Kategoriarkiv: Litteratur

Butcher’s crossing – ett möte med naturens grymhet

Människan vs natur.

Det finns många fall när människan trotsar naturens lagar – bara det att man väljer att  bygga en miljonstad som LA där det finns seismisk aktivitet talar väl sitt tydliga språk.

Det finns en hel del sådana skildringar i naturen, som till exempel Into the wild. Det bygger på en slags odyssé där personen utmanar sig själv och sina gränser. Jag brukar gilla dessa skildringar eftersom man blir ett huvudpersonen och det finns ett tydligt driv i berättelsen.

Butcher’s crossing är också en sådan roman, men här är naturskildringarna så mäktiga att de levereras som ett slag i ansiktet. Naturromantiken är på topp!

Historien utgår från en liten småstad i den amerikanska västern, på 1870-talet. Dit reser akademikern Andrew för att få miljöombyte. Det är en kärv miljö där det inte finns så många möjligheter. Han blir förälskad i en kvinna som tvingas arbeta som prostituerad. Andrew antar uppdraget tillsammans med den rutinerade Miller och en grupp män att ge sig ut och döda bufflar för att kunna sälja deras skinn. Tillsammans stöter de på många hinder och livet är inte lätt för Andrew som inte är van vid att leva ute i naturen. De andra männen är mycket mer hårdbarkade, Miller är en man som aldrig accepterar ett nej och Schneider är en dryg typ som hela tiden måste förgifta gruppen med sina sarkasmer. Jag hade svårt för att Miller hela tiden lät andra lida för sina misstag, men att han vägrade att erkänna det.

Det enda jag saknar är mer dialog, då jag tycker romankaraktärerna är så pass intressanta att de hade förtjänat lite mer taltid. Men det är naturen som har huvudrollen här, och den har alltid företräde när den på ett obarmhärtigt vis utmanar männen som vill trotsa den.

Hur författaren lyckas blåsa liv i sådana historiska händelser  förstår jag inte, detaljerna är så rika, från knarrandet av hästvagnarna till sättet de lagar mat ute i vildmarken. Han lyckas beskriva en buffelflock  och deras flykt så ingående att det känns som att man är mitt ibland dem. Det gör Butcher’s Crossing till en svindlande läsupplevelse och ger förståelse för villkoren i USA på 1800-talet. Det var ett land rikt på möjligheter, men människor åkte också på många nitar i jakten på förmögenhet. Guldet blev till sand, och allt det där.

 

Kattöga av Margaret Atwood: barndomstrauma i rampljuset

Varför blev vi dem vi blev? Och är alltid vår barndom som vi minns den?

Mördaren Ted Bundy sa till exempel i förhör att han hade en väldigt bra barndom. Men när man undersökt saken med anhöriga visar det sig att han hade en våldsam morfar och att han var udda och utstött.

I romanen Kattöga undersöker Margaret Atwood barndomens premisser, utifrån den vuxna konstnären Elaines tillbakablickar under ett besök i hemstaden Toronto.

Jag har läst Ferrante och hört mycket gott om Silvia Avalones Stål men jag tycker att Margaret Atwoods Kattöga är i en klass för sig, eftersom det skildrar skolbarn utan att för den sakens skull bli en barnslig historia. Jag läste någonstans att Atwood hade studerat samspelet mellan hennes barn och några klasskompisar för att använda till sin roman. Det lyckas hon bra med!

Extra lyckat är backstoryn med den unga tjejen Elaine som växer upp i en  udda, kringflackande, forskarfamilj där hon  formas till en självständig och smart tjej. Att hon aldrig har deltagit i det sociala livet får ligga som en förklaringsmodell till att hon blir utstött.  Elaine är en pojkflicka som har längtat efter att få tjejkompisar men hon har svårt att bli riktigt accepterad av sina nyfunna vänner. Med tiden blir hon mer och mer deprimerad.

Vännerna Cordelia och Carol  stör sig på Elaine men ändå låter henne vara med och leka, vänskapen bygger på att hon blir bestraffad. Det visar sig även att deras beteende är sanktionerat av de vuxna. Deras elaka lekar blir bara värre och det slutar med att Elaine blir nerknuffad i en snöig ravin och är nära att frysa ihjäl.

Skolgången är också tuff och hon förstår inte alla regler som finns, till exempel att killar och tjejer måste använda olika ingångar. Vuxenvärlden sätter upp märkliga regler och finns alltid på avstånd, det är fri lejd för elaka ungar.

Många år sedan minns hon hur grym framförallt Cordelia varit mot henne. Hon har aldrig kunnat förlåta det. Reflektionen kommer från den vuxna Elaine som nu är en framgångsrik konstnär, någon som det gått bra för i livet, till skillnad från Cordelia.

Kattöga skulle kunna ha blivit en utdragen livshistoria men Atwoods berättelse om kvinnlig vänskap suger tag i mig. I och med att berättelsen utspelar sig under 60-talet så har den också en retro-känsla och Kattöga syftar till namnet på en spelkula som använts i barnens lekar. När jag läser boken blir jag ofta irriterad att Elaine inte gör någonting, och inte heller hennes föräldrar. Men när hon minns sin barndom i Toronto får vi också veta att hämnden är ljuv, något som inte gör Elaine helt oskyldig heller.

Jag är fascinerad över att Atwood har lyckats fylla en roman med så mycket symbolism, samhällsreflektioner och samtidigt hålla det på ett väldigt mänskligt och jordnära plan.

Finna sig av Agnes Lidbeck: stilistisk roman om kvinnorollen

Therese Raquín var en roman  som på sin tid lanserades som en slags fallstudie, en mix mellan vetenskap och litteratur. Under en period på 1800-talet skrev författare, som var anhängare av naturalismen, om livet som det var utan de förskönande  krusiduller som annars var typiska för föregångare inom romantiken. Utifrån biologins premisser förklarade man mänskligt beteende.

När jag läser Finna sig tänker jag att Agnes Lidbeck försöker göra ungefär samma sak. Med klinisk perfektion tar hon sig an att beskriva samtidskvinnans roll. En tes inleder varje ny del i boken, och det gör att man kan använda det som resonansbotten mot händelseförloppet. Jag kan tänka mig att vissa irriterar sig på det, men jag uppskattar den medvetna tanke som ligger bakom historien. Det separerar Finna sig från andra romaner, som ibland är för melodramatiska.

Det är nutidskvinnans roll som dissekeras – som partner, mamma och attraktionsobjekt. Språket är väldigt stilistiskt då det hela tiden tar fasta på kliniska detaljer och fysiska attribut i stället för klassiska känsloyttringar. Kroppsliga reaktioner och tillstånd används hela tiden effektivt för att förmedla stämningar.  Människan framstår bara som ett djur med drifter, som reagerar på sin miljö.  Stilgreppet är annorlunda och fascinerande.

 

Jag hoppas verkligen ingen kvinna ska känna sig som Anna gör i romanen Finna sig. Hon tycker inte om att vara mamma och fru. Hon trivs inte heller med sin nya pojkvän och när han blir dödssjuk blir det också en börda, som hon ändå axlar med stor ambition. Det är inte äkta engagemang som ligger bakom utan mer en syn på att ”så ska det vara”.
Självklart förstår jag att handlingen drivs till din spets men samtidigt ger den ett viktigt diskussionsunderlag för att vara medveten om vilka handlingar som är aktiva och vilka som är påverkade av vårt samhälle. Det gäller för alla människor, oavsett kön.

 

Finna sig är en angelägen bok som servar läsaren, Lidbeck vill inte slösa vår tid med en tegelsten  – och jag uppskattar det! Det är en berättelse som aktiverar både vänster- och höger hjärnhalva. Det som slår mig att oavsett vad Anna väljer i livet är det alltid något som skaver. Andra människor är bara statister i hennes liv och de ges inte en chans att påverka vår huvudrollsinnehavare. Personerna i boken befinner sig i en slags glaskupa för oss att betrakta.

 

Vi får inte veta hur det slutar för Anna, men samtidigt är det också i linje med den meningslösa tillvaro som hon försökt att bekämpa. Det är snyggt gjort och vågat att inte förlita sig på klassisk dramaturgi.

 

Läs Finna sig om du tycker om vill djupdyka i en persons känsloliv och få en annorlunda läsupplevelse!

På västfronten intet nytt – engagerande om krigets fasor

De finns många personer som aldrig läser. Läsningen tråkar bara ut dem och de känner att det tar för evigt. Men om jag skulle bara tipsa dem om en bok,  vore det På västfronten intet nytt. Jag hade tryckt den i handen på en ung gymnasielev och uppmuntrat till att använda den i delar av historieundervisningen.

Det första som slog mig när jag började läsa var att det verkligen inte känns som boken är skriven 1929. Det finns nästan ingenting som avslöjar bokens ålder gällande varken fraser eller ord. Det är en tidlös klassiker som innehåller basala känslolägen som rädsla, ångest och vänskap. Teman som aldrig går ur tiden.

Som alla vet var första världskriget ett skyttegravskrig där många, många unga soldater miste livet. Min tanke när jag läste boken var hur de ens kunde förmå folk att delta i andra världskriget. Men det fanns nog en anledning till att romanen av Erich Maria Remarque brändes på bål i Hitlertyskland.

Huvudpersonen i På västfronten intet nytt är den tyska soldaten Paul. Man hoppas verkligen att han ska överleva, vilket känns som en mikroskopisk chans med tanke på att alla hans vänner dör som flugor runt omkring honom. Känslan av befinna sig mitt i krigets hetluft är påtaglig när man läser. Man kravlar runt i leran tillsammans med Paul och gömmer sig i alla hål och variationer i terrängen som finns för att undkomma granatattacker. Fienden är hela tiden osynlig, men i ett senare möte förkroppsligas krigets orättvisor  i ögonen på en fransk soldat. Ett effektivt grepp för att visa att alla är offer i detta krig. En annan grej som författaren gör är att han hela tiden kontrasterar naturens skönhet mot krigets grymhet. Effektivt.

En extra dimension av melankoli tillkommer när Paul åker hem på permission och inser att han har förändrats av att vara vid fronten. Livet som en gång var känns långt borta och ingen kan förstå hur han haft det.

Vissa inslag av comic relief finns också – samvaron mellan de unga soldaterna – som när de hittar mat eller driver med sina överordnade.

På västfronten intet nytt är ingen tegelsten men den rymmer så mycket. Det finns inga transportsträckor. Romanen är både vacker och fasansfull.

Wolves of Winter – post-apokalyptisk ungdomsskildring

Snö, kyla, naturens råhet.

Det är ingen picknick det här och inte ens en skidsemester. Wolves of Winter av Tyrell Johnson handlar om att överleva i en värld där man inte kan lita på någon.

Om du gillar romanen Vägen, så bör du läsa denna. Jag tycker dock att Vägen är lite vackrare skriven, medan Wolves of Winter är mer händelsespäckad.

Tonåriga Lynn och hennes närmsta familj är överlevare från en tid när folk dött i en livsfarlig influensa som föregåtts av kärnvapenattacker från främmande makt. De bor i Yukon i en stuga och klarar sig genom att leva enkelt och naturnära. Precis som i Handmaid’s Tale så sker det en hel del tillbakablickar och det gör att karaktärsutvecklingen känns  intressant. Speciellt Lynns mamma som förvandlats från en from bibliotekarie till en kallhamrad, uppmärksam alfakvinna. Sorgen efter faderns död gestaltas också övertygande.

 

Lynn  har tonåringens dissekerande blick och författaren kommunicerar effektivt den barndom som en gång var. Förgänglighet. Allt som vi tar för givet kan plötsligt tas i från oss. Det är också det som gör misären i post-apokalyptiska draman så påtaglig – både det som faktiskt är hemskt och avsaknaden av den gamla civilisationen. Det är i så små detaljer som att Lynn minns ett specifikt godis.

Historien i Wolves of Winter  tar sin vändning när Jax ( den klassiskt mystiska hunken ) dyker upp i sällskap av en varglik hund. Ganska snart får man veta att någon är ute efter honom och Lynn tar chansen att hjälpa Jax. Hon slits mellan den mystiska dragningen till en främling och familjens åsikter. Att nämna Ronja Rövardotters klassiska upplägg är på plats.

Det jag uppskattar med Wolves of Winter är de atmosfäriska naturbeskrivningarna och den raka berättarstilen. Att skriva tre sidor med en gestaltning  av den vackra och förrädiska snön är en bedrift. Ibland tycker jag att romanen kunde underbyggts något mer vilket gör att detta inte är en riktig klassiker, snarare knivvass underhållning som nog blir en bra storfilm en dag. Oavsett tycker jag att det är läsning som funkar, helst under filten!

Mycket vin & ett mystiskt brott: Varför jag gillade Kvinnan i fönstret

Kvinnan i fönstret: Barnpsykologen Anna Fox lever ensam i en lägenhet, separerad från sin man och dotter. Hon har utvecklat agorafobi och vägrar att lämna lägenheten. Dagarna spenderar hon med att titta på gamla filmer och dricka vin. Hon spionerar ofta på grannarna och när en ny familj flyttar in blir hon en dag vittne till en kuslig händelse.

Kvinnan i fönstret av A.J Finn är nu utläst och klar och jag gillade verkligen den! Boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Så varför var den så bra?

Komplexiteten – den behandlar flera olika teman om på individnivå och samhällsnivå. Man får inte bara veta svaren om Anna Fox utan även historien om karaktärerna runt om henne. Den behandlar teman som förlust, självupprättelse, självläkning, psykopati och identitet. Scenen med familjen i bilen är en av de starkaste jag läst på länge.

Gestaltningen är väldigt bra, man får verkligen känna känslan av Annas klaustrofobiska tillvaro inne i lägenheten, hennes förvirring när inget är som det verkar, misstron hon möts av och att hon har svårt att hålla isär sanning och verklighet.

Anna Fox  inre monolog är underhållande, kryddat med referenser till gammal film noir som till exempel Hitchcock. Dessutom en massa samtida referenser som smidigt är insprängda i handlingen som chattande, Tinder och mobilbilder.

Berättartempot i Kvinna i fönstret drar med en, med kortare avsnitt och meningar som är noggrant handplockade för att få oss att tvivla.

Attributen med hennes våldsamma vindrickande och filmtittande ger verkligen karaktären liv.

Anna lägger mycket tid på att iaktta grannarna och historien är närmast filmisk med ingående vardagsbetraktelser av grannarna. Det kommer och går folk i lägenheten vilket ger berättelsen en teatralisk nerv. Författaren använder myllret av personligheter för att ständigt lura oss och det liknar lite en gammal pusseldeckare från Agatha Christie.

SPOILER ALERT – de flesta psykologiska thrillers har en tvist men denna hade säkert tre! De flesta kunde jag inte heller förutspå med undantag av att jag hade på känn att den hon chattade med skulle ha en avgörande betydelse.

De största twisten av dem alla var egentligen en icke-fiktiv sådan – nämligen att boken skrivits av en man! Snyggt att kunna gestalta en kvinnlig huvudkaraktär så bra.

Judas av Amoz Oz

Valet föll på Judas av Amoz Oz eftersom jag verkligen gillar där man får transporteras bak i tiden och lära sig något något om historia eller samhället via de romankaraktärer man möter. Jag var lite avskräckt av att det skulle handla om religion då jag inte är superinsatt i alla vändor med Jesus, korsfästelsen och efterspelet som påverkar oss ända fram till idag. Speciellt nere i mellanöstern lever konflikten mellan araber och judar kvar. Att Judas en gång svek Jesus och lät honom korsfästas, är inskrivet i historieböckerna. Men är allting så svart och vitt?

Det är ett tungt och komplext ämne som Amoz Oz har valt att belysa, men han gör det med en avspänd berättarglädje som gör boken till ett medryckande läsäventyr. Det här är långt i från en tegelsten och det finns inte många transportsträckor. Författare ska vara generösa mot sina läsare!

Det är också delvis en kärlekshistoria mellan den före detta studenten Schmuel och den äldre kvinnan Atalia. De träffas efter att Schmuel  gett upp sina studier och flyttar in som hjälpreda till en äldre, intellektuell man som heter Gershom Wald.  Det är en samling ganska okonventionella typer som bor i det märkliga huset. Wald mår bäst när han får prata hela tiden och det är genom honom författaren tar oss med på en spännande historielektion.

Jag är också förtjust i miljöerna i Judas – det märkliga och mystiska huset där Schmuel är inhyst uppe i vindsvåningen och restaurangerna där han äter gulaschsoppa och äppelkompott varje dag. Personbeskrivningarna är levande och närmast farsartade. Ibland är de något schablonartade  (ung, förvirrad sökande man ) (bitter, förförisk kvinna) men det ursäktas ändå av berättarstilen som har en trygg och gammaldags lunk.

Med tiden blir Schmuel allt mer en välkommen gäst i den dysfunktionella familjen och samtidigt som vi får nya vinklar på den judisk-arabiska situationen i Jerusalem, får man veta tragedin bakom Atalias hårda yta.

Judas är väl värd att läsa, men jag rekommenderar en googling i ämnet innan man sätter igång!

Leviathan av Paul Auster

Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.

Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.

I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande  liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs  liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?

Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.

Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.

Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika  karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet  och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.

Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.

Ru av Kim Thuy: autofiktivt men poetiskt

Ru.

Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.

Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr Vietnamkriget och kommer som flykting till Kanada.

Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Vardagen med hårt arbete i fabriker, piskrapp mot bar hud och hur familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade, beskrivs i Ru.

Verklighetens Vietnam är skitigt. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap.  I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen känns, även om formuleringar är stilistiska.

Boken läser jag ut på några få timmar – så den är verkligen lättsmält.  Rekommenderas till den som vill ta upp läsningen igen. Eller vill prata om en bok tillsammans med någon annan.

En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.

Som ett tidsdokument fungerar den utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.

Den svavelgula himlen är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar Den svavelgula himlen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.