Därför behöver vi serien Emily in Paris

 

Ni känner säkert till den där härliga bakelsen i grälla färger som får snålvattnet att rinna? Tio minuter senare torkar du bort grädden ur mungiporna och konstaterar: inte en till. Dock har det varit en angenäm upplevelse att smaka den söta mandelmassan och mastiga grädden. En kopp kaffe i kombination med bakelsen väger upp sötman. Du inser att kaféinredningen är gullig och mysig, en plats för ett trevligt samtal.

Det är ungefär så det känns att se Emily in Paris.

Många har kritiserat serien för att den är ytlig, löjlig och stereotyp. Den sägs dessutom driva med fransmän. Parisare på YouTube gör utfall och kallar serien oacceptabel.

Enligt mig missar dessa personer målet. För att kunna uppskatta Emily in Paris måste man bedöma den utifrån sin genre. Den kan placeras i samma fack som New Girl, Sex & the city, Glee eller Ugly Betty. Serien driver inte med fransmän, snarare driver den med amerikaners syn på Parisare och fransk kultur. Det är ingen hemlighet att amerikaner exotifierar livsstilen i London, Paris eller Rom.

Jag har naturligtvis inte samma tolkningsföreträde som en fransman, men som europé kan jag känna igen det amerikanska perspektivet. Den svenska nakenheten har till exempel parodierats av både engelsmän och amerikaner.

Emily är en yngre variant av Carrie, vilket inte är konstigt eftersom seriens skapare även skapat Sex & the City. Emily käkar brunch, dejtar loss och går runt i trendkläder. Den akademiska fransmannen påminner till och med något om ”the Russian” i Sex & the City.

Emily in Paris tar på sätt och vis vid där Sex & the City slutade vilket gör att den fyller ett tomrum. Det innebär en timmes härlig eskapism med klassiska inslag och tropes. När jag stänger av kvällens nyhetssändning är det skönt att luta sig tillbaka och inte analysera för mycket. Dock framkallar Emily in Paris samma sekundärskam som när jag bläddrar i en skvallertidning hos tandläkaren. Serien är som ett glossigt magasin där skådespelarna rör sig i glammiga miljöer med nya outfits.

Det finns fog för att ta på sig de cyniska glasögonen. Ur ett marknadsföringsperspektiv är serien smart gjord. Emily in Paris positionerar sig gentemot all ideologiskt färgad underhållning. Den drar nytta av att vi söker oss till glättighet och glädje i oroliga tider. Mer Törnrosa och mindre diskbänksrealism. Kanske är detta startskottet för fler sådana serier. Det är ingen slump att 90-talet, med sin ekonomiska nedgång, födde serier som Vänner. I Coronatider behöver vi drömma om städer och myllrande folkliv. Att drömma kan aldrig vara fel.

Jag konstaterar att Emily in Paris förtjänar sin plats i TV-tablån precis lika mycket som medvetna serier som Unbelievable eller Tjernobyl. Dock är det alltid viktigt med en kopp kaffe till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *