Försoning – konsekvensen av en lögn

Ian McEwan kommer till Stadsbiblioteket i höst, och eftersom jag tidigare spanat på Nötskal, så gjorde jag det naturliga valet att införskaffa romanen Försoning när den dök upp i hyllan i bokaffären. Det var inte förrän jag börjat läsa som jag utbrast dagens åh tusan, när jag kom på att filmen Atonement med Keira Knightley bygger på handlingen. En film jag inte ens sett! (Psst. I skrivande stund finns den på Netflix).

Att sjunka ner i en värld av brittisk flärd,  tebjudningar, renässansfontäner och undertryckta känslor – ja, en sådan film som Kiera Knigthley vanligtvis spelar i – är tacksam eskapism.

McEwan väljer att berätta historien ur två perspektiv: den unga tjejen Briony och hennes äldre syster Cecilia. Briony är en 13-åring med livlig fantasi som lever i sin egen verklighet. Hon har ett ganska viktorianskt synsätt. Den aspirerande läkarstudenten Robbie Turner och Cecilia inleder en romans, något som misstolkas av Briony då hon tror att Robbie är ute efter att förgripa sig på hennes syster. Hon anklagar sedan honom för ett brott han inte begått vilket leder till stora konsekvenser i deras liv.

Jag är ganska säker på att den delvis icke-linjära berättartekniken kan ha påverkat många andra författare och jag gillar stilen. Den är mer psykologisk och kryper in under huden. Dessutom kommer det en stor twist på slutet. Hur kommer man ens på sådant här och hur har man modet att göra läsaren så besviken (det blev jag i alla fall). Men I wouldn’t have it any other way, som man säger.

McEwan är en mästare på att bygga upp stämningar och fyller romanen med detaljrika scener. Porträttet av Briony sticker ut. Hon vill så mycket och i en av scenerna rycker hon ner sina planscher för att ta ett steg närmre vuxenvärlden. En värld hon inte förstår. Något som hon kan skriva om, men inte delta i. Senare ska hon utsättas för typ den största reality checken i romanhistorien. Däremot känner jag inte någon slags sympati för henne alls, inte ens på slutet.

Emellanåt blir romanen något pladdrig, och historien tappar driv. Samtidigt uppskattar jag den analoga stilen – att författande av ett brev kan bli så centralt med tanke på dagens snabba kommunikationsvägar. Att någon kan uppfyllas av så många tankar på en annan människa att det kan beskrivas i ett halvt kapitel.

Andra akten utspelar sig under andra världskriget och är en välskriven och ärlig skildring av kriget. Robbie är ute på fältet, i stället för att sona sitt straff i fängelset. Fasorna blandat med broderskap påminner mig om På västfronten intet nytt. Det är skickligt att använda krigets grymheter som en slags förlängt straff för  anklagelserna. Den inre och yttre konflikten. Hopplöshet.

Vems sanning väljer man att tro på? I en tid med Twitter-profiler, fake news och falskt framkallade vittnesmål (se bara Kevin-fallet) är det inte konstigt att detta kunde ske. Vuxenvärlden sviker. Det här är ingen rättegångsbok, utan författaren väljer att fokusera på de stora frågorna som kärlek, svek och längtan. Men visst väcker det tanken på hur lätt det är att rasera någons liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *