Orange is still the new black

Så är den igång igen, serien Orange is the new black. Jag har följt alla säsonger troget och ska erkänna att jag sett varenda avsnitt utan att för den sakens skull minnas alla händelser i detalj. Eftersom serien fått beröm främst för sina egensinniga karaktärer har jag valt tre favoriter, främst för att de är så välspelade men också intressanta.

Crazy Eyes – hon träffar oftast helt fel både när det gäller ord och handlingar men ibland träffar hon mitt i prick. Från början var Crazy Eyes bara Pipers fängelsefru och ett lätt offer för manipulation eftersom hon är så labil. De galna ögonen vägs upp av ett avväpnande leende. I senaste säsongen har hon plötsligt fått visa nya sidor och skriver till och med omtyckta noveller i en viss, hrm, genre. Det riktiga tilltalsnamnet Suzanne passar så bra på henne då i stormen av kaos döljer sig ett lugn och intellekt. Hon är helt enkelt både galen och klok.

Red – kvinnan som är ett hopkok av pondus och skörhet. Hennes djupa, barska röst får vem som helst att vika sig. Red är kvinnan som ser allt i svart eller vitt. Hon lyckas även med att se ut som en riktig rugguggla men ändå behålla någon slags charm. Antingen gillar man henne eller inte. Team Red over here!

Caputo – Det känns verkligen som att han ÄR fängelsevakt på riktigt, då karaktären får liv och färger genom skådespelaren Nick Sandow. Han har en speciell närvaro och påminner lite om konduktören på ett skenande tåg. Caputo lever och andas med sitt arbete och har en slags passionerad inställning till fängelset. På något sätt lyckas karln alltid ro skeppet i hamn. Han kan inte stava till varken hyfs eller politiskt korrekthet. Jag tänker osökt på Kajan i Hipp Hipp, en tafatt klumpig man som ändå lyckas styra och ställa över gruppen. Det ska bara gå, även om det inte är världens smidigaste väg till målet.

Vad tycker jag om säsong tre då, plus och minus?

+ intressanta referenser, som när boken Freakonomics nämndes. Hög intelligensnivå på dialogen. Det haglar härliga one-liners som vanligt. ”Jesus came in me….eh, came to me”.

+ NPM på riktigt. En intressant samhällsvinkling när fängelset köps upp av en extern aktör och ska börja effektiveras och marknadsanpassas. Det är verkligen humor när Caputo blir undervisad av den nya ”warden” som inte ens erkänner att han är Caputos chef utan menar att han bara för över ett flöde av information till honom.

– So basically you are my boss.[Caputo]

Well no, säger personen och hänvisar till en slarvig skiss på whiteboarden.

Underbart och postmodernt.

– Den där troshistorien. Ok, Piper är inte ny i fängelset längre och hennes rollfigur börjar kännas lite urvattnad och platt då hon inte är den utsatta novisen och spänningen men mellan henne och Vause dött. Men, kom på något bättre kära manusförfattare.

– Att bara låta Daynaras snubbe sticka. Förväntar mig inte att han kommer tillbaka till serien.

– Var tog lockiga yrvädret Nicky vägen? Skrevs skådespelaren ut? Om kvinnan ska göra en film så låt henne någon gång spela Janis Joplin. Det hade varit ett genialiskt drag.

Så i övrigt tuffar serien på i ett behagligt tempo. Många säger att intrigen inte är lika tät och jag är villig att hålla med. Däremot får man fortfarande samma härliga känsla för de  olika fångarna och deras livshistoria. Jag kan fortfarande inte slita mig.

I believe, orange AND black is the new black.

11414509_10152942983769646_1675625679_n

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *