En dag kommer vi minnas de där dagarna i Paris: en guide

Långweekend i Paris. Så härligt!  Men man inser ganska snabbt att här ska det hinnas med. Det är en stor stad trots ganska små ytor att röra sig på. Det gör att man lätt kan glida från ett kvarter till ett annat och förflyttas från olika stämningar ganska snabbt. Barn som spelar fotboll mellan cafébord. Stora boulevarder med dieselosande fordon.

Jag har knåpat ihop en miniguide för Paris med karta som ringar in rutter och områden.

1. Börja vid Triumfbågen och gå ner mot Seine. Från detta hållet har ser ni Eiffeltornet på avstånd och kan ta fina foton. Följ sedan Seines västbank och över vid Alexanderbron med de stora, guldiga stayerna. Många bra fotomöjligheter här!

Fortsätt upp mot Jardin de Tuilleres och gå här igenom upp mot Louvren. Strosa därefter mot kända Pont Neuf och ta er över till Latinkvarteren. Här är det lämpligt med en lunch. Du kommer vara ganska trött efter promenaden, men det är det värt.

Nästa stopp: Shakespear & CO – legendarisk bokhandel. Fick med gubben som bonus, ser ut som ägaren eller något. Antagligen inte.

Åt samma håll låg också Jardin Luxembourg, en riktig oas att vila i. Avsluta här! Ankor hade spadag på avsatserna.

På kvällen satt vi på ett gathörn i närheten av hotellet och åt lite ost. För det är nämligen det man gör – sitter vid rangliga cafébord utanför restaurangen. Utsikten från rummet:

Det fanns också ett schysst matställe i närheten av vår gata som var inredd lite som ett lyxig lada med dukning på långbord av rustikt trä. Trevlig och glad personal vilket gjorde det mycket personligt. Fullt med folk även på en torsdag. Spana in Petzouille!

2.  Jag rekommenderar att ni åker till Marais nästa dag – ta en heldag här och strosa runt. Uniqlo har precis öppnat sin flagshipstore, så allting var helt nytt när vi steg in i den, stora fräscha lokalen! För de som inte vet så är Uniqlo som ett japanskt H&M med snygga baskläder och småpryttlar i stil med Urban Outfitters. Här köpte jag en randig t-shirt gjord i ett konstnärssamarbete med Jean-Michel Basquiat.  Får se när denna kedja kommer till Sverige, men kul att vara först på bollen!

Det finns även en butik i området som heter Merci – en riktig hipsterhaven med en sandstrand inne i butiken!

Det bästa med Marais att på många gator är tempot lite långsammare och man får verkligen känslan av att här sitter locals.

3. Montmartre förtjänar också en egen dag. På vägen dit gick vi inom Galerie Lafayette eftersom det var en söndag och de med all säkerhet skulle ha öppet.

I Montmartre besökte jag både caféet (Les deux Moulins) som Amélie jobbade på i filmen. Man kan inte missa det då det finns en stor bild på henne inne i lokalen. Man är väl fangirl.

Sedan blev det ostbricka på detta stället! Den levererade trots klichén i en prunkande, rosa växt.

Sacré Coeur var nästa stopp i området! Det enda man bör tänka på att det är fullt av folk dagtid  så jag hade faktiskt gått dit lite senare på kvällen och sedan käkat en middag i närheten. Här är jag – åtta år sedan första besöket! Vyn över staden är mäktig.

4. Om vi hade haft en dag till hade vi åkt till Belleville och kollat in deras asiatiska matställen och etno-utbud av restauranger samt den annorlunda kyrkogården med Jim Morrisons gravsten.  För att inte tala om alla olika museum! Men det får bli en annan gång.

Jag tror att denna indelningen av kvarter kan vara riktigt bra om man vill täcka in så mycket som möjligt i Paris! Och ta gärna ett hotell som ligger mitt emellan dessa områden för att lätt kunna åka mellan alla. Dessutom är det lite billigare.

En liten snabb plus och minus med Paris:

+

variationen

stämningen

god ost & underbara matställen

folk pinnar på och hetsar på smala gator

dieselbilar

gå vilse i metron

——-

Slutsats: Bara åk!

A bientôt.

Samtal med vänner av Sally Rooney: en ung generation under lupp

Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.

Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.

Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.

Scenerna spelas upp ur huvudpersonen  Frances perspektiv. Hon har en  slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.

Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi och mötet med deras nyfunna äldre vänner som är fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.

Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.

Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.

Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit  (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska  sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.

Katrinetorps trädgårdskafé – sommarens bästa Malmöfika del 1.

Fikastopp på Katrinetorps trädgårdskafé

I sommar kommer det fikas som fan!

Och för att väga upp för det är planen att varje fikapaus ska föregås av en rejäl cykelrunda. Så det blir liksom lite av en ”göra-Malmö”-grej samt upptäcka (eller återupptäcka) fikaställen. De behöver inte ligga i city heller utan också i omnejd så länge det är hyfsat cykelavstånd.

Först ut i år är Katrinetorps trädgårdskafé, som ligger en bit utanför Hyllie, utslängt på skånska slätten. Det är definitivt lite av en pärla och om du gillar Slottsträdgårdens Café kommer du störtgilla Katrinetorps trädgårdskafé.

Först och främst: Här är rutten! Notera att det var inte bara dit och hem, utan det blev även en rejäl runda. Då kan ni också se hur man kan cykla inifrån stan.

Lugnt och skönt på gårdsplanen, men inne på uteserveringen var det välfrekventerat! Så vackra husfasader.

katrinetorpsträdgårdskafé

Själva gården, som vakas över av denna staty. Kan det var Athena? Vindruvor, anyone? Gå gärna runt och kika på omgivningarna, väldigt fina.

Trollbindande fontän, lite som en önskefontän – dock låg det inget i. Jag önskade mig….

en räkmacka. Och den var dundergod. Så ta gärna den på menyn!

Populärkulturell uppdatering – en komedi & vita körsbärsblommor

Ser just nu

Har börjat se A Handmaid’s Tale som ligger redo att streamas på SVT Play. Måste säga att jag gillar valet av Moira, också känd som  karaktären Poussey  i Orange is the new black. Tycker överlag valet av skådespelare är bra. Den enda som inte riktigt passar bilden jag gjort i mitt huvud efter att ha läst boken är skådespelaren som spelare Anförarens fru. Jag hade tänkt mig hennes ansikte som mycket mer bittert och isigt. Det är som att karaktären i serien utstrålar för mycket värme.

Offreds inre monolog  tycker jag fungerar riktigt bra. Den är ackompanjerad av ett stilistiskt bildspråk. Dessutom gillar jag att man blandar in musikinslag som ger en liten touch av den gamla världen. I avsnitt två går Offred ut ur huset till tonerna av Don’t you forget about me med Simple Minds. Så himla bra! Det får mig att tänka på slutscenen i En djävulsk romans. Det är diaboliskt och oskuldsfullt på samma gång.

Har även lättat upp stämningen med komedifilmen Daddy’s Home med Will Ferrell och Mark Wahlberg, där Ferrell spelar den ordentliga styvpappan som är rädd för att bli brädad när barnens något coolare (Wahlberg) pappa kommer på besök.

Tycker att dialogen är bra men ibland är det något som haltar. Måste vara den komiska tajmingen. Extra kul är det att se Linda Cardellini  från Freaks and Geeks in action, som barnens mamma. Barnen är dessutom supergulliga och en av slutscenerna när det blir en dance off är mer sockersött än ett Glee-avsnitt. Den subtilt svarta humorn är ett stort plus!

Gör just nu

 

Sist men inte minst har jag njutit av SAKURA Festival i Köpenhamn. Bildbomb följer!

Det var kul att strosa runt bland snövita körsbärsblommor och se glada Köpenhamnare som vågat sig ut och lagt ut picknickfiltarna på marken. Det verkade som en hel del japaner frekventerade festivalen och alla lät sig väl smaka av maten som gick att köpa från olika tält i området.

Jag testade en riktigt god, japanskproducerad  läsk med en väldigt speciell flaska. I flaskhalsen rullade en liten glaskula, som hela tiden klirrade trivsamt. Smart marknadsföring måste jag säga. Det är som att Pavlovs princip aktiveras när man hör kulan rulla fram och tillbaka i en park en varm, solig dag. Det är nog många barn (och vuxna!) som blir riktigt törstiga när de hör ljudet. Japansk motsvarighet till det pysande ljudet från öppnandet av en läskburk!

 

En titt i backspegeln – vad hände 2008?

Kan ni fatta att det gått tio år sedan 2008?

Helt galet tycker jag!

Att fylla år för mig handlar inte bara om ett bocka av ett årtal, utan snarare att summera tiden som gått. Inte på ett sådär företagsmässigt sätt, utan i nostalgins töcken. Var det bättre förr? Definitivt, så var det kanske så.

2008 var jag student, bodde i ett studentrum och hade väl inga storslagna planer mer än vad som skulle hända till helgen. Hade inte heller direkt råd att resa så jag hoppade på working holidays. Två flugor i en smäll liksom.

Jag vill hävda att åren före 10-talet  tog ett stort språng mot en ny tid. Tiden MED Facebook. För det var nämligen då det kom. Så visst kan man säga att mycket hände.

USA fick dessutom Barrack Obama som president, och stackaren fick händerna fulla med en finanskris.

Beyoncé blev Sasha Fierce och lyckades på något sätt fasa ut alla de där slicka r’nb-brudarna som nu endast känns som ikoner av sin tid. Christina A, Britney och Mariah Carey. Annars var det Lady Gaga som gällde på uteställena, även om jag hade svårt för Poker Face. Tror det är för att den går i moll eller kanske påminner för mycket om någon dålig schlagerlåt?

Album jag lyssnade på var Bon Iver, Fleet Foxes, Kings of Leon och så kom ett svenskt stjärnskott som jag faktiskt såg som uppvärmning på KB runt den tiden. Kanske några år innan. Det är alltså Lykke Li jag snackar om.

Och – lägereldarnas låt – så stor den var! Minns ni? I’m Yours med Jason Mraz.

Dessutom hände en annan stor grej som också kom att revolutionera sättet vi lyssnar på musik. Spotify lanserades. Jag spenderade timmar på att göra playlists, för förfester och annat. Allt skulle ha ha en spellista. Något jag idag kan ångra, då man inte tog sig tid att lyssna igenom albumen.

En stor musikupplevelse för mig var att se Foo Fighters live på en festival i Stockholm, tror den hette Where the action is. Numera nerlagd. Men det var en sådan där måste-konsert som man ska ha sett.

Det känns också som att Ben Harper var mycket i ropet. Samma år avled Heath Ledger och på hans begravning spelades en av Harpers låtar. Väldigt fint. Samma år släpptes  också Dark Knight och det var en av filmerna som definierade 2008. Personliga favoriter är Revolutionary Road ( Kate & Leo tillsammans på vita duken igen!!) och Liam Neeson i Taken.

I don’t know who you are. … But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. … But if you don’t, I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Varje år kommer det ett nytt skämsplagg, från wifebeater-linne till stora shades eller märkliga jeansmodeller. Jag måste ändå nominera den lilla västen till årets mest lökiga utstyrsel. Den minns jag så väl. Någon annan som gör det?

Med det så lägger jag 2008 lite till handlingarna och konstaterar att det nog snart är något nytt, stort på gång inför nästa decennium. Det ligger i luften.

3 bilder från veckan som gått

Jag var en sväng i downtown Valby och denna bild påminner mig om något från en hårdkokt amerikansk serie som the Wire. Syns inte på bilden men bara ett stenkast ifrån ligger dagis och liknande.Kan bara tänka mig att föräldrarna måste förklara för sin nyligen läskunniga 8-åring (utgår från att de har engelska i skolan i den åldern också) att det där säger man inte!

Har även svängt ihop en god sallad med inspo från Salads&Smoothies. Vinägretten består av: äppelcidervinäger, olivolja och honung. Hälls över en sallad (obs, ta ej tråkig isbergssallad) med getost, valnötter, kyckling, pärllök och päronskivor.

 

 

Läser även denna pärla, så himla förtjust i Penguins böcker. Borde ta mig till en stad snart och se om jag kan hitta fler. Men vänta! Det ska jag ju. Paris i maj! Längtar.

Vända hem av Yaa Gyasi: vittnesmål om slaveriets fasor

I början av Vända hem av Yaa Gyasi finns ett stort släktträd med förgreningar på varsin sida. Allting börjar med Effia i Ghana, Afrika. Släktträdet förgrenas när hennes okända syster Esi blir såld som slav till USA och hennes avkomma bär på slaveriets tunga ok.

Jag såg inte detta släktträd förrän jag läst ett tag och jag hade inte riktigt förberett mig på det myller av personer som förekommer i boken. Det är väldigt ambitiöst av den unga författaren Yaa Gyasi att försöka porträttera en släkts öden genom att låta karaktärerna bli representanter för olika historiska scenarios.  Jag kan tycka att det ibland blir lite krystat och tappar engagemanget för vissa av dem. Det är dock tydligt att arvet släktmedlemmarna bär på följer med ända fram till nutid.

Den första halvan av Vända hem läses med störst behållning. Det är gripande att läsa om grymma stamkrig  och att slavhandeln var så prominent. Gyasi nyanserar bilden: människorna i Ghana var också involverade på ett eller annat sätt. Den röda tråden är att människor är så utlämnade till sina egna öden, sitt kön, sin stamtillhörighet och status. Språket är fylligt och oförlåtande och duckar inte för att beskriva misär och köttsliga lustar.

Flera scener stannar med mig efter att ha lagt ner boken. De grymheter som det innebär att vara slav i USA och vad som händer när man försöker rymma. Ärren på Esis dotter Ness rygg skvallrar om detta. Hon är så ärrad att till och med hennes nya ägare finner det motbjudande att se på. Samtidigt kan jag verkligen tycka att hon är så stark och modig.

Det finns alltså några otroligt starka delar av boken, men trots detta går den inte ända hem hos mig. Det saknas en tydlig intrig och just när jag lärt känna en person i romanen går stafettpinnen över till nästa. Dock måste jag säga att Yaa Gyasi är en viktig röst som behövs för att nyansera slaveriets historia. Dessutom gör hon upp med den amerikanska drömmen när man ser hur det gått för de som kommit till USA som slavar. Trots befrielse från slaveriet finns det osynliga bojor som fjättrar. Jag hade gärna sett att romanen utforskade detta mer – alltså en nutidsskildring.

Två filmer som ryckte mig ur vinterdvalan

Dunkirk

Dunkirk måste vara en av de bästa filmerna jag sett hittills i år. Den är visuellt magisk och stämningen är krypande och olycksbådande. Det är mycket tack vare soundtracket. Man förstår den press och frustration som de engelska soldaterna som väntar på Frankrikes stränder känner. De vill inget hellre än att komma hem  – över vattnet. Samtidigt surrar tyska bombplan över deras huvuden som flugor.

Dunkirk skulle bara kunna vara en film om andra världskriget. De har man sett många av. Men i stället är det en hyllning till piloten och innehåller så mycket flygromantik, så att till och med jag, som inte bryr mig så mycket om motorer, blir biten.

Dunkirk  är extra kul för mig att se, då jag faktiskt varit på denna strand. Den är väldigt långgrund! Längs vägen dit fanns det maskinsgevärsfästen infogade i skyddsvallarna. Det är trots allt bara ca. 70 år sedan.

Känslan i filmen förstärks av karaktärerna som är små inför de stora och skrämmande situationerna. Människor som vill rädda liv, ombord på små båtar. Soldater som är instängda i en båt. Generalen som står längst ut på piren.

En storslagen litenhet i detta mästerverk.

The Killing of a sacred deer

Denna är filmen är flummig men en riktig skattkista att ösa ur för den som gillar att utforska teman och vrida och vända på olika sammanhang. Den bär på spår av grekisk tragedi och dysfunktionella familjeförhållanden. Jag kan tycka att man ibland är lite väl långsökt i sin iver att få fram ett budskap.

Filmen får mig fortfarande att undra – vad är sant och vad är sci-fi?

En kirurg formar en relation med en ung kille vars pappa dött under en hjärtoperation. Martin, som han heter,  är övertygad om att hans pappa dött på grund av kirurgens vårdslöshet och vill nu hämnas på honom. Han säger att hela familjen kommer att dö om inte han offrar en av dem självmant.

Ett ganska udda grepp helt enkelt.

Hämndfilmer är ett återkommande tema men detta är inget actionfylld film utan en långsam, psykologisk thriller där man hela tiden undrar vem som är mest vansinnig. Här har vi en familj som uppenbarligen har kommunikationsproblem. Barnen i familjen gestaltas väl  – hur kuvade de är av sina tillknäppta föräldrar. Deras oskyldiga manér och samtidigt lite oförutsägbara natur blir som en extra krydda i det sociala spelet.

Barry Keoghan spelar Martin riktigt bra. Dessutom är Colin Farrell med i filmen, som pappa kirurg, och han är så skäggprydd att jag först inte kände igen honom.

Och – kan vi prata om Nicole Kidman? Kidman  lyckas på något sätt skapa en liknande roll som den i Eyes Wide Shut  – den undergivna, svala, hustrun. Här gör hon en liknande tolkning utan för den sakens skull kännas blasé. Hon måste ha jublat när hon såg manus.

Killing of a sacred deer är ganska tung men jag gillar ändå att den får en att fundera, långt efter den är slut!

Tät spionhistoria i John le Carrés En eftersökt man

Homeland är ett exempel på en serie som tar upp komplexa frågor om militant islamism och terrorbekämpning. John le Carré bemästrar också konsten att belysa vår politiska samtid på liknande sätt. Hans berättarkonst är lika mycket upplysande som underhållande i spionthrillern En eftersökt man.

Flyktingen Issa Karpov vänder sig i desperation till en turkisk familj, boendes i Tyskland.  Till sin hjälp har han den unga advokaten Annabel Richter, som får kontakt med en gammal affärskontakt till Karpovs far, Tommy Brue. Nu försöker de stoppa Karpov från att utvisas. I början får vi inte veta så mycket om Karpov och det gör allting spännande. Kommer han från Tjetjenien? Varför blev han misshandlad? Varför dyker han upp på just Leyla och Meliks trappa?

Samtidigt finns det krafter, med Bachmann i spetsen, som jobbar inom underrättelsetjänsten för att spåra människor i samhället som kan ha samröre med islamistiska terrororganisationer. Deras metoder är inte alltid helt fläckfria.

Platsen är Hamburg, i kölvattnet av terrorattacken i New York, samma stad där Mohammed Atta utbildades för att flyga in i World Trade Center.  Det är alltså ett ganska infekterat läge och vi får följa de olika personers väg och samröre med varandra. Från USA:s håll fanns det krav på att kartlägga och förhindra terrorism till varje pris vilket ibland gjorde att individen kom i kläm.

Historien vecklas upp på ett metodiskt  men samtidigt intresseväckande sätt. Författaren är allvetande – han betraktar all utifrån och det funkar bra eftersom att historien är ganska så händelsedriven. Ibland tycker jag dock han går miste om gestaltningen, både av karaktärer och miljöer. Personporträtten finns där, men de är mer placerad i en kontext. Dynamiken mellan den flamboyante affärsmannen och den idealistiska juristen är ganska underhållande.

Språket är något torrt och distanserat, men samtidigt passar det väldigt bra till bokens tema. Man skulle också kunna kalla det snustorr elegans. Jag gillar hur le Carré väver samman handling och fakta om  samhällsklimatet på den tiden. Författaren är utan tvekan väldigt allmänbildad.

Mystiken i romanen förstärks av att det regnar, folk står och tittar ut genom fönstret för att de tror att de är iakttagna, samt att man har små telefonsamtal och rendez-vous överallt. Allt som en spionthriller ska innehålla. Jag tyckte En eftersökt man var underhållande om än inte episk.

 

Veckosummering: Photoshop och serietips

Dags att summera veckan! Det har varit en fin vecka, utan friktion. Ni vet den där friktionen som gör att man måste ta sats. Detta var den motsvarande nedförsbacken.

I veckan har jag: 

Avslutat min kurs i Lightroom&Photoshop. Vill lära mig ännu mer och bemästra den här besten som kallas Photoshop. Insett att det finns flera verktyg som funkar så mycket bättre än när jag suttit i GIMP eller Krita. Har ni som gillar att vara kreativa testat Krita förresten? Penslarna är riktigt kul. Det får en att känna att man faktiskt har lite drawing skills. Bildena här ovan är premiärfrån PS. Lekte runt lite.

Lyckas tajma in en grav tågförsening som strandade mig inne i stan och passerat nålsögat för galenskaperna inne på Triangeln, samma kväll. Vem behöver TV. Inte jag! Jag är Malmöbo.

Sett att det finns roliga påskfjädrar lite överallt, som går utanför ramen av de traditionella färgerna. Puderlila t.ex. Känns väldigt uppdaterat. Det är ju som sagt påsktider. Har historiskt sett reflekterat en del över detta i bloggen,  här och här.

Insett att jag är utan Netflix-serie. Skräcken! Men blev tipsad om Hell on wheels som jag väldigt gärna vill se. Det verkar vara lika mycket historielektion som fiktiv spänning.

Annars har jag roat mig med att se denna roliga  Wes Andersson tolkning och dessutom har följande kommit upp i en diskussion. Nämligen miljöer som ser ut att höra hemma något i en av hans filmer. Där kvalar nämligen Kallbadhuset in. Riktigt kul & härliga foton.