Skildring av en plågsam uppväxt: Steglitsan av Donna Tartt

steglitsan

Steglitsan av Donna Tartt handlar om 15-åriga Theo vars mamma dör i en terroristexplosion när de besöker ett konstgalleri i New York. Han klarar sig mot alla odds och blir nu helt utelämnad till andra vuxna. Theo blir tvungen att  flytta från plats till plats, bland annat till familjen Barbour och sin pappa i Las Vegas.  Han plågas svårt av händelsen men kommer också att möta personer som betyder mycket för honom, till exempel den trygga och vänliga Hobie som arbetar inom konstvärlden. Ingen vet att Theo bär på en hemlighet. Han har nämligen lagt vantarna på en dyrbar tavla från samma konstgalleri, nämligen Steglitsan.

Vilket äventyr den här romanen är! Dess styrka enligt mig är verkligen persongalleriet och vår protagonist, som navigerar i tuffa miljöer.

Det är svårt att inte sympatisera med Theo och den sorg och ensamhet han känner efter förlusten av sin  bohemiska mamma. Det är riktigt sorgligt när han minns deras gemensamma liv, hennes speciella värme och sätt.  Ibland kan jag tycka att Theo är lite väl förnumstig för att vara 15 år men samtidigt är det genom hans ögon vi får möta alla speciella och egensinniga människor.

Fadern är naturligtvis vidrig, jag började  precis få lite hopp om honom för att efter nästa scen ändra mening. Man får också möta pappas flickvän Xandra som är något schablonartad men väl så underhållande. Hon behandlar Theo styvmoderligt och är som en dekadent Paris Hilton.

Det personporträttet som jag egentligen har lite svårt för är Boris, vännen som Theo träffar i Las Vegas.  Det känns som att Boris blir lite exotifierad av författaren och det understryks  att han har  ett typiskt slavisk manér, kommer från Ukraina osv. Han är ett hopkok av amerikaners fördomar mot östeuropéer, sådär som man sett i alla filmer. Å andra sidan är han av de mest opolerade och vilda romankaraktärer jag stött på . Tartt har gjort lite av ett hästjobb, genom att ge alla karaktärer speciella egenskaper, uttryck och manér. Undrar var hon får sina uppslag från?

Alla dessa individer påverkar Theo på många olika sätt och det ofta en kamp mot tid och jobbiga omständigheter. Jag satt ofta och tänkte ”kan han inte bli 18 snart”,  eftersom man ville att han skulle slippa sina fosterföräldrar, internatskolor och sin hemska pappa. Tavlan kommer naturligtvis spela en stor roll i Theos liv, då han klamrar sig fast vid den som att det är det enda som betyder något.  Det känns nästan lite som en förbannelse. Jag förvånas lite av jättehoppet på sju år mot slutet av romanen, men förstår samtidigt att man måste kontrastera den vuxne Theo mot den yngre förlagan. Det vuxna livet visar också prov på svårigheter och det förflutna pockar på.

Jag skrämdes från början av Steglitsans tjocklek men det är inga problem eftersom handlingen är väldigt linjär och driver på läsandet. Man vill veta hur det går!  Romanen känns som en viktig läsupplevelse utan att den för sakens skull utforskar riktigt abstrakta koncept. Stort plus för romanens urbana skildringar och till viss del även intertextualitet, det vill säga referenser till konst, kultur och musik. Theo blir till exempel kallad ”Potter”  av Boris på grund av sin propra look. Det finns även tydliga hintar till Dickens, bland annat namnet på en av karaktärerna, Pippa. (blir lite fel på svenska).

Som lite kuriosa kommer Steglitsan snart som film och Boris kommer spelas av Finn Wolfhard från Stranger Things. Bra casting!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *