Kategoriarkiv: Litteratur

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Efter jag läst En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru tänker jag på uttrycket ett rö för vinden. Det betyder att vara ett offer för omständigheterna. Att låta vinden föra en i den riktning det blåser.

Sådan var situationen för författarjagets pappa, i boken kallad P. Han kom ursprungligen från Uganda.

P har ständigt varit utsatt för livets nycker, bland annat uppväxten med sin misshandlande bror. I Grekland går han en utbildning till stridspilot och han lever till en början sin dröm. Det blir dock omöjligt att återvända till hemlandet eftersom ett krig brutit ut. Vi får ta del P:s obehagliga upplevelser under ett förhör och han hamnar senare i ett flyktingläger. Allt han vill är att bli fri och att få flyga igen.

Det är spännande att följa P:s kamp, men stundtals blir det snurrigt. Det kräver att man har koll på konflikterna som fanns i Afrika på den tiden. Idi Amin känner jag i alla fall till. Historien känns ibland väldigt hopplös, som när P försöker fly från lägret och skadar knäet allvarligt när han fastnar i en hög av latrinavfall. Det är inga tjusiga miljöer han befinner sig i. Dock vävs hans tankar in som en strimma ljus.

Slutligen leder vägen till Sverige, där han får en son. Sonen, författarjaget,  bär på oket av faderns förflutna. Det är under P.s sista år som sonen berättar hans levnadshistoria. Det är delvis Anyurus egen far det handlar om.

Romanen framställs med hjälp av flera, genomtänkta stilgrepp. Titeln En storm kom från paradiset knyter an till vinden och dit den kan föra oss. Ett paradis som gått förlorat för att drömmar krossats. Romanen beskriver fåglar som landar och flyger.

En storm kom från paradiset. Stormen var livet.

P ville vara pilot – han drömde om frihet men blev vingklippt. Möjligheterna begränsades. Jag inser hur duktig författaren Anyuru är på koncept. Han är intresserad av de stora frågorna och fick mig att relatera vidare, bland annat till ordspråket, som jag nämnde i början.

Trots P:s miserabla liv framförs En storm kom från paradiset på en vacker och stilfull prosa. Den är en uppgiven skildring av en människas kamp för att få tillvaron att gå ihop. Mesta delen av historien utspelar sig inte i Sverige, dock. Sverigetiden är mest en bisats, där man får ta del av sonens liv och fragmentet av en far. Romanen förmedlar att det är viktigt att göra upp med sitt och familjens förflutna för att kunna gå vidare. Mellan raderna anar jag ett slags förlikning – författarjaget förstår att saker blev som de blev av en anledning.

Individens har en vilja att lyckas – men ibland får man erkänna sig besegrad av olyckliga omständigheter. Man får gilla läget och gå vidare. Den tanken bär jag med mig.

Läs mer om Anyuru här.

Fallen av Joyce Carol Oates: amerikanskt familjeliv i kris

Vid Niagarafallen vakar Ariah, dag och natt, för att återfå sin förlorade make. Det ödesdigra vattenfallet har ett inflytande över människors medvetande och utgången kan bli dödlig. Detta påstås heta hydrakropsyki.

Så börjar Fallen av Joyce Carol Oates. En för övrigt genialisk inledning på en roman. Vi ska förstå att det är ett fatalistiskt tema. Eländet bara rullar på. Romanen är en riktig tegelsten och en berättelse som spänner över flera decennier. Jag fyndade boken på Myrorna och tyckte att det var dags att läsa något från en nobelpristagare.

Fallen utspelar sig på 1950-talet och framåt. Ariah är nygift med en strikt religiös man, Gilbert Erskine. Gilbert verkar reko på ytan, men efter en ångestfylld bröllopsnatt kastar han sig i Niagarafallen och stupar mot sin död. Ariah väntar alltså vid vattenfallet i hopp om att återse sin make. Han förklaras död efter man fiskat upp hans livlösa kropp.

Till Ariahs räddning kommer sedermera den attraktiv ungkarlen advokat Burnaby som fäster sig vid denna sköra och egensinniga kvinna. Som ni förstår är det drama på hög nivå. Historien mynnar ut i en slags studie av en familjs uppgång och fall, mot bakgrund av det amerikanska samhällets normer och lagar. Bland annat antar Burnaby ett svårt fall där ett bostadsområde blivit förgiftat av kemiska ämnen, som kallas Love Canal.

Oates är en mästare på att skapa dramatiska scener och hon gör en djupstudie av sina karaktärer. Ariah är en dråplig personlighet och hennes tankegångar är stundtals ganska obehagliga att följa. Hon är obekväm inför kärleksrelationer, avskyr sin svärmor och gör skillnad på sina barn. Oates är närmast outtröttlig i sina redogörelser och väjer inte för det smutsiga eller vulgära. Ibland tycker jag dock författaren blir lite för ivrig att göra handlingen intressant.

Jag är imponerad av Oates både lyckas leverera ett relationsdrama och en djupgående samhällsskildring på samma gång. Det tyder på hennes storhet och jag vill definitivt läsa mer av densamme. Oates litteratur känns på riktigt. Jag tar gärna emot tips på vilken som är bäst, då hon skrivit så himla många romaner.

Är vi framme snart? Per Wirtén reser runt i Europa

På tågresor genom det skiftande europeiska landskapet reflekterar Per Wirtén över EU:s historia och framtid, vilket han sedan sätter på pränt i boken Är vi framme snart. Som en van tåg- och europaresenär uppskattar jag romantiken kring slitna tågkupéer, pampiga tågstationer och pitstops på små, obskyra matställen. Resan går från Bulgarien i söder till London i norr. Han utgår från tesen att det behövs ett Europas förenta stater. Boken är en geografisk skildring, lika mycket som en geopolitisk odyssé. Under resan återhämtar sig Wirtén från en ögonoperation och plågas av minnena.

Wirtén påminns på sin resa om utsattheten hos fattigare medlemstater men även ett Östeuropa som moderniserats. Jag läser med behållning när han åter besöker Polen, som han minns från ungdomens backpackertur. Han ser hur det har växt fram kosmopolitiska städer och finner en genomgående europeisk stil i gatubilden med trendiga caféer, H&M, Zara och Deichman. Han menar att detta nuförtiden finns i alla europeiska städer. Överlag uppskattar jag hans tillbakalutade observationer.

EU:s vara eller icke vara är komplext. EU är å ena sidan ett försök att stävja nationalismen som legat till grunden för ett världskrig. Å andra sidan ett dyrt bygge som polariserar och sätter arbetsrätten ur spel.

I Är vi framme snart tar Wirtén upp gamla ekonomiska teorier och idéer kring ett gemensamt Europa , vilket fungerar som en påminnelse. En påminnelse om varför vi har det EU vi har idag och varför det är värt att bevara. Det ska erkännas att det ibland är en utmaning att läsa boken, eftersom det kräver en del bakgrundskunskap. Jag kan till exempel inte exakt vad Maastrichtföredraget innebar utan att använda fusklapp. Det intressanta är att Danmark faktiskt röstade nej i första omgången.

Liksom Wirtén fick chansen att se bättre med ögonoperationen vill han också att vi ska se på EU med nya ögon. Han vill att EU ska fortsätta existera för ett stabilt Europa. Vi görs bara uppmärksamma på att det fortfarande finns mycket kvar att göra. Utan tvekan finns det utmaningar och jag vet inte själv riktigt vad som är lösningen. Det är nog så frustrerande och därför tycker jag det är viktigt att någon vågar tala om det!

Per Wirtén är Augustnominerad med sin bok Är vi framme snart?.

Tack för boken&läsningen, Förläggareföreningen & Augustpriset!

Recension av Den som finner av Stephen King

Ditt förflutna kan komma i kapp dig på det allra mest ohyggliga sätt. Eller så kan det ligga begravt i en koffert i skogen. Den som finner av Stephen King, handlar om jakten på gammalt tjuvgods.

I sin ungdom mördade Morris Bellamy sin idol, författaren Rothstein. Anledningen? Han var besviken över att Rothstein slutade att skriva om karaktären Jimmy Gold. Bellamy är helt enkelt en bokälskare av fel sort. I samband med mordet fick han med sig en massa pengar och anteckningsböcker med utkast till  böcker som aldrig blev skrivna. Dessa begravde Bellamy i närheten av sitt barndomshem. Han åkte senare i fängelse för en våldtäkt och många år senare hittar 19-åriga Pete Saubers tjuvgodset i närheten av huset där Morris Bellamy växte upp. Platsen är USA, runt år 2010. Bellamy frisläpps inte långt därefter och han vill ha tillbaka det han en gång förlorat.

Den som finner har ett klassiskt upplägg – förövaren och protagonisten. Det är både bokens styrka och svaghet. För när upplösningen kommer tycker jag att den följer ett alltför vanlig dramaturgisk linje, det kommer ingen twist eller våldsamt uppvaknande. Det är karaktärerna som bär storyn, enligt mig. Jag är fascinerad över hur mycket ondska som kan rymmas i Morris Bellamy. Han är en vilsen själ, stor och våldsam som en gråtande jättebebis som vill ha tillbaka sin snuttefilt. Han har varit missförstådd hela livet.

Den unga Pete är den typiska underdogen som gör allt för att hjälpa sin familj som drabbats av 2008 års finansiella kris. Det innebär att han måste kapitalisera på Rothsteins död och Bellamys brott, för att rädda sin familj ekonomiskt. Premisserna är tydliga, det är i spåren av krisen som desperationen föds.

Språket är typiskt för Stephen King. Det är uppfriskande cyniskt och tillbakalutat, samtidigt som det skildrar de utsatta stunderna i både Morris Bellamys och familjen Saubers liv. Det är diskbänksrealism utan för den sakens skull vara alltför mjäkigt. Den raka berättarstilen saknar i bland en viss mystik, men det går inte att ta ifrån King att han klarar att driva historien framåt. Och framåt vill man! Det är spännande att snaran runt Pete Saubers dras åt allt hårdare. Känslan av att Bellamys galenskap accelererar skapar en nerv i berättandet. Dessutom är King grym på cliffhangers. Avslutande kyliga meningar efter en långt utlägg i grymheter, skapar effekt.

På engelska heter Den som finner Finders Keepers och det ger näring åt själva grundtanken – vem har egentligen rätt till de där anteckningsböckerna? Det tål att tänkas på.

Vad ryms i ett ord? Författarscenen väcker tankar

Igår var jag på Malmö stadsbibliotek och såg Theodor Kallifatides på Författarscenen. Han pratade om konsten att skriva på ett annat språk än sitt eget hemspråk. I alla år har han skrivit på svenska, men det är på senare tid han känt sig manad att skriva på grekiska. Detta kom efter en svacka i skrivandet. Inte helt svårt att förstå när mannen är runt 80 år.

Kallifatides sa att det kändes annorlunda att byta skrivspråk till grekiska. Jag hör varje ord, det är ett hjärtslag. Grekiskan ligger nära hjärtat och svenskan närmre intellektet, förklarade han. Kallifatides kom till Sverige som ung, lärde sig det nya språket väl och utvecklade ett långt författarskap. Han sa uttryckligen att svenska språket har hållit honom i koppel, vilket både var positivt och negativt. Kallifatides hanterade hantverket väl men kände mer press på sig att inte göra fel. När han gör fel på sitt hemspråk, känns missen mer legitim. Jag tycker att Theodor Kallifatides har gjort ett spännande val när han återvänt till sina rötter.

Författarscenen erbjöd ett väldigt fint möte  med en man som sett skrivandet som ett kall och en reflektion över samtiden. Självklart blev jag intresserad av att läsa något av Kallifatides – hur har jag egentligen kunna missa honom? Denna, fastnade jag för.

Jag tycker det är intressant med språk och hur det påverkar oss. Om man inte har ett ord för ett begrepp kan man inte heller förmedla ett koncept på samma sätt. Bristen på språk gör oss oförmögna att dela med oss av tankar och idéer. Tänk så lurigt det blir när man inte har ett ord för något. Har vi fortfarande inte kommit på vad den pinnen som delar av varorna på varubandet heter, liksom?

Språket är en del av vår identitet. Barn som pratar sitt hemspråk väl har också lättare att tillgodogöra sig ett annat språk, sägs det. Dessutom tycks man bli något av en annan person beroende på vilket språk man talar. Franskt svår eller amerikanskt lättillgänglig- vilket språk associerar ni med vilken mentalitet?

När man inte behärskar ett språk så är det som att man krymper mentalt och känner sig som en tioåring. Jag minns en gång när jag hoppade in som vikarie och fick hand om en SFI-klass på nybörjarnivå. En före detta syrisk ingenjör ställde sig upp och visade en massa matematiska uträkningar för mig precis i anslutning till  rasten. Han ville säkerligen visa att han också hade tillgång till ett avancerat språk och även ett gemensamt för oss.

Taskigt översatta böcker riskerar att ödelägga all tonalitet och känsla. Och kan man för guds skull sluta använde ordet raring i böcker översatta från England. Vem säger så nuförtiden? I bland önskar jag att jag varit flytande på spanska för att helt kunna uppskatta Vindens Skugga ELLER på japanska för att kunna tillgodogöra mig Murakamis verk.

Veckan fick en bra start med författarmötet och jag fortsätter att läsa Stephen Kings Den som finner, en riktig bladvändare. Lyssnar på nytt av både the National och Ane Brun, hennes Leave me Breathless är en briljant coverskiva. Halvvägs till helgen och bara en del nödvändigheter som ska avklaras, så som en tenta.

Grace av Anthony Doerr

Grace – Anthony Doerr

När jag gick i skolan fick jag på fysiklektionerna lära mig om vatten och hur molekylerna i H20 samarbetade. Det fanns olika former av grundämnet, och vi fick förklarat för oss hur förvandlingen mellan vatten, ånga och is (snö) såg ut. Jag minns inte de faktiska teknikaliteterna, men det får mig att tänka på vattnets föränderlighet. Ingenting är konstant. Ingen snöflinga är den andra lik. Om detta, som är livets gång, får vi läsa i Grace av Anthony Doerr. Tidigare har jag läst Ljuset vi inte ser, av samma författare.

graceanthonydoerr

Huvudpersonen David Winkler är forskare och specialist på snökristaller. Han vet mycket om den komplexa sammansättningen av dessa. Vattnet är också en huvudperson i Grace. Romanen handlar om att David via sina drömmar kan se in i framtiden. Han drömmer att dottern Grace kommer att drunkna i en översvämning och att han bär skulden till det. Han blir rädd och lämnar sin lilla familj för att inte låta ödet ha sin gång. Nu måste han skapa sig ett nytt liv utan familjen. Vattnet är närvarande i alla former under hans liv – som regn, snö och is.

Temat med vatten i romanen är ett uppfriskande val. Jag gillar författare som försöker svara på existentiella frågor. Det är också behållningen med själva boken, den känns som en slags avhandling i meningen med livet. Frågan som tas upp är – styr ödet våra liv eller kan vi göra egna, aktiva val? Det är några som har nämnt att de retar sig på huvudkaraktären eftersom han är alltför passiv och bara flyter med (pun intended) i tillvaron. Jag menar att detta är ett berättartekniskt grepp – faktum är att det sker en karaktärsutveckling eftersom David faktiskt inser att han kan påverka tillvaron mer än han tror. Jag tror att alla som sett Nyckeln till frihet kan känna igen känslan av att en enkel man får upprättelse. Det var i alla fall den associationen jag fick.

Språket flödar på fantastiskt bra. Bara formuleringen att vara förälskad innebar att bli omtumlad tjugo gånger på en förmiddag.

Läsupplevelsen bromsas dock upp  en bit in på vägen, vid delen där David flytt sin familj och  bor på ön St.Vincent. Här går historien något på tomgång och det är synd. Här ska David dock knyta ett band till den unga Naaliyah som kommer betyda mycket för honom. Historien tar återigen fart i de sista delarna av boken och den knyts fint ihop. Jag tror att författaren hade tjänat på att kanske vässa till intrigen på vissa ställen, eftersom jag emellan åt vill lägga boken åt sidan ett tag, bara för att senare ta upp den för att veta hur det ska gå för honom. David Winklers livsöde berör verkligen.

Tack för boken, Bookmark förlag!

Augustprisnominerade Johannes Anyuru på stadsbiblioteket i Lund

Kort text om Johannes Anyuru – numera nominerad till Augustpriset!

Hce03 la grunden till ett författarskap.

Det var nämligen en siffer- och bokstavskombination som Johannes Anyuru drogs till under sina tidiga biblioteksbesök. I den hyllsektionen fanns poesin. Tranströmer var en viktig influens.  Det var poesin som gjorde att han slog igenom. Författaren har bland annat gett ut diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. 

Följande berättade Anyuru under en kväll på stadsbiblioteket  i Lund. Många hade kommit för att se författaren prata om sin senaste bok  De kommer drunkna i sina mödrars tårar.

Johannes Anyuru menade skämtsamt att det delvis var kärleken i Madrid som gjorde att han gick från poet till författare. Det var lättare att bli översatt som författare och därmed skulle hans spanska kärlek kunna läsa och imponeras av hans verk.

Idén till den senaste boken kom i samband med terrorattentatet på Charlie Hebdo och handlar vad som händer i Sverige när fascismen och främlingsfientligheten tar över. Det är en dystopisk roman. Titeln syftar för övrigt på ett argument som användes på en kille som tänkte resa som IS-krigare. Helt enkelt skulle han göra sin mamma väldigt besviken om han åkte. Det är lite av ett hästjobb, författaren har tagit på sig. Att skriva en kritisk samhällsskildring gör att man hamnar mer i rampljuset och tillskrivs ansvar.

Vi fick ta del av Johannes Anyurus tankar och författarskap under författarkvällen. Han inspireras av religion och sökandet efter ett sammanhang. Han är son till en invandrare från Uganda och växte upp med sin ensamstående mamma. Klasstillhörigheten var inte solklar.  Det blev inte civilingenjörsstudier som pappan ville, utan spoken word och skrivande. Att gå från hip hop till Tranströmer är ett kittlande utfall. Sedermera konverterade han till islam.

Det blev även läsning ur Anyurus senaste roman, ett schysst inslag. Jag uppskattade även frågestunden på slutet när han berättade om varifrån han fick sin inspiration, inte minst från sin senaste bok. Det var bland annat från kvantfysiken som handlar om att det finns olika verkligheter och parallella universum.  Jag upplevde att författaren intresserar sig för både vetenskapliga värden och mjukare och mer existentiella värden. Höger och vänster hjärnhalva dansar en tango.  Ödmjukt konstaterade Anyuru att han inte är en expert på fysik, utan har en mer filosofisk ingångsvinkel. Jag tänkte osökt på serier som Man in the high castle, som handlar om att kunna ändra historiens gång, och att kunna se in i framtiden.

Jag har tyvärr inte läst några av hans böcker, men jag tycker författaren besitter en härlig tonalitet och ett intresse för världsliga frågor, som man möter i andra favoritförfattare. Han referrerade själv till Jonas Hassen Khemiri och det är en av mina favoriter. Bara en sådan här formulering härunder som jag fann i en av Anyurus diktböcker. Magisk. Lässuget har definitivt väckts.

Ytterligare tankar från författarkväll i Lund:

BRA!

Att få lära sig det Norénska citatet: Tiden är vårt hem. Så fint.

Att få en sneakpeek i hans böcker, som stod på ett bokbord. Det väckte inspiration.

MINDRE BRA!

Frågestunden var för kort, jag hade velat veta mer om hans tankar och inspiration

 

Flickorna av Emma Cline: magisk tidsresa

Recension av Flickorna av Emma Cline

Är du typen som älskade Sofia Coppolas  drömska Virgin Suicides? Filmen inramades av en slags kuslig känsla i en sömnig småstad där tonåringars hemliga liv kokade under ytan. Då borde du läsa Emma Clines Flickorna.

Förutom att Flickorna skildrar en tonårstjejs liv förflyttas man även bakåt i tiden, till 60-talets Kalifornien.  De flesta hade blommor i håret och drömde om frihet och ansvarslöshet. Ensamma Evie finner sin tillflykt på en ranch hemma hos Russell. Här har han skapat ett kollektiv som består av unga tjejer som dyrkar honom som en gud. Kopplingen till Charles Manson är tydlig. Att underkasta sig Russels vilja är ett måste, på alla sätt. Det innebär till och med att göra inbrott, för att skaffa pengar till uppehället.

Stämningen känns hudnära och genom Evie intar läsaren en slags en position av att se tillvaron från utsidan. Händelser i hennes liv spelas upp på håll med en filmisk inramning. Bland annat märks det i början när hon iakttar Suzanne  och de andra medlemmarna från ranchen. De är spännande och intressanta och verkar ha något som Evie inte har, trots att de ovårdade och magra.. Samtidigt förmedlas känslan av att hon vill vara en del av gemenskapen. Långt bort från det inrutade och tillrättalagda  livet som hon själv lever.

Det finns inte riktigt plats för Evie någonstans. Inte i kompisgänget och inte hemma hos hennes nyskilda mamma och mammans nya partner. Att Evies utrymme i livet är  så väldigt begränsat är något som påverkade mig. Det är också därför hon dras till Suzanne och de andra. Det innebär  att hon måste vara till Russels förfogande.

Språket i boken är rikt och detaljerna många, vilket gör att det blir en sinnlig upplevelse. Jag gillar hur författaren undviker att överintellektualisera händelser och tankar. Även fysiska ting har tydliga attribut, det är cigaretter som glöder och låtar som vibrerar. Författaren Emma Cline har koll på sin fysiska miljö.

flickorna

När man läser Flickorna så kan det lätt bli en slags neurotisk utsaga över en tonårings liv, men författaren lyckas knyta ihop historien fint, genom tillbakablickar från den nu vuxna Evie. Det får oss att förstå hur en personlighet förändras genom livet och hur små beslut kan forma framtiden.

Flickorna lär oss att vem som än kommer in i ens liv, så kan den personen tillföra något. Jag tror säkert att de som upplevde Woodstock på 70-talet och nu sitter och minns detta bakom sina dataskärmar kan hålla med. Trots barnbarn och pensionssparande.

Betyg:

Hösten är här – dags för nystart!

Bloggen har legat lite på is. Jag hade kvar min adress men var tvungen att köpa ett större hus. För de som inte fattar min analogi så menar jag lagringsutrymme. Det tog helt stopp på lilla bloggen och text samt bildregn uteblev. Nu har jag mer plats och kan driva bloggen utan hinder. Så kul att komma igång, det kliar i fingrarna! Har även laddat upp på den analoga biten med anteckningsblock och olikfärgade pennor, alla med ordningssinne jublar nu.

Hösten är här och ironiskt nog är vissa dagar nästan finare än många sommardagar. Utlandsresan känns långt borta och det är nu man gottar ner sig i serier, film och böcker. För er som också undrar vad jag gör nu förtiden, klicka gärna här.

Jag läser just nu Kjell Westös Hägring -38 som är vacker och melankolisk. Den har en historisk beröringsyta och personporträtten är ingående. Det mest vardagliga kan beskrivas med behaglig  detaljrikedom.  Jag gillar den så här långt, men har ca 1/3 kvar att läsa. Vissa formuleringar är så knapertorrt fyndiga och andra är kusliga. Extra kul är att historien utspelas i Finland precis före och under krigsåren, då man var tvungen att ta ställning till det som skedde ute i Europa. Jag fastnar igen och igen för det allmänmänskliga i en historisk kontext.

Annars har jag siktat in mig på SVTS Hinsehäxan och  är förtjust i de charmiga 60-tals och 70-talsmiljöerna som man känner igen från serien Call Girl. Linsen är liksom dammig och grynig och ganska förlåtande. Alla röker överallt och det finns en slags oslipad känsla, när allt bara växer och knakar i folkhemssverige. Serien korsar också rutt med Bordellhärvan och svenska politiker som förlustade sig med unga tjejer.

Säger namnet Geijer er något? Han var nämligen Sveriges justitieminister och utnyttjade Hinsehäxan (Lillemor) som eskorttjej i ett helt decennium. Serien skildrar deras speciella relation. Det slår mig hur nära det var mellan makt och vanligt folk. Sveriges politiska liv kändes som en slags lekstuga. Lillemor drogs in i ett liv av kriminalitet, prostitution och droger och det är hennes liv man får följa.

Spännande läsning i Störst av allt av Malin Persson Giolito

Mina förväntningar var ganska höga på Störst av allt. Den är skriven av tungviktaren Leif Gw:s dotter Malin Persson Giolito som är utbildad jurist. Därför är det väl ganska naturligt att boken skildrar en rättegång. Detta är kärnan historien utgår från men man får också tillbakablickar från ungdomarnas liv i Djursholm vilket också är bokens styrka.

giolito

I centrum för händelsen är Maja och vi ser allt från hennes perspektiv. Hon är anklagad för att ligga bakom skottdramat på sin skola då en av hennes lärare och flera klasskamrater skjuts till döds. Expojkvännen Sebastian är också ett av offren.

Att vara inne i Majas huvud är ett djupdyk i cynism, något som är förvånande med tanke på hennes ålder. Man slås av av hur otroligt blasé hon  är. Maja skådar och dissekerar sin omvärld med en kirurgknivs precision. I rättegångssalen gör hennes dyra försvarsadvokater allt för att framställa henne som en ”poor little rich girl”.

Samtidigt är det enda Maja vill är att vara älskad, mitt i hennes rationalitet finns ett virrvarr av känslor. Och det blir hon, av jämnåriga Sebastian. Han är strulig och naturligtvis negligerad av sin streberfar. Temat känns klassiskt men det som gör Störst av allt unikt är det spännande rättegångsdramat och de vassa observationerna av ungdomarnas liv och känsloliv.

I bokens Djursholm finns det strikta regler och normer för hur man ska vara. Men det som är spännande är att ungdomarna utvecklar ett slags eget parallellsamhälle som ett ekosystem med nya regler och känslor. De har allt men ändå bara varandra. För när föräldrarna inte ser, interagerar de och bygger egna band. Så gör Sebastian och Maja och det är därför hon är beredd på att göra allt för honom, även när hans liv börjar spåra ur.

Boken skildrar också ingående livet i häktningscellen där Maja  sitter i väntan på den avgörande domen. Här verkar hon på ett märkligt sätt att trivas.  Min analys av det hela är att här slipper hon ta en massa val och bygga sin identitet. Här är hon bara hänvisad till strikta regler och en avskalad miljö. I en värld där vi tvingas göra så många val och att bli något, något som kan vara väl så smärtsamt under ungdomstiden, kan en kal cell bisarrt nog vara en fristad.

Skuldfrågan är att ett centralt tema i boken, och det gör att läsaren hela tiden tvingas ta ställning. Det ger historien ett djup och gör att läsaren själv samlar bevis och får ha sin egen rättegång hemma på sofflocket.

Styrkan med historien är de torra och cyniska formuleringarna med ett bildspråk som känns kraftigt. I tillägg vävs historian fint samman utan det känns som stelbenta hopp i kronologin. Jag läser Störst av allt med stor behållning.

Betyg: