Kategoriarkiv: Litteratur

Leviathan av Paul Auster

Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.

Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.

I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande  liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs  liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?

Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.

Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.

Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika  karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet  och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.

Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.

Ru av Kim Thuy: autofiktivt men poetiskt

Ru.

Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.

Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr Vietnamkriget och kommer som flykting till Kanada.

Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Vardagen med hårt arbete i fabriker, piskrapp mot bar hud och hur familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade, beskrivs i Ru.

Verklighetens Vietnam är skitigt. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap.  I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen känns, även om formuleringar är stilistiska.

Boken läser jag ut på några få timmar – så den är verkligen lättsmält.  Rekommenderas till den som vill ta upp läsningen igen. Eller vill prata om en bok tillsammans med någon annan.

En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.

Som ett tidsdokument fungerar den utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.

Den svavelgula himlen är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar Den svavelgula himlen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.

Magstark men spännande historielektion i 1793 av Niklas Natt och Dag

Ny bok utläst och denna gången är det en rafflande historielektion i  form av romanen 1793 av Niklas Natt och Dag. Gustav III skjuts på en bal och Sveriges statskassa är tömd efter kriget. Offentliga avrättningar är standard och stadens avloppsystem är rent ut sagt urkasst.  I Frankrike har precis revolutionen brutit ut och nya tider väntar. I Stockholm blåser också förändringens vindar, och bakom alla polerade fasader och perukprydda herrar lider vanligt folk.

I Fatburen på Södermalm hittar man ett lik och krigsveteranen Winge bestämmer sig för att lösa fallet tillsammans med Cardell. Winge är en hetlevrad man som gärna ger folk stryk medan Cardell är en försynt typ som ägnar mycket tid åt att fundera.  Dynamiken mellan dessa två är underhållande.

Författaren Niklas Natt och Dag visar prov på stor kunskap om Stockholmsmiljöer och tidstypiska företeelser. Han har ett bra driv och fångar skickligt olika detaljer.  Det är ett mörkt och oglamomoröst Stockholm vi får möta. Ibland kan jag tycka att författaren skulle kunna dra ner något på tempot då risken är att det blir lite väl mycket satir över det hela. Men samtidigt så är putslustigheten något som gör att det känns tidstypiskt Bellmanskt.

När författaren brister i gestaltning så vinner han på en välskräddad intrig och historia som engagerar. Bortom varje händelse finns det en person som är offer för sin tid. Våld, fattigdom och ensamhet är universella teman som berör. Man inser att dåtiden inte gav mycket val – man var fast i sin klass eller familjesituation. Inte minst gestaltas det via den fattiga Anna Stina som tvingas bli spinnerska då någon spridit rykten om att hon är prostituerad. Hennes öde engagerad verkligen och tiden på Spinnhuset är vidrig.

Vi får många olika bakgrundshistorier som vävs samman snyggt. Ett av avsnitten innehåller så många makabra detaljer att det blir svårt att läsa vidare. Men det blir tydligt hur någons utsatthet kan skapa ett monster i stil med Hannibal Lecter.

1793 är helt klart läsvärd och en historia som stannar kvar. Och mordgåtan – den har så klart en historisk förklaring!

Löparna av Olga Tocarczuk – om att ständigt vara på väg

 

Jag har läst Löparna av Olga Tocarczuk. Tokarczuk är polskfödd och en av de som tippas att bli en nobelpristagare inom en snar framtid. Det första som slår mig är verkligen vilken finurligt, vidunderlig denna historia är. Eller historier. Det är nämligen en essäroman med små nedslag i många olika människor liv. Gemensamt för alla är att de bär de på en lust att söka efter något – att vandra genom livet i jakt på svar.

Det andra som slår mig är känslan av att ha upplevt det som Tokarczuk försöker förmedla. Nämligen känslan när man reser vidare.

I Löparna beskrivs otaliga flygplatser, väntrum, tågresor som ger en slags befriande känsla av att ta avstamp mot något nytt. Människan behöver ständigt uppleva ny saker. Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr. Tokarcszuk utmålar ett mikrokosmos i form av en flygplats som en stat i staden. Ett nätverk av transithallar som ett spindelnät.

På många sätt är Löparna en shout out till globaliseringen. Hon lägger fram testen om nomaden som det vore en uppsats i antropologi. Resandefolk har alltid varit utsatta för förtryck. Samhället vill ha hos som bofasta, trogna undersåtar med fast adress. Det är detta undersökande skrivsätt som tilltalar mig väldigt mycket. Hennes roman ställer mer frågor än ger svar.

Å andra sidan – så blir jag ibland irriterad över att jag vill lära känna romanfigurerna så mycket mer. De är komplexa och väl beskrivna, utifrån ett berättarsperspektiv sett långt uppifrån. Författaren framstår som en människa eller varelse som betraktar en myrstack i rörelse. I all tragik finner jag en rörande ton och varm medmänsklighet. Hon försöker nog säga oss att det är viktigt att röra sig framåt men att samtidigt ha ett tydligt syfte.

Tokarczuk har också en skickligt förmåga att återge en personbeskrivning på ett icke-linjärt vis. Det blir sällan förutsägbart.

Men – jag önskar att läsa mer – kanske med en mer tydlig grundhistoria. Man tänker lite såhär: ok jag fattar att du har mycket att säga men kan du portionera ut det lite mer?

Samtal med vänner av Sally Rooney: en ung generation under lupp

Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.

Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.

Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.

Scenerna spelas upp ur huvudpersonen  Frances perspektiv. Hon har en  slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.

Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi och mötet med deras nyfunna äldre vänner som är fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.

Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.

Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.

Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit  (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska  sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.

Vända hem av Yaa Gyasi: vittnesmål om slaveriets fasor

I början av Vända hem av Yaa Gyasi finns ett stort släktträd med förgreningar på varsin sida. Allting börjar med Effia i Ghana, Afrika. Släktträdet förgrenas när hennes okända syster Esi blir såld som slav till USA och hennes avkomma bär på slaveriets tunga ok.

Jag såg inte detta släktträd förrän jag läst ett tag och jag hade inte riktigt förberett mig på det myller av personer som förekommer i boken. Det är väldigt ambitiöst av den unga författaren Yaa Gyasi att försöka porträttera en släkts öden genom att låta karaktärerna bli representanter för olika historiska scenarios.  Jag kan tycka att det ibland blir lite krystat och tappar engagemanget för vissa av dem. Det är dock tydligt att arvet släktmedlemmarna bär på följer med ända fram till nutid.

Den första halvan av Vända hem läses med störst behållning. Det är gripande att läsa om grymma stamkrig  och att slavhandeln var så prominent. Gyasi nyanserar bilden: människorna i Ghana var också involverade på ett eller annat sätt. Den röda tråden är att människor är så utlämnade till sina egna öden, sitt kön, sin stamtillhörighet och status. Språket är fylligt och oförlåtande och duckar inte för att beskriva misär och köttsliga lustar.

Flera scener stannar med mig efter att ha lagt ner boken. De grymheter som det innebär att vara slav i USA och vad som händer när man försöker rymma. Ärren på Esis dotter Ness rygg skvallrar om detta. Hon är så ärrad att till och med hennes nya ägare finner det motbjudande att se på. Samtidigt kan jag verkligen tycka att hon är så stark och modig.

Det finns alltså några otroligt starka delar av boken, men trots detta går den inte ända hem hos mig. Det saknas en tydlig intrig och just när jag lärt känna en person i romanen går stafettpinnen över till nästa. Dock måste jag säga att Yaa Gyasi är en viktig röst som behövs för att nyansera slaveriets historia. Dessutom gör hon upp med den amerikanska drömmen när man ser hur det gått för de som kommit till USA som slavar. Trots befrielse från slaveriet finns det osynliga bojor som fjättrar. Jag hade gärna sett att romanen utforskade detta mer – alltså en nutidsskildring.

Handmaid’s Tale: det begränsade livet i Gilead

Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien på HBO men då jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Handmaid’s Tale. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.

Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.

Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare.  Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.

Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.

Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället  i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.

Den genomgående känslan i Handmaid’s Tale är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som  ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.

Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.

Handmaid’s Tale är viktig, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.

Skildring av en plågsam uppväxt: Steglitsan av Donna Tartt

steglitsan

Steglitsan av Donna Tartt handlar om 15-åriga Theo vars mamma dör i en terroristexplosion när de besöker ett konstgalleri i New York. Han klarar sig mot alla odds och blir nu helt utelämnad till andra vuxna. Theo blir tvungen att  flytta från plats till plats, bland annat till familjen Barbour och sin pappa i Las Vegas.  Han plågas svårt av händelsen men kommer också att möta personer som betyder mycket för honom, till exempel den trygga och vänliga Hobie som arbetar inom konstvärlden. Ingen vet att Theo bär på en hemlighet. Han har nämligen lagt vantarna på en dyrbar tavla från samma konstgalleri, nämligen Steglitsan.

Vilket äventyr den här romanen är! Dess styrka enligt mig är verkligen persongalleriet och vår protagonist, som navigerar i tuffa miljöer.

Det är svårt att inte sympatisera med Theo och den sorg och ensamhet han känner efter förlusten av sin  bohemiska mamma. Det är riktigt sorgligt när han minns deras gemensamma liv, hennes speciella värme och sätt.  Ibland kan jag tycka att Theo är lite väl förnumstig för att vara 15 år men samtidigt är det genom hans ögon vi får möta alla speciella och egensinniga människor.

Fadern är naturligtvis vidrig, jag började  precis få lite hopp om honom för att efter nästa scen ändra mening. Man får också möta pappas flickvän Xandra som är något schablonartad men väl så underhållande. Hon behandlar Theo styvmoderligt och är som en dekadent Paris Hilton.

Det personporträttet som jag egentligen har lite svårt för är Boris, vännen som Theo träffar i Las Vegas.  Det känns som att Boris blir lite exotifierad av författaren och det understryks  att han har  ett typiskt slavisk manér, kommer från Ukraina osv. Han är ett hopkok av amerikaners fördomar mot östeuropéer, sådär som man sett i alla filmer. Å andra sidan är han av de mest opolerade och vilda romankaraktärer jag stött på . Tartt har gjort lite av ett hästjobb, genom att ge alla karaktärer speciella egenskaper, uttryck och manér. Undrar var hon får sina uppslag från?

Alla dessa individer påverkar Theo på många olika sätt och det ofta en kamp mot tid och jobbiga omständigheter. Jag satt ofta och tänkte ”kan han inte bli 18 snart”,  eftersom man ville att han skulle slippa sina fosterföräldrar, internatskolor och sin hemska pappa. Tavlan kommer naturligtvis spela en stor roll i Theos liv, då han klamrar sig fast vid den som att det är det enda som betyder något.  Det känns nästan lite som en förbannelse. Jag förvånas lite av jättehoppet på sju år mot slutet av romanen, men förstår samtidigt att man måste kontrastera den vuxne Theo mot den yngre förlagan. Det vuxna livet visar också prov på svårigheter och det förflutna pockar på.

Jag skrämdes från början av Steglitsans tjocklek men det är inga problem eftersom handlingen är väldigt linjär och driver på läsandet. Man vill veta hur det går!  Romanen känns som en viktig läsupplevelse utan att den för sakens skull utforskar riktigt abstrakta koncept. Stort plus för romanens urbana skildringar och till viss del även intertextualitet, det vill säga referenser till konst, kultur och musik. Theo blir till exempel kallad ”Potter”  av Boris på grund av sin propra look. Det finns även tydliga hintar till Dickens, bland annat namnet på en av karaktärerna, Pippa. (blir lite fel på svenska).

Som lite kuriosa kommer Steglitsan snart som film och Boris kommer spelas av Finn Wolfhard från Stranger Things. Bra casting!

Fyren mellan haven: hur länge håller en livslögn?

fyrenmellanhaven

Fyren mellan haven av M.L Stedman är en välskriven roman som innehåller naturromantiska inslag, symbolik och etiska dilemman. En eka med en död man och ett spädbarn driver i land på den ödsliga ön Janus. Fyrvaktarparet Tom och Isabel är ofrivilligt barnlösa på grund av upprepade missfall. När Isabel finner det lilla barnet får hon en idé att de ska göra det till sitt. Ingen behöver ju få veta. De kallar henne Lucy. (lite etymologi här – namnet har med ljus att göra- som fyren som lyser ). Jag tänkte varna för att det blir lite light-spoilers längre ner utan att jag för den sakens skull berättar slutet.

Personligen tycker jag verkligen om de långa och målande  beskrivningarna av den stolta fyren, och den karga ön Janus vid Australiens kust. Det känns som att miljön  är ett med den stoiska och bestämda Tom, som tar sitt jobb som fyrvaktare på stort allvar. Det är trots allt frun Isabel som är hans akilleshäl och han går hennes vilja till mötes genom att behålla barnet. Hon kontrasteras väldigt bra mot sin man, eftersom hon är mycket mer hjärtlig,  livlig och styrd av impulser. Jag har inte sett filmen men det känns som helt rätt val att ge Alicia Vikander och Michael Fassbender rollerna som Tom och Isabel.

Det som räddar Fyren mellan haven från att bli ett melodrama  är delvis bakgrundshistorien om männen som kämpat och dött i första världskriget. Bra av författaren att sätta in det personliga dramat i en historisk kontext. Det är lätt att förstå att krig och misär skapar desperation och förklarar varför Isabel och Tom handlar som de gör. Slutet var väldigt fint och förhöjer hela läsupplevelsen. Överlag har berättelsen ett driv och en fin takt som gör att det är behagligt att läsa den. Dessutom är det spännande – hur länge ska livslögnen hålla?

M.L Stedman är bra på att beskriva  kärleken till ett barn. Hon bemästrar gestaltningen perfekt.

Jag hade dock väldigt svårt att sympatisera med den biologiska mamman till barnet, även om hon hade moralisk rätt sin dotter. Bland annat när hon döper om Lucy  till Grace, det tyckte jag var helt galet. Jag hade även problem med att  Lucy att var tvungen att slitas bort från sin ursprungliga familj och hennes reaktion är hjärtskärande. Trots allt räddade de ju livet på henne. Spelet mellan makarna som följer förhöjer också intrigen.

Läs Fyren mellan haven om du gillar mänskligt drama, ett utforskande av relationer och en historisk skildring. Jag tyckte mycket om den.