Don’t let the bed bugs bite ya!
*obs* spoiler light *obs*
Alien-filmerna är riktiga klassiker och det var via Prometheus från 2012 jag upptäckte förlagan. Visserligen sen på bollen, men inte mindre entusiast för det. Alienfiguren är riktigt ruskig och jag uppskattar estetiken i båda filmerna. Både rymdmonstret och miljöerna är briljant skapade. Även i den nya Alien Covenant är fotot och miljöerna fascinerande. Recension följer:
Vi får följa en besättning på väg ut med rymdskeppet Covenant på ett farlig uppdrag. I centrum är Daniels, spelad av Kathrine Waterstone. Återigen skriver Ridley Scott in en kvinnlig hjältinna, även om jag anser att Waterstone långt ifrån spelar i samma liga som Noomi Rapace i Prometheus. Med på skeppet är också den pliktrogna androiden Walter, spelad av Michael Fassbender, som också hade en viktig roll i Prometheus.
Covenant transporterar en stor mängd embryos med kolonisatörer som ska användas för att bygga upp ett nytt liv på en annan planet. En dramatisk händelse gör att besättningen bestämmer sig för att utforska en mer närliggande planet. Det är här fasorna tar sin början.
Inledningsvis verkar den nya planeten inbjudande. Den är bergig och fylld av magiska vattenfall och frodiga träd. Här är filmens foto imponerande och skapar en närvaro i biosalongen. Något är dock märkligt, inte ett spår av djurliv syns till. Naturligtvis blir flera av besättningen snart offer för parasiterande aliens. Eftersom det inte lagts så stor energi på karaktärsutveckling skapar det mest en axelryckning, trots att xenomorpherna är nog så intimiderande. Som lite extra kuriosa så har de fått ett slags delfinliknande läte. Jag kan inte låta bli att reflektera över valet. Är det för att delfiner nyligen avslöjas som lite av havets mobbare och terrorister?
Slutligen kommer räddningen på den terrorfyllda ön. En gammal android som man känner från förr dyker upp – David. Även han är spelad av Fassbender. Det visar sig att det var här forskaren Elisabeth Shaw kraschlandade för tio år sedan.
Behållningen med Alien: Covenant är att den tar steget fort från klassisk sci-fi till ett mer djuplodande psykologiskt drama. Det är mycket David/ Walters förtjänst, båda spelade av Michael Fassbinder. Han är skapad av människan, i form av en intelligent android. Istället för blod läcker han vätska vid en skada. När David finner sin motsvarighet i Walter, får han nästan en narcissistisk kick av att se sin jämlike. Det manifesteras i den märkliga scenen när han försöker lära Walter att spela flöjt. Undertonerna är smått homoerotiska. Kyssen som följer kan liknas vid en judaskyss – utan att avslöja för mycket.
Androiderna är dock väldigt olika. David är något av en teknisk förlaga med alla dess barnsjukdomar som uppstår. Problemet är att han är lite för lik människan och har mer känslor än den senare versionen – Walter. Det manifesteras i att David mycket väl vet vad kärlek är. Walter å andra sidan, vet inte vad det innebär att älska. Han påstår att han skyddar Daniels i besättningen ”because it’s my duty”. Fassbinder är skicklig just eftersom han spelar två helt olika personer i samma film, med alla de nyanser det innebär.
Gestalningen av Walter är något komisk, med tanke på Fassbenders dejtingshistorik. Den sociopatiska David torde lätt matchas ihop med Alicia Vikanders häftiga android-gestalning i Ex-machina. Och ja, Fassbender och Vikander har ju varit ett par i verkliga livet.
Alien:Covenant flörtar lite med 2001: A Space Odyssey då den innehåller inslag av klassisk musik så som Wagner och även korruption ombord på ett rymdskepp. Överlag tycker jag att filmen håller en i sitt grepp från början till slut. Några missar här och var finns så klart, men inget som stör helhetsintrycket. Man blir lite trött av den klassiska ”jag hörde ett mystiskt ljud – jag går och kollar på egen hand- mentaliteten. En facepalm är nära till hands ett par gånger.
Genom att se filmen får man också en mer rationell förklaring till uppkomsten av xenomorpherna, något som dock inte uppskattas av alla fans. Jag tycker dock att den är väldigt bra, eftersom jag tycker att den knyts väldigt bra an till en analogi om människans evolution. Den underbygger människans drivkraft att skapa, förinta och föröka sig. Något som också i framtiden kan bli vår undergång. Svårt att gå in på detaljer utan att skrika SPOILER, men jag uppskattar alltid när saker sätts in i ett sammanhang. Det mer än bara sci-fi, det blir filosofi!