Kategoriarkiv: Film&serier

Mina bästa julfilmer

Låt mig gissa, du är en person som i vanliga fall tycker om kritikerrosade filmer, visuella mästerverk och rynkar på näsan över filmer som har mindre än 7 i betyg på IMDB. Det tar cirka en timme att hitta en film på Netflix som man a) inte redan sett b) ens kan tänka sig att se.

MEN så kommer december månad och pepparkaksfrossandet är ett faktum. Vad händer då? Man förvandlas till en gråtmild nostalgiker som bannemej ska komma i julstämning trots att man sedan länge slutat tro på tomten. Man deltar i korståget som hånar nutidens julvärdar och muttrar att Arne Weise minnsann var genuin.

En sådan person är jag.

Som barn växte man upp med Ensam hemma och drömde om att få hoppa i sängen med skorna på, samt fylla en shoppingvagn med godsaker. Man beundrade den snötäckta amerikanska småstaden med en översvallande julbelysning som skulle kunna få Barsebäck att implodera. Jag sögs in en Bermudatriangel av julstämning. Det är den känslan jag alltid försökt återskapa och då inte minst med filmer med ett tydligt jultema. Det behöver inte vara rakt igenom myspys, utan kan innehålla bitterljuvhet och drama. Dock måste julelementen finnas där!

Här kommer en lista med mina bästa julfilmer.

The Holiday

Faktiskt mycket bättre än Love Actually.  Det som gör grejen är den där sjukt mysiga stugan som Cameron Diaz bor i. Hade gärna velat åka dit och sitta framför brasan. Efter en snabb googling  ser jag att den inte existerar på riktigt, Rosehill Cottage. Det kunde man väl räkna ut, illusionen om att  Jude Law ska braka in hos valfri singelbrud är inte heller vattentät.

För den intresserade är här lite kuriosa.

Bad Santa

Dekadent men ändå en riktig julfilm. Lämplig för en person som firar jul med viss reservation, den liksom skär igenom allt gulligull med sin dråplighet.

Borta bäst, hemma värst

Filmen har förvisso en femma på IMDB, men strunt samma. Det är puttrigt, knäppt och underhållande. Passar bra när man bara pöser runt i mellandagarna. Vince Vaughn och Reese W – yey! Som lite kuriosa är det sagt att de inte alls var vänner under inspelningen.

Office Christmas party

Till skillnad från den andra komikerduon funkar Jennifer Aniston och Jason Bateman tydligen som handen i handsken. Tidigare har de gjort Horrible Bosses tillsammans och här levererar de något liknande fast med tema julfest. Också ett mellandagsmåste. Vad säger ni om taglinen: Party like your job depends on it.

A nightmare before Christmas

Så fint om att vilja växa och bitterljuvt, samt stämningsfullt. Är dessutom väldigt förtjust i stop-motion.

Just because I cannot see it, doesn’t mean I can’t believe it

 

Och som bonus bjuder jag på en härlig lista som Moviezine skrapat ihop om filmen Ensam hemma. <3

Tema film: visuell perfektion

Det var igår som jag såg Angel-A av Luc Besson som jag bestämde mig för att sno ihop ett tema med visuellt vackra filmer. Nog för att jag gillar ett riktigt tight manus, men det finns filmer som har det där lilla extra som är balsam för näthinnan.

Angel-A

Denna pärla kom jag över igår och visst är det alltid trevligt att se scener från Paris. Den är dessutom i svartvit vilket bidrar en del till dess arty-fartykaraktär MEN trots allt är den mer än så. Den spelades in en tidig söndagmorgon vilket gör att gatorna nästan är folktomma och man förtrollas av boulevarder, broar och kanalturer. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna är också upphöjt av miljöerna och estetiken, som här på bilden. Som en renässanstavla!

The Shining

The Shining är fullsmockad med symbolism och närmast psykedeliska inslag, så som de kända scenerna när lille Danny kör runt i hotellkorridorerna. Konceptet  har kopierats och parodierats om och om igen. Det kommer aldrig suddas bort från näthinnan. Filmen leker lite med ens perception. Man vet aldrig riktigt vad som är sant och inte. Galenskaperna tornar upp sig. Det är också smart att repetera scenen där Danny cyklar runt och runt. Vad ska komma härnäst? Mystiken är på topp – ondskan väntar runt hörnet.

Den tunna röda linjen

Jag minns så väl första gången jag såg den här filmen. Det var en sen vardagkväll i gymnasiet. För mig som på sin höjd sett några blockbusters och lite mysiga svenskproducerade komedier var detta en uppenbarelse. Är det så här film kan vara? Den där voice-overn som ackompanjerade de vackra kamerasvepningarna kändes heller inte sådär trött som den kan göra nuförtiden. Det gav snarare en filosofisk känsla och en ökad närvaro. Att man verkligen vandrar runt i det där högra gräset som delar på sig. Naturen skönhet porträtteras i kontrast mot människans grymhet. Signerat giganten Terrence Malick.

Amélie

Jag fullkomligen charmas av det snabba tempot, hastiga  klippen och de härliga Parismiljöerna. Färgerna är mustiga och rika. Kameran zoomar in på precis rätt ställen och visar på mimik och ögonkast. Inte en pryl eller pinal lämnas åt slumpen. Det innehåller också en del stop-motion teknik och andra varierande stilgrepp, så som färgsymbolik.

Leviathan

Denna filmen blev extremt hyllad när den kom men samtidigt verkar den lite som en doldis i sammanhanget. Jag har inte hört många prata om Leviathan i alla fall. Filmen utspelas i ett kargt ryskt snötäckt landskap där inte många bor. Den porträtterar det svårmod som finns på en plats där inte mycket finns att tillgå. Dialogen är minimalistisk men fotot tar stor plats. Väldigt vackert och stilistiskt. Naturen är rå och människorna är bara statister, typ så känns det. Hade tänkt ha med Revenant på denna listan, men det blir liksom lite överflödigt när jag redan beskrivit Leviathan. Så till alla er som gillade Revenant, ni bör se denna också. Dessutom har jag redan skrivit om Leos Oscarsfilm.

Höstens primetime – jag tipsar om film & serier

Primetime-TV vet ju alla vad det är. Det är när familjen samlas framför burken klockan 20.00 på lördagar med godis i överflöd. På 90-talet innebar det Sikta mot stjärnorna eller Fångarna på fortet. Men med streamingens intåg kan man ha sin egen primetime lite när man vill. Här har jag samlat tips om vad jag har sett på senaste tiden, både film & serier.

Mindhunter

Ja, det här gillas! En slags True Crime-serie producerad av självaste David Fincher OCH Charlize Theron. Jag gillar sättet att berätta en historia i makligt tempo, baserat på mycket dialog mellan karaktärerna, inslag av retro samt riktigt bra musik. Kameran filmar ofta på avstånd, vi är där och vi är med men som avlägsna betraktare. Det gör all man ständigt vill ha mer och undrar vad som är nästa drag.

Historien utspelar sig på 70-talet. Vad som var en riktig aha-upplevelse för mig är att det faktiskt inte fanns ett uttryck för seriemördare runt denna tiden. Man hade helt enkelt inte studerat seriemördares beteende tillräckligt, utan trodde att varje mord och våldsakt berodde på en impulsiv person som i grunden var ond. Mycket enkelspårigt. Det råder FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench bot på. De reser runt i USA och intervjuar kända mördare, så som Ed Kemper. Allt för att vägleda dem i framtida utredningar. Agenterna blir ofta motarbetade i sitt arbete och ibland kan de gå över gränsen. Cameron Britton som spelar Kemper är riktigt bra, kuslig och barnslig på samma gång.

Inslaget med Holdens flickvän tar också rätt stor plats och jag har ibland undrat varför. Det kan vara för att visa vilken progressiv tid detta var, där man omdefinierade vissa kända dogmer. Krimonologi hämtade inslag av sociologi snarare än bara psykologi. Flickvännen pluggar på universitetet och kommer med många nya tankar. Hon kan också vara med för att belysa Holdens kalla känsloliv och hur han utvecklas i serien.

Mindhunter är summasummarum en vaken kommentar på dåtidens samhälle och ett spännande drama. Finns på Netflix!

The Passengers

Det är flera som klagat över att Passengers är en banal kärlekshistoria och en film som skildrar en egotrippad snubbe på ett rymdskepp som väcker sin tilltänkta drömkvinna från sin kapselsömn. De reser nämligen genom rymden med syftet att  kolonialisera en annan planet. Resan tar så lång tid att de måste sövas ner för att inte åldras. Jim vaknar av misstag och måste efter ett år få ett slut på sin ensamhet. Han väcker därför Aurora till liv. Jag uppskattar kanske inte just hans handling i sig, men tycker scenariot är intressant,  kryddat med ett underhållande munhuggeri mellan de två. Även bartendern och ai-roboten Arthur är charmig. Scenografin i The Passengers är väldigt smakfull, allt från inredning till skeppet i stort. Den är spännande dessutom, hur ska de klara sig ensamma ute i rymden?  Jag tycker att budskapet går fram – att livet blir vad man gör det till.

Darkland

Dansk film är i en helt annan liga än svensk, det har jag alltid sagt. Här får vi ett mörkt, våldsamt och intensivt actiondrama som handlar om kirurgen Zaid som förändras efter att hans bror mördats i förorten. Platsen är Köpenhamn. Samma kväll brodern mördas, uppsöker han Zaid som sitter på en fin middag med sina vänner. Zaid förvisar honom från lägenheten. Att han senare misshandlas till döds, gör att Zaid drabbas av skuldkänslor. Trots att hans fru är höggravid tar han upp kampen med antagonisterna och är besatt av att hämnas sin bror. Det intressanta med filmen är transformationen som huvudkaraktären går igenom. Zaid börjar boxas med gamla vänner och ser till att bli stark och biffig. Allt eftersom tiden går ökar hans hämndbegär och jakten intensifieras. Detta är en film som tar en med på en resa, med både inslag av action och relationsproblem.

Darkland fick mig att fundera och man inser hur sårbar varje person är, trots yrke eller ställning. Samtidigt visar filmen att samhället reflekterar oss och att vi inte kan skärma av oss hur mycket vi än vill.

Det var lite av senaste tidens skörd. Just nu ser jag inte på någon speciell serie. Är väldigt sugen på att se denna franska film Mäklaren från Paris, samt Mordet på Orientexpressen. Även Malin Persson Giolitos bok Störst av allt kommer som Netflixserie snart. Ser verkligen framemot detta!

Tema film: fransk film

Tidigare har jag skrivit om spanska filmer och nu tyckte jag att det var dags för fransk film. Från kastanjetter till baguetter!  Jag kommer inte skriva om allas uppenbara darling Amélie, även om den är relativt självskriven som favorit. Vad tycker jag är signifikativt för fransk film? Ofta tycker jag att den utforskar olika relationer. Fransmännen är giganter i den europeiska filmindustrin och de värnar om kulturarvet genom att lagstifta hur många inhemska filmer som måste visas på fransk TV.

Rust and Bone – De Rouille et d’os

Marillon Cottilard. En gigant i Hollywood med rätta. Hon är så himla bra i Rust and Bone! Detta är nog en av hennes mer anonyma roller, som spelas på modersmålet. Cotillard är Stephanie, en delfinskötare som mister båda benen i en olycka.  När hon träffar Ali börjar hon så småningom få upp hoppet, men vill helst inte inleda ett förhållande. Hon är noga med att inte bli utmålad som ett offer. De är två stolta personligheter, som båda mött på svårigheter. De är väldigt noga med att visa att de inte behöver någon. Filmen handlar mycket om att överkomma hinder, fysiska så väl som psykiska. Rust and Bone är väldigt tung men också hoppfull på samma gång. Om ni gillar romantik men utan de där självklara klichéerna är detta en film att se!

Blå är den varmaste färgen – La Vie d’Adèle

En franskt Fucking Åmål med ett väldigt fint samspel mellan skådespelarna. Dynamiken mellan försiktiga Adéle och tjejen med det blå håret, den framfusiga Emma, är intressant. Det är en film om att växa upp. Att förändras och växa gör ont och det märks tydligt på Adéle hur hon längtar efter att bryta sig loss. Den första kärleken påverkar en mer än man tror. Kameran gör halva jobbet – den går nära inpå och vi tillåts vara med. Dessutom är det mycket man kan läsa mellan raderna, genom minspel och olika subtila situationer. Filmen är på något sätt imperfekt perfekt.

Det stora blå – Le grand bleu

Det stora blå är förmodligen sponsrad av National Geographic. Fotot är otroligt vackert med undervattensbilder, vackra slingrande vägar längs franska rivieran, ackompanjerat av stämningsfull filmmusik. Jag kan inte påstå att intrigen är tillspetsad, men paketeringen är väldigt genomtänkt. Den glättige Enzo som spelas av Jean Reno är ett skönt inslag. Någon som sett Léon? Då vet ni vem jag snackar om. Hans rival är  allvarsamma Jaques Mayol som spelas av bildsköne Jean Marc Barr. De båda tävlar med varandra på alla plan, men allra mest vill Jaques slå nya rekord inom djuphavsdykning. Något som inte är helt oproblematiskt. Filmen handlar om en passion som är större än allt annat. I detta fallet är det Jaques kärlek för havet och dykningen.

Nu inser jag att även det även blev ett färgtema i bloggen, nämligen blått. Kanske var det mitt undermedvetna som talade – Allez les bleues liksom!

Därför är serien Stranger Things så bra!

Nostalgi

Stranger Things är en serie för alla nostalgiker. Har du sett E.T, The Goonies eller Stand by me? Då kommer du att älska Stranger Things. Flera gånger satt jag och sa JA! – det är ju PRECIS som i den och den scenen. Stranger Things består av  tweenies som åker runt på BMX-cyklar, märkliga husdjur, taskiga storasyskon, irriterande småsyskon och platoniska romanser. Det är analoga telefoner, blommiga tapeter, dunvästar och truckerkepsar. Alla klassiska element är med. Det enda som fattas, är den klassiska scenen när en kille cyklar runt i ett sömnigt amerikanskt villaområde och kastar morgontidningar på garageuppfarter. Serien är förvisso genusuppdaterad, med karaktären Max, säkerligen med inspiration från Hermoine Granger.

 Stephen King-viben

Stephen King-inspirerade miljöer och kusliga, abstrakta hot som man inte kan ta på är vanliga inslag i serien, även om det inte är han som är manusförfattare. Det är typiskt King att binda ihop utomjordiska fenomen med naturens krafter, såsom de ondskefulla rötter som växer under staden. Han verkar ha en väldigt stor respekt för olika naturfenomen. Ett klassiskt King-drag är att visa på mänsklighetens litenhet när onda krafter tar över och de instinkter som väcks hos oss. Att det ingår en död katt i serien vet jag inte om det är en koppling till hans skrivande. Med tanke på Jurkyrkogården, alltså.

Relationerna

Den klassiskt hårdbarkade polisen Jim Hopper får känna på hur det är att ha en tonåring i hemmet, nämligen tjejen Eleven. Han förlorade sin egen dotter och har därför inga egna barn. Eleven är uppvuxen utan riktiga föräldrar och har fått vara en försökskanin på ett labb. Hopper skyddar Eleven mot världen utanför och medan tiden går blir han mer och mer fäst vid henne. De klassiska barn och förälder-bråken får en ny dimension, eftersom hon kan förflytta objekt. Ju längre tiden går, desto mer börjar Eleven känna sig isolerad hemma hos Hopper.

Bob är den hopplöst klassiska tv-toffeln som gör allt för singelmamman Joyce och hennes två barn. Och ska Dustin någonsin lyckas få en tjej?

Och…

Introt i  Stranger Things – 80-talskitschigt i neon med smäktande synthslingor, liknande det som gjorde Drive så bra.

Winona Ryder is back! Verkligen kul att hon får ta så stor plats i serien. Winona var riktigt stor på 90-talet men har sedan mest varit en slags avdankad skandalkändis som gjorde karriär som snattare. Här spelar hon mamman som har koll på läget.

Dustin – min favoritkaraktär. Han är alltid den som måste övertyga alla andra att något ska göras. En evig opportunist med ett stort leende och stort hår.

Och för er som tvivlar har IMDB en alldeles utmärkt video som visar detta!

Ps. Var det någon som såg kopplingen mellan Dart och Sloth?

Tre decennier och tre filmer: min analys

Tidlösa klassiker är en sak, men vilka filmer var typiska för sin tid? Jag har försökt mig på att analysera tre filmer från -90, -00 och 10-talet. 

Scream

Teenkulturen slog igenom på allvar runt mitten av 90-talet och Britney Spears skulle strax bli en av de största . Vi hade nyligen stiftat bekantskap med Clueless och alla hade posters med Nick Carter på väggarna. Klädmodet var typiskt sent 90-tal med skateinfluenser (trähalsband!), korta kjolar och stickade tröjor. Den kommersiella världen gjorde allt för att framhäva den nya tonårshjältinnan. Winona Ryder, Alicia Silverstone och Claire Danes var tidstypiska stjärnor.

En annan vinkel är att det var i mitten av 90-talet som vi började fira Halloween på allvar, som hittills bara varit en amerikansk högtid. Folk började så smått gå all in med pumpor och spindelnät. Kan det vara så att Scream-mördaren är filmbranschens mest horribla produktplacering genom tiderna?

Även i Scream spelas huvudrollen av en kvinnlig 90-talsstjärna, Neve Campbell. Hon och hennes vänner förföljs av en ondskefull mördare i deras hemstad.

Korsbefruktningen mellan klassiska 90-talsfenomen var total när populära Friends-skådisen Courtney Cox, spelade den enerverande journalisten Gail Weathers och fick ihop det med polisen spelad av  David Arquette.

Scream lånade gamla referenser från 80-talets klassiska splatterfilmer och repliken We all get a little mad sometimes (Psycho). För mig blev det inkörsporten till bättre och mer klassiska skräckfilmer och nu räknar jag inte Scream till en av mina favoriter. Den är mer som enkel poplåt, en påminnelse om en plats i tiden men inget betydelsefullt i det stora hela.

Har ni tänkt på att nästan ingen av skådespelarna i Scream har en framstående karriär idag?

Into the wild

/Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Now, after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously/

Christopher McCandless lämnar sin familj och sin småborgerliga tillvaro bakom sig och drar ut i vildmarken för att bli fri från civilisationens bojor. Han lever ett sorglöst liv och tar dagen som den kommer, oavsett om det är vinter eller sommar. På sin väg träffar han många människor som kommer att forma honom. Fotografiet är vackert, skådespeleriet är bra och Eddie Vedders soundtrack är magnifikt. Vägen ska leda ända till Alaska.

Backpackerkulturen levde och frodades när det begav sig för alla idealistiska och individualistiska 80-talister för ca. tio år sedan.  Året var 2007. De flesta var runt 25 och hade kanske precis börjat eller avslutat sina studier. Det fanns en vilja att hitta sig själv. I tillägg blev Into the wild ett uppsving för miljörörelsen och människans mål att leva i harmoni med naturen. Miljöfilmen An Inconvenient truth utkom året innan.

Into the wild gick hand i hand med skogsromantiken.  Alla ville dra på sig en flanellskjorta och lyssna på antingen Bon Iver eller Fleet Foxes. I stället för att besöka London spred man bilder från skogsutflykter och vandringsäventyr på sociala medier. Att sitta med en termos blev lika hippt som att sitta med en drink i handen. Fjällräven blev grejen.

Hunger Games 

Hunger Games gjorde fantasy till en blockbuster-hit år 2012. Fantasyläsande tonåringar som älskade Harry Potter och Twilight fann sitt lystmäte. Katniss Everdeen var en ny typ av kvinnlig superhjälte och beredde väg för flera andra senare filmer, inte minst Wonder Woman och nya filmatiseringar om Tomb Raider. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander hade haft det svårare att finna en naturlig plats utan den lätttilgängliga Jennier Lawrence.

I mitt tycke lyckades man bättre med Katniss än Lara Croft, för att hon lyckades tilltala både en ung publik och var samtidigt attraktiv för de äldre.

Skaparna av Hunger Games lyckades leverera en fräsch blandning av både fantasy och mörk sci-fi. Den sociala kommentaren är tydlig och tilltalar generationen som vuxit upp med Idol och annan reality-tv och de tuffa regler dessa bygger på. Man kan också analysera filmen på ett politiskt plan, eftersom samhället i Hunger Games är totalitärt och bygger på fascistiska ideal. Hunger Games är både välskriven och populär hos de stora massorna.

Bäst just nu: Melodrama och ett filmtips

Lorde  – Melodrama

Jag fastnade för Lorde  efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.

Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller  till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.

Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter  och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har  samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.

Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.

Bästa låt på Melodrama: Perfect Places

/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/

För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:

/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/

Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!

Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.

The Boy

The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill  fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.

Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta  att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.

Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.

Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.

Tema film: minnesvärda karaktärer

Filmdags! Idag har jag knåpat ihop ett filmtema utifrån devisen ”den onde, den gode och den fule”. Utifrån dess kategorier listar jag några karaktärer i olika filmer som är minnesvärda på ett eller annat sätt.

Den onde

Jigsaw i Saw. Den här killen har haft en dålig dag, eller snarare ett dåligt liv som han tar ut på andra. Tycker bara han är utstuderat elak. Och extremt kreativ i att plåga sina medmänniskor. Kämslan av att han är extremt hal gör också att man verkligen räds honom. Man vet aldrig vad Jigsaw har för planer för dagen.

Rebecca de Mornay i Handen som gungar vaggan satte tidigt skräck i mig. Det är något över hennes perfekta ansikte och medvetetet elaka beteende. Hon är som en dödlig istapp som släpper takskägget. Det faktum att hon är barnvakt och släpps lös i en vanlig, amerikansk helyllefamilj skapar en spännande kontrast,

Norman Bates i Psycho. Den sista scenen ger mig fortfarande gåshud, blicken fäst  i kameran som är extremt självgod och målmedveten. Man bara vet att denne person inte bör släppas ut på gatorna igen. Jag gillar verkligen Anthony Perkins skådespelarinsats. Han har något av en ”guy next door” look vid första anblick men i blicken avslöjas hans morbida tankar.

Den gode

Forrest Gump måste vara en av de allra snällaste karaktärerna. Det är nog därför det går så bra för honom. Han snubblar runt i livet och lyckas alltid gå av på rätt busshållplats (analogi). Forrest har aldrig ett elakt ord till övers för någon och gör allt för sin Jennie. Frågan är om Tom Hanks är så sympatisk för att han spelade Forrest Gump eller spelade Forrest Gump för att han är sympatisk.

Leo i Titanic. Hur snäll var inte han som lät Rose ligga själv på den flytande träbrädan fast han hade fått plats där?

Katniss Everdeen i Hunger Games, en klassisk hjältinna. Hon växer upp i en fattig och utsatt del av världen och erbjuder osjälviskt sig att ta sin systers plats i Hungerspelen. Hon är väldigt beslutsam, har massiva överlevnadsinstinkter, och kan hantera olika vapen. En given vinnare i en Robinson-tävling, borde man tycka. Fast hon är alltid på de svagas sida.

Den fule

Pumba i Lejonkungen måste väl ända vara en av mina favoritroller i en film, all time high, Även om han är tecknad. Han är ju känd för att vara ett ganska fult hängbuksvin men i min värld är han världens charmigaste.

