Bäst just nu: Melodrama och ett filmtips

Lorde  – Melodrama

Jag fastnade för Lorde  efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.

Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller  till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.

Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter  och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har  samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.

Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.

Bästa låt på Melodrama: Perfect Places

/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/

För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:

/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/

Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!

Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.

The Boy

The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill  fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.

Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta  att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.

Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.

Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.

Just nu!

Läser just nu: Inget! Men har en beställning liggandes som skall hämtas pronto! Störst av allt av Malin Persson Giolito (visste ni förresten att hon är Leif GW:s dotter??) och Flickorna av Emma Cline. Den senare verkar väldigt hypad men jag blev nyfiken på den. Frågan är vilken av dessa man ska börja med.

Bäst just nu: Inget som är sådär jättesensationellt. Väntar på semestern som börjar om en vecka. Cykla så mycket man kan, för att det är världens bästa grej. Melon, för att det är så fräscht och läskande. Och att laga mat hemma! Har blivit en hel del, thaigryta, halloumisallad, tacowraps och kycklingsallad med avocado. Och havregrynsgröt som man kan toppa med blåbär, strössla linfrö över och flytande honung.

20170717_112958

Ser på just nu: Det har blivit en hel del dokumentärer på SVT Play. Måste tipsa om En politiker blir till om en ung tjej som jobbar för Sverigedemokraterna. Det går från stora ambitioner till att bli utkastad med fostervattnet efter några turer med SDU. Finast är nästan porträttet av familjen hon kommer från. Var har de hittat hennes engelska pappa? Han är riktigt skön och en motvikt till hetsen i familjehemmet att rösta rätt och komma in riksdagen.

Ni måste, måste även följa följetongen med OJ Simpson, från hans uppgång till fall. Historien är inte bara att ingående porträtt av honom utan också en samtidsskildring som går från 80-tal till 90-tal.  Det är 80-tal och yuppie-era. Det är 90-tal och raskravaller i LA. Juice, som han kallas, är en sportpersonlighet och  entreprenör samt bakom kulisserna – en hustrumisshandlare.

I filmväg kan jag verkligen rekommendera Life. Ni vet den där mardrömmen när monstret aldrig går att döda? Filmen har fått sig en känga för att den försöker återanvända Alien och Gravity för mycket men det är absolut inget som stör mig. Jag brukar annars var väldigt känslig för kreatörer som lånar alltför fritt. Men samtidigt går det ju inte att komma ifrån att alla kopierar gamla verk. Mycket av det vi ser idag är ju uppbyggda likt klassiska grekiska dramer eller bibliska intriger. Tror egentligen mitt problem ligger i att när något hyllas gränslöst så känns det något historielöst när man inte ens tänker på förlagan.

Anyways, så handlar Life om att att något överoptimistiskt team hittar en främmande organism som de prövar att förädla ombord på rymdskeppet. Organismen vaknar till liv och visar tecken på aggression som snabbt som övergår i en slakt på besättningen. Det är helt omöjligt att ta kol på monstret och chanserna verkar minimala. Det är den krypande känslan att varelsen befinner sig överallt och är helt ostoppbar som är filmens underhållningsvärde. Riktigt visuellt snygg är den och även med några tänkvärda inpassningar så som hur vi ska förhålla oss till nytt liv. Varför är människan alltid i tron om att rymdorganismer är vänligt sinnade? Vi är själva rovdjur och vår överlevnad går ju också ut på att förinta det som hotar oss. Människan har en stor tilltro till sitt eget intellekt men det finns andra krafter som styr inom oss.

Om inte annat så se det för att det är en svensk regissör och svensk skådespelare – Rebecca Fergusson.

Lysssnar på just nu: Spotify säger: By the way – Red hot chili peppers, Bob Marley – Best of, Sabina Ddumba, Tove Lo.

Komos-festivalen: en musikoas i Köpenhamn

Inte sugen på att campa i dagar för att se din favoritartist eller att trängas på större festivaler så som Way out west eller Bråvalla? Då är kanske festivalen Komos som gäller. Konceptet är helt nytt för i år och jag hakade på direkt. På Komos är temat mat&musik och genren är folkrock/singer songwriter. Maten som serveras är från foodtrucks och visst finns det en bar med bara Tuborg. Plats: Kongens have, centralt i Köpenhamn.

20170623_224846

20170623_224818

Så klart slank en och annan burgare ner och personalen i trucksen var riktigt hyggliga, på danskt vis. Första dagen regnade det, men andra dagen sken solen. Vi såg kanske fem konserter totalt och de höll en bra nivå överlag, inga besvikelser alls!

Lisa Ekdahl

Att se Lisa kändes väldigt hemtrevligt och fint. Hon bar för dagen något som såg ut som en stylad pyjamas och var som vanligt så söt på sitt alldeles speciella Lisa-vis. Hon hade fin kontakt med bandet och de gjorde en lustig, koreograferad dans på slutet. Lisa bjussade på alla sina gamla hits och verkade inte vara trött på dem över huvud taget. Öppna upp ditt fönster, Vem vet och avdammade Tommy Nilsson-låten  Amelia. Som hon gör så mycket bättre i en slags skön bossanova variant!

Jag har alltid tänkt på hennes röst som ganska spröd, men live som märker man att den har en viss styrka. Hennes mellansnack är ganska speciellt men det når fram, precis som alla låtar hon framför. Hon verkar ha en fin relation till den övervägande danska publiken ”mina danska kungar och drottningar” utbrister hon, och det går hem.

20170623_224602

Kris Kristoffersson

Gubben är ju över 80 år och det märks. Han tappar gitarrsladden och glömmer att ta med munspelet ut på scen. Men Kris  kommer undan med det genom att le sitt finurliga leende och prata med publiken som att den är en gammal polare. Det bästa med spelningen är när han sjunger Bobby McGee och byter ut frasen till ”me and Janis” ( de hade ett förhållande förr) och man känner historiens vingslag. All respekt till någon som varit med så länge. MEN han borde tagit med sig några musiker på scenen. Jag saknar att låtarna inte riktigt lyfter även om det är finstämt och personligt. Texterna tar plats, och det gillar jag. Visste ni förresten att han har svenska rötter? Lite kul.

Passenger

Singer/songwriters kan vara något introverta på scen, men Mike Rosenberg  i Passenger är inte en av dem. Han lyckas med att både vara äkta och lättillgänglig, genom att dra spännande anekdoter om sitt liv som ”busker” då han reste runt och spelade sin musik. Extra kul är det att han faktiskt var i Köpenhamn en gång, och nu är tillbaka. Publiken verkar älska hans sätt och han har en skön jargong. Rösten är alldeles unik och på senaste skivan, som jag lyssnat intensivt på, finns flera starka låtar, inte bara Let her go. Lite kul är att Rosenberg  skämtar om att hans elva fans står längst fram för att höra denna låt och att han vill understryka att det inte är Let it go från Frost. Skratt utbryter. Jag rycktes verkligen med av konserten med Passenger, härlig stämning och solen sken!

22 favoritalbum som skulle få följa med till Mars

Här listar jag helt utan inbördes ordning mina favoritalbum som jag utan tvekan skulle ta med mig om jag var tvungen att slungas ut i rymden i en rymdfarkost och aldrig mer kunna återvända till jorden. Kriterierna är att det är album som betytt mycket för mig genom åren, eller en specifik tid i livet. Jag måste fortfarande gilla dem. Albumen kan vara klassiker eller något mer unikt. Hade egentligen velat ta med fler, men måste man avgränsa sig så blir det följande.

Amy Winehouse – Back to black

Amy banade vägen för en ny typ av kvinnliga, egensinniga artister. Albumet känns odödligt och tidlöst. Love Is a Losing Game är så bra det bara kan bli. Ett skönt, puttrigt sound (baktakt!!) med mycket eftertanke.

First Aid Kit – Stay Gold

Med röster och låtar rena som en porlande bäck i Alaska. En nytt grepp på det klassiska Americana-soundet. Och dessutom svenskt. Efter en konsert med systrarna var jag fast. Och jag tröttnar aldrig på låtarna. Bäst: Master Pretender.

Prince – Purple Rain

Prince är en gigant och på denna skivan klämmer han in mesta möjliga av de låtarna jag gillar. Prince är som en gateway in till all annan musik som finns och kan man sin Prince så förstår man alla andra nutida artister. I Would Die 4 U är synthar så det förslår. Och ovanpå det Prince desperat, rockiga och riviga röst. Perfektion.

John Mayer – Continuum

Bästa John, som jag tidigare nämnt.

Rolling Stones – Sticky Fingers

Wild Horses kan vara ena av de finaste rockballaderna som gjorts. Det är livets låt. Och en av världens bästa band, bättre än the Beatles!

Laleh – Sjung

Det är på denna skivan som Laleh växer upp och briljerar. Albumet borde nästan vara upphöjd till nationalskatt.

Madonna – Ray of light

Madonna visade att hon fortfarande var att räkna med. Tyckte hon var så cool under denna perioden. Albumet ger en smak av sommar och semester. Albumet är spirituellt och lättsmält på samma gång.

Bruno Mars – Unorthodox Jukebox

Funky, fresh,  livsglädje och fest! Bruno tar över stafettpinnen från giganten Michael Jackson. Han behövs i allra högsta grad.

Beach House – Bloom

Victoria Legrands röst är så karaktärsfull och mäktig. Omslaget på albumet är dessutom så grafiskt fulländat och titeln är vacker. Syntharna och melodislingorna gör att man skapar sig en egen värld, när man lyssnar på albumet. Det är pompöst och melankoliskt.

Nas – Illmatic

Life’s a bitch, och detta är den sortens old school hip hop som man aldrig tröttnar på. Det kan ändra mitt humör till det bättre. Det är inte överproducerat och överdrivet glamoröst, rösten musikalisk som ett instrument i sig. Det här är så jordnära det kan bli. Keepin’t it real och mjuka knän.

Paul Kalkbrenner – Berlin Calling (soundtrack)

Elektroniskt musik när det är som bäst. Sky and Sand är ett mästerverk med orgel och en filmisk känsla. Även basgången och rytmen är perfekt.

Bright Eyes – I’m wide awake, it’s morning

För akustisk gitarr, för den spröda rösten. Ett uttryck som sticker ut bland alla singer/songwriters. Trubadurkänsla och duetter.

Kings of Convenience – Riot on an empty street

Basfiolen dansar över noterna, låtarna är  lätta och lekfulla som en sommardag. Att lyssna på aktivt eller låta ligga som en slinga i bakgrunden. Njutning för örat.

Pulp – Different Class

Jag har haft en lång relation till  Common Peopledet är något med text och musik som flyter ihop och talar till en. Hur kan man inte vilja ha denna skivan med sig så man får lyssna på Disco 2000 dessutom? Jarvis Cocker är världens coolaste tönt.

You’ll never live like common people,
You’ll never do whatever common people do,
You’ll never fail like common people,
You’ll never watch your life slide out of view,
And dance and drink and screw,
Because there’s nothing else to do.

Rihanna – Loud

Rihannas album är  är ganska banbrytande då den innehåller kombinationen dancehall och elektronisk musik,  som bara ökat  de senaste åren . Loud kom ut i början av 10-talet. Duetten med Drake  i What’s my name är väldigt speciell och jag minns musikvideon. Drake har även han haft ett rise to fame, så det är kul att se hur det började.  Skivan är otroligt jämn och det finns ingen låt direkt man vill hoppa över. Samtidigt förknippar jag skivan med en viss tid i mitt liv.

El Perro del Mar – Love is not pop

Drömlikt vackra melodier som skapar ro i själen. Jag föll direkt. Change Of Heart – bästa basgången!

The National – Boxer

När jag upptäckte the National var det som en smäll i solar plexus. Jag minns exakt var jag befann mig, i ett studentrum och året var 2008.  Sen var det bara raka vägen in på Spotify och botanisera i deras låtskatt. The Boxer utmärker sig för att den har några av de bästa låtarna som Slow show och Ada.

Lauryn Hill – The miseducation of Lauryn Hill

Skivan är en klassiker, med underbara låtar och skönt groove. Bäst: Ex-factor. Detta album fick tidigt följa med mig ut i hörlurarna, ända sen gymnasietiden.

Ryan Adams – Gold

Ett rockigt album med en dos country, rock och blues. Genomgående fint album en kär följeslagare i livet. Många sena kvällar  har tillbringats med Gold.

Camera Obscura – Let’s get out of this country

Poppigt värre och starka låtar med underfundiga arrangemang. Denna skiva återvänder jag alltid till. Man vill packa resväskan med prickiga klänningar och dra!

Fleetwood Mac – Rumours

Som gjord för att sätta sig i en öppen bil och fara ut på den engelska landsvägen med vind i håret. Musiken är välproducerad och Stevie Nicks svala röst passar bra till gitarrer. Flera av låtarna är moderna klassiker och funkar i alla lägen.

Beyoncé – 4

Beyoncés bästa i mitt tycke och den av hennes  skivor som satt mest avtryck hos mig. Här tycker jag att hon  var på toppen av sin karriär. Bara älskar rangen av låtar, från ballad till upptempo. Love on top är en smällkaramell och I was here är mäktig. Det är också här hon berättar att hon är gravid med Blue.

Slow dancing in the Royal Arena

Så har man varit på konsert med John Mayer! Han har följt mig i flera, flera år. Det började med Your Body is a Wonderland som är som en smörbakad bulle. Där befäste han sig som den flickfavorit han var. Han har sedan återkommit på diverse playlists genom åren. Jag föll  för den tillbakalutade, sköna stilen med starka låtar och texter. Mayer har blivit kallad Eric Claptons tronföljare. Av andra har han anklagats för att vara alltför beige och sakna karaktär. Jag väljer att inte intellektualisera varken hans musik eller framförande, utan lägger vikt vid de känslor han väcker av glädje, melankoli och lugn.

Lustigt nog återupptäckte jag honom på nytt för ca. två år sedan via exet Katy Perry då de två gör en väldigt bra duett i Who you love på skivan Paradise Valley. Jag fastnade för hela albumet som hade en mer tydlig folkrock-profil.  Paradise Valley var förmodligen ett försök att tvätta av sig bad boy-stämpeln, som kom efter ett par uttalande i media om gamla flickvänner.

John Mayer har jobbat på att skapa mer autenticitet i sitt musikskapande och på senaste turnén har han samlat på sig ett gäng med rutinerade bluesmusiker. Mot bakgrund av detta kändes det helt rätt att fixa biljetter till Royal Arena den 9  maj – The search for everything tour.

20170509_223851

Det går inte att komma i från att Mayer  är en tekniskt skicklig gitarrist. Tillika har han en stor låtskatt att luta sig mot. Han utbrister till och med att det är väldigt svårt att spela det publiken vill ha, då han har så många låtar att välja från. Bäst är Slow dancing in a burning room men även en bluesig version av Crossroads funkar. Stort pluspoäng när han plockar fram munspelet. Det blir rejält tryck i den fullsatta arenan och det svänger rejält. 16.000 personer befann sig där närmare bestämt –  och Mayer uttryckte sin glädje över detta. Han lockade publiken till allsång och tusentals mobiltelefoner lyste upp arenan.

Den enda besvikelsen var att inte få höra flera av hans andra låtar. Vissa blev bara trist utfyllnad. Jag saknade senaste Love on the weekend, Free Fallin’ och även Who Says. Det är ganska vanligt att artister nuförtiden utesluter flera av sina största hits.

Jag kommer hem från konserten och återupplever den på nytt. Spelar gamla låtar om och igen.  Finner att den absolut bästa skivan måste ändå vara Continuum där i stort sett varenda låt är bra. Gravity, Slow Dancing in a Burning Room och Vultures. Minnet från kvällens konsert är att få ha upplevt hans musik på riktigt, den som man annars bara hört från hörlurar och högtalare. Lite som att uppskissade figurer färgläggs med levande färger.

Play that funky music.

På morgnarna sitter jag mest med The Weekend på repeat. Det passar liksom bra att vakna upp till. Men annars har jag span på en hel del nytt som banar vägen för en härlig vår.

John Mayer har hållit igång ett tag och har ett antal låtar och album bakom sig. Av kommentarer att döma på Youtube är han en riktig jäkel live. Senaste albumet, en favorit i mitt tycke, var mer folkrock-inspirerat och där bjuds det bland annat på en duett med Katy Perry. Låten kan vara en av mina mest spelade för ca 1-2 år sedan. Därför känns det som ett måste att se honom i Köpenhamn i maj. Sagt och gjort, biljetter bokades och jag förväntar mig en spelning med en låtkavalkad och stämningsfullt gitarrspel.

En kompis till mig tipsade om Timber Timbre som spelar på Babel på skärtorsdagen. Även om jag inte helt säkert kommer gå på konserten så fastnade jag verkligen för deras senaste skiva. Den är stämningsfull och låter som en blandning mellan flera olika genres och musiker. Bob Dylan, Velvet Underground och Prince, typ.

Slutligen – Regina Spektor har kommit ut med nytt album – Remember Us to Life. Denna damen har varit min husgud under flera, flera år. Hennes pianoklinkande och underfundiga texter lirkar sig in i själen på något sätt. När jag fick veta att hon skulle komma till Way out West ångrade jag lite att jag valt bort denna för en annan festival men så tänker jag att det nog kommer fler tilfällen. Denna kvinna lär inte lägga av på ett tag. Så om jag ska nämna fyra favoritlåtar så kommer de faktiskt från flera av hennes album. Kan inte riktigt säga att det finns ett som är bättre eller sämre. Men det måste vara Laughing with, Fidelity och Don’t Leave Me. Eller – Folding Chair! Förstår inte hur man kan skriva om ett besök på stranden och få det att låta som rena poesin. En slags hyllning till att bara låta livet vara livet och kanske dela det med någon man tycker om. Inget storslaget, bara enkelt.

Come and open up your folding chair next to me
My feet are buried in the sand and there’s a breeze
There’s a shadow you can’t see my eyes
And the sea is just a wetter version of the skies

Mitt musikår 2016

2016 var året pop toppade min topplista på Spotify, vilket nog  var ett försök att banka liv i mig själv tidiga morgnar. Jag upptäckte egentligen inget sensationellt men fördjupade bara det jag redan tycker om. Tove Lo & SIA fortsatte att vara favoriter. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka – var är rocken? Jag hoppas på att lyssna mer på Ryan Adams (Bad Blood -wooop!), mer släpp på gång verkar det vara. Har listat lite av det bästa och mesta av mitt musikår. Först ut: tre album.

Basia Bulat – Good Advice

Jag är ett stort fan av Florence and the Machine, hennes sakrala, änglalika röst är fin till pompösa 80-talsdoftande arrangemang och jag blev därför glad när jag hittade Basia Bulat. Hon har också en väldigt klar röst och hon betonar vissa ord och fraser sådär musikaliskt som t.ex Regina Spector gör. Someday Soon känns mjukt sövande med en vacker upptakt. Den påminner mig om eftertexterna till någon form av episk film. Lyssna också på Long Goodbye.

Gwen Stefani – This is what the truth feels like

Gwen Stefani kom tillbaka, snygg och nydumpad (eller dumpade hon??) Jag har väl i stort sett alltid varit ett fan av No Doubt och har sedan följt med på Gwens egna resa. Tycker att hennes poppiga, excentriska samt modeinriktade stil som lanserades tidigt 00-tal banade vägen för både Lady Gaga och Nicki Minaj. Hennes röst kan helt enkelt inte svika en låt, oavsett format. This is what the truth feels like är en uppvisning i det där desperata vibratot som hon hängav sig åt i Don’t Speak. Naturligtvis är Gwennie uppdaterad och introducerar en hel del dancehall-beats. Känns fräscht.

flora cash – Can summer last forever?

Står för en lågmäld stil och ett album man bara lyssnar sig igenom med behag på tågresan. Pianoklinkande är alltid ett plus och stämningen blir närmast hypnotisk i For Someone. Just röstmässigt tänker man att liknande har man hört förut – jag tänker osökt på Tom Odell, vilket egentligen inte är fel i sig. Definitivt en av de mest lyssnade albumen  år 2016. Och som en parentes, hur kan man inte gilla albumomslaget.

Konserter, konserter, konserter hanns det med år 2016, vilket jag är extremt glad för. Den bästa spelningen var utan tvekan Laleh – Kristallenturnén. Nog för att man lyssnat på de flesta av hennes låtar och album men jag var inte förberedd på hennes tonsäkra röst och den känslostorm som spelningen erbjöd. Det var akustisk gitarr, barnkör, blinkande skärmar och LA-doftande koreografi. Allt i en härlig mischmasch med ett stort ballongregn från taket som avslut. Laleh är ett väsen – en sagoprinsessa med en uråldrig själ.

Northsidefestival var en riktig höjdare och ligger i trevliga Århus. Där såg jag flera bra spelningar, bland annat mitt älskade Beach House, Damien Rice, The Vaccines, Wilco, ösiga Wolf Parade och Jake Bugg. Bäst var Victoria Legrand hesa och kraftiga röst samt Wolf Parade som verkligen maxade sitt framträdande och fick med publiken.


20160618_165751Wilco blev det återigen under hösten, bara för att desperat se om de kunde spela You and I – men icke. Sångaren är dock en riktig sköning och publiken är trogen. Det är ett glädjepiller att se Wilco spela. Dessutom rekommenderar jag verkligen att se en spelning i DR-konserthuset då det arkitektoniskt påminner om ett rymdskepp. Scenen ligger i mitten vilket skapar en häftig dynamik.

20161102_234150

Och slutligen så såg jag även Rihannas Anti World Tour på Refshaleön – äntligen fick man se divan och det var en imponerande cocktail av stilar, stilbyten, gamla och nya låtar. Jag hör till den som verkligen gillar att Rihanna målar utanför linjerna och plötsligt slutar sjunga eller låter någon annan sjunga med, För mig är hon lite som en rockstjärna. Hon får gärna vara nonchalant, det är en del av showen. Kvällens behållning är när hon ber folk sluta smsa sina ex och se på henne i stället. Shine bright like a diamond.

 

Sent 90-tal och ett one-hit wonder.

 

Någon som kommer i håg denna?

Året var 1997-1998 någonting. Jag gick i högstadiet. I kölvattnet av Sinnead O’Connor tårdrypande ballad och the Cranberries punkinspirerade rock så kom det bara fler och fler poppiga låtar med brittisk/anglosaxisk folkmusik. 90-talet överlag sände ju radiovågor likt chockvågor från de brittiska öarna.

Ibland kan man drömma sig tillbaka till denna gitarrbaserade och melodiösa musik. Det var inga syntetiska beats och instrumenten samt rösten stod i centrum. Just dessa kvinnliga rösteri Bell Book+Candle och den tillhörande Dolores är rena, enkla och närmast änglalika. Sångerskan i The Cranberries klara stämma passar bra till de tunga basgångarna. Det har nog varit en av mina favoritband alltid, med låtar som Just My Imagination, Dreams, Linger, Twenty-One och No Need To Argue. Soundet är mäktigt och närmast sakralt medan texterna och melodierna är enkla och melankoliska. Jag tycker att många av låtarna känns som en vårdag.

Tja, inlägget startade ju inledningsvis med detta one-hit wonder Rescue Me, men jag tycker ändå att den är en riktig dänga och fortfarande nästan 20 år senare kan jag få låten på hjärnan och som ni ser tillägna ett helt blogginlägg till den. Det är som anglofilen i mig vaknar till liv och får mig att associera vidare på ämnet.

Och 1998? Det var då Titanic gick på bio och jag såg den säkert 2-3 gånger. Kollar ni noggrant i videon av Bell Book så ser ni Titanicreferensen med leksaksskeppet. Sjukt meta!

1998  hade man på sig Fruit of the Loom, hoppades på att Sydsvenskan hade publicerat en bild på DiCaprio i tidningen, tyckte det var kul att hänga på ett köpcentrum en hel dag och skaffade katt.  Jag fick också ADSL på datorn och började göra hemsidor, samt spela Age of Empires.

/There was this game we used to play. We would hit the town on Friday night and stay in bed until Sunday./

 

Musik som spelar roll: Ryan Adams och Missy Eliott

Skivor köper man aldrig längre, om det så är Ryan Adams eller Grimes. I stället gör man ändlösa playlists på Spotify och väljer ut det bästa av det bästa. Min första musikspelare var en kassettspelare med två kassettfack där man kunde spela in från det ena bandet till det andra. Då kunde man skapa ”fräscha” ljudeffekter från det ena, så som knarrande snö (skapat från ett mjölpaket) eller kanske en musikslinga. Tyckte mig ana ”Kids in America” på ett gammalt kassettband. Denna byttes sedan ut mot min första stereo som jag köpte för surt förvärvade pengar från ett av mina första sommarjobb. Jag vill minnas att det var sommar och jag köpte en samlingsplatta av Bob Marley och jazzade loss i mitt gamla rum.

Jag har lyckats hitta några tongivande album som följt med mig sedan 90-talet och framåt. Jag har slängt mig runt mellan stilar och det finns en hel del album jag skulle kunna lista här, men dessa har påverkat mig mest på flest plan och har även de starkaste låtarna sammantaget på en skiva (vilket ibland är sällsynt).

1.Ryan Adams – Gold: Ledde mig vidare in i den alternativa musikens värld….Fick mig att uppskatta Wilco, Bright Eyes, Bon Iver, The National mm.

2.Green Day – Dookie: Jag var elva och började gilla musik på riktigt.

 

3.Missy Eliott. – Miss E…so addictive – jag gick i gymnasiet och upptäckte hip hop och ville mest gå ut och dansa varje helg. Förutom henne var det Justin Timberlake, Eve och Destiny’s Child som gällde på kvällarna.

4. Red Hot Chili Peppers – Californication: På alla hemmafester spelades den här skivan…lyssnade på den intensivt och tyckte Flea var världens bästa basist.

5.GES – En jävel på kärlek –: För att jag och mina kompisar kunde alla låtar utantill. Året var 1994.

6.No Doubt – Tragic Kingdom : Tonårshormonerna hoppade och studsade till detta soundtrack. Gwen Stefani var ball, kaxig och inspirerande.

8.Regina Spector -Begin to hope: Spelades flitigt i min första studentlägenhet när jag var runt 23 och skivan känns fortfarande lika fräsch.Hon var verkligen min husgud.

9.David Guetta – Guetta Blaster: Jag bodde i Belgien och upptäckte elektronisk dansmusik. Var totalförälskad i Stay-videon som visades flitigt på MTV.

10. Markus Krunegård – Markusevangeliet : Jag brukade inte tycka om svensk musik överlag tills Markus kom och vände upp och ner på min värld. Smarta och engagerande texter och bra musik, rakt av.

~~~~~~~~~~~~Bubblare: Robyn – Robyn is here.

 

Cherry Blossom Girl

Textorkan är total. Mitt tangentbord är relativt vilande och mina tankar vill inte riktigt vandra ut i cyberspace. Men det finns en sak jag alltid kan skriva eller prata om, nämligen musik. Utan inbördes ordning så är detta några av mina bästa konserter:

1.Vad de flesta inte vet om mig är kanske att jag är ett stort reggaefan och en av de allra senaste konserterna var med ett band som antagligen är lite up and coming, i alla fall i Stockholmsområdet – Marx Gallo. Gillade deras sköna gung och att de hade en tjej som sjöng i bandet.

2. En annan favorit är från Open Air Festival i Polen 2010 med Ben Harper när självaste Eddie Vedder kom ut på scenen och gjorde honom sällskap (naturligtvis såg jag Pearl Jam på samma festival).

3. Måste även säga att konserten med Groove Armada gjorde att jag fick upp ögonen för elektronisk musik live. Sångerskan som jag inte ens vet namnet på hade  på sig en stor cape och såg ut som en blandning av en fladdermus och en discodiva.

4. En konsert med Lykke-Li när hon var förband till härliga Soundtrack of our lives, för säkert 5-10 år sedan. Hon var knappt känd på den tiden men jag minns hennes scennärvaro och speciella röst.

Samtidigt har jag blivit smärtsamt medveten om band som inte alls håller måttet live. Band of horses, till exempel. Det är inte alltid kul att se ett gäng snubbar med gitarrer.

Vilka skulle jag vilja se då?

Bruno Mars. Robyn. The Shins. Regina Spektor. Hade gärna sett No Doubt när de var som bäst och störst, men det är tyvärr för sent nu.

När körsbärsträden saktar blommar ut lyssnar jag på  den här och tänker att det bara är maj en gång om året.