Kategoriarkiv: Film&serier

British invasion 2.0 – för dig som vill bejaka din anglofili!

Jag vet inte om det är hela Brexitgrejen eller kanske det faktum att jag inte varit i London på tio år (But why!!) , men på sistone har jag haft ett sug efter brittisk kultur. Det gäller att passa på för snart ser det ut som att man ska behöva visum för att besöka landet. I stället kan man alltid sitta hemma och frossa i brittiskt filmskapande. Intresset för brittiska filmer  verkar ha svalnat av något sedan 90-talet då vi älskade filmer som Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning, Bridget Jones, The Full Monty, Trainspotting etc etc.

Tidigare har jag skrivit om fransk och spansk film – nu är det alltså dags för att uppdatera med lite inspiration från landet med scones och vänstertrafik.

En av mina favoritskådespelare just nu är Nicola Walker som man kan se i bland annat serien Unforgotten på SVT. Riktigt bra krim, med många människoöden som vävs samman samtidigt som man undersöker brottet. Eftersom poliserna undersöker kalla fall, där mordet kanske har skett på 70- eller 80-talet, får man också veta en hel del om  samhällslivet i England under tiden t.ex skinheadskulturen.

Jag har aldrig varit ett superfan av Hugh Grant, men i A very English Scandal gör han en riktigt bra rollprestation som politiker. Det ska erkännas att han spelar sig själv till viss del, typ ängslig och pladdrig. Skådespeleriet har en tyngd där man kan se svärtan i hans ögon och i ett ansikte som upplevt del sedan det begav sig på 90-talet i diverse romcoms. Det är ett nytt grepp att låta Hugh Grant spela en politiker som förföljs av en man som han hade en kärleksaffär med för länge sedan. Historien kretsar runt deras maktspel.

Jag tillhörde dem som tyckte väldigt mycket om Mordet på Orientexpressen med Kenneth Brannagh som Hercule Poirot. Så det gäller att hålla utkik, för snart kommer Mordet på Nilen. Det är något med vintagemiljön och ensemblen av skådisar som gör att man bara vill applådera. Skådespelare i Hollywood behöver inte alla vara med i Marvel för att de ska kunna ha ett lukrativt filmgig. En film som denna ses bäst på bio!

Om vi ända är inne på klassiska mordgåtor så vill jag även rekommendera Gosford Park, där man i bästa Cluedostil samlas på en herrgård och ett mord begås. Väldigt klassiskt engelskt. En kliché jag roas av är att man kan samlas och utbyta hemskheter för att sedan fråga med iskall finess – a cup of tea?

Eller vad säger ni om taglinen? Tea At Four. Dinner At Eight. Murder At Midnight.

Slutligen går det inte att prata om brittiskt filmskapande utan att nämna Benedict Cumberbatch. För den som vill ha en snabbkurs i vad som egentligen hände när britterna röstade ja till Brexit måste ni bara se Brexit: The Uncivil War som finns  på Netflix nu. Cumberbatch är helt perfekt som den maniska, smarta och drivna Dominic Cummings som var hjärnan bakom Brexitkampanjen.

Engelsmännen är experter på socialrealism och det är nog naturligt på grund av deras klassmedvetenhet. Så det är på sin plats att nämna en av mina absoluta favoriter Fish Tank som handlar om en tjej som växer upp i förorten och drömmer om att bli en erkänd dansare. Det hela blir lite mer komplicerat när hennes mamma träffar en ny pojkvän, spelad av Michael Fassbender.

Inte helt utanför boxen. Mina tankar om filmen Bird Box

Hur många har inte en relation till Sandra Bullock, actionfilmens okrönta drottning som med sin girl next door-persona är lätt att relatera till men ändå har lite extra jävlaranamma att inspireras av?

Förutom att Sandra Bullock är huvudrollsinnehavare så var det hypen kring filmen kombinerat med den dystopiska inramningen som fick mig att hoppa på tåget! Slutsatsen är att det var en spännande resa med vissa poänger, men kanske inte helt värd alla positiva omdömen. I filmen Bird Box spelar Sandra Bullock  Malorie som måste fly undan ett osynligt hot som får människor att begå självmord. Lösningen: att ha på sig ögonbindlar, så att de inte kan bli se varelserna och därmed bli attackerade. Spoilers på gång – så sluta läs om du inte har sett filmen.

Idén med fåglarna i asken  är ett fint inslag, man knyter an till de små, sköra varelserna och den lilla familjen som kämpar på floden.  Fågelsymboliken finns med överallt,  just att kvinnan på sjukhuset dunkar huvudet i glasrutan får mig att tänka på en fågel som flyger in ett fönster. Normalt står fåglar för frihet, men också instängdhet i form av en burfågel. I filmen Fåglarna är de även farliga och olycksbådande. Fåglar kan vara som ett ondskefullt omen, som varnar för åska och jordbävningar. Manusförfattaren har tänkt till! Fåglarna i Bird Box står också för naturens kraft, då Malorie lämnar civilisationen och måste förlita sig på naturen (fåglarna) då de varnar för monstren. Snyggt att låta temat återkomma som till exempel teckningarna som den galna mannen lägger ut på bordet i form av fågelliknande varelser. Just castingen av denna galning tyckte jag var väldigt lyckad – hur läskiga är inte hans ögon?  Han ser ut som någon som fått en socker- alternativt nikotinkick på steroider. Samtidigt lyckas han samtidigt se oskyldig ut, eftersom de faktiskt släpper in honom i huset.

John Malkovich som de äldre mannen i huset tycker jag är ett speciellt inslag, då han på något sätt gestaltar den klassiska, lite konservativa vita kränkta mannen som bashas väldigt mycket i media och samhällsdebatten. Ger författaren honom på något sätt upprättelse när han faktiskt visar sig ha rätt om den galna mannen, när alla andra vill släppa in honom i huset? Just stämningen i huset är väl den sämsta delen av Bird Box, det blir lite för mycket I know what you did last summer-anda (tänk amerikansk b-rulle från tidigt 2000-tal) och klassiska scener när alla skyller på varandra och går bananas. Genom att kasta in olika personligheter blir det lite Darwinistiskt, det blir de svaga som ryker.

Idén om kärnfamiljen utmanas också då Malorie  har ett biologiskt barn och ett adopterat barn, och då de ska åka i forsen vill hon inte offra någon av dem. Hon ser på dem båda som sina egna och ännu mer så blir det när hon ger dem namn, något hon tidigare inte velat. Det intressanta med hennes karaktär är att hon är en riktig realist som säger rakt ut till barnen att de riskerar att dö.

Berättartekniskt är filmen bra, även om  jag ibland har svårt för flashbacks, men just att de är på floden gör att det blir extra spännande. Filmen får formen av en episk saga när färd på vatten undan faror är inblandad. Kameraarbetet är imponerande, den ligger nära skådespelarna och höjer adrenalinnivån.

Jag tyckte att slutet kom till lite hastigt, men köper ändå Hollywoodkänslan. Kan man på ett sätt säga att de blir som fåglar i bur, eftersom de aldrig kan gå ut i naturen? I så fall är det inte endast positivt. Kanske vill filmmakaren säga att den enda friheten är samhörighet? Det känns också som en viss nybyggaranda, eller ett bibliskt  Noaks ark när man bygger ett nytt community. Här blir det kanske lite mycket kumbaya för min smak men jag uppskattar den resa som Malorie gjort från ensam och isolerad till gemenskap..

Skumma händelser på tåget & total tystnad: aktuellla filmtips

Tja, vad gör man på hösten om inte kollar på film. Här kommer några filmtips, de flesta faktiskt hyrda på Google Play.

The Commuter

Liam Neeson blir ju i sort sett alltid typecastad som snubben som ska rädda mänskligheten. Men jag gillar det!

Här utspelas allt på ett tåg vilket gör att det blir som en blandning mellan Mordet på Orientexpressen (så bra!) och en klassisk Neeson-film. Han spelar en gammal avdankad polis som arbetar administrativt. Plötsligt en dag blir han sparkad och på väg hem så blir han uppsökt  på tåget av en kvinna som ger honom ett uppdrag. Målet är att  hitta en medpassagerare, mot pengaersättning.  Självklart antar han utmaningen, men det visar sig vara ett farligt spel med rättvisan.  I The Commuter avslöjas allting bit för bit och det blir en hetsig jakt efter svar.

Jag brukar vara väldigt förtjust i filmer som utspelar sig på samma yta (typ Phonebooth) och även denna föll mig i smaken.  Detta är en perfekt söndagsfilm som kräver lagom engagemang och det är ren underhållning, action och mystik.

A quiet place

Nästa film är så snyggt skapad, både när det gäller skådespelarinsatser, grundtema och foto. Sci-fifilmen A  quiet place är en väldigt unik idé eftersom den går ut på att människor hotas av varelser som attackerar och finner sina offer genom att lyssna sig till dem.

Det har på sistone kommit många välskrivna post-apokalyptiska filmer som till exempel 10 Cloverfield Lane.

I A quiet place får vi  följa en familj som just måste vara tysta hela tiden, annars riskerar de att bli dödade. Nu såg jag inte  filmen på bio men jag hade inte ens vågat äta ett popcorn. Man lever sig in i deras tillvaro där man måste vara T-Y-S-T. Riktigt nervkittlande. Det finns inget otäckare än stora kornfält där vem som helst kan dyka upp. Jag kollar på dig – M.Night Shyamalan!

Filmen handlar helt enkelt om ren överlevnad, men där finns också stunder av hopp när familjen tillsammans arbetar för att klara sig. Arga tonåringar i klinch med föräldrarna får en ny dimension när man måste bråka ljudlöst.

Emily Blunt och John Krasinski spelar man och hustru och de är också (i skrivande stund) gifta på riktigt. Riktigt bra samspel!

 

Uytöa:22 juli

Utöya-filmen  är inget för den med klena nerver, denna är bara gutwrenching. Det som gör denna filmen så äkta är att vi får följa ungdomarna under de 70 minuter som de var under attack den där fruktansvärda dagen, när Breivik steg i land på Utöya. Jag insåg när jag såg filmen att jag inte riktigt hade förstått vidden av grymheterna och att Breivik faktiskt gick loss i över en timme och systematiskt genomsökte hela ön. Det fanns liksom ingen möjlighet att komma undan och vissa drunknade när de försökte fly till fastlandet.

Eftersom filmen är lika lång som det faktiska dådet så är det mycket realtidskänsla där vi hela tiden får möta ungdomarnas skräck och panik. Breivik ser man nästan inte alls, men det var också regissörens mål eftersom han ville fokusera mer på ungdomarna.

Jag uppskattar att det nu finns ett slags dokument över dessa tragiska händelser då det saknar motstycke i Skandinavien.

När det inte går enligt planerna: filmer som spårar ur

Game Night

Jason Bateman är självklar i de flesta filmer han medverkar i. Han är lite av en guy-next-door, snubben som de flesta kan identifiera sig med, som hamnar i extrema situationer. I Game Night är han en del av ett par tillsammans med roliga Rachel McAdams. De brukar ofta ha spelkvällar tillsammans med sina vänner. Den märkliga grannen, en synnerlig pedantisk polis  med en vit liten hund är sällan medbjuden. Men kanske borde man låtit honom vara med…

Samma kväll sker en kidnappning av brorsan – är det en del av spelet, eller inte?

Filmen är verkligen en blandning mellan komedi och action, roliga förväxlingar, komiska vändningar och rolig dynamik mellan de olika skådespelarna. Det är sådär tillskruvat och tafatt hela tiden. Det var många scener som man skruvade på sig för att nästa sekund brista ut i gapskratt.

Lättsam komedi med nya, originella inslag!

