Tre decennier och tre filmer: min analys

Tidlösa klassiker är en sak, men vilka filmer var typiska för sin tid? Jag har försökt mig på att analysera tre filmer från -90, -00 och 10-talet. 

Scream

Teenkulturen slog igenom på allvar runt mitten av 90-talet och Britney Spears skulle strax bli en av de största . Vi hade nyligen stiftat bekantskap med Clueless och alla hade posters med Nick Carter på väggarna. Klädmodet var typiskt sent 90-tal med skateinfluenser (trähalsband!), korta kjolar och stickade tröjor. Den kommersiella världen gjorde allt för att framhäva den nya tonårshjältinnan. Winona Ryder, Alicia Silverstone och Claire Danes var tidstypiska stjärnor.

En annan vinkel är att det var i mitten av 90-talet som vi började fira Halloween på allvar, som hittills bara varit en amerikansk högtid. Folk började så smått gå all in med pumpor och spindelnät. Kan det vara så att Scream-mördaren är filmbranschens mest horribla produktplacering genom tiderna?

Även i Scream spelas huvudrollen av en kvinnlig 90-talsstjärna, Neve Campbell. Hon och hennes vänner förföljs av en ondskefull mördare i deras hemstad.

Korsbefruktningen mellan klassiska 90-talsfenomen var total när populära Friends-skådisen Courtney Cox, spelade den enerverande journalisten Gail Weathers och fick ihop det med polisen spelad av  David Arquette.

Scream lånade gamla referenser från 80-talets klassiska splatterfilmer och repliken We all get a little mad sometimes (Psycho). För mig blev det inkörsporten till bättre och mer klassiska skräckfilmer och nu räknar jag inte Scream till en av mina favoriter. Den är mer som enkel poplåt, en påminnelse om en plats i tiden men inget betydelsefullt i det stora hela.

Har ni tänkt på att nästan ingen av skådespelarna i Scream har en framstående karriär idag?

Into the wild

/Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Now, after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously/

Christopher McCandless lämnar sin familj och sin småborgerliga tillvaro bakom sig och drar ut i vildmarken för att bli fri från civilisationens bojor. Han lever ett sorglöst liv och tar dagen som den kommer, oavsett om det är vinter eller sommar. På sin väg träffar han många människor som kommer att forma honom. Fotografiet är vackert, skådespeleriet är bra och Eddie Vedders soundtrack är magnifikt. Vägen ska leda ända till Alaska.

Backpackerkulturen levde och frodades när det begav sig för alla idealistiska och individualistiska 80-talister för ca. tio år sedan.  Året var 2007. De flesta var runt 25 och hade kanske precis börjat eller avslutat sina studier. Det fanns en vilja att hitta sig själv. I tillägg blev Into the wild ett uppsving för miljörörelsen och människans mål att leva i harmoni med naturen. Miljöfilmen An Inconvenient truth utkom året innan.

Into the wild gick hand i hand med skogsromantiken.  Alla ville dra på sig en flanellskjorta och lyssna på antingen Bon Iver eller Fleet Foxes. I stället för att besöka London spred man bilder från skogsutflykter och vandringsäventyr på sociala medier. Att sitta med en termos blev lika hippt som att sitta med en drink i handen. Fjällräven blev grejen.

Hunger Games 

Hunger Games gjorde fantasy till en blockbuster-hit år 2012. Fantasyläsande tonåringar som älskade Harry Potter och Twilight fann sitt lystmäte. Katniss Everdeen var en ny typ av kvinnlig superhjälte och beredde väg för flera andra senare filmer, inte minst Wonder Woman och nya filmatiseringar om Tomb Raider. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander hade haft det svårare att finna en naturlig plats utan den lätttilgängliga Jennier Lawrence.

I mitt tycke lyckades man bättre med Katniss än Lara Croft, för att hon lyckades tilltala både en ung publik och var samtidigt attraktiv för de äldre.

Skaparna av Hunger Games lyckades leverera en fräsch blandning av både fantasy och mörk sci-fi. Den sociala kommentaren är tydlig och tilltalar generationen som vuxit upp med Idol och annan reality-tv och de tuffa regler dessa bygger på. Man kan också analysera filmen på ett politiskt plan, eftersom samhället i Hunger Games är totalitärt och bygger på fascistiska ideal. Hunger Games är både välskriven och populär hos de stora massorna.

Bäst just nu: Melodrama och ett filmtips

Lorde  – Melodrama

Jag fastnade för Lorde  efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.

Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller  till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.

Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter  och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har  samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.

Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.

Bästa låt på Melodrama: Perfect Places

/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/

För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:

/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/

Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!

Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.

The Boy

The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill  fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.

Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta  att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.

Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.

Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.

Tema film: minnesvärda karaktärer

Filmdags! Idag har jag knåpat ihop ett filmtema utifrån devisen ”den onde, den gode och den fule”. Utifrån dess kategorier listar jag några karaktärer i olika filmer som är minnesvärda på ett eller annat sätt.

Den onde

Jigsaw i Saw. Den här killen har haft en dålig dag, eller snarare ett dåligt liv som han tar ut på andra. Tycker bara han är utstuderat elak. Och extremt kreativ i att plåga sina medmänniskor. Kämslan av att han är extremt hal gör också att man verkligen räds honom. Man vet aldrig vad Jigsaw har för planer för dagen.

Rebecca de Mornay i Handen som gungar vaggan satte tidigt skräck i mig. Det är något över hennes perfekta ansikte och medvetetet elaka beteende. Hon är som en dödlig istapp som släpper takskägget. Det faktum att hon är barnvakt och släpps lös i en vanlig, amerikansk helyllefamilj skapar en spännande kontrast,

Norman Bates i Psycho. Den sista scenen ger mig fortfarande gåshud, blicken fäst  i kameran som är extremt självgod och målmedveten. Man bara vet att denne person inte bör släppas ut på gatorna igen. Jag gillar verkligen Anthony Perkins skådespelarinsats. Han har något av en ”guy next door” look vid första anblick men i blicken avslöjas hans morbida tankar.

Den gode

Forrest Gump måste vara en av de allra snällaste karaktärerna. Det är nog därför det går så bra för honom. Han snubblar runt i livet och lyckas alltid gå av på rätt busshållplats (analogi). Forrest har aldrig ett elakt ord till övers för någon och gör allt för sin Jennie. Frågan är om Tom Hanks är så sympatisk för att han spelade Forrest Gump eller spelade Forrest Gump för att han är sympatisk.

Leo i Titanic. Hur snäll var inte han som lät Rose ligga själv på den flytande träbrädan fast han hade fått plats där?

Katniss Everdeen i Hunger Games, en klassisk hjältinna. Hon växer upp i en fattig och utsatt del av världen och erbjuder osjälviskt sig att ta sin systers plats i Hungerspelen. Hon är väldigt beslutsam, har massiva överlevnadsinstinkter, och kan hantera olika vapen. En given vinnare i en Robinson-tävling, borde man tycka. Fast hon är alltid på de svagas sida.

Den fule

Pumba i Lejonkungen måste väl ända vara en av mina favoritroller i en film, all time high, Även om han är tecknad. Han är ju känd för att vara ett ganska fult hängbuksvin men i min värld är han världens charmigaste.

The Goonies monster Sloth. Sminkörerna måste fått fria händer och löpt amok inne i sminkrummet, för att skapa denna styggelse. Det finns inte en enda tillstymmelse till symmetri i hans ansikte. Att använda tandtråd måste dock vara ett lätt jobb för stackars Sloth. Antalet tänder är minimalt. För övrigt en en världens bästa barnfilmer.

Charlize Theron i Monster. Totalt makeover fast på helt fel håll. Charlize vaknade på fel sida och bestämde sig för att göra film och förvandlas till Aileen Wuornos. Detta borde vara resultatet av 350 timmar i solen, hamburgare till frukost, lunch och middag och ett tjog med livssorger och leda som drar mungiporna mot golvet. Och en ögonbrynsblekning? Dock fick hon mycket beröm för sin rolltolkning, med all rätt.

Just nu!

Läser just nu: Inget! Men har en beställning liggandes som skall hämtas pronto! Störst av allt av Malin Persson Giolito (visste ni förresten att hon är Leif GW:s dotter??) och Flickorna av Emma Cline. Den senare verkar väldigt hypad men jag blev nyfiken på den. Frågan är vilken av dessa man ska börja med.

Bäst just nu: Inget som är sådär jättesensationellt. Väntar på semestern som börjar om en vecka. Cykla så mycket man kan, för att det är världens bästa grej. Melon, för att det är så fräscht och läskande. Och att laga mat hemma! Har blivit en hel del, thaigryta, halloumisallad, tacowraps och kycklingsallad med avocado. Och havregrynsgröt som man kan toppa med blåbär, strössla linfrö över och flytande honung.

20170717_112958

Ser på just nu: Det har blivit en hel del dokumentärer på SVT Play. Måste tipsa om En politiker blir till om en ung tjej som jobbar för Sverigedemokraterna. Det går från stora ambitioner till att bli utkastad med fostervattnet efter några turer med SDU. Finast är nästan porträttet av familjen hon kommer från. Var har de hittat hennes engelska pappa? Han är riktigt skön och en motvikt till hetsen i familjehemmet att rösta rätt och komma in riksdagen.

Ni måste, måste även följa följetongen med OJ Simpson, från hans uppgång till fall. Historien är inte bara att ingående porträtt av honom utan också en samtidsskildring som går från 80-tal till 90-tal.  Det är 80-tal och yuppie-era. Det är 90-tal och raskravaller i LA. Juice, som han kallas, är en sportpersonlighet och  entreprenör samt bakom kulisserna – en hustrumisshandlare.

I filmväg kan jag verkligen rekommendera Life. Ni vet den där mardrömmen när monstret aldrig går att döda? Filmen har fått sig en känga för att den försöker återanvända Alien och Gravity för mycket men det är absolut inget som stör mig. Jag brukar annars var väldigt känslig för kreatörer som lånar alltför fritt. Men samtidigt går det ju inte att komma ifrån att alla kopierar gamla verk. Mycket av det vi ser idag är ju uppbyggda likt klassiska grekiska dramer eller bibliska intriger. Tror egentligen mitt problem ligger i att när något hyllas gränslöst så känns det något historielöst när man inte ens tänker på förlagan.

Anyways, så handlar Life om att att något överoptimistiskt team hittar en främmande organism som de prövar att förädla ombord på rymdskeppet. Organismen vaknar till liv och visar tecken på aggression som snabbt som övergår i en slakt på besättningen. Det är helt omöjligt att ta kol på monstret och chanserna verkar minimala. Det är den krypande känslan att varelsen befinner sig överallt och är helt ostoppbar som är filmens underhållningsvärde. Riktigt visuellt snygg är den och även med några tänkvärda inpassningar så som hur vi ska förhålla oss till nytt liv. Varför är människan alltid i tron om att rymdorganismer är vänligt sinnade? Vi är själva rovdjur och vår överlevnad går ju också ut på att förinta det som hotar oss. Människan har en stor tilltro till sitt eget intellekt men det finns andra krafter som styr inom oss.

Om inte annat så se det för att det är en svensk regissör och svensk skådespelare – Rebecca Fergusson.

Lysssnar på just nu: Spotify säger: By the way – Red hot chili peppers, Bob Marley – Best of, Sabina Ddumba, Tove Lo.

Loppis, ny musik och ett filmtips!

I söndags sålde jag på loppis på Drottningtorget. Det var riktigt kul.  Miljön är dessutom trevlig med inramningen av restauranger och glasställen, samt den gula och välkomnande Boulebaren-byggnaden.

20170702_120845

Ett stalltips är att vara väldigt uppmärksam i början den första timmen eftersom de riktigt rutinerade och slipade köparna kommer då. De drar sig inte för at pruta vilt och ta i dina grejer innan du knappt lagt allt på plats. Jag kom med mina kläder i en stor Samsonite-väska och den fick jag ett bud på ca. en sekund efter att jag gått in på torget. Naturligtvis sålde jag den inte. Efter två timmar började krutröken lägga sig och då kommer de mer avslappnade söndagsshopparna som resonerar lugnt och verkar godta priserna på det som säljs. De som utmärkte sig var även snubbarna och gubbarna på jakt efter cd-skivor och dvd-fynd. Jag hade egentligen inte enormt mycket att sälja, men flera som stod runt omkring en hade högar efter högar men höll ändå envist på sina satta priser. Inte helt smart, kan jag tycka. Orka komma hem med allt igen.

Det var lite stressande att vaka över sina kära ägodelar men samtidigt var det roligt att möta folk i olika åldrar, med alla sköna kommentarer det innebar. En kvinna tyckte jag var ”för mager” och var besviken att hon inte kunde köpa mina kläder. En annan man skojade om falsk marknadsföring när han bad om priset på en cd-skiva. Vad de köpte avslöjade också en del av tyckte och smak, alltid intressant.

Timpengen efter att ha stått på loppis i ca. fem timmar var helt OK och med tanke på att jag skulle gjort mig av med de flesta sakerna ändå, måste jag säga att detta var mödan värt!

I veckan har jag lyssnat intensivt på Imagine Dragons nya skiva Evolve. Precis som de förra skivorna tycker jag att de innehåller många starka låtar och det gör att man lyssnar sig igenom hela med glädje. Bäst är: I’ll Make It Up to You. De har fler hip-hop-influenser på denna skivan och det tillför lite extra krydda. Dock skulle jag inte längre säga att det är ett indie-band, detta är arenarock som Coldplay. Utifrån det kriteriet skulle jag säga att Imagine Dragons är de bästa i sitt slag! Perfekt power-pop/rock på väg till jobbet eller gymmet.

Slutligen – ett filmtips! Gillar du Alfred Hitchcock och underfundiga thrillers?  Se The Gift! Jason Bateman är med, en klassisk komediskådespelare, ofta sedd tillsammans med Jennifer Aniston. Han spelar Simon, snubben som har allt – huset, frun och ett välbetalt jobb. En gammal klasskompis från skoltiden dyker upp och försöker bli vän med paret. Frun tycker att den gamla klasskompisen är helt OK, men Simon vill helst bara att han ska låta dem vara. Simon kallar honom ”Gordo the weirdo”. Man börjar få en kuslig känsla av att Gordo vill säga dem något, men man vet inte vad. Han dyker till och med upp oannonserad för att umgås med frun när Simon inte är där. Vi får veta att Simon var lite av ett asshole under skoltiden och det blir mer och mer tydligt att Gordo har andra avsikter….

Jag gillade filmen eftersom den hela tiden vänder upp och ner på konceptet vem som är ond eller god. Det förflutna kan komma ikapp oss på det mest oväntade sätt. För att återkoppla till Hitchcock så var hans klassiska stil att inte visa synligt våld, men att hela tiden dra ut på scener och bygga upp en läskig, krypande stämning. Det är det som gör filmen så himla bra. Man sitter hela tiden på nålar. Gordo är lite av en klassisk stalker och man tänker osökt på den gamla filmen One hour photo med Robin Williams. Joel Edgerton som spelar Gordo har den där lite passivt-agressiva och besatta blicken och han gör det väldigt bra. Även Rebecca Hall är bra som Simons godhjärtade fru.

Americanah, sommarmalmö&Slovenien

Läser just nu: Snart, snart är jag klar med tegelstenen Americanah. Och då kan jag skriva en recension! Det har varit spännande att stifta bekantskap med nigerianerna Obinze och Ifemelu och deras tillvaro. Boken tar upp många aspekter av klassfrågan som man som vit europé knappt ens tänker på. Boken visar på samtiden som är skildrad från unga människors perspektiv och hur komplicerat identitetskapande kan vara. Ibland är redogörelserna så klockrena att man bara tänker ”ja! så är det!” eller så hänförs man av en helt ny aspekt.

americanah

Bäst just nu: Att återuppleva sommarmalmö. Var en sväng på Kafé Agnes och satt på deras mysiga innergård. Där ligger till och med en liten fontän som porlar hemtrevligt i bakgrunden. dock blev det minus för havremjölk i kaffet. Det skär sig på något konstigt vis.

kaféagnes

Ser på just nu: Agenda på söndagskvällarna känns som en schysst inramning av veckan som varit. Lite som att man förankrar sig i verkligheten inför den stundande måndagen. I helgen blev det filmen The Debt med Helen Mirren. Kan rekommenderas för er som gillar en kombination av (kärleks)drama/action/thriller. Den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sökte upp före detta nazister efter kriget och försökte eliminera dem. Flera år senare släpps det en bok om en av dessa agenternas gärning. Men det är något som inte stämmer…Filmen handlar om att göra upp med sitt förflutna. Vi får se Mirren som den äldre Mossad-agenten och tillbakablickar från hennes tid i Tyskland när hon bodde i en lägenhet med två män. Kameran vågar gå tätt, tätt inpå och skådespeleriet är vasst. Speciellt den tyska nazistläkaren är en karaktär som skapar en kuslig och spännande dynamik. Man blev rent ut sagt förbannad på gubben.

Ser framemot just nu: Så var semestern bokad! Det blev faktiskt doldisen Slovenien i år. Det är en slags kompromiss mellan Österrike, Italien och Kroatien. Vi kommer flyga till Ljubljana och därefter ta buss upp till Bled-området. Färden ska ta cirka en timme med buss, Slovenien är inte speciellt stort . Där ligger en väldigt vacker sjö med en ganska så speciell kyrka i mitten. Sedan kan man även ta sig vidare in i naturreservatet och se vattenfall och andra natursköna skapelser. Björnfritt, hoppas jag.

Efter ett par dagar kommer vi åka vidare till kusten för sol, bad och en medelhavskänsla. Fyra dagar senare avslutas vistelsen i Ljubljana som ska vara en trevlig och genuin stad. Det som återstår är att se hur servicen och standarden är i Slovenien. Det ser ut att vara väldigt vackert och prisvärt men samtidigt kan man undra hur pass långt man kommit med turistnäringen. Jag hittade instragram-kontot feelslovenia och där blir man än mer sugen på att åka dit.
Slovenien

You&May

Maj sjunger på helt sista versen, blåsten hugger tag i en och juni pockar på. Långledigt var det i helgen och då passades det på att njuta till max. Det blev mest uteliv och inte så mycket innebestyr. Söndagen avslutades dock med en gammal 90-talare utan uppskruvat tempo. Den finnes på Netflix!! (bra för er som har torka). Absolute Power med gamle, gode Clint Eastwood som redig karlakarl. Titeln säger absolut ingenting om innehållet. Dock är det politiker som sjabblar och hederliga (nåja) medborgare som träder fram och ställer skåpet på plats. Laura Linney är också med, nice!

Det var  i alla fall ett stort skate-event i helgen i Malmö och på torget vid Hyllie station flängde de runt på sina rullebrädor. Jag intog första parkett på en närliggande uteservering med en kall öl i handen. Måste verkligen rekommendera doldisen Quality Hotel, som funkar både inomhus och utomhus. Området runt Hyllie är i sig bara en slags transferzon av grå betong men på uteserveringen kan du överblicka torgets myller från bekvämt håll. Det är något med mig och mina torg. Personalen på Pressbyrån har börjat heja nu och växlar några ord medan kortet dras.  Kaffe eller drickyoghurt.  Allt känns bekant och gemytligt. För ett tag sedan gav jag hommage till mina gamla trakter – Värnhemstorget.

quality hotell hyllie

En annan doldis i jämförelse med avkoppling i Västra Hamnen är Dockan. Det går minst lika fint och hänga på trädäcket och ha lite närmre in till stan och Malmö C när tristessen närmar sig. Klaffbron som transporterar dig över dit är ett litet arkitektoniskt mästerverk. Nästa kväll avslutades på Bar Italia. Kön ringlade lång och folk blev enerverade i väntan på den bästa glassen. Det gäller att hugga direkt, annars smiter glassmarodören före! Och inte kan du räkna med något slags systematiskt kösystem heller när alla surar kring glassens sötma.

Så nu laddar jag för ännu en helg och ännu mer långhelg! Underbart med dansk nationaldag på måndag. Go Danmark!

Oh – glömde att säga att Lana är tillbaka. Och hon vill att vi ska ta av oss kläderna...this is not an H&M commercial. Har lyssnat mycket på henne men kan tycka att rösten är lite mer urvattnad och inte lika distinkt denna gång även om arrangemangen är väldigt fina. Eftersom Lana Del Ray har en sådan utpräglad stil så är det lätt att hon blir en parodi på sig själv.

Och – denna är så otroligt fin och ett plus om man gillar shoegaze som jag. Låten är ny för i vår men av ett oldschool-band. Man kan drömma sig bort…

20170526_164725

Recension av Alien Covenant

Don’t let the bed bugs bite ya!

*obs* spoiler light *obs*

Alien-filmerna är riktiga klassiker och det var via Prometheus från 2012 jag upptäckte förlagan. Visserligen sen på bollen, men inte mindre entusiast för det. Alienfiguren är riktigt ruskig och jag uppskattar estetiken i båda filmerna. Både rymdmonstret och miljöerna är briljant skapade. Även i den nya Alien Covenant är fotot och miljöerna fascinerande. Recension följer:

Vi får följa en besättning på väg ut med rymdskeppet Covenant på ett farlig uppdrag. I centrum är Daniels, spelad av Kathrine Waterstone. Återigen skriver Ridley Scott in en kvinnlig hjältinna, även om jag anser att Waterstone  långt ifrån spelar i samma liga som Noomi Rapace i Prometheus. Med på skeppet är också den pliktrogna androiden Walter, spelad av Michael Fassbender, som också hade en viktig roll i Prometheus.

Covenant transporterar en stor mängd embryos med kolonisatörer som ska användas för att bygga upp ett nytt liv på en annan planet. En dramatisk händelse gör att besättningen bestämmer sig för att utforska en mer närliggande planet. Det är här fasorna tar sin början.

Inledningsvis verkar den nya planeten inbjudande. Den är bergig och fylld av magiska vattenfall och frodiga träd. Här  är filmens foto imponerande och skapar en närvaro i biosalongen. Något är dock märkligt, inte ett spår av djurliv syns till. Naturligtvis blir flera av besättningen snart offer för parasiterande aliens. Eftersom det inte lagts så stor energi på karaktärsutveckling skapar det mest en axelryckning, trots att xenomorpherna är nog så intimiderande. Som lite extra kuriosa så har de fått ett slags delfinliknande läte. Jag kan inte låta bli att reflektera över valet. Är det för att delfiner nyligen avslöjas som lite av havets mobbare och terrorister?

Slutligen kommer räddningen på den terrorfyllda ön. En gammal android som man känner från förr dyker upp – David. Även han är spelad av Fassbender. Det visar sig att det var här forskaren Elisabeth Shaw kraschlandade för tio år sedan.

Behållningen med Alien: Covenant är att den tar steget fort från klassisk sci-fi till ett mer djuplodande psykologiskt drama. Det är mycket David/ Walters förtjänst, båda spelade av Michael Fassbinder. Han är skapad av människan, i form av en intelligent android. Istället för blod läcker han vätska vid en skada. När David finner sin motsvarighet i Walter, får han nästan en narcissistisk kick av att se sin jämlike. Det manifesteras i den märkliga scenen när han försöker lära Walter att spela flöjt. Undertonerna är smått homoerotiska. Kyssen som följer kan liknas vid en judaskyss – utan att avslöja för mycket.

Androiderna är dock väldigt olika. David är något av en teknisk förlaga med alla dess barnsjukdomar som uppstår. Problemet är att han är lite för lik människan och har mer känslor än den senare versionen – Walter. Det manifesteras i att David mycket väl vet vad kärlek är. Walter å andra sidan, vet inte vad det innebär att älska. Han påstår att han skyddar Daniels i besättningen ”because it’s my duty”. Fassbinder är skicklig just eftersom han spelar två helt olika personer i samma film, med alla de nyanser det innebär.

Gestalningen av Walter är något komisk, med tanke på Fassbenders dejtingshistorik. Den sociopatiska David torde lätt matchas ihop med Alicia Vikanders häftiga android-gestalning i Ex-machina.  Och ja, Fassbender och Vikander har ju varit ett par i verkliga livet.

Alien:Covenant flörtar lite med 2001: A Space Odyssey då den innehåller inslag av klassisk musik så som Wagner och även korruption ombord på ett rymdskepp. Överlag tycker jag att filmen håller en i sitt grepp från början till slut. Några missar här och var finns så klart, men inget som stör helhetsintrycket. Man blir lite trött av den klassiska ”jag hörde ett mystiskt ljud – jag går och kollar på egen hand- mentaliteten. En facepalm är nära till hands ett par gånger.

Genom att se filmen får man också en mer rationell förklaring till uppkomsten av xenomorpherna, något som dock inte uppskattas av alla fans. Jag tycker dock att den är väldigt bra, eftersom jag tycker att den knyts väldigt bra an till en analogi om människans evolution.  Den underbygger människans drivkraft att skapa, förinta och föröka sig. Något som också i framtiden kan bli vår undergång. Svårt att gå in på detaljer utan att skrika SPOILER, men jag uppskattar alltid när saker sätts in i ett sammanhang. Det mer än bara sci-fi, det blir filosofi!

Med en vän som dig.

Vänskap porträtteras ibland i fiktionens värld, men kanske inte lika ofta och med samma framgång som romantisk kärlek. Kanske för att alla går och väntar på att bli räddade. Räddade av den där springaren på den vita hästen, väckt ur sin Törnrosasömn eller kanske bli förstådda likt Joel i Eternal sunshine of a spotless mind. Ja, ni fattar. Vänskap handlar egentligen inte så mycket om att bli höljd i förälskelsens överseende dimma. Det handlar mer om att mötas, gå den där extra halvmilen med utsträckt hand eller använda sina nya bromance till att spegla, utmana eller förstärka sitt ego. I filmväg kommer jag spontant på tre filmer som är värda ett extra omnämnande.

Stand by me

Tweenies är ett begrepp som har kommit på senare tid. När Stand by me lanserades tror jag inte uttrycket fanns, men karaktärerna i filmen är just tweenies. Det är en spännande ålder, anser jag. Det är barn som inte är vuxna riktigt än, men som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Åldern är ca 10-12 år, när man utforskar världen tillsammans med sina vänner. Jag tror att tweenies får en slags utökad medvetenhet, och samtidigt är man stor nog att ta sig runt på egen hand i sitt närsamhälle. För de flesta barn så är denna utforskande tid relativt oskyldig men premisserna för Stand by me är otäckare.

Platsen är Oregon, 60-tal. Fyra killar ger sig ut på jakt efter ett lik efter att ha hört ryktet om ett mord. Under filmens gång får man lära känna de olika personligheterna och även historian bakom deras öden rullas upp. Det är flera kända ansikten med i filmen – Kiefer Sutherland och River Phoenix. Jag gillar verkligen karaktärsfördjupningen och interaktionen mellan dem. Filmen är inspelad på 80-talet, så många av skådespelarna var bara i början av sin karriär. Stand by me påminner mig om relationer som formar en tidigt i livet och att tiden är flyktig.

Thelma&Louise

Om filmen hade släppts idag, så hade den nog blivit stämplad som övertydlig och melodramatisk, speciellt om man tänker på slutet. Thelma&Louise fick även kritik när den kom, som bland annat att den var manshatande och inspirerade till våldsdåd. Jag vet inte om Siewert Öholm var inblandad. Trots detta, är Thelma&Louise klart sevärd. För att Susan Sarandon är cool som vanligt, och minst lika ball här. För fotot, som är härligt 90-talsretro. För att roadtrips är grejernas grej. För att en ung Brad Pitt dyker upp.

Det effektiva med filmens berättarteknik är att vi hela tiden pressas mot avgrunden (ja, både bildligt och bokstavligt) då tjejernas resa bara förvärras allt mer. Det skapar en effektiv intrig. En slags odyssé genom ett klassiskt Amerika.  Det skulle börja med en rolig semester, men kvinnorna förändras och blir hårdare och tar större risker. Samtidigt växer sig deras vänskap starkare. Dynamiken mellan Susan Sarandon och Geena Davis är väldigt bra, då de är ganska olika som personer och dialogen mellan dem är underhållande. För de som är sugna på att fördjupa sig mer på ämnet  – kolla in detta.

Midnight Cowboy

Alltid undrat var Angelina Jolie fått sina gener ifrån? Svaret är från farsgubben Jan Voight  som spelar i Midnight cowboy.  Filmen är från sent 60-tal och på den tiden var Voigt något av en poster boy. Här spelar han en cowboy som åker till New York för att söka lyckan genom prostitution. Han träffar en kroniskt sjuk bedragare, vid namn Ratso och flyttar in till honom. Ratso spelas av Dustin Hoffman vilket borde ge en fingervisning om filmens kvalitet. Där utvecklar de en nära vänskap och delar många udda händelser. Filmen är långt i från finkänslig utan vågar vara ful, sjavig och hopplös.

Samtidigt tycker jag att filmen är en romantisk hyllning till det urbana livet, med ett neonupplyst New York och små lägenheter.  Det står i tung kontrast till drömmar som krossas. Fotot är i alla fall fantastiskt och lyckas kompensera för det faktum att de båda lever ett tragiskt och miserabelt liv. Dessutom är skådespeleriet väldigt intensivt och kameran vågar dröja sig kvar. Soundtracket får också en stjärna i boken.

Spansk film – en frisk fläkt från medelhavet

En spansk afton, brukar det heta. Dock tänkte jag inte prata om tapas och sangria utan att jag har tillbringat flera sådana kvällar framför spansk film. Jag brukar ofta prata om dansk film, som jag tycker är överlägsen våra svenska. Men en annan favorit som seglat upp på listan är faktiskt från landet av tjurfäktning och paella. Jag gillar spansk film därför att den vågar dyka lite djupare ner under ytan och utforska det mänskliga psyket. Ofta är historierna mer okonventionella och även om de är långt ifrån amerikaniserade så skapar skådespelarnas insatser en väldig lättillgänglighet. Jag tog mig friheten att knåpa ihop en liten översikt.

El desconocido

Denna filmen är en riktigt nervpirrande rysare. Gillade du Taken så är detta en klassisk familjefar-som-utmanar-bovarna. Av alla spanska filmer jag tipsar om är detta en mer konventionell historia. Retribution påminner också en del om Speed, där förövaren står i direkt kontakt med offret. Det handlar om en bankman som pressad på pengar. En morgon sätter han sig i sin bil och kör iväg. Då får han ett telefonsamtal av en person som säger att om han går ur bilen, kommer den att explodera. Därför måste han skaffa fram pengar och det snabbt. Filmen är lika delar action och familjedramatik. Kampen mot klockan gör att det inte är en död stund i hela filmen.

Al final del túnel

Är en av de filmerna jag sett senast och har färskast i minnet. Nu fick jag lära mig att den faktiskt är från Argentina, men den är väl en film som det talas spanska i. Al final del túnel  handlar om en rullstolsbunden man som bor ensam. Plötsligt börjar han höra mystiska ljud som avslöjar att ett gäng rånare gräver en tunnel parallellt med hans eget källarutrymme. Samtidigt flyttar den förföriska Berta in tillsammans med sin lilla dotter. Hon verkar vara en helt vanlig inneboende som visar sig samarbete med rånarna. Joaquín sätter då sin egen plan i verket. Jag skulle säga att filmen är typiskt spansk på det sättet att den innehåller en viss form av sensualism blandat med mörka aspekter av det mänskliga psyket. Mannen tampas med gamla demoner efter att hans fru och barn dött. Bertas lilla dotter har varit med om en traumatisk upplevelse som också blir tongivande för historiens utfall. Joaquín lever ett ganska ensamt och inrutat liv men den nya situationen gör att han pushar sig utöver det vanliga. Karaktärsutvecklingen är intressant och relationen till sin nya inneboende förändrar honom.

La piel que habito

Denna filmen är ett av Almodóvars verk, men de flesta känner nog bättre till Tala med henne. Jag tycker att hela konceptet med filmen är väldigt spännande – något man absolut inte är van vid att se. Samtidigt som filmen är väldigt alternativ i sitt utförande så är den direkt i sitt tilltal med mycket estetik och symbolism. Sammanfattningsvis handlar filmen om en plastikkirurg som håller en ung kvinna vid namn Vera fången i sin källare. Han använder henne som försökskanin för sitt projekt med syntetiskt skinn. Men allt är inte som det verkar, Vera visar sig vara en helt annan .

Filmen belyser att människans yttre bara är ett skal och att det under ytan rör sig så mycket mer.  Den visar också vad ensamhet och hämndbegär kan göra med en människa. Jag mindes att jag var lika delar förfärad och förtrollad av filmen. Man matas hela tiden med ny information som skapar intressanta vändningar. Detta är inte en film man somnar framför.