Konsekvensen av en lögn i Försoning.

Ian McEwan kommer till Stadsbiblioteket i höst. Eftersom jag tidigare spanat på Nötskal, så gjorde jag det naturliga valet att införskaffa romanen Försoning när jag fann den  i hyllan i bokaffären. Det var inte förrän jag börjat läsa som jag utbrast dagens åh tusan. Jag insåg nämligen att filmen Atonement med Keira Knightley är baserad på bokens handling.

Att sjunka ner i en värld av brittisk flärd,  tebjudningar, renässansfontäner och undertryckta känslor – ja, en sådan film som Kiera Knigthley vanligtvis spelar i – är tacksam eskapism.

McEwan väljer att berätta historien ur två perspektiv. Perspektiven tillhör den unga tjejen Briony och hennes äldre syster Cecilia. Briony är en 13-åring med livlig fantasi. Hon har ett ganska viktorianskt synsätt. Den aspirerande läkarstudenten Robbie Turner och Cecilia inleder en romans, något som misstolkas av Briony eftersom hon tror att Robbie är ute efter att förgripa sig på hennes syster. Hon anklagar sedan honom för ett brott han inte begått. Detta  leder till stora konsekvenser i deras liv.

Jag är ganska säker på att den delvis icke-linjära berättartekniken kan ha inspirerat många andra författare. Jag gillar stilen. Den är psykologisk och kryper in under huden. Dessutom kommer en stor twist på slutet. Jag imponeras över författarens stilgrepp och mod att göra läsaren så besviken (det blev jag i alla fall). Men I wouldn’t have it any other way, som man säger.

McEwan är en mästare på att bygga upp stämningar. Han har fyllt romanen med detaljrika scener. Porträttet av Briony sticker ut. I en av scenerna rycker hon ner sina planscher för att ta ett steg närmre vuxenvärlden. En värld hon inte förstår. Hon kan skriva om vuxenvärlden, men inte delta i den. Senare ska hon utsättas för typ den största reality checken i romanhistorien. Däremot känner jag inte någon slags sympati för henne alls, inte ens på slutet.

Emellanåt blir romanen något pladdrig, och historien tappar driv. Samtidigt uppskattar jag den analoga stilen. Det är intressant att ett brev får stor betydelse  med tanke på dagens snabba kommunikationsvägar. Det är också intressant att någon kan uppfyllas av tanken av en en annan människa, nog för att fylla ett halvt kapitel.

Andra akten utspelar sig under andra världskriget. Den är en välskriven och ärlig skildring av kriget. Robbie är ute på fältet, i stället för att sona sitt straff i fängelset. Fasorna blandat med broderskap påminner mig om På västfronten intet nytt. Det är skickligt att använda krigets grymheter som en slags förlängt straff för  anklagelserna. Den inre och yttre konflikten. Hopplöshet.

Vems sanning väljer man att tro på? I en tid med Twitter-profiler, fake news och falskt framkallade vittnesmål (se bara Kevin-fallet) är det inte konstigt att detta kunde ske. Vuxenvärlden sviker. Det här är ingen rättegångsbok. Författaren väljer i stället att fokusera på de stora frågorna som kärlek, svek och längtan. Men visst väcker det tanken på hur lätt det är att rasera någons liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *