Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead – viktig bok om slaveriet

Cora lever som slav i Georgia. Hon har ett tufft liv eftersom hon ständigt får stryk eller ser andra slavar behandlas som djur. En möjlighet uppenbaras: att fly från plantagen  med hjälp av den underjordiska järnvägen. Det är ett nätverk som forslar slavar ut i friheten. Tillsammans med pojken Caesar går de ombord på ett tåg och vidare mot ovissheten. Protagonisten Cora är  extremt lätt att tycka om. Hon är nästan som en Disneykaraktär vi alla hejar på,  när hon förföljs av den ruskiga Ridgeway, en riktig ärkeskurk som inte har så mycket i livet att glädjas över. Han har ett uppdrag: att fånga in Cora och lämna tillbaka henne till ägaren.

Det finns så klart ljus i mörkret. I den underjordiska järnvägen träffar Cora människor som faktiskt vill hjälpa henne. Den överhängande känslan av att vad som helst kan hända gör att man läser med andan i halsen. Märkliga saker sker de slavar som nu lever som ”fria” människor i andra delstater, de övervakas av sjukvården och man vill helst sterilisera dem och mäta deras blodvärden. De behandlas fortfarande som andra klassens medborgare.

 

Jakten på Cora får mig att tänka på de judeförföljelser som fanns under andra världskriget, när man letade notoriskt efter gömda människor. I USA på den tiden fanns det faktiskt människor i samma familj som angav varandra för att underlätta  jakten på förrymda slavar. Jag visste inte heller att det fanns ett yrke som slavjägare. Det är så grymt och galet – som en urspårad buskis.
Vägen kantas av all möjlig ondska, det hänger svarta människor från träd och man skjuter en slav i huvudet som det bara var en vanlig dag på jobbet.

 

Varför tillåts hemskheter pågå i ett samhälle, kan man fråga sig. Här märker man att slaveriet var ett stort maskineri. Alla tjänade på det, inte bara plantageägarna. Det gjorde slavjägarna och läkarna också. Värt att tänka på när man undrar hur  folk kunde göra så mot andra människor – att det var en del av strukturen, en del av maskineriet. Historien upprepar sig.

 

Colson Whitehead skriver på ett sätt som är medryckande och bitvis osentimentalt, vilket gör att det känns som att han är en författare av den gamla stammen trots att han inte är så gammal i författarsammanhang. Det enda jag kan önska är att han ibland kunde gått djupare ner i vissa karaktärer. Han är för fokuserad på händelseförloppet.  Annars tycker jag att boken är ett absolut måste.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *