Brott och straff

Brott och straff av Dostojevskij. Boken som många säger att de har läst eller känner att de borde ha läst, alternativt införskaffat som en snygg hyllvärmare.

Nu kan jag sälla mig till skaran som har läst den.

 

 

Jag kan erkänna att jag skummade igenom vissa partier. På sätt och vis är man pluggskadad, van vid att snabbläsa texter för att komma till den viktiga sammanfattningen. Det har förtagit mycket av min läsupplevelse.

Tydligen är det så att författare förr i tiden fick betalt för antal sidor de levererade, vilket förklarar den enorma mängden text i boken. Det finns monologer som sträcker sig över flera sidor, långa resonemang om samhället och Raskolnikovs alla våndor.

Det är en väldigt plågad man, den här Raskolnikov. Trots detta tycker jag att han är behållningen med hela boken. Han är sannerligen komplex natur och en vandrande krutdurk, en plågad och ilsken person som får mig att tänka på någon slags rockstjärna på dekis.

Han samsas på scenen med en mängd andra excentriska och speciella karaktärer, de flesta helt omöjliga att tycka om. Inte ens Sonya, som senare blir hans ögonsten och ljus i livet är en person jag lär mig att uppskatta om eftersom hon ställer ett, utan att avslöja för mycket, omöjligt krav på Raskolnikov.

Förutom alla turer och Raskolnikovs agerande och samvetskval ligger samhällskritiken som ett mörkt moln i bakgrunden. Det är existentiell resa man åker på, då man läser Brott och Straff. Raskolnikovs isolation och sedermera desperation gör att han begår brott. Det intressanta är sättet han rättfärdigar sin handling, endast utifrån sina egna behov och inte i linje med vare sig lagar, regler eller samhällsnormer. Han vägrar att släppa in någon i sitt liv, inte ens familjen. Att läsa boken är som att tas med på en galen fars och känslan av att man inte veta vem som ska dundra in härnäst och ändra berättelsens riktning gör att man ivrigt läser vidare.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *