Johannes Anyuru på stadsbiblioteket i Lund

Hce03 la grunden till ett författarskap.

Det var nämligen en siffer- och bokstavskombination som Johannes Anyuru drogs till under sina tidiga biblioteksbesök. I den hyllsektionen fanns poesin. Tranströmer var en viktig influens.  Det var poesin som gjorde att han slog igenom. Författaren har bland annat gett ut diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. 

Följande berättade Anyuru under en kväll på stadsbiblioteket  i Lund. Många hade kommit för att se författaren prata om sin senaste bok  De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Johannes Anyuru menade skämtsamt att det delvis var kärleken i Madrid som gjorde att han gick från poet till författare. Det var lättare att bli översatt som författare och därmed skulle hans spanska kärlek kunna läsa och imponeras av hans verk. 

Idén till den senaste boken kom i samband med terrorattentatet på Charlie Hebdo och handlar vad som händer i Sverige när fascismen och främlingsfientligheten tar över. Det är en dystopisk roman. Titeln syftar för övrigt på ett argument som användes på en kille som tänkte resa som IS-krigare. Helt enkelt skulle han göra sin mamma väldigt besviken om han åkte. Det är lite av ett hästjobb, författaren har tagit på sig. Att skriva en kritisk samhällsskildring gör att man hamnar mer i rampljuset och tillskrivs ansvar.

Vi fick ta del av Johannes Anyurus tankar och författarskap under författarkvällen. Han inspireras av religion och sökandet efter ett sammanhang. Han är son till en invandrare från Uganda och växte upp med sin ensamstående mamma. Klasstillhörigheten var inte solklar.  Det blev inte civilingenjörsstudier som pappan ville, utan spoken word och skrivande. Att gå från hip hop till Tranströmer är ett kittlande utfall. Sedermera konverterade han till islam.

Det blev även läsning ur Anyurus senaste roman, ett schysst inslag. Jag uppskattade även frågestunden på slutet när han berättade om varifrån han fick sin inspiration, inte minst från sin senaste bok. Det var bland annat från kvantfysiken som handlar om att det finns olika verkligheter och parallella universum.  Jag upplevde att författaren intresserar sig för både vetenskapliga värden och mjukare och mer existentiella värden. Höger och vänster hjärnhalva dansar en tango.  Ödmjukt konstaterade Anyuru att han inte är en expert på fysik, utan har en mer filosofisk ingångsvinkel. Jag tänkte osökt på serier som Man in the high castle, som handlar om att kunna ändra historiens gång, och att kunna se in i framtiden.

Jag har tyvärr inte läst några av hans böcker, men jag tycker författaren besitter en härlig tonalitet och ett intresse för världsliga frågor, som man möter i andra favoritförfattare. Han referrerade själv till Jonas Hassen Khemiri och det är en av mina favoriter. Bara en sådan här formulering härunder som jag fann i en av Anyurus diktböcker. Magisk. Lässuget har definitivt väckts.

Ytterligare tankar från författarkväll i Lund:

BRA!

Att få lära sig det Norénska citatet: Tiden är vårt hem. Så fint.

Att få en sneakpeek i hans böcker, som stod på ett bokbord. Det väckte inspiration.

MINDRE BRA!

Frågestunden var för kort, jag hade velat veta mer om hans tankar och inspiration

 

Flickorna av Emma Cline: magisk tidsresa

Recension av Flickorna av Emma Cline

Är du typen som älskade Sofia Coppolas  drömska Virgin Suicides? Filmen inramades av en slags kuslig känsla i en sömnig småstad där tonåringars hemliga liv kokade under ytan. Då borde du läsa Emma Clines Flickorna.

Förutom att Flickorna skildrar en tonårstjejs liv förflyttas man även bakåt i tiden, till 60-talets Kalifornien.  De flesta hade blommor i håret och drömde om frihet och ansvarslöshet. Ensamma Evie finner sin tillflykt på en ranch hemma hos Russell. Här har han skapat ett kollektiv som består av unga tjejer som dyrkar honom som en gud. Kopplingen till Charles Manson är tydlig. Att underkasta sig Russels vilja är ett måste, på alla sätt. Det innebär till och med att göra inbrott, för att skaffa pengar till uppehället.

Stämningen känns hudnära och genom Evie intar läsaren en slags en position av att se tillvaron från utsidan. Händelser i hennes liv spelas upp på håll med en filmisk inramning. Bland annat märks det i början när hon iakttar Suzanne  och de andra medlemmarna från ranchen. De är spännande och intressanta och verkar ha något som Evie inte har, trots att de ovårdade och magra.. Samtidigt förmedlas känslan av att hon vill vara en del av gemenskapen. Långt bort från det inrutade och tillrättalagda  livet som hon själv lever.

Det finns inte riktigt plats för Evie någonstans. Inte i kompisgänget och inte hemma hos hennes nyskilda mamma och mammans nya partner. Att Evies utrymme i livet är  så väldigt begränsat är något som påverkade mig. Det är också därför hon dras till Suzanne och de andra. Det innebär  att hon måste vara till Russels förfogande.

Språket i boken är rikt och detaljerna många, vilket gör att det blir en sinnlig upplevelse. Jag gillar hur författaren undviker att överintellektualisera händelser och tankar. Även fysiska ting har tydliga attribut, det är cigaretter som glöder och låtar som vibrerar. Författaren Emma Cline har koll på sin fysiska miljö.

flickorna

När man läser Flickorna så kan det lätt bli en slags neurotisk utsaga över en tonårings liv, men författaren lyckas knyta ihop historien fint, genom tillbakablickar från den nu vuxna Evie. Det får oss att förstå hur en personlighet förändras genom livet och hur små beslut kan forma framtiden.

Flickorna lär oss att vem som än kommer in i ens liv, så kan den personen tillföra något. Jag tror säkert att de som upplevde Woodstock på 70-talet och nu sitter och minns detta bakom sina dataskärmar kan hålla med. Trots barnbarn och pensionssparande.

Betyg:

Hösten är här – dags för nystart!

Bloggen har legat lite på is. Jag hade kvar min adress men var tvungen att köpa ett större hus. För de som inte fattar min analogi så menar jag lagringsutrymme. Det tog helt stopp på lilla bloggen och text samt bildregn uteblev. Nu har jag mer plats och kan driva bloggen utan hinder. Så kul att komma igång, det kliar i fingrarna! Har även laddat upp på den analoga biten med anteckningsblock och olikfärgade pennor, alla med ordningssinne jublar nu.

Hösten är här och ironiskt nog är vissa dagar nästan finare än många sommardagar. Utlandsresan känns långt borta och det är nu man gottar ner sig i serier, film och böcker. För er som också undrar vad jag gör nu förtiden, klicka gärna här.

Jag läser just nu Kjell Westös Hägring -38 som är vacker och melankolisk. Den har en historisk beröringsyta och personporträtten är ingående. Det mest vardagliga kan beskrivas med behaglig  detaljrikedom.  Jag gillar den så här långt, men har ca 1/3 kvar att läsa. Vissa formuleringar är så knapertorrt fyndiga och andra är kusliga. Extra kul är att historien utspelas i Finland precis före och under krigsåren, då man var tvungen att ta ställning till det som skedde ute i Europa. Jag fastnar igen och igen för det allmänmänskliga i en historisk kontext.

Annars har jag siktat in mig på SVTS Hinsehäxan och  är förtjust i de charmiga 60-tals och 70-talsmiljöerna som man känner igen från serien Call Girl. Linsen är liksom dammig och grynig och ganska förlåtande. Alla röker överallt och det finns en slags oslipad känsla, när allt bara växer och knakar i folkhemssverige. Serien korsar också rutt med Bordellhärvan och svenska politiker som förlustade sig med unga tjejer.

Säger namnet Geijer er något? Han var nämligen Sveriges justitieminister och utnyttjade Hinsehäxan (Lillemor) som eskorttjej i ett helt decennium. Serien skildrar deras speciella relation. Det slår mig hur nära det var mellan makt och vanligt folk. Sveriges politiska liv kändes som en slags lekstuga. Lillemor drogs in i ett liv av kriminalitet, prostitution och droger och det är hennes liv man får följa.

Spännande läsning i Störst av allt av Malin Persson Giolito

Mina förväntningar var ganska höga på Störst av allt. Den är skriven av tungviktaren Leif Gw:s dotter Malin Persson Giolito som är utbildad jurist. Därför är det väl ganska naturligt att boken skildrar en rättegång. Detta är kärnan historien utgår från men man får också tillbakablickar från ungdomarnas liv i Djursholm vilket också är bokens styrka.

giolito

I centrum för händelsen är Maja och vi ser allt från hennes perspektiv. Hon är anklagad för att ligga bakom skottdramat på sin skola då en av hennes lärare och flera klasskamrater skjuts till döds. Expojkvännen Sebastian är också ett av offren.

Att vara inne i Majas huvud är ett djupdyk i cynism, något som är förvånande med tanke på hennes ålder. Man slås av av hur otroligt blasé hon  är. Maja skådar och dissekerar sin omvärld med en kirurgknivs precision. I rättegångssalen gör hennes dyra försvarsadvokater allt för att framställa henne som en ”poor little rich girl”.

Samtidigt är det enda Maja vill är att vara älskad, mitt i hennes rationalitet finns ett virrvarr av känslor. Och det blir hon, av jämnåriga Sebastian. Han är strulig och naturligtvis negligerad av sin streberfar. Temat känns klassiskt men det som gör Störst av allt unikt är det spännande rättegångsdramat och de vassa observationerna av ungdomarnas liv och känsloliv.

I bokens Djursholm finns det strikta regler och normer för hur man ska vara. Men det som är spännande är att ungdomarna utvecklar ett slags eget parallellsamhälle som ett ekosystem med nya regler och känslor. De har allt men ändå bara varandra. För när föräldrarna inte ser, interagerar de och bygger egna band. Så gör Sebastian och Maja och det är därför hon är beredd på att göra allt för honom, även när hans liv börjar spåra ur.

Boken skildrar också ingående livet i häktningscellen där Maja  sitter i väntan på den avgörande domen. Här verkar hon på ett märkligt sätt att trivas.  Min analys av det hela är att här slipper hon ta en massa val och bygga sin identitet. Här är hon bara hänvisad till strikta regler och en avskalad miljö. I en värld där vi tvingas göra så många val och att bli något, något som kan vara väl så smärtsamt under ungdomstiden, kan en kal cell bisarrt nog vara en fristad.

Skuldfrågan är att ett centralt tema i boken, och det gör att läsaren hela tiden tvingas ta ställning. Det ger historien ett djup och gör att läsaren själv samlar bevis och får ha sin egen rättegång hemma på sofflocket.

Styrkan med historien är de torra och cyniska formuleringarna med ett bildspråk som känns kraftigt. I tillägg vävs historian fint samman utan det känns som stelbenta hopp i kronologin. Jag läser Störst av allt med stor behållning.

Betyg:


Bokrecension av Americanah

Bokrecension av Americanah av Chimamanda Ngozi Adichies

20170628_104044

Nigerianska Ifemelu är en Americanah – något folk från Nigeria kallar de kvinnor som lämnat hemlandet och flyttat till USA. De försöker se ut som en västerlänning genom att rakpermanenta sitt hår. Det innebär även att skaffa sig fina jobbtitlar och prata med amerikansk uttal. För Ifemelu  är det en del av den amerikanska drömmen. För många nigerianer blir det en ren förolämpning. Det blir extra tydligt när hon stiger in på en frisörsalong för afro-hår och hon blir ifrågasatt av de som arbetar där. Obama har precis vunnit valet och svarta och vita lever sida vid sida i ett mångkulturellt USA. Så här borde hon inte bli behandlad. Eller?

Throwback till Nigeria, 90-tal. Tonåringarna Ifemelu och självsäkre Obinze träffas och tycke uppstår. Adichies porträtterar deras kärleksrelationen väl. Hon förmedlar en känsla av samhörighet och förståelse mellan ungdomarna. Americanah är skriven av någon som minns hur det är att vara ung.  Ifemelu och Obinze ser på sin omgivning med skarp observationsförmåga och det är kul att uppleva världen genom deras ögon. När Ifemelu flyttar till USA för att gå på universitet, är det också spännande att följa hennes resa och hopplöshet över vissa situationer. En incident gör att hon bryter kontakten med sin tonårskärlek och stämningen är uppgiven. Samtidigt kämpar Obinze borta i England, men utan framgång, då han blir tvångsutvisad. Trots detta får man veta tidigt i berättelsen att Obinze numera lever med sin fru i Nigeria, där han lever ett liv i överflöd. Han blev tvingad att återvända till hemlandet och skapa sig ett liv där.

Relationen mellan aunty Uju och Ifemelu är en viktig del av berättelsen. När de lever tillsammans i Nigeria står de varandra nära, men får en ny sorts relation i USA. Det verkar som att aunty Uju ständigt gör sig beroende av andra män och låter det komma i vägen för de relationer som hon egentligen skulle satsa på. Samtidigt var hon en mycket friare och stark själ i Nigeria, men i USA nöjer hon sig med hälften. Hon förfaller och har inte samma självrespekt.Till trots lyckas hon ändå skaffa sig ett arbete på andra sidan Atlanten. Sättet Uju porträtteras på är för att visa hur hon inte passar in i den amerikanska kulturen. Maten gör henne pluffsig och hon måste träffa män hon annars aldrig hade sett efter hemma i Nigeria.

20170628_104026

En annan relation som också tillför boken en dimension  är den mellan Obinze och hans fru Kosi. Så klart är karaktären skapad för att kontrastera mot hans forna barndomskärlek. Hon är en följsam, svartsjuk, lyxhustru, som är intresserad av att det ska se bra ut på ytan. Effekten uppnås, det skapar en schism mellan nuet och dåtiden.

Jag tyckte egentligen bäst om första halvan av boken. Americanah var mer intressant så länge huvudpersonerna var unga studenter i USA respektive England. När Ifemelu blir något äldre och etablerar  sig i USA, är det som att romanen tappar styrfart. När intrigen minskar, blir också tankar och formuleringar lite kletiga, de saknar liksom substans. Jag har upplevt liknande när jag läser en Knausgaard-roman. Det är mycket introspektion och briljans på sina håll, men ibland trampar man kvicksand.

Frågan är om författaren fått kritik för att hon utmålar amerikaner eller nigerianer negativt, men jag anser att hon faktiskt ger en nyanserad bild. Hela grejen är att Ifemelu slits mellan båda kulturer och känner sig lika hemma/främmande för båda. Rasfrågan tas inte heller upp på ett direkt sätt, man får utläsa den mellan raderna. Ifemelu känner ett utanförskap i relationen med både den vita pojkvännen Curt och den svarta, amerikanskfödde pojkvännen Blaine. Det är via dessa hon kommer i kontakt med vardagsrasismen, små subtila kommentarer från svärmor eller på middagar med vänner.

Blaines syster är väldigt snabb med at sätta etiketter på Ifemelu, så som att hon är exotisk i vita mäns ögon. Andra sidan av myntet upplever Ifemelu vid besöket på hårsalongen. Det är schysst att författaren  har valt att gestalta en individ för att förklara och beskriva det nutida samhället. Medan andra är snabba att kategorisera vill egentligen Ifemelu inget hellre än att bli betraktad som en individ och det tror jag är rätt signifikativt för millennials.

Skräms du av tegelstenar är detta inget för dig. Jag tycker om en riktigt bra bok som man kan läsa under en längre period. Detta är lite av ett epos och en bok som inte riktigt släpper taget. Iakttagelserna är som sagt knivskarpa och man får flera aha-upplevelser.  Ibland känns det som att Chimamanda Ngozi Adichies är lite för ambitiös i sina utsvävningar, men kanske hade hon bara behövt en riktigt bra förläggare?

Två favoriter jag en gång tvingats läsa i skolan.

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Boken marknadsförs som en studie i ondska. Det som gör den här boken så läsvärd att att den hela tiden berättas från Dvärgens perspektiv. Han är glad om det är krig och förbannad när han ser kärlek och glädje. Sida efter sida kokar av ilska och är dränkt av illasinnade tankar.  En annan fördel är att boken är kort och koncis men samtidig fylld med uttryck och händelser.

Eftersom Dvärgen inte är en riktig människa så tar han ett slags utifrånperspektiv och kan därför analysera och kritisera den mänskliga naturen. Därmed är det inte sagt att han hatar sig själv. Han tycker kärlek är motbjudande och det finns inget värre än känslor. Lagerkvist har tagit ett klassiskt stilgrepp och låtit Dvärgen vara riktigt ful, så som ofta ondskefulla varelser porträtteras. För det har också det levererats en del kritik – varför är bara det som är vackert gott?

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ned på rygg och ströp honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. 

Det finns en person som Dvärgen verkligen ser upp till och det är fursten. Anledningen? Fursten är falsk. Det visar att Dvärgen tycker det är bra att manipulera för att nå sina mål.

Dvärgen kom ut under tiden för andra världskriget och jag skulle säga att den är kritisk mot fascism. Dvärgen personifierar den maktfullkomliga  staten som föraktar allt som är svagt. Allt ska ha ett tydligt rationellt syfte, det finns inte plats för några onödiga känsloyttringar eller utsvävningar. Den genomgående idén är machiavelism. Att vilja vandra över lik för att få sin vilja fram. För den som är intresserad av att utforska det temat vidare – se t.ex House of Cards.

Främlingen – Albert Camus

Mamma dog i dag. Eller igår kanske,vet inte.

Detta måste väl ändå vara ett skolboksexempel på hur man inleder en roman? Hela meningen uppsummerar den likgiltighet Mersault känner genom hela romanen.  Vi blir genast förbryllade och lite nyfikna. Varför har karl’n ingen koll?

Mersault reaktion efter moderns död visar på hans svala inställning till livet. Han är inte inriktad på att fylla livet med mening – något som är viktigt inom existentialismen. När det inte finns någon gud skapar vi vårt eget sammanhang. Denna idé födes i en tid när det sekulariseringen i samhället bredde ut sig. Mersault klarar inte det och därför straffas han.

Mersault dödar en annan man i självförsvar men rätten väljer ändå att fälla honom för mord. Allt byggs på hans oengagemang  och initiativlöshet. Samhället ser honom som omoralisk robot och därför ska han dömas. Jag tycker att bokens effektivt använder sig av en person för att förklara ett helt samhällsfenomen. Man blir nog så provocerad av Mersault handlingar (eller frånvaro av handlingar) och senare blir man även provocerad av straffet han slutligen får. Främlingen är en bok som får en att känna och tycka på samma gång.

I filmväg så gick tankarna efter ett tag till Garden State, som är en gammal klassiker med Natalie Portman och Zach Braff. Den var väldigt uppskattad när den kom men har också blivit lite bashad för att den är överdriven och hipsteraktig. Huvudkaraktären har ett mindset som liknar Mersaults. I flera år har han inte känt någonting, men blir senare förändrad efter mötet med Sam, spelad av Portman. Filmen  handlar just om att fylla livet med mening. Något Mersault inte var intresserad av. Därav tycker jag den är passande att associera till Camus gamla klassiker. De flesta idéer kommer ju i nya format.

Känslan av ett slut

I had wanted life not to bother me too much, and had succeeded – and how pitiful that was.

Tänk dig att du får läsa ett brev som förklarar att saker blev som de blev.  Du är över 60 år gammal. Brevet skickade du som tonåring i affekt efter en relation som tog slut under märkliga former.

Detta är premisserna för Tony,  år efter att han kommit över ex-flickvännen Veronica. Han har haft ett lugnt äktenskap som upphört, skaffat ett anständigt arbete och levt livet enligt konventionen. Nu tvingas han göra upp med gamla känslor och betydelsen av före detta vänskapsrelationer. I centrum för historien är också före detta vännen Adrian, som tog livet av sig. Adrian var beundrad i vänskapsgruppen eftersom han var självsäker och var den alla trodde skulle lyckas. Därför var hans självmord ett mysterium. Dessutom var  han tillsammans med Veronica, vilket gjorde Tony mycket upprörd.

Känslan av ett slut tar upp livet som ung vuxen och känslan av att hela världen ligger för ens fötter. Sedan förlikar man sig med att saker inte blev som de blev för att sedan bli nostalgisk efter ett liv av familj, barn och förvärsarbete. Jag kan inte låta bli att koppla detta till de senaste rönen som visar att många över 60 faktiskt skiljer sig och söker nya kärleksrelationer. Man gör upp med sitt förflutna.

Boken är skriven från en äldre mans perspektiv, vilket man torde ha mindre gemensamt med, men samtidigt är den skriven med sådan precision och underfundighet att man rycks med. Med stor behållning läser jag om ung, manlig vänskap. Man delade allt men samtidigt låg det något av en konkurrens i botten. Relationen till Veronica är mer idealiserad – hon sattes på piedestalen och allt handlade om att förstå hennes innersta. Tony konstaterar i boken att Veronica är den typiskt komplicerade kvinnan och frugan den mer enkla sorten. Han slits mellan vilken typ han föredrar. Klassiskt tema om ni frågar mig. The vixen and the madonna.

Tony vill gärna tycka att han är rationell och en person med självdistans. Det blir mer och mer tydligt att han egentligen är helt inne i sina egna känslor, och kör stenhårt på att rationalisera sina livsval. Get out of your own head, tänker man!

För cirka ett år sedan läste jag Den färglöse herr Tazaki av Murakami – vilken jag tyckte om. Jag kan inte låta bli att göra vissa kopplingar till denna bok, dels för att huvudpersonen Tazaki är en tämligen anspråkslös person som gör upp med relationen till  sina gamla vänner. Existentiell, även den.

Känslan av ett slut är en kort roman men meningarna är fyllda av referenser, sarkasm och rapp dialog. Författaren Julian Barnes slösar ingen tid, utan kommer till kärnan.Scenerna som leder till upptakten är omsorgsfullt utvalda. Till exempel är Tonys besök hemma hos flickvännens Veronicas familj underhållande och bisarr.

Det är intressant att reflektera över händelser i det förflutna som påverkar oss långt in i framtiden. Och kanske ska man vänta med att skicka i väg det där smset/ brevet/mailet.

Boken kommer dessutom som film i år – om någon är intresserad.

Därför ska du läsa Ljuset vi inte ser

Andra världskriget tar sin början. Daniel LeBlanc arbetar som låssmed och flyr med sin blinda dotter Marie-Laure till franska Saint-Malo. Samtidigt växer Werner upp i Tyskland på ett barnhem. Han är så duktig inom matematik att han rekryteras till en nazistskola, där han ska bidra till att Tyskland vinner kriget. 

Anthony Doerr skrev boken under flera, flera år och det är definitivt inget hafsverk. Ljuset vi inte ser är snyggt sammanfogad och läsningen flyter fram. Här är ett par anledningar till varför jag gillade den.

ljusetvininteser

Krig ur två barns perspektiv

Det har skrivits en hel del andra världskriget-skildringar men inte många från barnens perspektiv. Det blir extra hjärtskärande när de två barnen har dåliga förutsättningar från början. Flickan, fransyskan Marie-Laure, är blind. Tyska Werner är ett fattigt barnhemsbarn som kämpar för att bli något i livet. Han vill bli ingenjör och inte arbeta i kolgruvan. Så kommer kriget och lägger sig som en våt filt över tillvaron. De två barnen som redan ligger på minus får ännu svårare vedermödor.

Språket

Doerr tecknar scenariot med stora, svepande penseldrag. Det är en filmisk upplevelse att läsa boken, trots att det bara är text.  Språket är fylligt, levande och vackert. Boken har fått kritik för att den är för vacker för att vara en krigsskildring men där håller jag inte med. Den innehåller många otäcka scener.

Skildringen av pennalism 

Du som läste Ondskan och gillade den, får något att bita i. Werner bor på en nazistskola i Schulpforta där han ska utbildas inom radiosändning. Werner är väldigt smart och har mycket talang inom matematik och ingenjörskonst. Vardagen på skolan består av pennalism och hårda utmaningar. Man skulle inte visa svaghet eller ineffektivitet. Så klart blir  Werners vän, den intellektuelle och känslige Frederic, offer för de sadistiska lekarna. (Frederic påminner faktiskt om Pierre i Ondskan) Det som slutligen drabbar honom känns som ett stort nederlag.

Ett otäckt persongalleri

Du får också möta den klassiska filmskurken, den otäcka Von Rumpel som desperat är på jakt efter vackra ädelstenar som man kan tillfoga till Tysklands nationalskatt.  Samtidigt sprider sig cancern i hans kropp, vilket spär på bilden av det onda som härjar inom honom. Romanen vimlar av otäcka figurer, som inte drar sig för att gå över lik. Det skapar en spänning. Finns det angivare i lilla Saint Malo? Vem kommer tyska militärer döda för att få sin vilja fram?

Intrigen

Boken är en riktig tegelsten och ibland blir skildringen av Marie-Laures dagliga liv något långsam. Men mot slutet knyts allt ihop på ett utmärkt sätt. Jag har alltid gillat stilgreppet att man får följa två eller flera individer och att deras öden möts, som till exempel filmen Crash. Doerr gör det bra. Marie-Laure flyr till sin farbror i Saint-Malo, vars största intresse är radioapparater. Redan där får man en fingervisning om hur historian kommer utveckla sig.

Titeln Ljuset vi inte ser knyter an till detta händelseförlopp väl. Romanen är ett statement gällande mänsklig interaktion och att individen kan handla på egen hand i krig och under diktaturer. Slutet väcker känslan av att trots att man ibland blir tvungen att handla efter samhället och kollektivets krav, går det att göra saker annorlunda.  Ljuset, blir i denna mening godheten. Men jag tänker också på de radiovågor som Werner arbetar med, som vi heller inte ser. På grund av radion så kommer han att göra en stor insats.

Snödrottningen – existentiell kris i New York

Jag fullkomligen trollbinds av en av  inledningsscenerna i Snödrottningen när Taylor står i sovrummet och snön yr in genom fönstret. Där i sängen ligger hans dödssjuka flickvän. Bildspråket är tydligt och drömskt. Det är kyla, is, misströstan och vardagsromantik. Till och med formen på snöflingorna beskrivs med kirurgisk precision.

cunningham

De är just de fragmentariska scenerna som skänker styrka till Michael Cunninghams (författare till Timmarna) Snödrottningen. Ingen detalj lämnas åt slumpen. Varje stycke är fullmatat med rika formuleringar och betraktelser. Personligheter, tankar och beteende. Även reflektioner över samhället och samtiden ges utrymme. Cunningham verkar besitta en enorm självmedvetenhet och det samma gäller hans persongalleri.

Tillsammans bildar dessa scener en ganska så bångstyrig historia. Det är liksom ingen tydlig intrig utan bara en stilla resa där vi får möta flertalet olika personer. Alla figurer känns väldigt sårbara och sorgliga på något sätt. Taylor sviker sin flickvän. Barrett är hopplöst förälskad och har dåligt självförtroende. Liz dejtar betydligt yngre män och har kört fast. Hon blir irriterad när kunder köper saker i hennes second-hand butik om hon anser att köparen inte är cool nog för plagget.

Det övergripande temat i boken verkar vara existentiella frågor – när någon nära är döende  ställs allting på sin spets. Huvudpersonerna tänker att de måste ta tag i sitt liv. Tyler vill bli musiker och Barrett vill egentligen inte arbeta i second-hand butiken hos Liz. I stället tar de till enkla utvägar via sex, droger och andra tillflyktsorter. Bröderna Tyler och Barrett skyller gärna på sin mor som var excentrisk och översvallande.  Händelserna i romanen visar på människans litenhet och en viss hopplöshet infinner sig. Ingen av huvudkaraktärerna är troende, men Barrett ser ett ljusscen på himlen en kväll, vilket han fäster sig vid. Snödrottningen visar på en existentiell kris i karaktärernas liv.

Det som är Snödrottningens styrka är också dess svaghet. För när varje tanke har fångats i detalj och varje mening är laddad med symbolik och noggrant övervägda referenser, riskerar den samtidigt att bli alltför neurotisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som ska till.

Det som gör att man läser boken med behållning är att man lär känna karaktärerna och vill veta hur det går för dem. New York-känslan är också påtaglig och man får liksom en liten chans att vara där för en dag eller två. Det är dock inte ändlöst med fikande på Central perk som i Vänner eller kravlöst brunchande som i Sex&the city utan mer mänskligt och jordnära. Jag blev verkligen sugen på ett besök i butiken som Liz driver och Barrett arbetar i.

“It’s hardly ever the destination we’ve been anticipating, is it? Our hopes may seem unrealized, but we were in all likelihood hoping for the wrong thing. Where did we – the species, that is – pick up that strange and perverse habit?

― Michael Cunningham, The Snow Queen

Vi kom över havet – japanska kvinnors öden

Slaveri känner de flesta till, men att det skulle bedrivas handel i kärlek mellan Japan och USA på 20-talet hade jag ingen aning om.

Vi kom över havet handlar om japanska kvinnor  som fraktades över havet för att möta sina nya män i USA. Romanen var verkligen en ögonöppnare, då jag inte alls kände till detta historiskt sett.  Dessa män, som de brevväxlat med under en längre tid, blev en besvikelse när kvinnorna anlände och fick se att de inte alls var snygga, rika eller trevliga. Tvärtom fick kvinnorna leva under slavliknande förhållande på bondgårdar och som hushållerskor inne i stan. Kvinnorna ansågs vara bra arbetskraft och det var därför de blev ivägskickade från ett fattigt Japan. Ur askan i elden.

Dekomöverhavet

Japanskorna våldtas, säljer sina kroppar och dör i barnsäng. Deras kroppar förtvinar av hårt arbete. Samtidigt är det svårt att passa in i det nya landet och kvinnorna känner att de inte var lika vackra som amerikanskorna med svallande blont hår och ljusa ögon.

Jag gillar tempot i boken, vilket skapas av att berättelsen är skriven i korta meningar utan dialog. Tankar återges i kursiv form vilket gör att man knyter an till olika personer.  Vi kom över havet är otroligt lätttillgänglig men har samtidigt mycket djup. De flesta meningar är laddade och språket är målande. Trots att boken är fiktiv, så upplevde jag att berättelsen återges av någon som var där och tog del av alla intryck och öden.

Eftersom boken är  baserad på verkliga händelser, känns den relevant och ett som ett tidsdokument av vikt. Jag hade ingen aning om att japanskor användes som postorderfruar i början av 1900-talet. Det som gör det extra sorgligt är att de sällan fick den faktiska statusen av fru och familjemedlem utan utnyttjades som arbetskraft och/eller sexuellt. Rent geografiskt befinner vi oss i San Francisco, där jag varit, vilket tillför en extra intressant dimension.
Trots att kvinnornas öden är gripande förblir boken osentimental. Sanningen serveras rå (vågar man sig på en sushi-referens) och inget omskrivs med förskönande ord. Det känns stilistiskt sätt som klassisk svensk arbetarlitteratur à la Vilhelm Moberg fast med huvudrollsinnehavare av annan etnicitet, i en annan tidsepok och geografisk placering.