Kjell Westös Hägring -38: lågintensivt drama

Hägring -38 av Kjell Westö är en intressant dramaskildring, som blev nominerad till Augustpriset 2014.  Läsaren får följa den intellektuelle advokat Thune och hans vänskapsrelationer, samt relationen till hans kontorist fru Wiik. Hon är en enkel, hårt arbetande kvinna.

30-talets Helsingfors är ängsligt. I Tyskland råder nationalsocialistiska strömningar och i Thunes kretsar imponeras man av Hitlers politik.

Den lugna Helsingsforsmiljön och vardagslunken i kontrast till  det inre liv som kokar i romankaraktärerna är väldigt tilldragande. Enkla saker beskrivs med detaljrikedom och samtidigt skildras komplexa tankar. Jag gillar att tillbakablickarna i Hägring -38 lär oss något om romankaraktärerna, i stället för genom dialog och interaktion. Författaren låter dem interagera på ett tillknäppt vis, vilket gör att man som läsare sitter inne på all information. Skickligt, tycker jag.

Framförallt fru Wiik som är anställd som Thunes sekreterare visar prov på att vara en dubbelnatur. Hon är den ordentliga och sippa kontorsanställda dagtid och kvällstid är hon den lynniga Miljafröken, sargad av krigsåren. Traumat att vara krigsfånge under finska inbördeskriget plågar henne. Hon är även offer för ett övergrepp och möter sin forna belackare inne på Thunes kontor. Han kallas Kaptenen, men vi får inte veta vem det är.

Thune bär på en sorg även han, sorgen över att leva ensam efter att ha hans fru har lämnat honom för den tjusiga läkaren Robi Lindemark, som även råkar vara hans goda vän. Thune lever ständigt med obehaget över att inte vara tillräcklig för kvinnor. Han glider runt i tillvaron som en slags Doktor Glas och är likgiltig inför både karriären och kärleken. Thune har många åsikter, men brusar aldrig upp. Han knyter i stället näven i fickan.

Den intellektuelle Thune  blir  smärtsamt medveten om att flera av hans vänner bär på mörkare politiska ideal än han själv. När han besöker sin familj fylls han av ett obehag då även de visar samma tendenser.

/Thune drabbades alltid av hård mage när han gästade Ulla och Sigurd i Kallvik, han gissade att det var för  att han dolde sin politiska mening för dem: den intellektuella förstoppningen åstadkom den fysiska/

Vännen Jogy Jary som har  judiskt påbrå faller djupare in i galenskap. Snaran dras åt, samtidigt som livet pågår, med fina middagar, bastubad och kallprat. Det är som att samhället plågas av ett lågintensivt krig och att  det är viktigt att positionera sig i sociala kretsar.

Stämningen i Hägring -38 byggs upp långsamt, men det har jag inga problem med, då skildringarna är så målande och man lär sig om Finlands historia. Upplösningen som följer är värd hela resan. Känslan av vad krig gör med mänskligheten dröjer sig kvar.

Betyg:

Min fantastiska väninna: bortom Bullerbyn

Stark, självständig, orädd, framåt och obekväm. Flickan är Lila.

Flitig, velig, eftertänksam och drömmande. Flickan är Elena.

De  två unga tjejerna är goda vänner och lever i 50-talets Neapel. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante skildrar tillvaron på smala bakgator och smutsiga innergårdar. Vi ser allt genom Elenas ögon. Könsrollerna är snäva och pressen kommer från olika håll, från familj, vänner och lärare. I det kravfyllda samhället  konkurrerar även de goda vännerna med varandra. Jag skulle säga att vänskapen allt som oftast är ganska obalanserad. Det verkar mer som att det är Elena som har en fascination för Lila. Hon vill vara som henne och tillvaron känns tom när de två inte umgås. Samtidigt kan hon irritera sig väldigt mycket på sin vän. De är i mångt och mycket mer som systrar.

20170709_192951

Det jag gillar med Min fantastiska väninna är att boken verkligen har en puls. Likt tonåringar som har ett uppmärksamhetsspann på cirka fem sekunder och oförmågan att tänka mer än en vecka framåt, är tempot ganska högt och den ena händelsen efter den andra avlöser varandra. Det är ett myller av personer och ibland kan det vara svårt att hänga med.

En känsla jag får när jag läser boken är vrede. Smockan hänger ständigt i luften. Den ena personen pucklar på den andra utan anledning. Det är vuxna som slår barn och syskon som ger varandra en lusing. Maffiabröder härskar på gatorna och Lila drar kniv mot en av dem. Känslorna svallar högt när en otrohetsskandal rullas upp.

Tjejernas liv är präglat av pekpinnar. Man hoppar inte in i bilen med Solaras-bröderna. Man umgås inte med sonen till en mördare och kommunist. Man gör sig osynlig i skolbänken och ser till att få högsta betyg i allt.

Det är som ett Bullerbyn som förvandlats till en melodramatisk italiensk såpopera. Lila och Elena får aldrig riktigt slappna av att utan dras ständigt med i andras spel. Samtidigt läser man vidare i hopp om att snart, snart måste det gå bättre för de här barnen. Saken är den att Elena satsar allt på skolan och även får gå vidare på ett fint läroverk. Lila har helt andra möjligheter och får jobba vidare i familjeföretaget. Det visar även på hur lite makt över sina egna liv de har. Detta skapar också en friktion mellan vännerna, då de måste gå olika vägar i livet.

Jag köpte boken eftersom jag hört väldigt mycket bra om den, bara för att inse att detta är nummer ett av en serie på fyra böcker! Frågan är om jag kommer fortsätta läsa de tre andra. Man har ju lärt känna de här karaktärerna och vill veta hur de går för dem. Samtidigt kan det vara bäst att sluta när man är på topp.

Spansk film – en frisk fläkt från medelhavet

En spansk afton, brukar det heta. Dock tänkte jag inte prata om tapas och sangria utan att jag har tillbringat flera sådana kvällar framför spansk film. Jag brukar ofta prata om dansk film, som jag tycker är överlägsen våra svenska. Men en annan favorit som seglat upp på listan är faktiskt från landet av tjurfäktning och paella. Jag gillar spansk film därför att den vågar dyka lite djupare ner under ytan och utforska det mänskliga psyket. Ofta är historierna mer okonventionella och även om de är långt ifrån amerikaniserade så skapar skådespelarnas insatser en väldig lättillgänglighet. Jag tog mig friheten att knåpa ihop en liten översikt.

El desconocido

Denna filmen är en riktigt nervpirrande rysare. Gillade du Taken så är detta en klassisk familjefar-som-utmanar-bovarna. Av alla spanska filmer jag tipsar om är detta en mer konventionell historia. Retribution påminner också en del om Speed, där förövaren står i direkt kontakt med offret. Det handlar om en bankman som pressad på pengar. En morgon sätter han sig i sin bil och kör iväg. Då får han ett telefonsamtal av en person som säger att om han går ur bilen, kommer den att explodera. Därför måste han skaffa fram pengar och det snabbt. Filmen är lika delar action och familjedramatik. Kampen mot klockan gör att det inte är en död stund i hela filmen.

Al final del túnel

Är en av de filmerna jag sett senast och har färskast i minnet. Nu fick jag lära mig att den faktiskt är från Argentina, men den är väl en film som det talas spanska i. Al final del túnel  handlar om en rullstolsbunden man som bor ensam. Plötsligt börjar han höra mystiska ljud som avslöjar att ett gäng rånare gräver en tunnel parallellt med hans eget källarutrymme. Samtidigt flyttar den förföriska Berta in tillsammans med sin lilla dotter. Hon verkar vara en helt vanlig inneboende som visar sig samarbete med rånarna. Joaquín sätter då sin egen plan i verket. Jag skulle säga att filmen är typiskt spansk på det sättet att den innehåller en viss form av sensualism blandat med mörka aspekter av det mänskliga psyket. Mannen tampas med gamla demoner efter att hans fru och barn dött. Bertas lilla dotter har varit med om en traumatisk upplevelse som också blir tongivande för historiens utfall. Joaquín lever ett ganska ensamt och inrutat liv men den nya situationen gör att han pushar sig utöver det vanliga. Karaktärsutvecklingen är intressant och relationen till sin nya inneboende förändrar honom.

La piel que habito

Denna filmen är ett av Almodóvars verk, men de flesta känner nog bättre till Tala med henne. Jag tycker att hela konceptet med filmen är väldigt spännande – något man absolut inte är van vid att se. Samtidigt som filmen är väldigt alternativ i sitt utförande så är den direkt i sitt tilltal med mycket estetik och symbolism. Sammanfattningsvis handlar filmen om en plastikkirurg som håller en ung kvinna vid namn Vera fången i sin källare. Han använder henne som försökskanin för sitt projekt med syntetiskt skinn. Men allt är inte som det verkar, Vera visar sig vara en helt annan .

Filmen belyser att människans yttre bara är ett skal och att det under ytan rör sig så mycket mer.  Den visar också vad ensamhet och hämndbegär kan göra med en människa. Jag mindes att jag var lika delar förfärad och förtrollad av filmen. Man matas hela tiden med ny information som skapar intressanta vändningar. Detta är inte en film man somnar framför.

Eatery på Malmös Malmhattan

I helgen blev det ett besök på restaurangen Eatery, ett restaurangtips i Malmö. Den ligger i området som ligger vid sidan av Centralstationen vid  Malmö Live och saluhallen. Detta område är fyllt av företagsbyggnader, högskolan och SVT vilket  bidrar till stadens skyline. Samtidigt poppar det upp nya barer och matställen i området. Ett slags malmöitiskt Manhattan, eller Malmhattan om man hellre vill.

Innan ni kallar min koppling för långsökt – överväg då att ölen Malmhattan serveras på ypperliga restaurangen Eatery. Det verkar som att ölen egentligen är framtagen av restaurangen Kitchen&Table – men det är på Eatery som den serverades när jag var där i lördags. Så även om namnet Malmhattan spär på storstadskomplexet är det samtidigt en skön kommentar på Malmös växtvärk.

eatery

Eatery är en relativt stor lokal men det är imponerande att man lyckats skaffa en intim stämning vid borden. Trots att det är plats för många, kan man ändå fokusera på sällskapet och man sitter bekvämt utan störande moment. Jag tror att man lyckats dela av restaurangen med olika öar – draperier och olika sorters sittarrangemang. Det finns en del med soffor, en del med barbord osv.

Maten är mexikansk och köttet är riktigt fint. Både min tonfiskcarpaccio och köttet i huvudrätten var mört och välsmakande. Det är även trevligt att man kan dela på en större rätt. Som tillbehör serverades sötpotatis vilket passar bra till de vassa kryddorna. Som pricken över i:t beställdes drinkar. Min Mai Tai innehöll tyvärr lite för mycket is och mindre drink men det är ändå mer regel än undantag på många svenska restauranger. Jag skyller på strukurella problem mer än bartenderns tillkortakommande.

Jag kan verkligen rekommendera Eatery för er som föredrar ett avslappnat ställe med fin mat och härlig atmosfär. Annars kan jag rekommendera dessa. För er som inte är från Malmö – här kanske ni får inspiration att åka hit.

Bonne Vie

franskt – charmigt – litet – franska delikatesser- vinkännare

Mando

gott kött – klassiska maträtter – ombonat

Dubbel Dubbel

spännande kök – smårätter – fin uteservering -fräscht

Beer Ditch

goda burgare – retrokänsla – kul läge – avslappnat

 

 

I’m not growing up, I’m just burning out

Sommaren 1995 eller däromkring. Radion stod på hela dagen, för kanske, kanske skulle den där låten spelas som fick mig att bubbla av energi inombords.

Så plötsligt hörde jag  den första basgången ackompanjerad av en intensiv röst. Allt man hade för händerna släpptes och med ivriga fingrar tryckte man <rec>. Lyckan var gjord. De kom från LA och var gladare än Nirvana och mer intressanta än Doktor Alban. De hette Green Day och låten var Basket Case.

Jag tror att Green Day kom under en tid som inte alls var lika självmedveten som den är nu. Nirvana hade en attityd av att de inte brydde sig, fast de brydde sig. Green Day brydde sig inte alls – de bara lekte runt. Sångaren led av sin nervositet och kanaliserade det genom punkmusiken. Som låttexten i Basket Case antyder:

”Sometimes I give myself the creeps / Sometimes my mind plays tricks on me / It all keeps adding up / I think I’m cracking up…”

 

Green Day försökte inte säga något speciellt eller djupt. De bara ville kanalisera sin energi och ha kul. Något nihilistiskt om du frågar mig. Tonårskulturen är också intressant runt den här tiden – jag minns skatemodet med sweatshirts och sneakers. Allt var väldigt influerat  av USA. Man skulle se Scream & Clueless och andra serier om high-shoolkids. I den tid vi lever nu så verkar de flesta kids inte bry sig om gisslet av att växa upp, de växer bara in i vuxenrollen direkt och skaffar ett liv likt Kardashians.

20 år senare står jag  knappast redo framför bandspelaren och barndomsidolerna är sedan länge en av många i listan av favoritband och låtar. Däremot kunde jag inte låta bli att gå och se dem på Malmö Arena för nostalgins skull. Dookie var trots allt en av de första skivorna jag köpte och så klart ville jag uppleva känslan en gång till.

Konserten överträffade alla förväntningar. Jag hade inte räknat med att Billie Joe hade större röstresurser än väntat och att han kunde knyta an till publiken på ett charmerande opretentiöst sätt. En av de roligare partierna var när saxofonisten kom in och körde en kort slinga av Careless Whisper. Under konserten ropade  Billie Joe ”Jag älskar dig” och ”You are a very civilized country”.

greenday

Dock kom det ingen känga till Trump. Det ironiska var att när American Idiot spelades så tänkte man osökt på Bush-eran, under vilken låten släpptes. Det hade nästan varit bättre med Bush i detta läget.

Efter att ha sett Green Day kände jag mig lite mer som att jag mött mitt gamla pre-teen jag och tänkt: fuck it nu kör vi!

På färgtemat har jag lyckats skrapa ihop lite annan musik som är bra, och har en färg i låttiteln. Tada! Och ja, svart är väl egentligen ingen färg,

Blue Monday – New Order

Yellow Submarine – The Beatles

Purple Rain – Prince

Red Eyes  – War on Drugs

White Winter Hymnal – Fleet Foxes

Black Velvet – Alannah Myles

 

 

Snacka om serier! Jag avslöjar mina favoriter och hatobjekt.

Vilken TV-serie var den första du verkligen förälskade dig i?

Mitt så kallade liv. Vänskapsrelationerna. Förälskelserna. Tonåren. Six feet under var också spännande att se på som 15-åring. Relationen mellan Nate och hans bindgalna tjej. Mamman i skogen som ett förvirrat skogstroll. Claire Fischer som var svår och intressant. Och skolkade.

Vilken TV-serie såg du senast där du såg vartenda avsnitt?

The Fall. Man sögs in i galningen Phil Spectors psyke och den stentuffa kriminalen spelad av Gillian Andersen. Att Krister Henriksson dyker upp är bara ett plus. Extra kul att han har fått behålla sin svenska accent.

Vilken TV-serie gav du senast upp att titta på? 

Tyvärr så gillade jag Mr Robot väldigt mycket men när andra säsongen kom tog det bara stopp. Det blev för dystert.

Av vilken TV-serie kan du alltid se repriser om och om igen utan att tröttna?

Måste vara Vänner. OCH Sex&the city.

 Vilken serie räknar du som ditt allra största ”guilty pleasure”?

New girl – den känns så lökig men ändå hjärtlig. Vissa av karaktärerna gör att man skruvar lite på sig. Inget min pojkvän tycker om att se och knappt någon kompis heller vad jag vet.

Vilken är din alla tiders favorit TV-seriekaraktär?

Red Forman. That 70s show. Den härliga gamla stofilen som håller koll på det ystra men roliga kompisgänget och är en skön motvikt. Charmigt ocharmig.

Vilken TV-seriekaraktär påminner mest om dig?

Har hört att jag ibland påminner om New Girl-tjejen och även utseendemässigt om Sookie i True blood.

Vilken är din favoritinledningslåt eller vinjett?

Six feet under har en vacker slinga. Av Thomas Newman. Sen måste jag säga You’ve got time med Regina Spektor (som även råkar vara en favorit) som inleder en annan bra serie – Orange is the new black. Här skrev jag om den.

Vilken komediserie rankar du som den absolut bästa?

Vänner. Any day. När det  gäller brittiskt tycker jag att Patsy&Edina Absolutely Fabulous  är riktigt skoj. Och The Office – jag kan inte välja bara en.

Vilken dramaserie rankar du som den absolut bästa?

House of cards. Kunde. Inte. Sluta. Titta. Kevin Spacey, need I say more.

Vilka serier/Vilken serie skäms du över att du fortfarande inte har sett?

Vet inte. Kanske borde man ha sett The Wire.

Vilka serier/Vilken serie tjatar du på folk om att de måste se?

Freaks and geeks, för att det är en kultserie och lite okänd serie. En plantskola för alla nuvarande erkända skådisar  såsom Seth Rogen, Jason Segel, James Franco och Busy Phillips. Borgen – för att jag gillar danska serier och Sissel Babette Knudsen är så cool som dansk statsminister. En mycket närvarande kvinna.

Vilken film, bok, saga, händelse etc. vill du mest av allt att det blir en TV-serie av?

Lasermannen, hade varit spännande. Eller ett svenskt Borgen, med politiker som intrigerar.

 Vilken TV-seriescen får dig alltid att brista ut i gråt?

I got off the plane. Scener med Rosie Larsons familj i the Killing är något av en tear jerker.

¨Vilken TV-serie klarar du bara inte av eller vilken är den sämsta TV-serie du sett?

Hatar, hatar Dawson’s Creek. Alltför brådmogna tonåringar och tillrättalagt.

 

Musik som spelar roll: Ryan Adams och Missy Eliott

Skivor köper man aldrig längre, om det så är Ryan Adams eller Grimes. I stället gör man ändlösa playlists på Spotify och väljer ut det bästa av det bästa. Min första musikspelare var en kassettspelare med två kassettfack där man kunde spela in från det ena bandet till det andra. Då kunde man skapa ”fräscha” ljudeffekter från det ena, så som knarrande snö (skapat från ett mjölpaket) eller kanske en musikslinga. Tyckte mig ana ”Kids in America” på ett gammalt kassettband. Denna byttes sedan ut mot min första stereo som jag köpte för surt förvärvade pengar från ett av mina första sommarjobb. Jag vill minnas att det var sommar och jag köpte en samlingsplatta av Bob Marley och jazzade loss i mitt gamla rum.

Jag har lyckats hitta några tongivande album som följt med mig sedan 90-talet och framåt. Jag har slängt mig runt mellan stilar och det finns en hel del album jag skulle kunna lista här, men dessa har påverkat mig mest på flest plan och har även de starkaste låtarna sammantaget på en skiva (vilket ibland är sällsynt).

1.Ryan Adams – Gold: Ledde mig vidare in i den alternativa musikens värld….Fick mig att uppskatta Wilco, Bright Eyes, Bon Iver, The National mm.

2.Green Day – Dookie: Jag var elva och började gilla musik på riktigt.

 

3.Missy Eliott. – Miss E…so addictive – jag gick i gymnasiet och upptäckte hip hop och ville mest gå ut och dansa varje helg. Förutom henne var det Justin Timberlake, Eve och Destiny’s Child som gällde på kvällarna.

4. Red Hot Chili Peppers – Californication: På alla hemmafester spelades den här skivan…lyssnade på den intensivt och tyckte Flea var världens bästa basist.

5.GES – En jävel på kärlek –: För att jag och mina kompisar kunde alla låtar utantill. Året var 1994.

6.No Doubt – Tragic Kingdom : Tonårshormonerna hoppade och studsade till detta soundtrack. Gwen Stefani var ball, kaxig och inspirerande.

8.Regina Spector -Begin to hope: Spelades flitigt i min första studentlägenhet när jag var runt 23 och skivan känns fortfarande lika fräsch.Hon var verkligen min husgud.

9.David Guetta – Guetta Blaster: Jag bodde i Belgien och upptäckte elektronisk dansmusik. Var totalförälskad i Stay-videon som visades flitigt på MTV.

10. Markus Krunegård – Markusevangeliet : Jag brukade inte tycka om svensk musik överlag tills Markus kom och vände upp och ner på min värld. Smarta och engagerande texter och bra musik, rakt av.

~~~~~~~~~~~~Bubblare: Robyn – Robyn is here.

 

Skåne – ett lokalpatriotiskt inlägg

Det har varit mycket snack om att det gnälls på pendlarsituationen i Skåne.

Jag vägrar att kalla det gnäll. Tänk om folk bara varit nöjda och bitit ihop. Då hade nog varken franska revolutionen skett eller elden uppfunnits. Det är tröttsamt med bror-duktig typer som påstår att ID-kontrollerna påverkat deras vardag nämnvärt utan bara minsann blivit lite försenade. Kom igen om några veckor, hörreni. Frågan handlar inte om en kvart hit eller dit. Den är större än så.

Som den Öresundsregionsälskare jag är, tar jag chansen att lyfta Skåne i detta inlägg. Kanske kan vi påbörja en kulturimperialism som omvänder hela Stockholmsetablissemanget.

Skånes matkultur är så poppis att den t. om blivit hyllad i The New York Times. Själv har jag fått upp ögonen för lokala produkter så som Skånsk Chili. Den odlas ute på en gård i Asmundtorp och är en spännande smakexplosion att ha i egna såser eller hälla över maten.

Själv använde jag lite chili i en créme fraiche-sås med honung och salt. Perfekt till laxpastan.

Skåne på sommaren. Gula rapsfält.

Malmö på vintern. Råkallt, isigt och blåsigt. Det funkar det med.

SkåneSkåne

Jag ångrar inget.

Det är flera nyår som jag haft en liten besatthet (hur kan förresten en besatthet vara liten -som att räknar grader i helvetet) av att spela Edith Piaf. Hennes hesa och kraxiga rös tilltalar mig och texten passar så bra till det nya året.

Je ne regrette rien.

Jag ångrar ingenting.

Devisen säger ju att man inte ska göra det. Får folk frågan om de ångrar något så säger de ofta tvärsäkert NEJ.

Det handlar ju annars om att erkänna sina misslyckande, och det är nog ingen speciellt sugen på. Jag vill passa på att i nyktert tillstånd fundera om jag ångrar någonting såhär inför det nya året.

Jag ångrar att jag inte åkte till Roskilde. Inte heller är jag speciellt nöjd med ett byxköp jag gjorde, ett par svarta stretchjeans som sticks och kliar samtidigt som de smiter åt på helt fel ställen. Vilken plåga. Kanske har jag även försökt lite för mycket när jag inte borde och tvärtom. Disken bör inte alltid stå en extra dag och alla bör inte få en extra chans. Jag ångrar att jag la pengar på att se 50 shades of grey på bio.

Jag ångrar inte att jag åkte iväg och arbetade i fem dagar på något som verkade ganska onödigt den där februaridagen, men det enda ledde till det andra. Jag ångrar inte att jag gick på dejt den 8:e mars och fast jag hade en ful, grön tröja gick det ganska bra.

Tänk så många bussar man väntat på. Vissa har kommit i tid och andra inte. Drinkar har lyfts mot läpparna, på ungefär samma ställen som förra året. Det kanske låter hopplöst trist, men där under korkeken doftar det ganska gott.

Snart ses vi på andra sidan året, ungefär likadana som förr med tron att vi uppgraderats till en bättre version av oss själva.

Ca commence avec toi.

Det här med att flytta.

12190106_10153597166570781_8459613293646739895_nDet här med att flytta. Det har definitivt sina fördelar.

Man börjar om på nytt. All gammalt krafs blir utrensat och man börjar om på ett oskrivet blad. Det är inte så att jag plockar fram rosenkristaller och slagträn men en omstart gör att man får ny energi. Dock är det zen i kvadrat – en sorts ro infinner sig när man sätter gamla prylar på rätt plats och fyller på med nya. I mitt fall köpte jag inte grymt mycket nytt men det blev i alla fall ett nytt duschdraperi och lite nya sängkläder. Skulle det bli, skulle det bli denna. 

Som nyinflyttad får man massa nya erbjudande. Har redan fått rabatter på Apoteket och från Skånetrafiken, samt Sydsvenskan. Jag kommer förvandlas till Homo Erectus Rabattus och fara runt hela Malmö city för att hitta den bästa dealen. Det kommer gå så långt att jag planerar mina middagar efter vad jag kan få tag på billigt. Falukorv någon?

Man upptäcker att allt är uppbyggt praktiskt kring boendet likt ett nät, med krypavstånd till ICA, postlåda, apotek, vårdcentral, gym, bussar och postutlämning. Bara Systembolaget som fattas!

Nackdelarna då?

Man upptäcker sina nya grannar. Och de upptäcker förmodligen dig, eftersom det bör vara lyhört på båda hållen. Livet på andra sidan väggen ter sig ibland väldigt påtagligt. Jag vet mina grannars helgvanor, behöver knappt titta på klockan när jag hör de bekanta ljuden från – just det – småbarnen.

Det luktar främmande i lägenheten. I min hall är det någon slags skum sommarstugedoft som förmodligen kommer från de platsbyggda skåpen. Resten av lägenheten har jag kontaminerat med doftljus. Clean Sheet-doften så klart. Det ska lukta som en själv för att en ska känna sig himma.

Det var ju en del som var bättre i gamla lägenheten….på avstånd ter sig allt så mycket bättre. Var är mina två balkonger? Kvällsutsikten över neonljusupplyst bensinmack? Det gigantiska sovrummet? Det betydligt varmare badrummet?

Hur som helst har jag ännu inte tagit bussen i fel riktning eller vaknat i panik och ramlat ur sängen. Så då får jag ändå säga att den dryga första månaden på ny adress passerat med bravur.