The Goonies monster Sloth. Sminkörerna måste fått fria händer och löpt amok inne i sminkrummet, för att skapa denna styggelse. Det finns inte en enda tillstymmelse till symmetri i hans ansikte. Att använda tandtråd måste dock vara ett lätt jobb för stackars Sloth. Antalet tänder är minimalt. För övrigt en en världens bästa barnfilmer.

Charlize Theron i Monster. Totalt makeover fast på helt fel håll. Charlize vaknade på fel sida och bestämde sig för att göra film och förvandlas till Aileen Wuornos. Detta borde vara resultatet av 350 timmar i solen, hamburgare till frukost, lunch och middag och ett tjog med livssorger och leda som drar mungiporna mot golvet. Och en ögonbrynsblekning? Dock fick hon mycket beröm för sin rolltolkning, med all rätt.

Just nu!

Läser just nu: Inget! Men har en beställning liggandes som skall hämtas pronto! Störst av allt av Malin Persson Giolito (visste ni förresten att hon är Leif GW:s dotter??) och Flickorna av Emma Cline. Den senare verkar väldigt hypad men jag blev nyfiken på den. Frågan är vilken av dessa man ska börja med.

Bäst just nu: Inget som är sådär jättesensationellt. Väntar på semestern som börjar om en vecka. Cykla så mycket man kan, för att det är världens bästa grej. Melon, för att det är så fräscht och läskande. Och att laga mat hemma! Har blivit en hel del, thaigryta, halloumisallad, tacowraps och kycklingsallad med avocado. Och havregrynsgröt som man kan toppa med blåbär, strössla linfrö över och flytande honung.

20170717_112958

Ser på just nu: Det har blivit en hel del dokumentärer på SVT Play. Måste tipsa om En politiker blir till om en ung tjej som jobbar för Sverigedemokraterna. Det går från stora ambitioner till att bli utkastad med fostervattnet efter några turer med SDU. Finast är nästan porträttet av familjen hon kommer från. Var har de hittat hennes engelska pappa? Han är riktigt skön och en motvikt till hetsen i familjehemmet att rösta rätt och komma in riksdagen.

Ni måste, måste även följa följetongen med OJ Simpson, från hans uppgång till fall. Historien är inte bara att ingående porträtt av honom utan också en samtidsskildring som går från 80-tal till 90-tal.  Det är 80-tal och yuppie-era. Det är 90-tal och raskravaller i LA. Juice, som han kallas, är en sportpersonlighet och  entreprenör samt bakom kulisserna – en hustrumisshandlare.

I filmväg kan jag verkligen rekommendera Life. Ni vet den där mardrömmen när monstret aldrig går att döda? Filmen har fått sig en känga för att den försöker återanvända Alien och Gravity för mycket men det är absolut inget som stör mig. Jag brukar annars var väldigt känslig för kreatörer som lånar alltför fritt. Men samtidigt går det ju inte att komma ifrån att alla kopierar gamla verk. Mycket av det vi ser idag är ju uppbyggda likt klassiska grekiska dramer eller bibliska intriger. Tror egentligen mitt problem ligger i att när något hyllas gränslöst så känns det något historielöst när man inte ens tänker på förlagan.

Anyways, så handlar Life om att att något överoptimistiskt team hittar en främmande organism som de prövar att förädla ombord på rymdskeppet. Organismen vaknar till liv och visar tecken på aggression som snabbt som övergår i en slakt på besättningen. Det är helt omöjligt att ta kol på monstret och chanserna verkar minimala. Det är den krypande känslan att varelsen befinner sig överallt och är helt ostoppbar som är filmens underhållningsvärde. Riktigt visuellt snygg är den och även med några tänkvärda inpassningar så som hur vi ska förhålla oss till nytt liv. Varför är människan alltid i tron om att rymdorganismer är vänligt sinnade? Vi är själva rovdjur och vår överlevnad går ju också ut på att förinta det som hotar oss. Människan har en stor tilltro till sitt eget intellekt men det finns andra krafter som styr inom oss.

Om inte annat så se det för att det är en svensk regissör och svensk skådespelare – Rebecca Fergusson.

Lysssnar på just nu: Spotify säger: By the way – Red hot chili peppers, Bob Marley – Best of, Sabina Ddumba, Tove Lo.

Loppis, ny musik och ett filmtips!

I söndags sålde jag på loppis på Drottningtorget. Det var riktigt kul.  Miljön är dessutom trevlig med inramningen av restauranger och glasställen, samt den gula och välkomnande Boulebaren-byggnaden.

20170702_120845

Ett stalltips är att vara väldigt uppmärksam i början den första timmen eftersom de riktigt rutinerade och slipade köparna kommer då. De drar sig inte för at pruta vilt och ta i dina grejer innan du knappt lagt allt på plats. Jag kom med mina kläder i en stor Samsonite-väska och den fick jag ett bud på ca. en sekund efter att jag gått in på torget. Naturligtvis sålde jag den inte. Efter två timmar började krutröken lägga sig och då kommer de mer avslappnade söndagsshopparna som resonerar lugnt och verkar godta priserna på det som säljs. De som utmärkte sig var även snubbarna och gubbarna på jakt efter cd-skivor och dvd-fynd. Jag hade egentligen inte enormt mycket att sälja, men flera som stod runt omkring en hade högar efter högar men höll ändå envist på sina satta priser. Inte helt smart, kan jag tycka. Orka komma hem med allt igen.

Det var lite stressande att vaka över sina kära ägodelar men samtidigt var det roligt att möta folk i olika åldrar, med alla sköna kommentarer det innebar. En kvinna tyckte jag var ”för mager” och var besviken att hon inte kunde köpa mina kläder. En annan man skojade om falsk marknadsföring när han bad om priset på en cd-skiva. Vad de köpte avslöjade också en del av tyckte och smak, alltid intressant.

Timpengen efter att ha stått på loppis i ca. fem timmar var helt OK och med tanke på att jag skulle gjort mig av med de flesta sakerna ändå, måste jag säga att detta var mödan värt!

I veckan har jag lyssnat intensivt på Imagine Dragons nya skiva Evolve. Precis som de förra skivorna tycker jag att de innehåller många starka låtar och det gör att man lyssnar sig igenom hela med glädje. Bäst är: I’ll Make It Up to You. De har fler hip-hop-influenser på denna skivan och det tillför lite extra krydda. Dock skulle jag inte längre säga att det är ett indie-band, detta är arenarock som Coldplay. Utifrån det kriteriet skulle jag säga att Imagine Dragons är de bästa i sitt slag! Perfekt power-pop/rock på väg till jobbet eller gymmet.

Slutligen – ett filmtips! Gillar du Alfred Hitchcock och underfundiga thrillers?  Se The Gift! Jason Bateman är med, en klassisk komediskådespelare, ofta sedd tillsammans med Jennifer Aniston. Han spelar Simon, snubben som har allt – huset, frun och ett välbetalt jobb. En gammal klasskompis från skoltiden dyker upp och försöker bli vän med paret. Frun tycker att den gamla klasskompisen är helt OK, men Simon vill helst bara att han ska låta dem vara. Simon kallar honom ”Gordo the weirdo”. Man börjar få en kuslig känsla av att Gordo vill säga dem något, men man vet inte vad. Han dyker till och med upp oannonserad för att umgås med frun när Simon inte är där. Vi får veta att Simon var lite av ett asshole under skoltiden och det blir mer och mer tydligt att Gordo har andra avsikter….

Jag gillade filmen eftersom den hela tiden vänder upp och ner på konceptet vem som är ond eller god. Det förflutna kan komma ikapp oss på det mest oväntade sätt. För att återkoppla till Hitchcock så var hans klassiska stil att inte visa synligt våld, men att hela tiden dra ut på scener och bygga upp en läskig, krypande stämning. Det är det som gör filmen så himla bra. Man sitter hela tiden på nålar. Gordo är lite av en klassisk stalker och man tänker osökt på den gamla filmen One hour photo med Robin Williams. Joel Edgerton som spelar Gordo har den där lite passivt-agressiva och besatta blicken och han gör det väldigt bra. Även Rebecca Hall är bra som Simons godhjärtade fru.