Image result for game night

The Hitcher

De flesta är inte överförtjusta i att plocka upp liftare och denna film gör inte saken bättre. Två studenter gör misstaget att plocka upp Jon Ryder. Han får dem på kornet och inleder en odyssé genom USA för att hämnas på dem.

Filmen är spännande och paranoian för att mannen ska dyka upp igen gör att man sitter som på nålar under filmen. En perfekt popcorn-film ,där en näve popcorn krävs efter varje läskig scen.

Image result for the hitcher

Dessutom har den inslag av en klassiska amerikanska road movien och viss frihetskänsla som grusas av en stundande mardröm. Man irriterar sig på att de gjorde fel val redan från början.

Sean Bean är väldigt övertygande som härjad och mordisk snubbe som inte ger upp i första taget.

Sightseers

En härlig campingsemester tillsammans låter väl som underlag för en mysig romcom? Inte i Sightseers. De två individerna Tina och Chris lockar fram sina allra mest dysfunktionella sidor när de åker iväg med husvagnen för att utforska England.

Chris är riktigt lättirriterad och när någon inte följer konventionen mördar han helt enkelt personen. Något som inte direkt Tina har någonting emot. Filmen gör upp med den brittiskt tillknäppta artigheten och när den kokar över.

Image result for the sightseers

Jag tror att om man har svårt för svart humor, så är det svårt att uppskatta filmen, men den är verkligen originell i sitt utförande. Det är lite som True Romance möter Pang i bygget.

Två filmer som ryckte mig ur vinterdvalan

Dunkirk

Dunkirk måste vara en av de bästa filmerna jag sett hittills i år. Den är visuellt magisk och stämningen är krypande och olycksbådande. Det är mycket tack vare soundtracket. Man förstår den press och frustration som de engelska soldaterna som väntar på Frankrikes stränder känner. De vill inget hellre än att komma hem  – över vattnet. Samtidigt surrar tyska bombplan över deras huvuden som flugor.

Dunkirk skulle bara kunna vara en film om andra världskriget. De har man sett många av. Men i stället är det en hyllning till piloten och innehåller så mycket flygromantik, så att till och med jag, som inte bryr mig så mycket om motorer, blir biten.

Dunkirk  är extra kul för mig att se, då jag faktiskt varit på denna strand. Den är väldigt långgrund! Längs vägen dit fanns det maskinsgevärsfästen infogade i skyddsvallarna. Det är trots allt bara ca. 70 år sedan.

Känslan i filmen förstärks av karaktärerna som är små inför de stora och skrämmande situationerna. Människor som vill rädda liv, ombord på små båtar. Soldater som är instängda i en båt. Generalen som står längst ut på piren.

En storslagen litenhet i detta mästerverk.

The Killing of a sacred deer

Denna är filmen är flummig men en riktig skattkista att ösa ur för den som gillar att utforska teman och vrida och vända på olika sammanhang. Den bär på spår av grekisk tragedi och dysfunktionella familjeförhållanden. Jag kan tycka att man ibland är lite väl långsökt i sin iver att få fram ett budskap.

Filmen får mig fortfarande att undra – vad är sant och vad är sci-fi?

En kirurg formar en relation med en ung kille vars pappa dött under en hjärtoperation. Martin, som han heter,  är övertygad om att hans pappa dött på grund av kirurgens vårdslöshet och vill nu hämnas på honom. Han säger att hela familjen kommer att dö om inte han offrar en av dem självmant.

Ett ganska udda grepp helt enkelt.

Hämndfilmer är ett återkommande tema men detta är inget actionfylld film utan en långsam, psykologisk thriller där man hela tiden undrar vem som är mest vansinnig. Här har vi en familj som uppenbarligen har kommunikationsproblem. Barnen i familjen gestaltas väl  – hur kuvade de är av sina tillknäppta föräldrar. Deras oskyldiga manér och samtidigt lite oförutsägbara natur blir som en extra krydda i det sociala spelet.

Barry Keoghan spelar Martin riktigt bra. Dessutom är Colin Farrell med i filmen, som pappa kirurg, och han är så skäggprydd att jag först inte kände igen honom.

Och – kan vi prata om Nicole Kidman? Kidman  lyckas på något sätt skapa en liknande roll som den i Eyes Wide Shut  – den undergivna, svala, hustrun. Här gör hon en liknande tolkning utan för den sakens skull kännas blasé. Hon måste ha jublat när hon såg manus.

Killing of a sacred deer är ganska tung men jag gillar ändå att den får en att fundera, långt efter den är slut!

Skimret som får en att undra: recension av Annihilation

Gillade du Alien eller Natalie Portman i Black Swan? Tyckte du Arrival var en visuell fest med mer mystik än splatter-scener? Ta då en titt på Annihilation, som just nu finns på Netflix. Natalie Portman spelar cancerforskaren Lena och vårt svenska under Tuva Novotny är med i en av birollerna. Tillsammans ger de sig ut på en expedition för att lista ut varför en del av USA täckts av ett märkligt skimmer, där allting i dess väg förolyckas. Området tycks sprida sig och hotar hela den amerikanska befolkningen. Ett annat manskap hade tidigare gett sig iväg med samma uppdrag och ingen av de kom tillbaka levande. Bara Lenas pojkvän. En sen kväll sitter han i köket, med grav organsvikt. Lena bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom.

Fyra kvinnor ger sig alltså i väg, en av dem en psykolog som har en fanatisk övertygelse om att komma närmre sanningen.  När de kommer innanför området, märker gruppen att de tappar tidsuppfattningen samt att de förlorat kontakt med omvärlden. Deras mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning har slagits ut. Målet är att ta sig längre in i terrängen och hitta källan  – ett fyrhus –  vilket är skimrets epicentrum.

Jag vet inte varför men jag sitter som på nålar direkt efter att gänget har gått in i det mystiska området. Det beror troligtvis på fotot. För samtidigt som naturen är vacker så vilar ofta kameran en bit bort.  Det gör att det ser ut som att gruppen ständigt är iakttagna och att de är utlämnade till den grymma naturen. Tempot är lågt och dialogen får mycket utrymme. Det är alltså inte en actionfylld film utan en tät sci-fi thriller. Några gånger bjuds det på bitande action, det finns till exempel ett ganska aggressivt djurliv i området. Lugnet före stormen är utdraget. Det finns bland annat en scen med en björn som är väldigt obehaglig. Det är som man tagit björnscenen i The Revenant och skruvat den ett par varv till.

När man ser Annihilation så är det som att ta del av en avancerad gissningslek. För man måste hela tiden lägga pussel. Vi får veta vad som hänt männen som vistats här innan, men inte hur och varför. Bit för bit vecklas en ohygglig historia upp, som på ett sätt känns logisk men också ren sci-fi. Det finns en del luckor. Bland annat undrar jag varför kvinnorna inte är utrustade med skyddsmasker eller liknande. De går faktiskt in i ett område som ser ut att ha en ganska ogästvänlig miljö.

Det finns delar av intrigen som känns lite mer långsam, till exempel hade jag önskat lite mer underbygga karaktärer, men det är framförallt den sista kvarten som trollbinder mig. Delar av detta känns innovativt och kommer kanske bli en klassisk nyckelscen. Utan att avslöja för mycket gestaltas en varelse i något som mycket väl påminner om modern dans. Snyggt är det!

Annihilation lyckas balansera mellan det existentiella och det äventyrliga och slutet har tolkats i det det oändliga. Jag gillar att filmen är så pass konceptuell att man hela tiden kan omtolka den och hitta nya vinklar. Dessutom är den visuellt vacker.

Pennywise slår till igen – mina tankar om filmen IT

photosource.

Det är bara att kapitulera för  Bill Skarsgårds gestaltning av den elaka clownen Pennywise som bor i kloakerna. Jag kunde inte låta bli att gå in på Youtube för att se jämförelser mellan hans skådespelarinsats och den ursprungliga filmen med Tim Curry.

IT skapades av författaren Stephen King och har blivit en modern klassiker. Den utspelas i orten Derry där ett gäng utstötta ungdomar inser att en mördarclown terroriserar staden. De har gjorts två filmer, en från 80-talet och en från 2017.

Originalclownen ser ut som en riktig clown medan den nya Pennywise är mycket mer stiliserad med en dräkt som ser ut som något från ett barockt 1800-tal med stora puffärmar. Helt enkelt som en gammal konsertpianist som hamnat på gatan. Han är också mer  opolerad på grund av den krackelerande vita ansiktsfärgen och det oborstade håret som ser ut som gammalt, spunnet socker.

Det som gör den nya Pennywise enligt mig så mycket läskigare är hans ögon (intensivt stirriga trots leendet) och hans skratt som är som ett slags slugt gnägg, ett olycksbådande fnissande som han använder för att få lille Georgie på sin sida. Bill Skarsgård castades på grund av att man tyckte att han såg både barnsligt söt och underlig ut på samma gång. Och det kan väl stämma. Tim Currys clown var lite mer av en enerverande lustigkurre som drev med barnen.

Så här sa regissören om Skarsgård när han såg honom på inspelningsplatsen  ”…the day that he showed up on the stage, they f*cking freaked out. Bill is like, seven-foot high, and I can’t describe how scary he looks in person. He’s a wiry man, crouching, making sounds, snotting, drooling, speaking in Swedish sometimes. Terrifying.

Haha.

Jag tyckte den nya IT var riktigt bra och allra bäst är öppningsscenen när Georgie går ut för att leka med sin pappersbåt och den åker ner i rännstenen, där den fångas upp av Pennywise. Det känns som varje liten detalj är genomtänkt, bland annat hur en liten sträng av saliv har runnit och fastnat på clownens haka. Allt för att visa hur han intensivt försöker undertrycka sin ondska och hat mot barn. I stället försöker han invagga Georgie i en falsk trygghet genom att prata om de underbara dofterna på cirkus och ballonger som spricker pop pop pop. Genialiskt! Vet inte om man jobbat med symbolism här med ballonger jfr. illusioner. Drömmar som går i kras. Glädjedödare etc.

Det finns så mycket att prata om i filmen och man vill nästan se om den. En av de roligare grejerna var att Bev Marsh klipper håret och jag genast började tänka på Molly Ringwald , från filmen Breakfast Club. Lite senare i filmen reffererar en av kidsen till henne: I’m sorry, but who invited Molly Ringwald into the group? Månntro jag blev förtjust. Ringwald var ju ändå en 80-tals ikon.

Annars är dialogen mellan barnen underhållande, Richie är bra comic relief ( enligt sina vänner kan han snacka sig ur vilken situation som helst) och Ben är charmig med sina kärleksdikter.

En annan sak som slog mig är hur elaka de flesta vuxna är i filmen, det känns verkligen som att barnen är helt ensamma och utelämnade till clownen. Barnen ger inte bara igen på Pennywise, utan lurar apotekspersonal och hämnas på föräldrar. Budskapet går igenom – var aldrig rädd. Pennywise lever på barnens skräck och tar sig gärna en tugga av dem också.

Det kommer tydligen en uppföljare men jag vågar nästan inte se den. Jag är rädd att magin försvinner. För visst är det något speciellt med gemenskapen i ett gäng som går ut för att möta monstret. Ni kommer märka att ni hejar på dem som aldrig förr i direkta konfrontationer med Pennywise. Samtidigt som man tänker, han är ju bara en missförstådd själ…

Att åldras likt vin: en hyllning till tanten

“If nothing is going well, call your grandmother.” – Italian Proverb

När jag växte upp hade jag turen att få ha två ikoniska tanter i mitt liv.

Den ena var en extravagant kvinna som arbetat som sömmerska i större delen av sitt liv. Hon var inte rädd för att använda rött läppstift och bar gärna päls från topp till tå. Mat skulle det finnas i mängder och pannkakor stektes i rejält med smör. Hon brukade inte svära, utom när hon sa fanta mej och övertygade 10-åriga mig om att hon pratade om läsk.

Den andra var en redig skåning med fötterna i myllan, som ville följa med på det moderna, pratade skit om färdtjänstgubben och spanade på grannarna. Hennes kostcirkel bestod av kaffe och smörgås, eftersom slösa inte var på kartan. Rälig ingick i hennes standardvokabulär.

De var mina släktingar, varav den förstnämnda min farmor. Ibland känner jag att jag bär lager av dem inom mig, likt ryska dockor. Idag tänker jag ge lite hommage till tanten som finns bland oss och inom oss. Den där tanten som inte kompromissar men ändå har ett hjärta av guld.

Gubben är ofta representerad i litteraturen inte minst med den populära En man som heter Ove eller desperat medelåldersman i suburbians helvete, alltså American Beauty.

Dam, babuschka, nona.  Kärt barn har många namn. Det tog ett tag för mig att tänka på äldre damer/tanter som gestaltats i kulturen, och de flesta av dem är antingen bindgalna eller grava karikatyrer. Vad har vi lärt oss av detta? Det saknas fler  nyanserade och sköna, äldre damer i fiktionen. Med det sagt har jag lyckats skrapa i hop ett par karaktärer värda att uppmärksamma.

Mrs Doubtfire

Tanten  har taktkänsla när hon far runt med dammsugaren och fixar brandsäkerheten när en eldsvåda bryter ut på spisen. En donna som är både mystant och fadersfigur på samma gång. Pun intended.

Mrs Bucket i Skenet bedrar

Mrs Bucket är en snofsig brittisk dam som vill vara väl ansedd i trakten. Namnet uttalas inte som en hink utan som en blomsterbukett om hon själv får bestämma, i.e bouquet. Allt för att visa att man har koll på läget och är classy.

Molly Brown i Titanic

Den äldre damen som till de rika passagerarnas skräck är nyrik. Hon har koll på vem Freud är när man pratar om Titanics elegans och hjälper Jack ur en knipa. Molly Brown är filmens comic relief.  The unsinkable Molly Brown håller fanan högt även på ett isigt hav!

Dagny Carlsson

104-åringen som är bloggare, har försökt få fart på SJ:s marknadsföring och önskar sig att få åka limo och dricka bubbel på sin födelsedag. En riktig krutgumma som verkar vara positiv och påstår att det inte alls var bättre förr! Kul med någon som inte fastnat i gamla hjulspår.

Livet börjar vid 100, om man får tro Dagny. I så fall är 30 det nya spädbarnsåldern.

Januaris överlevnadsguide – matlagning & Ozark på Netflix

Ett recept och två Netflix-serier, vad mer behövs för att överleva januari? Här kommer lite hjälp på vägen.

Ozark

Jag kan erkänna att jag inte sett Breaking Bad, trots flertalet rekommendationer genom åren. Serien Ozark ska tydligen vara lite likt konceptet middle-aged man gone bad. Därför blev det bestämt att det skulle sträckkollas på serien.

Jason Bateman spelar Marty Byrde. Bateman är lite av en helyllefigur men här förvandlas han till en mer kalkylerande investerare som är jagad av maffian. Lite pressande för en familjefar. Det som driver mig att kolla vidare på Ozark är att det blir som små mini-cliffhangers då Byrde hela tiden löser ett problem genom att skapa ett nytt. Lite som rysk roulett. Julia Garner som spelar Ruth blir någon att hålla ögonen på i framtiden, tror jag.

Se Ozark om du

  • tycker om familjedraman
  • gillar skådepelaren Laura Linney
  • är intresserad av amerikanskt samhällsliv
  • tycker om snygga miljöer
  • uppskattar märkliga karaktärer
  • vill fördjupa dig i dilemmat risk/reward

Unabomber

Väldigt spännande det här, samt ett lågmält berättartempo med viss inslag av nerv.

Se Unabomber om du

  • uppskattar att Paul Bettany is back – någon som minns honom i A Beautiful mind?
  • gillade Mindhunter och insikten i FBI:s arbete
  • se mr. Big i en ny roll 😉
  • se lingvistiken få upprättelse
  • vill ha en miniserie som inte fortsätter i en evighet
  • gillar true crime
  • tyckte om dynamiken mellan kriminalare och brottsling i När lammen tystnar

Och så var det matlagningen. Man ska ju hålla vad man lovar i titeln. Billigt, gott, värmande och med ett visst sting. Rätten får bondbönor att bli intressanta. Bra är ju det, eftersom de är billiga och fulla med fiber.

Veckans favorit!

stek chorizo&lök

häll på bondbönor

färsk chili

tomatkross

vitlök

peppar&salt

lite socker

vinäger eller skvätt vin

låt det bubbla i 20 min

strössla med persilja

servera med vitlöksbröd!

Mina bästa julfilmer

Låt mig gissa, du är en person som i vanliga fall tycker om kritikerrosade filmer, visuella mästerverk och rynkar på näsan över filmer som har mindre än 7 i betyg på IMDB. Det tar cirka en timme att hitta en film på Netflix som man a) inte redan sett b) ens kan tänka sig att se.

MEN så kommer december månad och pepparkaksfrossandet är ett faktum. Vad händer då? Man förvandlas till en gråtmild nostalgiker som bannemej ska komma i julstämning trots att man sedan länge slutat tro på tomten. Man deltar i korståget som hånar nutidens julvärdar och muttrar att Arne Weise minnsann var genuin.

En sådan person är jag.

Som barn växte man upp med Ensam hemma och drömde om att få hoppa i sängen med skorna på, samt fylla en shoppingvagn med godsaker. Man beundrade den snötäckta amerikanska småstaden med en översvallande julbelysning som skulle kunna få Barsebäck att implodera. Jag sögs in en Bermudatriangel av julstämning. Det är den känslan jag alltid försökt återskapa och då inte minst med filmer med ett tydligt jultema. Det behöver inte vara rakt igenom myspys, utan kan innehålla bitterljuvhet och drama. Dock måste julelementen finnas där!

Här kommer en lista med mina bästa julfilmer.

The Holiday

Faktiskt mycket bättre än Love Actually.  Det som gör grejen är den där sjukt mysiga stugan som Cameron Diaz bor i. Hade gärna velat åka dit och sitta framför brasan. Efter en snabb googling  ser jag att den inte existerar på riktigt, Rosehill Cottage. Det kunde man väl räkna ut, illusionen om att  Jude Law ska braka in hos valfri singelbrud är inte heller vattentät.

För den intresserade är här lite kuriosa.

Bad Santa

Dekadent men ändå en riktig julfilm. Lämplig för en person som firar jul med viss reservation, den liksom skär igenom allt gulligull med sin dråplighet.

Borta bäst, hemma värst

Filmen har förvisso en femma på IMDB, men strunt samma. Det är puttrigt, knäppt och underhållande. Passar bra när man bara pöser runt i mellandagarna. Vince Vaughn och Reese W – yey! Som lite kuriosa är det sagt att de inte alls var vänner under inspelningen.

Office Christmas party

Till skillnad från den andra komikerduon funkar Jennifer Aniston och Jason Bateman tydligen som handen i handsken. Tidigare har de gjort Horrible Bosses tillsammans och här levererar de något liknande fast med tema julfest. Också ett mellandagsmåste. Vad säger ni om taglinen: Party like your job depends on it.

A nightmare before Christmas

Så fint om att vilja växa och bitterljuvt, samt stämningsfullt. Är dessutom väldigt förtjust i stop-motion.

Just because I cannot see it, doesn’t mean I can’t believe it

 

Och som bonus bjuder jag på en härlig lista som Moviezine skrapat ihop om filmen Ensam hemma. <3