Vad ryms i ett ord? Författarscenen väcker tankar

Igår var jag på Malmö stadsbibliotek och såg Theodor Kallifatides på Författarscenen. Han pratade om konsten att skriva på ett annat språk än sitt eget hemspråk. I alla år har han skrivit på svenska, men det är på senare tid han känt sig manad att skriva på grekiska. Detta kom efter en svacka i skrivandet. Inte helt svårt att förstå när mannen är runt 80 år.

Kallifatides sa att det kändes annorlunda att byta skrivspråk till grekiska. Jag hör varje ord, det är ett hjärtslag. Grekiskan ligger nära hjärtat och svenskan närmre intellektet, förklarade han. Kallifatides kom till Sverige som ung, lärde sig det nya språket väl och utvecklade ett långt författarskap. Han sa uttryckligen att svenska språket har hållit honom i koppel, vilket både var positivt och negativt. Kallifatides hanterade hantverket väl men kände mer press på sig att inte göra fel. När han gör fel på sitt hemspråk, känns missen mer legitim. Jag tycker att Theodor Kallifatides har gjort ett spännande val när han återvänt till sina rötter.

Författarscenen erbjöd ett väldigt fint möte  med en man som sett skrivandet som ett kall och en reflektion över samtiden. Självklart blev jag intresserad av att läsa något av Kallifatides – hur har jag egentligen kunna missa honom? Denna, fastnade jag för.

Jag tycker det är intressant med språk och hur det påverkar oss. Om man inte har ett ord för ett begrepp kan man inte heller förmedla ett koncept på samma sätt. Bristen på språk gör oss oförmögna att dela med oss av tankar och idéer. Tänk så lurigt det blir när man inte har ett ord för något. Har vi fortfarande inte kommit på vad den pinnen som delar av varorna på varubandet heter, liksom?

Språket är en del av vår identitet. Barn som pratar sitt hemspråk väl har också lättare att tillgodogöra sig ett annat språk, sägs det. Dessutom tycks man bli något av en annan person beroende på vilket språk man talar. Franskt svår eller amerikanskt lättillgänglig- vilket språk associerar ni med vilken mentalitet?

När man inte behärskar ett språk så är det som att man krymper mentalt och känner sig som en tioåring. Jag minns en gång när jag hoppade in som vikarie och fick hand om en SFI-klass på nybörjarnivå. En före detta syrisk ingenjör ställde sig upp och visade en massa matematiska uträkningar för mig precis i anslutning till  rasten. Han ville säkerligen visa att han också hade tillgång till ett avancerat språk och även ett gemensamt för oss.

Taskigt översatta böcker riskerar att ödelägga all tonalitet och känsla. Och kan man för guds skull sluta använde ordet raring i böcker översatta från England. Vem säger så nuförtiden? I bland önskar jag att jag varit flytande på spanska för att helt kunna uppskatta Vindens Skugga ELLER på japanska för att kunna tillgodogöra mig Murakamis verk.

Veckan fick en bra start med författarmötet och jag fortsätter att läsa Stephen Kings Den som finner, en riktig bladvändare. Lyssnar på nytt av både the National och Ane Brun, hennes Leave me Breathless är en briljant coverskiva. Halvvägs till helgen och bara en del nödvändigheter som ska avklaras, så som en tenta.

Därför är serien Stranger Things så bra!

Nostalgi

Stranger Things är en serie för alla nostalgiker. Har du sett E.T, The Goonies eller Stand by me? Då kommer du att älska Stranger Things. Flera gånger satt jag och sa JA! – det är ju PRECIS som i den och den scenen. Stranger Things består av  tweenies som åker runt på BMX-cyklar, märkliga husdjur, taskiga storasyskon, irriterande småsyskon och platoniska romanser. Det är analoga telefoner, blommiga tapeter, dunvästar och truckerkepsar. Alla klassiska element är med. Det enda som fattas, är den klassiska scenen när en kille cyklar runt i ett sömnigt amerikanskt villaområde och kastar morgontidningar på garageuppfarter. Serien är förvisso genusuppdaterad, med karaktären Max, säkerligen med inspiration från Hermoine Granger.

 Stephen King-viben

Stephen King-inspirerade miljöer och kusliga, abstrakta hot som man inte kan ta på är vanliga inslag i serien, även om det inte är han som är manusförfattare. Det är typiskt King att binda ihop utomjordiska fenomen med naturens krafter, såsom de ondskefulla rötter som växer under staden. Han verkar ha en väldigt stor respekt för olika naturfenomen. Ett klassiskt King-drag är att visa på mänsklighetens litenhet när onda krafter tar över och de instinkter som väcks hos oss. Att det ingår en död katt i serien vet jag inte om det är en koppling till hans skrivande. Med tanke på Jurkyrkogården, alltså.

Relationerna

Den klassiskt hårdbarkade polisen Jim Hopper får känna på hur det är att ha en tonåring i hemmet, nämligen tjejen Eleven. Han förlorade sin egen dotter och har därför inga egna barn. Eleven är uppvuxen utan riktiga föräldrar och har fått vara en försökskanin på ett labb. Hopper skyddar Eleven mot världen utanför och medan tiden går blir han mer och mer fäst vid henne. De klassiska barn och förälder-bråken får en ny dimension, eftersom hon kan förflytta objekt. Ju längre tiden går, desto mer börjar Eleven känna sig isolerad hemma hos Hopper.

Bob är den hopplöst klassiska tv-toffeln som gör allt för singelmamman Joyce och hennes två barn. Och ska Dustin någonsin lyckas få en tjej?

Och…

Introt i  Stranger Things – 80-talskitschigt i neon med smäktande synthslingor, liknande det som gjorde Drive så bra.

Winona Ryder is back! Verkligen kul att hon får ta så stor plats i serien. Winona var riktigt stor på 90-talet men har sedan mest varit en slags avdankad skandalkändis som gjorde karriär som snattare. Här spelar hon mamman som har koll på läget.

Dustin – min favoritkaraktär. Han är alltid den som måste övertyga alla andra att något ska göras. En evig opportunist med ett stort leende och stort hår.

Och för er som tvivlar har IMDB en alldeles utmärkt video som visar detta!

Ps. Var det någon som såg kopplingen mellan Dart och Sloth?

Grace av Anthony Doerr

Grace – Anthony Doerr

När jag gick i skolan fick jag på fysiklektionerna lära mig om vatten och hur molekylerna i H20 samarbetade. Det fanns olika former av grundämnet, och vi fick förklarat för oss hur förvandlingen mellan vatten, ånga och is (snö) såg ut. Jag minns inte de faktiska teknikaliteterna, men det får mig att tänka på vattnets föränderlighet. Ingenting är konstant. Ingen snöflinga är den andra lik. Om detta, som är livets gång, får vi läsa i Grace av Anthony Doerr. Tidigare har jag läst Ljuset vi inte ser, av samma författare.

graceanthonydoerr

Huvudpersonen David Winkler är forskare och specialist på snökristaller. Han vet mycket om den komplexa sammansättningen av dessa. Vattnet är också en huvudperson i Grace. Romanen handlar om att David via sina drömmar kan se in i framtiden. Han drömmer att dottern Grace kommer att drunkna i en översvämning och att han bär skulden till det. Han blir rädd och lämnar sin lilla familj för att inte låta ödet ha sin gång. Nu måste han skapa sig ett nytt liv utan familjen. Vattnet är närvarande i alla former under hans liv – som regn, snö och is.

Temat med vatten i romanen är ett uppfriskande val. Jag gillar författare som försöker svara på existentiella frågor. Det är också behållningen med själva boken, den känns som en slags avhandling i meningen med livet. Frågan som tas upp är – styr ödet våra liv eller kan vi göra egna, aktiva val? Det är några som har nämnt att de retar sig på huvudkaraktären eftersom han är alltför passiv och bara flyter med (pun intended) i tillvaron. Jag menar att detta är ett berättartekniskt grepp – faktum är att det sker en karaktärsutveckling eftersom David faktiskt inser att han kan påverka tillvaron mer än han tror. Jag tror att alla som sett Nyckeln till frihet kan känna igen känslan av att en enkel man får upprättelse. Det var i alla fall den associationen jag fick.

Språket flödar på fantastiskt bra. Bara formuleringen att vara förälskad innebar att bli omtumlad tjugo gånger på en förmiddag.

Läsupplevelsen bromsas dock upp  en bit in på vägen, vid delen där David flytt sin familj och  bor på ön St.Vincent. Här går historien något på tomgång och det är synd. Här ska David dock knyta ett band till den unga Naaliyah som kommer betyda mycket för honom. Historien tar återigen fart i de sista delarna av boken och den knyts fint ihop. Jag tror att författaren hade tjänat på att kanske vässa till intrigen på vissa ställen, eftersom jag emellan åt vill lägga boken åt sidan ett tag, bara för att senare ta upp den för att veta hur det ska gå för honom. David Winklers livsöde berör verkligen.

Tack för boken, Bookmark förlag!

Köpenhamn kallar åter: utekväll & hygge

På senaste tiden har det blivit flera Köpenhamnsvistelser. Det passar fint att utnyttja de dagar som faktiskt möjliggör en hyfsat behaglig utomhusvistelse. Innan man sedermera tar sig i kragen (samt tar på sig halsduken) och drar in för att se julskyltningen. Först på agendan stod en utekväll i Köpenhamn och sedan en hyggekväll med smörrebröd.

Utekväll i Köpenhamn 1 –  Bar och fest

Ett besök på Bar 25 var något utöver det vanliga. Baren är långsmal och elegant och sittplatserna skapade en skön loungestämning. Bar 25 gav den rätta kosmopolitiska känslan och skulle kunna ligga i London eller Barcelona. Men varför slösa pengar på att åka dit när Byen är minst lika bra?

The Jane var också ett uppskattat pit stop eftersom det kändes som ett sofistikerat bibliotek där folk satt och rökte cigarrer. Med flera rum och barer, samt dansgolv kändes det som ett ställe med många möjligheter. Den genomgående träinteriören skapade en trivsam stämning. Tråkigt nog hade inte festen riktigt kommit igång när vi var där, men det hade varit kul att komma senare och se om dansgolvet levde upp!

lånad från: https://media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-o/05/ed/74/7e/the-jane.jpg

Zefside brukade vara kul men just den här helgen var det så fullt att man fick stå på sina egna fötter. Dessutom var musiken öronbedövande. Just runt hörnet ligger en mer tillbakalutad bluesbar som jag skulle vilja återvända till när tillfälle ges. Där inne finns alla åldrar och personligheter, lite kul kan jag tycka. Atmosfären kändes ombonad och röjig.

Däremot vill jag inte rekommendera Lusso, som är fullt av VIP-bord. Utan ett bord är det omöjligt att ens få plats på dansgolvet. Deras koncept är att man ska kunna dansa överallt, till och med i sofforna. Vad hände med vanlig, hederlig och diskret sittdans? Nä, en armbåge i ögat känns sällan långt bort här.

Utekväll i Köpenhamn 2 – Hygge&häng

Idén till den andra visiten föddes efter ett spontant sug efter smörrebröd och en iskall öl. Dagen bjöd inte på sol utan regnet öste ner. Desto viktigare blev det att snabbt ta sig till ett trivsamt smörrebrödsställe. Restaurang Kronborg stängde tyvärr sin servering så det gällde att hitta en annan liknande restaurang.

Kosan styrdes till slut till Nyhavn där en piketbil kom rullande. Något hade visst inträffat på en av restaurangerna och klockan var bara 18. En äldre man man stannade, såg plirigt på oss och utbrast ”Hur visste de att jag var här?”. Sen pinnade han iväg med ett pillemariskt leende. Den komiska tajmingen slår aldrig fel hos danskarna.

Nyhavn C inmundigades en god smörrebrödsmeny med en kall öl och en liten gammeldansk. När jag inte längre jobbar i danska huvudstaden kan jag återigen kalla mig turist med rätta. Varför inte då köra den danska stilen rakt igenom? Sittplatsen var väl avgränsad och det var så tillbakalutat där inne att det kändes som man blivit hembjuden till en äldre faster.

Kvällen avslutades på K-cocktailbar som jag tidigare uppskattat. Måste säga att trots att där ofta är fullt är servicen alltid på topp. Servitrisen kom till och med efter oss med ett paraply som vi glömt. Jag körde på den klassiska Tjolahoppsan-sa-drinken, men eftersom vi var flera i sällskapet fick jag smaka flera av de andra drinkarna. Bland den konstigare fanns en slags upphottad version av Bloody Mary som smakade som en blandning mellan en Gazpacho och en Margarita. Kreativt, minst sagt.

För fler Köpenhamnstips, kolla gärna här & här.

Skål!

Kreddas den som kreddas bör

Ni vet basisten, backend-programmeraren och Hillary Clinton (ända fram tills nu). De där personerna som står bakom fenomenet. Den framgångsrika kvinnan bakom mannen. Den som antagligen får sin låt stulen av Håkan Hellström. De förtjänar en klapp på axeln.

#Metoo blev en stor kampanj för att en kvinnlig Hollywoodskådis lyft den, men inte långt senare kom det fram att kampanjen kommit till på initiativ en kvinna som jobbar på gräsrotsnivå. För tio år sedan! Wake up people, liksom.

Idag kommer jag lyfta fram de där snöbollarna som fått lavinen i rörelse. De som borde kreddas lite extra. För kreddas den som kreddas bör, visst?

Björk

Vad vore musikbranschen utan Björk? 90-talsfenomenet Björk blev banbrytande med sin flickaktiga stil, speciella röst och quirkyness. Utan henne hade vi förmodligen inte haft den uppsjö av egensinniga artister som vi har idag.

Björk dök upp i en svanklänning på Oscarsgalan och dansade runt i intressanta musikvideos. Detta skogsväsen förtjänar en plats i historieböckerna, utan att för den sakens skull förpassas dit. Om de som växt upp på 2010-talet nu hade glömt det.

Lykke Li, Regina Spector, Lorde, Sia och Astrid S. Jag håller Björk ansvarig.

Solange

Beyoncé hit och Beyoncé dit. Hon är grym, men faktum är att hon har en syrra som är minst lika cool. Solanges stil är lite mer alternativ och den senaste albumet är som en fräsch, sommarbris med schyssta elektroniska inslag. Losing You är en popbakelse. När Beyoncé flörtar med det urbana och dansvänliga vänder sig Solange till mer Motown-inspirerad pop, och omfamnar retrostilen. Och gällande Queen B har hon sagt:

”I’m not her and never will be”

Talking Heads

Inte alla känner till bandet, men kanske har några fått upp ögonen för dem efter att ha sett serien Mindhunter där låten Psycho Killer spelas. Enligt Wikipedia har de inspirerat band så som Eddie Vedder, R.E.M, The Weeknd, Vampire Weekend, Primus The 1975, The Ting Tings, Nelly Furtado,Kesha, St. Vincent, and Radiohead (som till och med tog sitt namn efter dem!). Ingen dålig lista – den får helt enkelt tala för sig själv.

Personligen gillar jag deras lekfulla sound med ett härligt sväng, inte olikt Blondie och de banden som kom på slutet av 70-talet. New Wave kallas musikstilen. Talking Heads älskas av kritikerna men är inte det självklara bandet i alla sammanhang. Därför gillar jag att lyfta dem. Och dansar gärna till Road to Nowhere. Dessutom gillar jag deras världsliga teman, och inte bara den klassiska hjärta och smärta-stilen.

Steve Zahn

Knappast Brad Pitt eller Johny Depp. Kanske ringer det inte ens en klocka? Om jag säger Dallas Buyer’s Club, You’ve got mail eller Sahara kanske vi börjar närma oss.

Kontentan är att det är ganska otroligt att Zahn  varit med i så många filmer, men att namnet  ändå inte säger gemene man speciellt mycket. Däremot skapar hans ansikte total igenkänning.

Jag minns honom speciellt i A Perfect Getaway, där han överraskar med intensitet. Steve Zahn är en en skådis som håller sig i lite i bakgrunden men som har blivit castad i ett 20-tal år i ganska betydande bi- samt huvudroller. I en av sina senaste filmer valde han att bli ännu mer av en doldis genom att gömma sig i en apdräkt. Han är på något sätt den beskedliga grannpojken som ibland går till extremer. En anonymare Tom Hanks, som Hollywood lutat sig mot  i alla år

…och sen har vi bakgrundsmannen som idag är större än sin forna kollega och frontman. Den här gången gick det på andra hållet. Dave Grohl, som idag turnerar världen runt med sitt Foo Fighters, är ett stort namn i musikbranschen. Han var en gång den lite mer anonyma trummisen i Nirvana. Så kan det gå!

Fler underskattade artister? Kolla här.

 

Tema höst: jag associerar

Det är hösttema på bloggen!

Med oktober nästan avverkad så kunde det passa med lite associationer kring årstiden.

Höstmusik: Iron & Wines skivor och framförallt låten Tree by the river påminner om en promenad i parken med gula och röda löv.

War on Drugs har släppt nytt, också passande. En mjuk, bruceig (ja, mannen är numera ett adjektiv) ljudmatta med en karaktärsfull röst. Det funkar! Bortsett från skivomslaget, ingen höjdare. Hade han tittat bort från kameran hade estetiken höjts några snäpp. War on drugs gör att du kan drömma dig bort, kanske rentav ta bilen och sticka. Om du har en alltså.

Film: Atmosfäriska filmer. Vi sänker tempot något. Gärna en mordgåta eller ett mysterium. Mystic River med Clint Eastwood. En kvinnas hemlighet med Adrian Brody. Ett hus av sand och dimma är ett drama som ofta glider obemärkt förbi, men som är riktigt bra. Filmens styrka är att vi får följa två desperata karaktärer som tävlar om vem som har rätten till ett hus. Filmen tvingar oss att se historien från två olika sidor, något som inte alltid är vanligt, då vi ofta har en protagonist och en antagonist. Jennifer Connelly och Ben Kingsley gör en fin insats! För övrigt är just omgivningarna vackert filmade och skapar den där atmosfäriska stämningen, trots att premisserna är tragiska.

Böcker: Läser just nu Grace av Anthony Doerr och även en Stephen King-roman på tur.

Utflyktsmål: åk till Bjärehalvön, besök Killeröds café och handla lite närodlat på vägen. Man betalar genom att stoppa pengar i en burk. Charmigt värre. Om jag bara kunde komma ihåg vad stället hette. Omgivningarna är fina i alla fall.

Augustprisnominerade Johannes Anyuru på stadsbiblioteket i Lund

Kort text om Johannes Anyuru – numera nominerad till Augustpriset!

Hce03 la grunden till ett författarskap.

Det var nämligen en siffer- och bokstavskombination som Johannes Anyuru drogs till under sina tidiga biblioteksbesök. I den hyllsektionen fanns poesin. Tranströmer var en viktig influens.  Det var poesin som gjorde att han slog igenom. Författaren har bland annat gett ut diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. 

Följande berättade Anyuru under en kväll på stadsbiblioteket  i Lund. Många hade kommit för att se författaren prata om sin senaste bok  De kommer drunkna i sina mödrars tårar.

Johannes Anyuru menade skämtsamt att det delvis var kärleken i Madrid som gjorde att han gick från poet till författare. Det var lättare att bli översatt som författare och därmed skulle hans spanska kärlek kunna läsa och imponeras av hans verk.

Idén till den senaste boken kom i samband med terrorattentatet på Charlie Hebdo och handlar vad som händer i Sverige när fascismen och främlingsfientligheten tar över. Det är en dystopisk roman. Titeln syftar för övrigt på ett argument som användes på en kille som tänkte resa som IS-krigare. Helt enkelt skulle han göra sin mamma väldigt besviken om han åkte. Det är lite av ett hästjobb, författaren har tagit på sig. Att skriva en kritisk samhällsskildring gör att man hamnar mer i rampljuset och tillskrivs ansvar.

Vi fick ta del av Johannes Anyurus tankar och författarskap under författarkvällen. Han inspireras av religion och sökandet efter ett sammanhang. Han är son till en invandrare från Uganda och växte upp med sin ensamstående mamma. Klasstillhörigheten var inte solklar.  Det blev inte civilingenjörsstudier som pappan ville, utan spoken word och skrivande. Att gå från hip hop till Tranströmer är ett kittlande utfall. Sedermera konverterade han till islam.

Det blev även läsning ur Anyurus senaste roman, ett schysst inslag. Jag uppskattade även frågestunden på slutet när han berättade om varifrån han fick sin inspiration, inte minst från sin senaste bok. Det var bland annat från kvantfysiken som handlar om att det finns olika verkligheter och parallella universum.  Jag upplevde att författaren intresserar sig för både vetenskapliga värden och mjukare och mer existentiella värden. Höger och vänster hjärnhalva dansar en tango.  Ödmjukt konstaterade Anyuru att han inte är en expert på fysik, utan har en mer filosofisk ingångsvinkel. Jag tänkte osökt på serier som Man in the high castle, som handlar om att kunna ändra historiens gång, och att kunna se in i framtiden.

Jag har tyvärr inte läst några av hans böcker, men jag tycker författaren besitter en härlig tonalitet och ett intresse för världsliga frågor, som man möter i andra favoritförfattare. Han referrerade själv till Jonas Hassen Khemiri och det är en av mina favoriter. Bara en sådan här formulering härunder som jag fann i en av Anyurus diktböcker. Magisk. Lässuget har definitivt väckts.

Ytterligare tankar från författarkväll i Lund:

BRA!

Att få lära sig det Norénska citatet: Tiden är vårt hem. Så fint.

Att få en sneakpeek i hans böcker, som stod på ett bokbord. Det väckte inspiration.

MINDRE BRA!

Frågestunden var för kort, jag hade velat veta mer om hans tankar och inspiration

 

Tre decennier och tre filmer: min analys

Tidlösa klassiker är en sak, men vilka filmer var typiska för sin tid? Jag har försökt mig på att analysera tre filmer från -90, -00 och 10-talet. 

Scream

Teenkulturen slog igenom på allvar runt mitten av 90-talet och Britney Spears skulle strax bli en av de största . Vi hade nyligen stiftat bekantskap med Clueless och alla hade posters med Nick Carter på väggarna. Klädmodet var typiskt sent 90-tal med skateinfluenser (trähalsband!), korta kjolar och stickade tröjor. Den kommersiella världen gjorde allt för att framhäva den nya tonårshjältinnan. Winona Ryder, Alicia Silverstone och Claire Danes var tidstypiska stjärnor.

En annan vinkel är att det var i mitten av 90-talet som vi började fira Halloween på allvar, som hittills bara varit en amerikansk högtid. Folk började så smått gå all in med pumpor och spindelnät. Kan det vara så att Scream-mördaren är filmbranschens mest horribla produktplacering genom tiderna?

Även i Scream spelas huvudrollen av en kvinnlig 90-talsstjärna, Neve Campbell. Hon och hennes vänner förföljs av en ondskefull mördare i deras hemstad.

Korsbefruktningen mellan klassiska 90-talsfenomen var total när populära Friends-skådisen Courtney Cox, spelade den enerverande journalisten Gail Weathers och fick ihop det med polisen spelad av  David Arquette.

Scream lånade gamla referenser från 80-talets klassiska splatterfilmer och repliken We all get a little mad sometimes (Psycho). För mig blev det inkörsporten till bättre och mer klassiska skräckfilmer och nu räknar jag inte Scream till en av mina favoriter. Den är mer som enkel poplåt, en påminnelse om en plats i tiden men inget betydelsefullt i det stora hela.

Har ni tänkt på att nästan ingen av skådespelarna i Scream har en framstående karriär idag?

Into the wild

/Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Now, after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously/

Christopher McCandless lämnar sin familj och sin småborgerliga tillvaro bakom sig och drar ut i vildmarken för att bli fri från civilisationens bojor. Han lever ett sorglöst liv och tar dagen som den kommer, oavsett om det är vinter eller sommar. På sin väg träffar han många människor som kommer att forma honom. Fotografiet är vackert, skådespeleriet är bra och Eddie Vedders soundtrack är magnifikt. Vägen ska leda ända till Alaska.

Backpackerkulturen levde och frodades när det begav sig för alla idealistiska och individualistiska 80-talister för ca. tio år sedan.  Året var 2007. De flesta var runt 25 och hade kanske precis börjat eller avslutat sina studier. Det fanns en vilja att hitta sig själv. I tillägg blev Into the wild ett uppsving för miljörörelsen och människans mål att leva i harmoni med naturen. Miljöfilmen An Inconvenient truth utkom året innan.

Into the wild gick hand i hand med skogsromantiken.  Alla ville dra på sig en flanellskjorta och lyssna på antingen Bon Iver eller Fleet Foxes. I stället för att besöka London spred man bilder från skogsutflykter och vandringsäventyr på sociala medier. Att sitta med en termos blev lika hippt som att sitta med en drink i handen. Fjällräven blev grejen.

Hunger Games 

Hunger Games gjorde fantasy till en blockbuster-hit år 2012. Fantasyläsande tonåringar som älskade Harry Potter och Twilight fann sitt lystmäte. Katniss Everdeen var en ny typ av kvinnlig superhjälte och beredde väg för flera andra senare filmer, inte minst Wonder Woman och nya filmatiseringar om Tomb Raider. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander hade haft det svårare att finna en naturlig plats utan den lätttilgängliga Jennier Lawrence.

I mitt tycke lyckades man bättre med Katniss än Lara Croft, för att hon lyckades tilltala både en ung publik och var samtidigt attraktiv för de äldre.

Skaparna av Hunger Games lyckades leverera en fräsch blandning av både fantasy och mörk sci-fi. Den sociala kommentaren är tydlig och tilltalar generationen som vuxit upp med Idol och annan reality-tv och de tuffa regler dessa bygger på. Man kan också analysera filmen på ett politiskt plan, eftersom samhället i Hunger Games är totalitärt och bygger på fascistiska ideal. Hunger Games är både välskriven och populär hos de stora massorna.

Kjell Westös Hägring -38: lågintensivt drama

Hägring -38 av Kjell Westö är en intressant dramaskildring, som blev nominerad till Augustpriset 2014.  Läsaren får följa den intellektuelle advokat Thune och hans vänskapsrelationer, samt relationen till hans kontorist fru Wiik. Hon är en enkel, hårt arbetande kvinna.

30-talets Helsingfors är ängsligt. I Tyskland råder nationalsocialistiska strömningar och i Thunes kretsar imponeras man av Hitlers politik.

Den lugna Helsingsforsmiljön och vardagslunken i kontrast till  det inre liv som kokar i romankaraktärerna är väldigt tilldragande. Enkla saker beskrivs med detaljrikedom och samtidigt skildras komplexa tankar. Jag gillar att tillbakablickarna i Hägring -38 lär oss något om romankaraktärerna, i stället för genom dialog och interaktion. Författaren låter dem interagera på ett tillknäppt vis, vilket gör att man som läsare sitter inne på all information. Skickligt, tycker jag.

Framförallt fru Wiik som är anställd som Thunes sekreterare visar prov på att vara en dubbelnatur. Hon är den ordentliga och sippa kontorsanställda dagtid och kvällstid är hon den lynniga Miljafröken, sargad av krigsåren. Traumat att vara krigsfånge under finska inbördeskriget plågar henne. Hon är även offer för ett övergrepp och möter sin forna belackare inne på Thunes kontor. Han kallas Kaptenen, men vi får inte veta vem det är.

Thune bär på en sorg även han, sorgen över att leva ensam efter att ha hans fru har lämnat honom för den tjusiga läkaren Robi Lindemark, som även råkar vara hans goda vän. Thune lever ständigt med obehaget över att inte vara tillräcklig för kvinnor. Han glider runt i tillvaron som en slags Doktor Glas och är likgiltig inför både karriären och kärleken. Thune har många åsikter, men brusar aldrig upp. Han knyter i stället näven i fickan.

Den intellektuelle Thune  blir  smärtsamt medveten om att flera av hans vänner bär på mörkare politiska ideal än han själv. När han besöker sin familj fylls han av ett obehag då även de visar samma tendenser.

/Thune drabbades alltid av hård mage när han gästade Ulla och Sigurd i Kallvik, han gissade att det var för  att han dolde sin politiska mening för dem: den intellektuella förstoppningen åstadkom den fysiska/

Vännen Jogy Jary som har  judiskt påbrå faller djupare in i galenskap. Snaran dras åt, samtidigt som livet pågår, med fina middagar, bastubad och kallprat. Det är som att samhället plågas av ett lågintensivt krig och att  det är viktigt att positionera sig i sociala kretsar.

Stämningen i Hägring -38 byggs upp långsamt, men det har jag inga problem med, då skildringarna är så målande och man lär sig om Finlands historia. Upplösningen som följer är värd hela resan. Känslan av vad krig gör med mänskligheten dröjer sig kvar.

Betyg:

Bäst just nu: Melodrama och ett filmtips

Lorde  – Melodrama

Jag fastnade för Lorde  efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.

Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller  till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.

Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter  och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har  samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.

Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.

Bästa låt på Melodrama: Perfect Places

/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/

För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:

/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/

Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!

Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.

The Boy

The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill  fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.

Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta  att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.

Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.

Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.