upprättelse när han faktiskt visar sig ha rätt om den galna mannen, när alla andra vill släppa in honom i huset? Just stämningen i huset är väl den sämsta delen av Bird Box, det blir lite för mycket I know what you did last summer-anda (tänk amerikansk b-rulle från tidigt 2000-tal) och klassiska scener när alla skyller på varandra och går bananas. Genom att kasta in olika personligheter blir det lite Darwinistiskt, det blir de svaga som ryker.

Idén om kärnfamiljen utmanas också då Malorie  har ett biologiskt barn och ett adopterat barn, och då de ska åka i forsen vill hon inte offra någon av dem. Hon ser på dem båda som sina egna och ännu mer så blir det när hon ger dem namn, något hon tidigare inte velat. Det intressanta med hennes karaktär är att hon är en riktig realist som säger rakt ut till barnen att de riskerar att dö.

Berättartekniskt är filmen bra, även om  jag ibland har svårt för flashbacks, men just att de är på floden gör att det blir extra spännande. Filmen får formen av en episk saga när färd på vatten undan faror är inblandad. Kameraarbetet är imponerande, den ligger nära skådespelarna och höjer adrenalinnivån.

Jag tyckte att slutet kom till lite hastigt, men köper ändå Hollywoodkänslan. Kan man på ett sätt säga att de blir som fåglar i bur, eftersom de aldrig kan gå ut i naturen? I så fall är det inte endast positivt. Kanske vill filmmakaren säga att den enda friheten är samhörighet? Det känns också som en viss nybyggaranda, eller ett bibliskt  Noaks ark när man bygger ett nytt community. Här blir det kanske lite mycket kumbaya för min smak men jag uppskattar den resa som Malorie gjort från ensam och isolerad till gemenskap..

På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

De finns många personer som aldrig läser. Läsningen tråkar bara ut dem och de känner att det tar för evigt. Men om jag skulle bara tipsa dem om en bok,  vore det På västfronten intet nytt. Jag hade tryckt den i handen på en ung gymnasielev och uppmuntrat till att använda den i delar av historieundervisningen.

Det första som slog mig när jag började läsa var att det verkligen inte känns som boken är skriven 1929. Det finns nästan ingenting som avslöjar bokens ålder gällande varken fraser eller ord. Det är en tidlös klassiker som innehåller basala känslolägen som rädsla, ångest och vänskap. Teman som aldrig går ur tiden.

Som alla vet var första världskriget ett skyttegravskrig där många, många unga soldater miste livet. Min tanke när jag läste boken var hur de ens kunde förmå folk att delta i andra världskriget. Men det fanns nog en anledning till att romanen av Erich Maria Remarque brändes på bål i Hitlertyskland.

Huvudpersonen i På västfronten intet nytt är den tyska soldaten Paul. Man hoppas verkligen att han ska överleva, vilket känns som en mikroskopisk chans med tanke på att alla hans vänner dör som flugor runt omkring honom. Känslan av befinna sig mitt i krigets hetluft är påtaglig när man läser. Man kravlar runt i leran tillsammans med Paul och gömmer sig i alla hål och variationer i terrängen som finns för att undkomma granatattacker. Fienden är hela tiden osynlig, men i ett senare möte förkroppsligas krigets orättvisor  i ögonen på en fransk soldat. Ett effektivt grepp för att visa att alla är offer i detta krig. En annan grej som författaren gör är att han hela tiden kontrasterar naturens skönhet mot krigets grymhet. Effektivt.

En extra dimension av melankoli tillkommer när Paul åker hem på permission och inser att han har förändrats av att vara vid fronten. Livet som en gång var känns långt borta och ingen kan förstå hur han haft det.

Vissa inslag av comic relief finns också – samvaron mellan de unga soldaterna – som när de hittar mat eller driver med sina överordnade.

På västfronten intet nytt är ingen tegelsten men den rymmer så mycket. Det finns inga transportsträckor. Romanen är både vacker och fasansfull.