Kategoriarkiv: Litteratur

Samtal med vänner av Sally Rooney: en ung generation under lupp

Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.

Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.

Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.

Scenerna spelas upp ur huvudpersonen  Frances perspektiv. Hon har en  slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.

Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi och mötet med deras nyfunna äldre vänner som är fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.

Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.

Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.

Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit  (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska  sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.

Vända hem av Yaa Gyasi: vittnesmål om slaveriets fasor

I början av Vända hem av Yaa Gyasi finns ett stort släktträd med förgreningar på varsin sida. Allting börjar med Effia i Ghana, Afrika. Släktträdet förgrenas när hennes okända syster Esi blir såld som slav till USA och hennes avkomma bär på slaveriets tunga ok.

Jag såg inte detta släktträd förrän jag läst ett tag och jag hade inte riktigt förberett mig på det myller av personer som förekommer i boken. Det är väldigt ambitiöst av den unga författaren Yaa Gyasi att försöka porträttera en släkts öden genom att låta karaktärerna bli representanter för olika historiska scenarios.  Jag kan tycka att det ibland blir lite krystat och tappar engagemanget för vissa av dem. Det är dock tydligt att arvet släktmedlemmarna bär på följer med ända fram till nutid.

Den första halvan av Vända hem läses med störst behållning. Det är gripande att läsa om grymma stamkrig  och att slavhandeln var så prominent. Gyasi nyanserar bilden: människorna i Ghana var också involverade på ett eller annat sätt. Den röda tråden är att människor är så utlämnade till sina egna öden, sitt kön, sin stamtillhörighet och status. Språket är fylligt och oförlåtande och duckar inte för att beskriva misär och köttsliga lustar.

Flera scener stannar med mig efter att ha lagt ner boken. De grymheter som det innebär att vara slav i USA och vad som händer när man försöker rymma. Ärren på Esis dotter Ness rygg skvallrar om detta. Hon är så ärrad att till och med hennes nya ägare finner det motbjudande att se på. Samtidigt kan jag verkligen tycka att hon är så stark och modig.

Det finns alltså några otroligt starka delar av boken, men trots detta går den inte ända hem hos mig. Det saknas en tydlig intrig och just när jag lärt känna en person i romanen går stafettpinnen över till nästa. Dock måste jag säga att Yaa Gyasi är en viktig röst som behövs för att nyansera slaveriets historia. Dessutom gör hon upp med den amerikanska drömmen när man ser hur det gått för de som kommit till USA som slavar. Trots befrielse från slaveriet finns det osynliga bojor som fjättrar. Jag hade gärna sett att romanen utforskade detta mer – alltså en nutidsskildring.

Tjänarinnans berättelse: det begränsade livet i Gilead

Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien (Handmaid’s Tale) på HBO men då jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Tjänarinnans berättelse. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.

Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.

Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare.  Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.

Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.

Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället  i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.

Den genomgående känslan i Tjänarinnans berättelse är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som  ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.

Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.

Tjänarinnans berättelse är viktig, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.

Skildring av en plågsam uppväxt: Steglitsan av Donna Tartt

steglitsan

Steglitsan av Donna Tartt handlar om 15-åriga Theo vars mamma dör i en terroristexplosion när de besöker ett konstgalleri i New York. Han klarar sig mot alla odds och blir nu helt utelämnad till andra vuxna. Theo blir tvungen att  flytta från plats till plats, bland annat till familjen Barbour och sin pappa i Las Vegas.  Han plågas svårt av händelsen men kommer också att möta personer som betyder mycket för honom, till exempel den trygga och vänliga Hobie som arbetar inom konstvärlden. Ingen vet att Theo bär på en hemlighet. Han har nämligen lagt vantarna på en dyrbar tavla från samma konstgalleri, nämligen Steglitsan.

Vilket äventyr den här romanen är! Dess styrka enligt mig är verkligen persongalleriet och vår protagonist, som navigerar i tuffa miljöer.

Det är svårt att inte sympatisera med Theo och den sorg och ensamhet han känner efter förlusten av sin  bohemiska mamma. Det är riktigt sorgligt när han minns deras gemensamma liv, hennes speciella värme och sätt.  Ibland kan jag tycka att Theo är lite väl förnumstig för att vara 15 år men samtidigt är det genom hans ögon vi får möta alla speciella och egensinniga människor.

Fadern är naturligtvis vidrig, jag började  precis få lite hopp om honom för att efter nästa scen ändra mening. Man får också möta pappas flickvän Xandra som är något schablonartad men väl så underhållande. Hon behandlar Theo styvmoderligt och är som en dekadent Paris Hilton.

Det personporträttet som jag egentligen har lite svårt för är Boris, vännen som Theo träffar i Las Vegas.  Det känns som att Boris blir lite exotifierad av författaren och det understryks  att han har  ett typiskt slavisk manér, kommer från Ukraina osv. Han är ett hopkok av amerikaners fördomar mot östeuropéer, sådär som man sett i alla filmer. Å andra sidan är han av de mest opolerade och vilda romankaraktärer jag stött på . Tartt har gjort lite av ett hästjobb, genom att ge alla karaktärer speciella egenskaper, uttryck och manér. Undrar var hon får sina uppslag från?

Alla dessa individer påverkar Theo på många olika sätt och det ofta en kamp mot tid och jobbiga omständigheter. Jag satt ofta och tänkte ”kan han inte bli 18 snart”,  eftersom man ville att han skulle slippa sina fosterföräldrar, internatskolor och sin hemska pappa. Tavlan kommer naturligtvis spela en stor roll i Theos liv, då han klamrar sig fast vid den som att det är det enda som betyder något.  Det känns nästan lite som en förbannelse. Jag förvånas lite av jättehoppet på sju år mot slutet av romanen, men förstår samtidigt att man måste kontrastera den vuxne Theo mot den yngre förlagan. Det vuxna livet visar också prov på svårigheter och det förflutna pockar på.

Jag skrämdes från början av Steglitsans tjocklek men det är inga problem eftersom handlingen är väldigt linjär och driver på läsandet. Man vill veta hur det går!  Romanen känns som en viktig läsupplevelse utan att den för sakens skull utforskar riktigt abstrakta koncept. Stort plus för romanens urbana skildringar och till viss del även intertextualitet, det vill säga referenser till konst, kultur och musik. Theo blir till exempel kallad ”Potter”  av Boris på grund av sin propra look. Det finns även tydliga hintar till Dickens, bland annat namnet på en av karaktärerna, Pippa. (blir lite fel på svenska).

Som lite kuriosa kommer Steglitsan snart som film och Boris kommer spelas av Finn Wolfhard från Stranger Things. Bra casting!

Fyren mellan haven: hur länge håller en livslögn?

fyrenmellanhaven

Fyren mellan haven av M.L Stedman är en välskriven roman som innehåller naturromantiska inslag, symbolik och etiska dilemman. En eka med en död man och ett spädbarn driver i land på den ödsliga ön Janus. Fyrvaktarparet Tom och Isabel är ofrivilligt barnlösa på grund av upprepade missfall. När Isabel finner det lilla barnet får hon en idé att de ska göra det till sitt. Ingen behöver ju få veta. De kallar henne Lucy. (lite etymologi här – namnet har med ljus att göra- som fyren som lyser ). Jag tänkte varna för att det blir lite light-spoilers längre ner utan att jag för den sakens skull berättar slutet.

Personligen tycker jag verkligen om de långa och målande  beskrivningarna av den stolta fyren, och den karga ön Janus vid Australiens kust. Det känns som att miljön  är ett med den stoiska och bestämda Tom, som tar sitt jobb som fyrvaktare på stort allvar. Det är trots allt frun Isabel som är hans akilleshäl och han går hennes vilja till mötes genom att behålla barnet. Hon kontrasteras väldigt bra mot sin man, eftersom hon är mycket mer hjärtlig,  livlig och styrd av impulser. Jag har inte sett filmen men det känns som helt rätt val att ge Alicia Vikander och Michael Fassbender rollerna som Tom och Isabel.

Det som räddar Fyren mellan haven från att bli ett melodrama  är delvis bakgrundshistorien om männen som kämpat och dött i första världskriget. Bra av författaren att sätta in det personliga dramat i en historisk kontext. Det är lätt att förstå att krig och misär skapar desperation och förklarar varför Isabel och Tom handlar som de gör. Slutet var väldigt fint och förhöjer hela läsupplevelsen. Överlag har berättelsen ett driv och en fin takt som gör att det är behagligt att läsa den. Dessutom är det spännande – hur länge ska livslögnen hålla?

M.L Stedman är bra på att beskriva  kärleken till ett barn. Hon bemästrar gestaltningen perfekt.

Jag hade dock väldigt svårt att sympatisera med den biologiska mamman till barnet, även om hon hade moralisk rätt sin dotter. Bland annat när hon döper om Lucy  till Grace, det tyckte jag var helt galet. Jag hade även problem med att  Lucy att var tvungen att slitas bort från sin ursprungliga familj och hennes reaktion är hjärtskärande. Trots allt räddade de ju livet på henne. Spelet mellan makarna som följer förhöjer också intrigen.

Läs Fyren mellan haven om du gillar mänskligt drama, ett utforskande av relationer och en historisk skildring. Jag tyckte mycket om den.

Recension av Never let me go av Kazuo Ishiguro: krossade drömmar

Never let me go är en riktigt kuslig historia om ett samhälle man inte vill leva i. De tre vännerna Kathy, Tommy och Ruth växer upp på skolan Hailsham i en till synes skyddad verkstad. Vad de inte anar är att de skapats som kloner för att donera sina organ till andra människor. 

neverletmego

Jag inser att jag är sen på bollen. Det har producerats en film, getts ut en bok 2005 och nu har nobelpriset gått till författaren Kazuo Izhiguro. Men det här är bra! Historien återberättas flera år senare när 30-åriga Kathy minns sina vänner och åren tillsammans. Hon har blivit en ‘vårdare’, vilket innebär att hon inte är en av dem som måste donera först. I stället är Kathy en av dem som administrerar och vårdar andra kloner efter deras organdonationer.

Kathys arbete i Never let me go får mig tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ‘vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ‘färdig med sin uppgift’. Ingenstans förklarar staten att klonerna kommer att dö.          får mig att tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ‘vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ‘färdig med sin uppgift’ (läste denna på engelska och då stod det ‘completed’). Staten har inte uttryckligen förklarat att att klonerna kommer att dö.

Anledningen till att de tre vännerna så småningom får veta sanningen är på grund av en av lärarna på skolan, Miss Lucy. De får inte veta allt på en gång, vilket skapar en kuslig känsla av att något inte står rätt till. Personalen talar aldrig klarspråk och det finns hemliga koder överallt. Även Ruth är en stundtals konspirerande person som eldar på ett triangeldrama. Relationerna på skolan är verkligen ett minfält.

Kathy och de andra bär som alla andra barn och ungdomar på hopp och drömmar vilket i kontrast till deras öde, skapar en känsla av hopplöshet. De existerar på lånad tid och allt de har är varandra vilket länkas till titeln på romanen. Det är namnet på en låt på ett kassettband som Kathy ofta spelade, som handlar om en kvinna som inte vill lämna sitt barn. Paradoxen i detta är att klonerna inte själva kan reproducera. Att Kathy spelar låten är djupt existentiellt, eftersom jag anser att musik är motståndare till totalitarism och fascism. Kassettbandet symboliserar detta, liksom Kathys känsla efter närhet och en mening med livet. Kassettbandet och dess symbolism är genialisk.

Never let me go är en stark berättelse och jag finner berättartekniken väldigt tilltalande. Ishiguro skriver verkligen för läsaren. Jag är glad över att att författaren har en förkärlek för kommatering, det passar min läsrytm. Ishiguro för fram ett tydligt budskap utan att trassla in sig i neurotiska iakttagelser.

Jag kan dock inte låta bli att undra, varför ingen bryter sig fri från förtrycket? Boken väcker en del frågor som jag inte får svar på. Samtidigt är det fint att man avstår från att göra ett existentiellt drama i stället för en kriminalare. Det känns angeläget.

Vill du läsa fler bokrecensioner?- klicka då här!

 

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Efter jag läst En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru tänker jag på uttrycket ett rö för vinden. Det betyder att vara ett offer för omständigheterna. Att låta vinden föra en i den riktning det blåser.

Sådan var situationen för författarjagets pappa, i boken kallad P. Han kom ursprungligen från Uganda.

P har ständigt varit utsatt för livets nycker, bland annat uppväxten med sin misshandlande bror. I Grekland går han en utbildning till stridspilot och han lever till en början sin dröm. Det blir dock omöjligt att återvända till hemlandet eftersom ett krig brutit ut. Vi får ta del P:s obehagliga upplevelser under ett förhör och han hamnar senare i ett flyktingläger. Allt han vill är att bli fri och att få flyga igen.

Det är spännande att följa P:s kamp, men stundtals blir det snurrigt. Det kräver att man har koll på konflikterna som fanns i Afrika på den tiden. Idi Amin känner jag i alla fall till. Historien känns ibland väldigt hopplös, som när P försöker fly från lägret och skadar knäet allvarligt när han fastnar i en hög av latrinavfall. Det är inga tjusiga miljöer han befinner sig i. Dock vävs hans tankar in som en strimma ljus.

Slutligen leder vägen till Sverige, där han får en son. Sonen, författarjaget,  bär på oket av faderns förflutna. Det är under P.s sista år som sonen berättar hans levnadshistoria. Det är delvis Anyurus egen far det handlar om.

Romanen framställs med hjälp av flera, genomtänkta stilgrepp. Titeln En storm kom från paradiset knyter an till vinden och dit den kan föra oss. Ett paradis som gått förlorat för att drömmar krossats. Romanen beskriver fåglar som landar och flyger.

En storm kom från paradiset. Stormen var livet.

P ville vara pilot – han drömde om frihet men blev vingklippt. Möjligheterna begränsades. Jag inser hur duktig författaren Anyuru är på koncept. Han är intresserad av de stora frågorna och fick mig att relatera vidare, bland annat till ordspråket, som jag nämnde i början.

Trots P:s miserabla liv framförs En storm kom från paradiset på en vacker och stilfull prosa. Den är en uppgiven skildring av en människas kamp för att få tillvaron att gå ihop. Mesta delen av historien utspelar sig inte i Sverige, dock. Sverigetiden är mest en bisats, där man får ta del av sonens liv och fragmentet av en far. Romanen förmedlar att det är viktigt att göra upp med sitt och familjens förflutna för att kunna gå vidare. Mellan raderna anar jag ett slags förlikning – författarjaget förstår att saker blev som de blev av en anledning.

Individens har en vilja att lyckas – men ibland får man erkänna sig besegrad av olyckliga omständigheter. Man får gilla läget och gå vidare. Den tanken bär jag med mig.

Läs mer om Anyuru här.

Fallen av Joyce Carol Oates: amerikanskt familjeliv i kris

Vid Niagarafallen vakar Ariah, dag och natt, för att återfå sin förlorade make. Det ödesdigra vattenfallet har ett inflytande över människors medvetande och utgången kan bli dödlig. Detta påstås heta hydrakropsyki.

Så börjar Fallen av Joyce Carol Oates. En för övrigt genialisk inledning på en roman. Vi ska förstå att det är ett fatalistiskt tema. Eländet bara rullar på. Romanen är en riktig tegelsten och en berättelse som spänner över flera decennier. Jag fyndade boken på Myrorna och tyckte att det var dags att läsa något från en nobelpristagare.

Fallen utspelar sig på 1950-talet och framåt. Ariah är nygift med en strikt religiös man, Gilbert Erskine. Gilbert verkar reko på ytan, men efter en ångestfylld bröllopsnatt kastar han sig i Niagarafallen och stupar mot sin död. Ariah väntar alltså vid vattenfallet i hopp om att återse sin make. Han förklaras död efter man fiskat upp hans livlösa kropp.

Till Ariahs räddning kommer sedermera den attraktiv ungkarlen advokat Burnaby som fäster sig vid denna sköra och egensinniga kvinna. Som ni förstår är det drama på hög nivå. Historien mynnar ut i en slags studie av en familjs uppgång och fall, mot bakgrund av det amerikanska samhällets normer och lagar. Bland annat antar Burnaby ett svårt fall där ett bostadsområde blivit förgiftat av kemiska ämnen, som kallas Love Canal.

Oates är en mästare på att skapa dramatiska scener och hon gör en djupstudie av sina karaktärer. Ariah är en dråplig personlighet och hennes tankegångar är stundtals ganska obehagliga att följa. Hon är obekväm inför kärleksrelationer, avskyr sin svärmor och gör skillnad på sina barn. Oates är närmast outtröttlig i sina redogörelser och väjer inte för det smutsiga eller vulgära. Ibland tycker jag dock författaren blir lite för ivrig att göra handlingen intressant.

Jag är imponerad av Oates både lyckas leverera ett relationsdrama och en djupgående samhällsskildring på samma gång. Det tyder på hennes storhet och jag vill definitivt läsa mer av densamme. Oates litteratur känns på riktigt. Jag tar gärna emot tips på vilken som är bäst, då hon skrivit så himla många romaner.

Är vi framme snart? Per Wirtén reser runt i Europa

På tågresor genom det skiftande europeiska landskapet reflekterar Per Wirtén över EU:s historia och framtid, vilket han sedan sätter på pränt i boken Är vi framme snart. Som en van tåg- och europaresenär uppskattar jag romantiken kring slitna tågkupéer, pampiga tågstationer och pitstops på små, obskyra matställen. Resan går från Bulgarien i söder till London i norr. Han utgår från tesen att det behövs ett Europas förenta stater. Boken är en geografisk skildring, lika mycket som en geopolitisk odyssé. Under resan återhämtar sig Wirtén från en ögonoperation och plågas av minnena.

Wirtén påminns på sin resa om utsattheten hos fattigare medlemstater men även ett Östeuropa som moderniserats. Jag läser med behållning när han åter besöker Polen, som han minns från ungdomens backpackertur. Han ser hur det har växt fram kosmopolitiska städer och finner en genomgående europeisk stil i gatubilden med trendiga caféer, H&M, Zara och Deichman. Han menar att detta nuförtiden finns i alla europeiska städer. Överlag uppskattar jag hans tillbakalutade observationer.

EU:s vara eller icke vara är komplext. EU är å ena sidan ett försök att stävja nationalismen som legat till grunden för ett världskrig. Å andra sidan ett dyrt bygge som polariserar och sätter arbetsrätten ur spel.

I Är vi framme snart tar Wirtén upp gamla ekonomiska teorier och idéer kring ett gemensamt Europa , vilket fungerar som en påminnelse. En påminnelse om varför vi har det EU vi har idag och varför det är värt att bevara. Det ska erkännas att det ibland är en utmaning att läsa boken, eftersom det kräver en del bakgrundskunskap. Jag kan till exempel inte exakt vad Maastrichtföredraget innebar utan att använda fusklapp. Det intressanta är att Danmark faktiskt röstade nej i första omgången.

Liksom Wirtén fick chansen att se bättre med ögonoperationen vill han också att vi ska se på EU med nya ögon. Han vill att EU ska fortsätta existera för ett stabilt Europa. Vi görs bara uppmärksamma på att det fortfarande finns mycket kvar att göra. Utan tvekan finns det utmaningar och jag vet inte själv riktigt vad som är lösningen. Det är nog så frustrerande och därför tycker jag det är viktigt att någon vågar tala om det!

Per Wirtén är Augustnominerad med sin bok Är vi framme snart?.

Tack för boken&läsningen, Förläggareföreningen & Augustpriset!

Recension av Den som finner av Stephen King

Ditt förflutna kan komma i kapp dig på det allra mest ohyggliga sätt. Eller så kan det ligga begravt i en koffert i skogen. Den som finner av Stephen King, handlar om jakten på gammalt tjuvgods.

I sin ungdom mördade Morris Bellamy sin idol, författaren Rothstein. Anledningen? Han var besviken över att Rothstein slutade att skriva om karaktären Jimmy Gold. Bellamy är helt enkelt en bokälskare av fel sort. I samband med mordet fick han med sig en massa pengar och anteckningsböcker med utkast till  böcker som aldrig blev skrivna. Dessa begravde Bellamy i närheten av sitt barndomshem. Han åkte senare i fängelse för en våldtäkt och många år senare hittar 19-åriga Pete Saubers tjuvgodset i närheten av huset där Morris Bellamy växte upp. Platsen är USA, runt år 2010. Bellamy frisläpps inte långt därefter och han vill ha tillbaka det han en gång förlorat.

Den som finner har ett klassiskt upplägg – förövaren och protagonisten. Det är både bokens styrka och svaghet. För när upplösningen kommer tycker jag att den följer ett alltför vanlig dramaturgisk linje, det kommer ingen twist eller våldsamt uppvaknande. Det är karaktärerna som bär storyn, enligt mig. Jag är fascinerad över hur mycket ondska som kan rymmas i Morris Bellamy. Han är en vilsen själ, stor och våldsam som en gråtande jättebebis som vill ha tillbaka sin snuttefilt. Han har varit missförstådd hela livet.

Den unga Pete är den typiska underdogen som gör allt för att hjälpa sin familj som drabbats av 2008 års finansiella kris. Det innebär att han måste kapitalisera på Rothsteins död och Bellamys brott, för att rädda sin familj ekonomiskt. Premisserna är tydliga, det är i spåren av krisen som desperationen föds.

Språket är typiskt för Stephen King. Det är uppfriskande cyniskt och tillbakalutat, samtidigt som det skildrar de utsatta stunderna i både Morris Bellamys och familjen Saubers liv. Det är diskbänksrealism utan för den sakens skull vara alltför mjäkigt. Den raka berättarstilen saknar i bland en viss mystik, men det går inte att ta ifrån King att han klarar att driva historien framåt. Och framåt vill man! Det är spännande att snaran runt Pete Saubers dras åt allt hårdare. Känslan av att Bellamys galenskap accelererar skapar en nerv i berättandet. Dessutom är King grym på cliffhangers. Avslutande kyliga meningar efter en långt utlägg i grymheter, skapar effekt.

På engelska heter Den som finner Finders Keepers och det ger näring åt själva grundtanken – vem har egentligen rätt till de där anteckningsböckerna? Det tål att tänkas på.