Kategoriarkiv: Litteratur

Mycket vin & ett mystiskt brott: Varför jag gillade Kvinnan i fönstret

Kvinnan i fönstret: Barnpsykologen Anna Fox lever ensam i en lägenhet, separerad från sin man och dotter. Hon har utvecklat agorafobi och vägrar att lämna lägenheten. Dagarna spenderar hon med att titta på gamla filmer och dricka vin. Hon spionerar ofta på grannarna och när en ny familj flyttar in blir hon en dag vittne till en kuslig händelse.

Kvinnan i fönstret av A.J Finn är nu utläst och klar och jag gillade verkligen den! Boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Så varför var den så bra?

Komplexiteten – den behandlar flera olika teman om på individnivå och samhällsnivå. Man får inte bara veta svaren om Anna Fox utan även historien om karaktärerna runt om henne. Den behandlar teman som förlust, självupprättelse, självläkning, psykopati och identitet. Scenen med familjen i bilen är en av de starkaste jag läst på länge.

Gestaltningen är väldigt bra, man får verkligen känna känslan av Annas klaustrofobiska tillvaro inne i lägenheten, hennes förvirring när inget är som det verkar, misstron hon möts av och att hon har svårt att hålla isär sanning och verklighet.

Anna Fox  inre monolog är underhållande, kryddat med referenser till gammal film noir som till exempel Hitchcock. Dessutom en massa samtida referenser som smidigt är insprängda i handlingen som chattande, Tinder och mobilbilder.

Berättartempot i Kvinna i fönstret drar med en, med kortare avsnitt och meningar som är noggrant handplockade för att få oss att tvivla.

Attributen med hennes våldsamma vindrickande och filmtittande ger verkligen karaktären liv.

Anna lägger mycket tid på att iaktta grannarna och historien är närmast filmisk med ingående vardagsbetraktelser av grannarna. Det kommer och går folk i lägenheten vilket ger berättelsen en teatralisk nerv. Författaren använder myllret av personligheter för att ständigt lura oss och det liknar lite en gammal pusseldeckare från Agatha Christie.

SPOILER ALERT – de flesta psykologiska thrillers har en tvist men denna hade säkert tre! De flesta kunde jag inte heller förutspå med undantag av att jag hade på känn att den hon chattade med skulle ha en avgörande betydelse.

De största twisten av dem alla var egentligen en icke-fiktiv sådan – nämligen att boken skrivits av en man! Snyggt att kunna gestalta en kvinnlig huvudkaraktär så bra.

Judas av Amoz Oz

Valet föll på Judas av Amoz Oz eftersom jag verkligen gillar där man får transporteras bak i tiden och lära sig något något om historia eller samhället via de romankaraktärer man möter. Jag var lite avskräckt av att det skulle handla om religion då jag inte är superinsatt i alla vändor med Jesus, korsfästelsen och efterspelet som påverkar oss ända fram till idag. Speciellt nere i mellanöstern lever konflikten mellan araber och judar kvar. Att Judas en gång svek Jesus och lät honom korsfästas, är inskrivet i historieböckerna. Men är allting så svart och vitt?

Det är ett tungt och komplext ämne som Amoz Oz har valt att belysa, men han gör det med en avspänd berättarglädje som gör boken till ett medryckande läsäventyr. Det här är långt i från en tegelsten och det finns inte många transportsträckor. Författare ska vara generösa mot sina läsare!

Det är också delvis en kärlekshistoria mellan den före detta studenten Schmuel och den äldre kvinnan Atalia. De träffas efter att Schmuel  gett upp sina studier och flyttar in som hjälpreda till en äldre, intellektuell man som heter Gershom Wald.  Det är en samling ganska okonventionella typer som bor i det märkliga huset. Wald mår bäst när han får prata hela tiden och det är genom honom författaren tar oss med på en spännande historielektion.

Jag är också förtjust i miljöerna i Judas – det märkliga och mystiska huset där Schmuel är inhyst uppe i vindsvåningen och restaurangerna där han äter gulaschsoppa och äppelkompott varje dag. Personbeskrivningarna är levande och närmast farsartade. Ibland är de något schablonartade  (ung, förvirrad sökande man ) (bitter, förförisk kvinna) men det ursäktas ändå av berättarstilen som har en trygg och gammaldags lunk.

Med tiden blir Schmuel allt mer en välkommen gäst i den dysfunktionella familjen och samtidigt som vi får nya vinklar på den judisk-arabiska situationen i Jerusalem, får man veta tragedin bakom Atalias hårda yta.

Judas är väl värd att läsa, men jag rekommenderar en googling i ämnet innan man sätter igång!

Leviathan av Paul Auster

Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.

Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.

I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande  liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs  liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?

Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.

Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.

Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika  karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet  och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.

Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.

Ru av Kim Thuy: autofiktivt men poetiskt

Ru.

Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.

Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr Vietnamkriget och kommer som flykting till Kanada.

Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Vardagen med hårt arbete i fabriker, piskrapp mot bar hud och hur familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade, beskrivs i Ru.

Verklighetens Vietnam är skitigt. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap.  I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen känns, även om formuleringar är stilistiska.

Boken läser jag ut på några få timmar – så den är verkligen lättsmält.  Rekommenderas till den som vill ta upp läsningen igen. Eller vill prata om en bok tillsammans med någon annan.

En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.

Som ett tidsdokument fungerar den utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.

Den svavelgula himlen är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar Den svavelgula himlen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.

Magstark men spännande historielektion i 1793 av Niklas Natt och Dag

Ny bok utläst och denna gången är det en rafflande historielektion i  form av romanen 1793 av Niklas Natt och Dag. Gustav III skjuts på en bal och Sveriges statskassa är tömd efter kriget. Offentliga avrättningar är standard och stadens avloppsystem är rent ut sagt urkasst.  I Frankrike har precis revolutionen brutit ut och nya tider väntar. I Stockholm blåser också förändringens vindar, och bakom alla polerade fasader och perukprydda herrar lider vanligt folk.

I Fatburen på Södermalm hittar man ett lik och krigsveteranen Winge bestämmer sig för att lösa fallet tillsammans med Cardell. Winge är en hetlevrad man som gärna ger folk stryk medan Cardell är en försynt typ som ägnar mycket tid åt att fundera.  Dynamiken mellan dessa två är underhållande.

Författaren Niklas Natt och Dag visar prov på stor kunskap om Stockholmsmiljöer och tidstypiska företeelser. Han har ett bra driv och fångar skickligt olika detaljer.  Det är ett mörkt och oglamomoröst Stockholm vi får möta. Ibland kan jag tycka att författaren skulle kunna dra ner något på tempot då risken är att det blir lite väl mycket satir över det hela. Men samtidigt så är putslustigheten något som gör att det känns tidstypiskt Bellmanskt.

När författaren brister i gestaltning så vinner han på en välskräddad intrig och historia som engagerar. Bortom varje händelse finns det en person som är offer för sin tid. Våld, fattigdom och ensamhet är universella teman som berör. Man inser att dåtiden inte gav mycket val – man var fast i sin klass eller familjesituation. Inte minst gestaltas det via den fattiga Anna Stina som tvingas bli spinnerska då någon spridit rykten om att hon är prostituerad. Hennes öde engagerad verkligen och tiden på Spinnhuset är vidrig.

Vi får många olika bakgrundshistorier som vävs samman snyggt. Ett av avsnitten innehåller så många makabra detaljer att det blir svårt att läsa vidare. Men det blir tydligt hur någons utsatthet kan skapa ett monster i stil med Hannibal Lecter.

1793 är helt klart läsvärd och en historia som stannar kvar. Och mordgåtan – den har så klart en historisk förklaring!

Löparna av Olga Tocarczuk – om att ständigt vara på väg

 

Jag har läst Löparna av Olga Tocarczuk. Tokarczuk är polskfödd och en av de som tippas att bli en nobelpristagare inom en snar framtid. Det första som slår mig är verkligen vilken finurligt, vidunderlig denna historia är. Eller historier. Det är nämligen en essäroman med små nedslag i många olika människor liv. Gemensamt för alla är att de bär de på en lust att söka efter något – att vandra genom livet i jakt på svar.

Det andra som slår mig är känslan av att ha upplevt det som Tokarczuk försöker förmedla. Nämligen känslan när man reser vidare.

I Löparna beskrivs otaliga flygplatser, väntrum, tågresor som ger en slags befriande känsla av att ta avstamp mot något nytt. Människan behöver ständigt uppleva ny saker. Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr. Tokarcszuk utmålar ett mikrokosmos i form av en flygplats som en stat i staden. Ett nätverk av transithallar som ett spindelnät.

På många sätt är Löparna en shout out till globaliseringen. Hon lägger fram testen om nomaden som det vore en uppsats i antropologi. Resandefolk har alltid varit utsatta för förtryck. Samhället vill ha hos som bofasta, trogna undersåtar med fast adress. Det är detta undersökande skrivsätt som tilltalar mig väldigt mycket. Hennes roman ställer mer frågor än ger svar.

Å andra sidan – så blir jag ibland irriterad över att jag vill lära känna romanfigurerna så mycket mer. De är komplexa och väl beskrivna, utifrån ett berättarsperspektiv sett långt uppifrån. Författaren framstår som en människa eller varelse som betraktar en myrstack i rörelse. I all tragik finner jag en rörande ton och varm medmänsklighet. Hon försöker nog säga oss att det är viktigt att röra sig framåt men att samtidigt ha ett tydligt syfte.

Tokarczuk har också en skickligt förmåga att återge en personbeskrivning på ett icke-linjärt vis. Det blir sällan förutsägbart.

Men – jag önskar att läsa mer – kanske med en mer tydlig grundhistoria. Man tänker lite såhär: ok jag fattar att du har mycket att säga men kan du portionera ut det lite mer?

Samtal med vänner av Sally Rooney: en ung generation under lupp

Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.

Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.

Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.

Scenerna spelas upp ur huvudpersonen  Frances perspektiv. Hon har en  slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.

Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi och mötet med deras nyfunna äldre vänner som är fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.

Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.

Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.

Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit  (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska  sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.

Vända hem av Yaa Gyasi: vittnesmål om slaveriets fasor

I början av Vända hem av Yaa Gyasi finns ett stort släktträd med förgreningar på varsin sida. Allting börjar med Effia i Ghana, Afrika. Släktträdet förgrenas när hennes okända syster Esi blir såld som slav till USA och hennes avkomma bär på slaveriets tunga ok.

Jag såg inte detta släktträd förrän jag läst ett tag och jag hade inte riktigt förberett mig på det myller av personer som förekommer i boken. Det är väldigt ambitiöst av den unga författaren Yaa Gyasi att försöka porträttera en släkts öden genom att låta karaktärerna bli representanter för olika historiska scenarios.  Jag kan tycka att det ibland blir lite krystat och tappar engagemanget för vissa av dem. Det är dock tydligt att arvet släktmedlemmarna bär på följer med ända fram till nutid.

Den första halvan av Vända hem läses med störst behållning. Det är gripande att läsa om grymma stamkrig  och att slavhandeln var så prominent. Gyasi nyanserar bilden: människorna i Ghana var också involverade på ett eller annat sätt. Den röda tråden är att människor är så utlämnade till sina egna öden, sitt kön, sin stamtillhörighet och status. Språket är fylligt och oförlåtande och duckar inte för att beskriva misär och köttsliga lustar.

Flera scener stannar med mig efter att ha lagt ner boken. De grymheter som det innebär att vara slav i USA och vad som händer när man försöker rymma. Ärren på Esis dotter Ness rygg skvallrar om detta. Hon är så ärrad att till och med hennes nya ägare finner det motbjudande att se på. Samtidigt kan jag verkligen tycka att hon är så stark och modig.

Det finns alltså några otroligt starka delar av boken, men trots detta går den inte ända hem hos mig. Det saknas en tydlig intrig och just när jag lärt känna en person i romanen går stafettpinnen över till nästa. Dock måste jag säga att Yaa Gyasi är en viktig röst som behövs för att nyansera slaveriets historia. Dessutom gör hon upp med den amerikanska drömmen när man ser hur det gått för de som kommit till USA som slavar. Trots befrielse från slaveriet finns det osynliga bojor som fjättrar. Jag hade gärna sett att romanen utforskade detta mer – alltså en nutidsskildring.

Handmaid’s Tale: det begränsade livet i Gilead

Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien på HBO men då jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Handmaid’s Tale. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.

Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.

Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare.  Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.

Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.

Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället  i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.

Den genomgående känslan i Handmaid’s Tale är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som  ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.

Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.

Handmaid’s Tale är viktig, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.