Mina tankar om Netflixserien Störst av allt

Vilken resa! Avsnitten har satt spår i tillvaron. Det här var bra! Har sammanfattat några tankar kring nya Netflix-serien Störst av allt och hur den står sig mot boken.

Nu vill jag absolut inte förringa titeln Quicksand – men hade inte namnet Greatest love of all varit en bättre engelsk översättning. För ”Störst av allt….är kärleken”. Hur säger man då på engelska – jo, som Whitney – the greatest love of all is happening to me.  Den dubbelbottnade sarkasmen finns ju kvar även på engelska.

Är det någon annan som tycker att Sebastian har både utseende och personlighetsdrag av Justin Bieber. En sårbarhet i den energiska blicken. Playermoves och flickvännen på piedestal. Bra casting oavsett.

Fan vad bra advokaten är. Jag blev nästan sugen på att gå juristlinjen när jag hörde hur han argumenterade i rätten. David Dencik briljerar. I boken känns han betydligt mer svinig, men jag gillar att han är mer på Majas sida i serien.

Även om det är fem avsnitt är serien ganska trogen boken, men visst, ibland blir det något snuttifierat.

Jag tyckte bättre om Samir i serien än i boken. Tror det beror på att skådespelaren som spelar Samir har ett väldigt sympatiskt ansikte. När jag läste boken tänkte jag att Samir såg brattigare och tuffare ut.

Maja Norberg är lite Kate Moss-ig i serien. Det är något med leendet.

Äskar fotot när de är i Frankrike. Det vackra och lyxiga utgör en bra kontrast till familjemisären och den glättiga ytan. Får lite samma vibbar som i ”Talented Mr. Ripley”. Det är överklassens kalkylerade ondska med franska böljan blå som backdrop.

Älskar även att Malin Persson Giolito är med i serien, för ett kort ögonblick. Som den store Hitchcock.

Även om vissa delar är fragmenterade tycker jag att serien har ett bra tempo och en mycket välfungerande nerv. Tycker speciellt klippningen  kring festmiljön känns trovärdig och ger en känsla av att man är där. Det får mig att tänka på gamla 90-talsfilmer när ungdomar festar och tar droger. Typ Requiem for a dream. Bra jobbat regissören!

I boken är Maja mycket mer cynisk. Hon bedömer alla och ger dem till och med inofficiella öknamn. Detta kommer inte fram så mycket som det borde. Man borde byggt karaktären bättre vid vissa tillfällen. Visst, någon gång kryper det fram en del cyniska kommentarer men ibland kunde det förtydligas. Dock har jag  förståelse för att det är svårt med inre monolog i film – där har romanformatet ett övertag.

Slutligen något om de andra rollerna: Så himla kul att man plockar med svenska klassiska skådespelare som Sven Wollter, Reuben Salmander (minns ni Cluedo??) Helena af Sandeberg mfl. Kul att de får en chans att skina internationellt (igen) via Netflix.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *