Den svavelgula himlen är vacker men smärtsam nostalgi

Minnena består, men ibland spelar de oss ett spratt. Kjell Westö målar ett levnadsöde och tar oss med på en nostalgisk resa i Den svavelgula himlen, där några ungdomars liv och uppväxt får utgöra centrum.

Kjell Westös språk har förtrollat mig tidigare. Väldigt detaljrikt och målande men samtidigt enkelt och lättsmält. Bakom många meningar vilar en melankoli och längtan, inte minst via naturromantiska inslag.

I den Den svavelgula himlen, får man följa en ung pojke och hans bekantskap med Alex och Stella, medlemmar av överklassfamiljen Rabell. Klasskillnaden är tydlig mellan bokens huvudperson och de andra barnen. För Alex och Stella är allting så självklart medan bokens jag är mycket mer ängslig och självreflekterande. Han skäms över sina egna föräldrar och spenderar mer tid med Rabells. Men han ska komma att omvärdera Rabellfamiljen, då det är mycket som lurar under ytan.

Huvudpersonen har en förmåga att läsa av människor och situationer och därför är det tacksamt att få se världen genom hans ögon. Ofta är han ganska distanserad till omvärlden och håller sig lite på sin kant. Dock finns det en person som alltid får honom på fall – Stella. Det är något Dickenskt över denna Stella, lite som i Lysande utsikter. En slags musa som följer honom genom livet och får honom att hela tiden göra val baserat på hennes närvaro.

Det känns som Ramsvik, som är en fin gård som familjen bor på, även är en karaktär i boken. Alla melodramer behöver ett boende som en förbannelse vilar över, lite ett haunted house där minnena bor  i väggarna. Tänk familjen Addams hus, Manderley eller de flådiga ägorna i Great Gatsby. Westö har gjort sin litteraturläxa!

Grabbgänget är också närvarande. Den otroligt obehagliga och buffliga Jan-Roger Johansson som ger folk stryk, är jag  förvånad över att någon ens vill umgås med. Westö fångar sociala koder och hierarkier dem emellan och det är den kalla och beräknande Alex som styr och ställer.

Även farfar Poa är en ganska obehaglig gubbe. Hans känns som något av en tvättäkta fascist. Med andra ord får alla karaktärer liv och fart och bär upp hela historien. Det känns trovärdigt och engagerat. Nästan ingen karaktär eller situation känns platt, vilket är skickligt! De flesta förhållanden förändras och man upptäcker hela tiden karaktärernas nya egenheter.

På slutet tappar Den svavelgula himlen dock lite fart. Det är ju lite av en generationsroman det här, och när man börjar se en förskjutning av fokus från huvudpersonen till hans vänner och bekantas barn blir det mer ointressant. Dock visar det på hur det förflutna alltid kommer i kapp.

Jag gillar verkligen hur bitar av samtidshistoria alltid är invävd i  berättelsen. Från 60-talets framtidsoptimism, till 80-talets yuppies och händelserna kring  9/11.

Läs den svavelgula himlen om du är ute efter ganska enkel läsning som berör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *