Kategoriarkiv: Film&serier

Två filmer som ryckte mig ur vinterdvalan

Dunkirk

Dunkirk måste vara en av de bästa filmerna jag sett hittills i år. Den är visuellt magisk och stämningen är krypande och olycksbådande. Det är mycket tack vare soundtracket. Man förstår den press och frustration som de engelska soldaterna som väntar på Frankrikes stränder känner. De vill inget hellre än att komma hem  – över vattnet. Samtidigt surrar tyska bombplan över deras huvuden som flugor.

Dunkirk skulle bara kunna vara en film om andra världskriget. De har man sett många av. Men i stället är det en hyllning till piloten och innehåller så mycket flygromantik, så att till och med jag, som inte bryr mig så mycket om motorer, blir biten.

Dunkirk  är extra kul för mig att se, då jag faktiskt varit på denna strand. Den är väldigt långgrund! Längs vägen dit fanns det maskinsgevärsfästen infogade i skyddsvallarna. Det är trots allt bara ca. 70 år sedan.

Känslan i filmen förstärks av karaktärerna som är små inför de stora och skrämmande situationerna. Människor som vill rädda liv, ombord på små båtar. Soldater som är instängda i en båt. Generalen som står längst ut på piren.

En storslagen litenhet i detta mästerverk.

The Killing of a sacred deer

Denna är filmen är flummig men en riktig skattkista att ösa ur för den som gillar att utforska teman och vrida och vända på olika sammanhang. Den bär på spår av grekisk tragedi och dysfunktionella familjeförhållanden. Jag kan tycka att man ibland är lite väl långsökt i sin iver att få fram ett budskap.

Filmen får mig fortfarande att undra – vad är sant och vad är sci-fi?

En kirurg formar en relation med en ung kille vars pappa dött under en hjärtoperation. Martin, som han heter,  är övertygad om att hans pappa dött på grund av kirurgens vårdslöshet och vill nu hämnas på honom. Han säger att hela familjen kommer att dö om inte han offrar en av dem självmant.

Ett ganska udda grepp helt enkelt.

Hämndfilmer är ett återkommande tema men detta är inget actionfylld film utan en långsam, psykologisk thriller där man hela tiden undrar vem som är mest vansinnig. Här har vi en familj som uppenbarligen har kommunikationsproblem. Barnen i familjen gestaltas väl  – hur kuvade de är av sina tillknäppta föräldrar. Deras oskyldiga manér och samtidigt lite oförutsägbara natur blir som en extra krydda i det sociala spelet.

Barry Keoghan spelar Martin riktigt bra. Dessutom är Colin Farrell med i filmen, som pappa kirurg, och han är så skäggprydd att jag först inte kände igen honom.

Och – kan vi prata om Nicole Kidman? Kidman  lyckas på något sätt skapa en liknande roll som den i Eyes Wide Shut  – den undergivna, svala, hustrun. Här gör hon en liknande tolkning utan för den sakens skull kännas blasé. Hon måste ha jublat när hon såg manus.

Killing of a sacred deer är ganska tung men jag gillar ändå att den får en att fundera, långt efter den är slut!

Skimret som får en att undra: recension av Annihilation

Gillade du Alien eller Natalie Portman i Black Swan? Tyckte du Arrival var en visuell fest med mer mystik än splatter-scener? Ta då en titt på Annihilation, som just nu finns på Netflix. Natalie Portman spelar cancerforskaren Lena och vårt svenska under Tuva Novotny är med i en av birollerna. Tillsammans ger de sig ut på en expedition för att lista ut varför en del av USA täckts av ett märkligt skimmer, där allting i dess väg förolyckas. Området tycks sprida sig och hotar hela den amerikanska befolkningen. Ett annat manskap hade tidigare gett sig iväg med samma uppdrag och ingen av de kom tillbaka levande. Bara Lenas pojkvän. En sen kväll sitter han i köket, med grav organsvikt. Lena bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom.

Fyra kvinnor ger sig alltså i väg, en av dem en psykolog som har en fanatisk övertygelse om att komma närmre sanningen.  När de kommer innanför området, märker gruppen att de tappar tidsuppfattningen samt att de förlorat kontakt med omvärlden. Deras mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning har slagits ut. Målet är att ta sig längre in i terrängen och hitta källan  – ett fyrhus –  vilket är skimrets epicentrum.

Jag vet inte varför men jag sitter som på nålar direkt efter att gänget har gått in i det mystiska området. Det beror troligtvis på fotot. För samtidigt som naturen är vacker så vilar ofta kameran en bit bort.  Det gör att det ser ut som att gruppen ständigt är iakttagna och att de är utlämnade till den grymma naturen. Tempot är lågt och dialogen får mycket utrymme. Det är alltså inte en actionfylld film utan en tät sci-fi thriller. Några gånger bjuds det på bitande action, det finns till exempel ett ganska aggressivt djurliv i området. Lugnet före stormen är utdraget. Det finns bland annat en scen med en björn som är väldigt obehaglig. Det är som man tagit björnscenen i The Revenant och skruvat den ett par varv till.

När man ser Annihilation så är det som att ta del av en avancerad gissningslek. För man måste hela tiden lägga pussel. Vi får veta vad som hänt männen som vistats här innan, men inte hur och varför. Bit för bit vecklas en ohygglig historia upp, som på ett sätt känns logisk men också ren sci-fi. Det finns en del luckor. Bland annat undrar jag varför kvinnorna inte är utrustade med skyddsmasker eller liknande. De går faktiskt in i ett område som ser ut att ha en ganska ogästvänlig miljö.

Det finns delar av intrigen som känns lite mer långsam, till exempel hade jag önskat lite mer underbygga karaktärer, men det är framförallt den sista kvarten som trollbinder mig. Delar av detta känns innovativt och kommer kanske bli en klassisk nyckelscen. Utan att avslöja för mycket gestaltas en varelse i något som mycket väl påminner om modern dans. Snyggt är det!

Annihilation lyckas balansera mellan det existentiella och det äventyrliga och slutet har tolkats i det det oändliga. Jag gillar att filmen är så pass konceptuell att man hela tiden kan omtolka den och hitta nya vinklar. Dessutom är den visuellt vacker.

Pennywise slår till igen – mina tankar om filmen IT

photosource.

Det är bara att kapitulera för  Bill Skarsgårds gestaltning av den elaka clownen Pennywise som bor i kloakerna. Jag kunde inte låta bli att gå in på Youtube för att se jämförelser mellan hans skådespelarinsats och den ursprungliga filmen med Tim Curry.

IT skapades av författaren Stephen King och har blivit en modern klassiker. Den utspelas i orten Derry där ett gäng utstötta ungdomar inser att en mördarclown terroriserar staden. De har gjorts två filmer, en från 80-talet och en från 2017.

Originalclownen ser ut som en riktig clown medan den nya Pennywise är mycket mer stiliserad med en dräkt som ser ut som något från ett barockt 1800-tal med stora puffärmar. Helt enkelt som en gammal konsertpianist som hamnat på gatan. Han är också mer  opolerad på grund av den krackelerande vita ansiktsfärgen och det oborstade håret som ser ut som gammalt, spunnet socker.

Det som gör den nya Pennywise enligt mig så mycket läskigare är hans ögon (intensivt stirriga trots leendet) och hans skratt som är som ett slags slugt gnägg, ett olycksbådande fnissande som han använder för att få lille Georgie på sin sida. Bill Skarsgård castades på grund av att man tyckte att han såg både barnsligt söt och underlig ut på samma gång. Och det kan väl stämma. Tim Currys clown var lite mer av en enerverande lustigkurre som drev med barnen.

Så här sa regissören om Skarsgård när han såg honom på inspelningsplatsen  ”…the day that he showed up on the stage, they f*cking freaked out. Bill is like, seven-foot high, and I can’t describe how scary he looks in person. He’s a wiry man, crouching, making sounds, snotting, drooling, speaking in Swedish sometimes. Terrifying.

Haha.

Jag tyckte den nya IT var riktigt bra och allra bäst är öppningsscenen när Georgie går ut för att leka med sin pappersbåt och den åker ner i rännstenen, där den fångas upp av Pennywise. Det känns som varje liten detalj är genomtänkt, bland annat hur en liten sträng av saliv har runnit och fastnat på clownens haka. Allt för att visa hur han intensivt försöker undertrycka sin ondska och hat mot barn. I stället försöker han invagga Georgie i en falsk trygghet genom att prata om de underbara dofterna på cirkus och ballonger som spricker pop pop pop. Genialiskt! Vet inte om man jobbat med symbolism här med ballonger jfr. illusioner. Drömmar som går i kras. Glädjedödare etc.

Det finns så mycket att prata om i filmen och man vill nästan se om den. En av de roligare grejerna var att Bev Marsh klipper håret och jag genast började tänka på Molly Ringwald , från filmen Breakfast Club. Lite senare i filmen reffererar en av kidsen till henne: I’m sorry, but who invited Molly Ringwald into the group? Månntro jag blev förtjust. Ringwald var ju ändå en 80-tals ikon.

Annars är dialogen mellan barnen underhållande, Richie är bra comic relief ( enligt sina vänner kan han snacka sig ur vilken situation som helst) och Ben är charmig med sina kärleksdikter.

En annan sak som slog mig är hur elaka de flesta vuxna är i filmen, det känns verkligen som att barnen är helt ensamma och utelämnade till clownen. Barnen ger inte bara igen på Pennywise, utan lurar apotekspersonal och hämnas på föräldrar. Budskapet går igenom – var aldrig rädd. Pennywise lever på barnens skräck och tar sig gärna en tugga av dem också.

Det kommer tydligen en uppföljare men jag vågar nästan inte se den. Jag är rädd att magin försvinner. För visst är det något speciellt med gemenskapen i ett gäng som går ut för att möta monstret. Ni kommer märka att ni hejar på dem som aldrig förr i direkta konfrontationer med Pennywise. Samtidigt som man tänker, han är ju bara en missförstådd själ…

Att åldras likt vin: en hyllning till tanten

“If nothing is going well, call your grandmother.” – Italian Proverb

När jag växte upp hade jag turen att få ha två ikoniska tanter i mitt liv.

Den ena var en extravagant kvinna som arbetat som sömmerska i större delen av sitt liv. Hon var inte rädd för att använda rött läppstift och bar gärna päls från topp till tå. Mat skulle det finnas i mängder och pannkakor stektes i rejält med smör. Hon brukade inte svära, utom när hon sa fanta mej och övertygade 10-åriga mig om att hon pratade om läsk.

Den andra var en redig skåning med fötterna i myllan, som ville följa med på det moderna, pratade skit om färdtjänstgubben och spanade på grannarna. Hennes kostcirkel bestod av kaffe och smörgås, eftersom slösa inte var på kartan. Rälig ingick i hennes standardvokabulär.

De var mina släktingar, varav den förstnämnda min farmor. Ibland känner jag att jag bär lager av dem inom mig, likt ryska dockor. Idag tänker jag ge lite hommage till tanten som finns bland oss och inom oss. Den där tanten som inte kompromissar men ändå har ett hjärta av guld.

Gubben är ofta representerad i litteraturen inte minst med den populära En man som heter Ove eller desperat medelåldersman i suburbians helvete, alltså American Beauty.

Dam, babuschka, nona.  Kärt barn har många namn. Det tog ett tag för mig att tänka på äldre damer/tanter som gestaltats i kulturen, och de flesta av dem är antingen bindgalna eller grava karikatyrer. Vad har vi lärt oss av detta? Det saknas fler  nyanserade och sköna, äldre damer i fiktionen. Med det sagt har jag lyckats skrapa i hop ett par karaktärer värda att uppmärksamma.

Mrs Doubtfire

Tanten  har taktkänsla när hon far runt med dammsugaren och fixar brandsäkerheten när en eldsvåda bryter ut på spisen. En donna som är både mystant och fadersfigur på samma gång. Pun intended.

Mrs Bucket i Skenet bedrar

Mrs Bucket är en snofsig brittisk dam som vill vara väl ansedd i trakten. Namnet uttalas inte som en hink utan som en blomsterbukett om hon själv får bestämma, i.e bouquet. Allt för att visa att man har koll på läget och är classy.

Molly Brown i Titanic

Den äldre damen som till de rika passagerarnas skräck är nyrik. Hon har koll på vem Freud är när man pratar om Titanics elegans och hjälper Jack ur en knipa. Molly Brown är filmens comic relief.  The unsinkable Molly Brown håller fanan högt även på ett isigt hav!

Dagny Carlsson

104-åringen som är bloggare, har försökt få fart på SJ:s marknadsföring och önskar sig att få åka limo och dricka bubbel på sin födelsedag. En riktig krutgumma som verkar vara positiv och påstår att det inte alls var bättre förr! Kul med någon som inte fastnat i gamla hjulspår.

Livet börjar vid 100, om man får tro Dagny. I så fall är 30 det nya spädbarnsåldern.

Januaris överlevnadsguide – matlagning & Ozark på Netflix

Ett recept och två Netflix-serier, vad mer behövs för att överleva januari? Här kommer lite hjälp på vägen.

Ozark

Jag kan erkänna att jag inte sett Breaking Bad, trots flertalet rekommendationer genom åren. Serien Ozark ska tydligen vara lite likt konceptet middle-aged man gone bad. Därför blev det bestämt att det skulle sträckkollas på serien.

Jason Bateman spelar Marty Byrde. Bateman är lite av en helyllefigur men här förvandlas han till en mer kalkylerande investerare som är jagad av maffian. Lite pressande för en familjefar. Det som driver mig att kolla vidare på Ozark är att det blir som små mini-cliffhangers då Byrde hela tiden löser ett problem genom att skapa ett nytt. Lite som rysk roulett. Julia Garner som spelar Ruth blir någon att hålla ögonen på i framtiden, tror jag.

Se Ozark om du

  • tycker om familjedraman
  • gillar skådepelaren Laura Linney
  • är intresserad av amerikanskt samhällsliv
  • tycker om snygga miljöer
  • uppskattar märkliga karaktärer
  • vill fördjupa dig i dilemmat risk/reward

Unabomber

Väldigt spännande det här, samt ett lågmält berättartempo med viss inslag av nerv.

Se Unabomber om du

  • uppskattar att Paul Bettany is back – någon som minns honom i A Beautiful mind?
  • gillade Mindhunter och insikten i FBI:s arbete
  • se mr. Big i en ny roll 😉
  • se lingvistiken få upprättelse
  • vill ha en miniserie som inte fortsätter i en evighet
  • gillar true crime
  • tyckte om dynamiken mellan kriminalare och brottsling i När lammen tystnar

Och så var det matlagningen. Man ska ju hålla vad man lovar i titeln. Billigt, gott, värmande och med ett visst sting. Rätten får bondbönor att bli intressanta. Bra är ju det, eftersom de är billiga och fulla med fiber.

Veckans favorit!

stek chorizo&lök

häll på bondbönor

färsk chili

tomatkross

vitlök

peppar&salt

lite socker

vinäger eller skvätt vin

låt det bubbla i 20 min

strössla med persilja

servera med vitlöksbröd!

Mina bästa julfilmer

Låt mig gissa, du är en person som i vanliga fall tycker om kritikerrosade filmer, visuella mästerverk och rynkar på näsan över filmer som har mindre än 7 i betyg på IMDB. Det tar cirka en timme att hitta en film på Netflix som man a) inte redan sett b) ens kan tänka sig att se.

MEN så kommer december månad och pepparkaksfrossandet är ett faktum. Vad händer då? Man förvandlas till en gråtmild nostalgiker som bannemej ska komma i julstämning trots att man sedan länge slutat tro på tomten. Man deltar i korståget som hånar nutidens julvärdar och muttrar att Arne Weise minnsann var genuin.

En sådan person är jag.

Som barn växte man upp med Ensam hemma och drömde om att få hoppa i sängen med skorna på, samt fylla en shoppingvagn med godsaker. Man beundrade den snötäckta amerikanska småstaden med en översvallande julbelysning som skulle kunna få Barsebäck att implodera. Jag sögs in en Bermudatriangel av julstämning. Det är den känslan jag alltid försökt återskapa och då inte minst med filmer med ett tydligt jultema. Det behöver inte vara rakt igenom myspys, utan kan innehålla bitterljuvhet och drama. Dock måste julelementen finnas där!

Här kommer en lista med mina bästa julfilmer.

The Holiday

Faktiskt mycket bättre än Love Actually.  Det som gör grejen är den där sjukt mysiga stugan som Cameron Diaz bor i. Hade gärna velat åka dit och sitta framför brasan. Efter en snabb googling  ser jag att den inte existerar på riktigt, Rosehill Cottage. Det kunde man väl räkna ut, illusionen om att  Jude Law ska braka in hos valfri singelbrud är inte heller vattentät.

För den intresserade är här lite kuriosa.

Bad Santa

Dekadent men ändå en riktig julfilm. Lämplig för en person som firar jul med viss reservation, den liksom skär igenom allt gulligull med sin dråplighet.

Borta bäst, hemma värst

Filmen har förvisso en femma på IMDB, men strunt samma. Det är puttrigt, knäppt och underhållande. Passar bra när man bara pöser runt i mellandagarna. Vince Vaughn och Reese W – yey! Som lite kuriosa är det sagt att de inte alls var vänner under inspelningen.

Office Christmas party

Till skillnad från den andra komikerduon funkar Jennifer Aniston och Jason Bateman tydligen som handen i handsken. Tidigare har de gjort Horrible Bosses tillsammans och här levererar de något liknande fast med tema julfest. Också ett mellandagsmåste. Vad säger ni om taglinen: Party like your job depends on it.

A nightmare before Christmas

Så fint om att vilja växa och bitterljuvt, samt stämningsfullt. Är dessutom väldigt förtjust i stop-motion.

Just because I cannot see it, doesn’t mean I can’t believe it

 

Och som bonus bjuder jag på en härlig lista som Moviezine skrapat ihop om filmen Ensam hemma. <3

Tema film: visuell perfektion

Det var igår som jag såg Angel-A av Luc Besson som jag bestämde mig för att sno ihop ett tema med visuellt vackra filmer. Nog för att jag gillar ett riktigt tight manus, men det finns filmer som har det där lilla extra som är balsam för näthinnan.

Angel-A

Denna pärla kom jag över igår och visst är det alltid trevligt att se scener från Paris. Den är dessutom i svartvit vilket bidrar en del till dess arty-fartykaraktär MEN trots allt är den mer än så. Den spelades in en tidig söndagmorgon vilket gör att gatorna nästan är folktomma och man förtrollas av boulevarder, broar och kanalturer. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna är också upphöjt av miljöerna och estetiken, som här på bilden. Som en renässanstavla!

The Shining

The Shining är fullsmockad med symbolism och närmast psykedeliska inslag, så som de kända scenerna när lille Danny kör runt i hotellkorridorerna. Konceptet  har kopierats och parodierats om och om igen. Det kommer aldrig suddas bort från näthinnan. Filmen leker lite med ens perception. Man vet aldrig riktigt vad som är sant och inte. Galenskaperna tornar upp sig. Det är också smart att repetera scenen där Danny cyklar runt och runt. Vad ska komma härnäst? Mystiken är på topp – ondskan väntar runt hörnet.

Den tunna röda linjen

Jag minns så väl första gången jag såg den här filmen. Det var en sen vardagkväll i gymnasiet. För mig som på sin höjd sett några blockbusters och lite mysiga svenskproducerade komedier var detta en uppenbarelse. Är det så här film kan vara? Den där voice-overn som ackompanjerade de vackra kamerasvepningarna kändes heller inte sådär trött som den kan göra nuförtiden. Det gav snarare en filosofisk känsla och en ökad närvaro. Att man verkligen vandrar runt i det där högra gräset som delar på sig. Naturen skönhet porträtteras i kontrast mot människans grymhet. Signerat giganten Terrence Malick.

Amélie

Jag fullkomligen charmas av det snabba tempot, hastiga  klippen och de härliga Parismiljöerna. Färgerna är mustiga och rika. Kameran zoomar in på precis rätt ställen och visar på mimik och ögonkast. Inte en pryl eller pinal lämnas åt slumpen. Det innehåller också en del stop-motion teknik och andra varierande stilgrepp, så som färgsymbolik.

Leviathan

Denna filmen blev extremt hyllad när den kom men samtidigt verkar den lite som en doldis i sammanhanget. Jag har inte hört många prata om Leviathan i alla fall. Filmen utspelas i ett kargt ryskt snötäckt landskap där inte många bor. Den porträtterar det svårmod som finns på en plats där inte mycket finns att tillgå. Dialogen är minimalistisk men fotot tar stor plats. Väldigt vackert och stilistiskt. Naturen är rå och människorna är bara statister, typ så känns det. Hade tänkt ha med Revenant på denna listan, men det blir liksom lite överflödigt när jag redan beskrivit Leviathan. Så till alla er som gillade Revenant, ni bör se denna också. Dessutom har jag redan skrivit om Leos Oscarsfilm.

Höstens primetime – jag tipsar om film & serier

Primetime-TV vet ju alla vad det är. Det är när familjen samlas framför burken klockan 20.00 på lördagar med godis i överflöd. På 90-talet innebar det Sikta mot stjärnorna eller Fångarna på fortet. Men med streamingens intåg kan man ha sin egen primetime lite när man vill. Här har jag samlat tips om vad jag har sett på senaste tiden, både film & serier.

Mindhunter

Ja, det här gillas! En slags True Crime-serie producerad av självaste David Fincher OCH Charlize Theron. Jag gillar sättet att berätta en historia i makligt tempo, baserat på mycket dialog mellan karaktärerna, inslag av retro samt riktigt bra musik. Kameran filmar ofta på avstånd, vi är där och vi är med men som avlägsna betraktare. Det gör all man ständigt vill ha mer och undrar vad som är nästa drag.

Historien utspelar sig på 70-talet. Vad som var en riktig aha-upplevelse för mig är att det faktiskt inte fanns ett uttryck för seriemördare runt denna tiden. Man hade helt enkelt inte studerat seriemördares beteende tillräckligt, utan trodde att varje mord och våldsakt berodde på en impulsiv person som i grunden var ond. Mycket enkelspårigt. Det råder FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench bot på. De reser runt i USA och intervjuar kända mördare, så som Ed Kemper. Allt för att vägleda dem i framtida utredningar. Agenterna blir ofta motarbetade i sitt arbete och ibland kan de gå över gränsen. Cameron Britton som spelar Kemper är riktigt bra, kuslig och barnslig på samma gång.

Inslaget med Holdens flickvän tar också rätt stor plats och jag har ibland undrat varför. Det kan vara för att visa vilken progressiv tid detta var, där man omdefinierade vissa kända dogmer. Krimonologi hämtade inslag av sociologi snarare än bara psykologi. Flickvännen pluggar på universitetet och kommer med många nya tankar. Hon kan också vara med för att belysa Holdens kalla känsloliv och hur han utvecklas i serien.

Mindhunter är summasummarum en vaken kommentar på dåtidens samhälle och ett spännande drama. Finns på Netflix!

The Passengers

Det är flera som klagat över att Passengers är en banal kärlekshistoria och en film som skildrar en egotrippad snubbe på ett rymdskepp som väcker sin tilltänkta drömkvinna från sin kapselsömn. De reser nämligen genom rymden med syftet att  kolonialisera en annan planet. Resan tar så lång tid att de måste sövas ner för att inte åldras. Jim vaknar av misstag och måste efter ett år få ett slut på sin ensamhet. Han väcker därför Aurora till liv. Jag uppskattar kanske inte just hans handling i sig, men tycker scenariot är intressant,  kryddat med ett underhållande munhuggeri mellan de två. Även bartendern och ai-roboten Arthur är charmig. Scenografin i The Passengers är väldigt smakfull, allt från inredning till skeppet i stort. Den är spännande dessutom, hur ska de klara sig ensamma ute i rymden?  Jag tycker att budskapet går fram – att livet blir vad man gör det till.

Darkland

Dansk film är i en helt annan liga än svensk, det har jag alltid sagt. Här får vi ett mörkt, våldsamt och intensivt actiondrama som handlar om kirurgen Zaid som förändras efter att hans bror mördats i förorten. Platsen är Köpenhamn. Samma kväll brodern mördas, uppsöker han Zaid som sitter på en fin middag med sina vänner. Zaid förvisar honom från lägenheten. Att han senare misshandlas till döds, gör att Zaid drabbas av skuldkänslor. Trots att hans fru är höggravid tar han upp kampen med antagonisterna och är besatt av att hämnas sin bror. Det intressanta med filmen är transformationen som huvudkaraktären går igenom. Zaid börjar boxas med gamla vänner och ser till att bli stark och biffig. Allt eftersom tiden går ökar hans hämndbegär och jakten intensifieras. Detta är en film som tar en med på en resa, med både inslag av action och relationsproblem.

Darkland fick mig att fundera och man inser hur sårbar varje person är, trots yrke eller ställning. Samtidigt visar filmen att samhället reflekterar oss och att vi inte kan skärma av oss hur mycket vi än vill.

Det var lite av senaste tidens skörd. Just nu ser jag inte på någon speciell serie. Är väldigt sugen på att se denna franska film Mäklaren från Paris, samt Mordet på Orientexpressen. Även Malin Persson Giolitos bok Störst av allt kommer som Netflixserie snart. Ser verkligen framemot detta!

Tema film: fransk film

Tidigare har jag skrivit om spanska filmer och nu tyckte jag att det var dags för fransk film. Från kastanjetter till baguetter!  Jag kommer inte skriva om allas uppenbara darling Amélie, även om den är relativt självskriven som favorit. Vad tycker jag är signifikativt för fransk film? Ofta tycker jag att den utforskar olika relationer. Fransmännen är giganter i den europeiska filmindustrin och de värnar om kulturarvet genom att lagstifta hur många inhemska filmer som måste visas på fransk TV.

Rust and Bone – De Rouille et d’os

Marillon Cottilard. En gigant i Hollywood med rätta. Hon är så himla bra i Rust and Bone! Detta är nog en av hennes mer anonyma roller, som spelas på modersmålet. Cotillard är Stephanie, en delfinskötare som mister båda benen i en olycka.  När hon träffar Ali börjar hon så småningom få upp hoppet, men vill helst inte inleda ett förhållande. Hon är noga med att inte bli utmålad som ett offer. De är två stolta personligheter, som båda mött på svårigheter. De är väldigt noga med att visa att de inte behöver någon. Filmen handlar mycket om att överkomma hinder, fysiska så väl som psykiska. Rust and Bone är väldigt tung men också hoppfull på samma gång. Om ni gillar romantik men utan de där självklara klichéerna är detta en film att se!

Blå är den varmaste färgen – La Vie d’Adèle

En franskt Fucking Åmål med ett väldigt fint samspel mellan skådespelarna. Dynamiken mellan försiktiga Adéle och tjejen med det blå håret, den framfusiga Emma, är intressant. Det är en film om att växa upp. Att förändras och växa gör ont och det märks tydligt på Adéle hur hon längtar efter att bryta sig loss. Den första kärleken påverkar en mer än man tror. Kameran gör halva jobbet – den går nära inpå och vi tillåts vara med. Dessutom är det mycket man kan läsa mellan raderna, genom minspel och olika subtila situationer. Filmen är på något sätt imperfekt perfekt.

Det stora blå – Le grand bleu

Det stora blå är förmodligen sponsrad av National Geographic. Fotot är otroligt vackert med undervattensbilder, vackra slingrande vägar längs franska rivieran, ackompanjerat av stämningsfull filmmusik. Jag kan inte påstå att intrigen är tillspetsad, men paketeringen är väldigt genomtänkt. Den glättige Enzo som spelas av Jean Reno är ett skönt inslag. Någon som sett Léon? Då vet ni vem jag snackar om. Hans rival är  allvarsamma Jaques Mayol som spelas av bildsköne Jean Marc Barr. De båda tävlar med varandra på alla plan, men allra mest vill Jaques slå nya rekord inom djuphavsdykning. Något som inte är helt oproblematiskt. Filmen handlar om en passion som är större än allt annat. I detta fallet är det Jaques kärlek för havet och dykningen.

Nu inser jag att även det även blev ett färgtema i bloggen, nämligen blått. Kanske var det mitt undermedvetna som talade – Allez les bleues liksom!

Därför är serien Stranger Things så bra!

Nostalgi

Stranger Things är en serie för alla nostalgiker. Har du sett E.T, The Goonies eller Stand by me? Då kommer du att älska Stranger Things. Flera gånger satt jag och sa JA! – det är ju PRECIS som i den och den scenen. Stranger Things består av  tweenies som åker runt på BMX-cyklar, märkliga husdjur, taskiga storasyskon, irriterande småsyskon och platoniska romanser. Det är analoga telefoner, blommiga tapeter, dunvästar och truckerkepsar. Alla klassiska element är med. Det enda som fattas, är den klassiska scenen när en kille cyklar runt i ett sömnigt amerikanskt villaområde och kastar morgontidningar på garageuppfarter. Serien är förvisso genusuppdaterad, med karaktären Max, säkerligen med inspiration från Hermoine Granger.

 Stephen King-viben

Stephen King-inspirerade miljöer och kusliga, abstrakta hot som man inte kan ta på är vanliga inslag i serien, även om det inte är han som är manusförfattare. Det är typiskt King att binda ihop utomjordiska fenomen med naturens krafter, såsom de ondskefulla rötter som växer under staden. Han verkar ha en väldigt stor respekt för olika naturfenomen. Ett klassiskt King-drag är att visa på mänsklighetens litenhet när onda krafter tar över och de instinkter som väcks hos oss. Att det ingår en död katt i serien vet jag inte om det är en koppling till hans skrivande. Med tanke på Jurkyrkogården, alltså.

Relationerna

Den klassiskt hårdbarkade polisen Jim Hopper får känna på hur det är att ha en tonåring i hemmet, nämligen tjejen Eleven. Han förlorade sin egen dotter och har därför inga egna barn. Eleven är uppvuxen utan riktiga föräldrar och har fått vara en försökskanin på ett labb. Hopper skyddar Eleven mot världen utanför och medan tiden går blir han mer och mer fäst vid henne. De klassiska barn och förälder-bråken får en ny dimension, eftersom hon kan förflytta objekt. Ju längre tiden går, desto mer börjar Eleven känna sig isolerad hemma hos Hopper.

Bob är den hopplöst klassiska tv-toffeln som gör allt för singelmamman Joyce och hennes två barn. Och ska Dustin någonsin lyckas få en tjej?

Och…

Introt i  Stranger Things – 80-talskitschigt i neon med smäktande synthslingor, liknande det som gjorde Drive så bra.

Winona Ryder is back! Verkligen kul att hon får ta så stor plats i serien. Winona var riktigt stor på 90-talet men har sedan mest varit en slags avdankad skandalkändis som gjorde karriär som snattare. Här spelar hon mamman som har koll på läget.

Dustin – min favoritkaraktär. Han är alltid den som måste övertyga alla andra att något ska göras. En evig opportunist med ett stort leende och stort hår.

Och för er som tvivlar har IMDB en alldeles utmärkt video som visar detta!

Ps. Var det någon som såg kopplingen mellan Dart och Sloth?