Veckosummering: Photoshop och serietips

Dags att summera veckan! Det har varit en fin vecka, utan friktion. Ni vet den där friktionen som gör att man måste ta sats. Detta var den motsvarande nedförsbacken.

I veckan har jag: 

Avslutat min kurs i Lightroom&Photoshop. Vill lära mig ännu mer och bemästra den här besten som kallas Photoshop. Insett att det finns flera verktyg som funkar så mycket bättre än när jag suttit i GIMP eller Krita. Har ni som gillar att vara kreativa testat Krita förresten? Penslarna är riktigt kul. Det får en att känna att man faktiskt har lite drawing skills. Bildena här ovan är premiärfrån PS. Lekte runt lite.

Lyckas tajma in en grav tågförsening som strandade mig inne i stan och passerat nålsögat för galenskaperna inne på Triangeln, samma kväll. Vem behöver TV. Inte jag! Jag är Malmöbo.

Sett att det finns roliga påskfjädrar lite överallt, som går utanför ramen av de traditionella färgerna. Puderlila t.ex. Känns väldigt uppdaterat. Det är ju som sagt påsktider. Har historiskt sett reflekterat en del över detta i bloggen,  här och här.

Insett att jag är utan Netflix-serie. Skräcken! Men blev tipsad om Hell on wheels som jag väldigt gärna vill se. Det verkar vara lika mycket historielektion som fiktiv spänning.

Annars har jag roat mig med att se denna roliga  Wes Andersson tolkning och dessutom har följande kommit upp i en diskussion. Nämligen miljöer som ser ut att höra hemma något i en av hans filmer. Där kvalar nämligen Kallbadhuset in. Riktigt kul & härliga foton.

 

Skimret som får en att undra: recension av Annihilation

Gillade du Alien eller Natalie Portman i Black Swan? Tyckte du Arrival var en visuell fest med mer mystik än splatter-scener? Ta då en titt på Annihilation, som just nu finns på Netflix. Natalie Portman spelar cancerforskaren Lena och vårt svenska under Tuva Novotny är med i en av birollerna. Tillsammans ger de sig ut på en expedition för att lista ut varför en del av USA täckts av ett märkligt skimmer, där allting i dess väg förolyckas. Området tycks sprida sig och hotar hela den amerikanska befolkningen. Ett annat manskap hade tidigare gett sig iväg med samma uppdrag och ingen av de kom tillbaka levande. Bara Lenas pojkvän. En sen kväll sitter han i köket, med grav organsvikt. Lena bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom.

Fyra kvinnor ger sig alltså i väg, en av dem en psykolog som har en fanatisk övertygelse om att komma närmre sanningen.  När de kommer innanför området, märker gruppen att de tappar tidsuppfattningen samt att de förlorat kontakt med omvärlden. Deras mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning har slagits ut. Målet är att ta sig längre in i terrängen och hitta källan  – ett fyrhus –  vilket är skimrets epicentrum.

Jag vet inte varför men jag sitter som på nålar direkt efter att gänget har gått in i det mystiska området. Det beror troligtvis på fotot. För samtidigt som naturen är vacker så vilar ofta kameran en bit bort.  Det gör att det ser ut som att gruppen ständigt är iakttagna och att de är utlämnade till den grymma naturen. Tempot är lågt och dialogen får mycket utrymme. Det är alltså inte en actionfylld film utan en tät sci-fi thriller. Några gånger bjuds det på bitande action, det finns till exempel ett ganska aggressivt djurliv i området. Lugnet före stormen är utdraget. Det finns bland annat en scen med en björn som är väldigt obehaglig. Det är som man tagit björnscenen i The Revenant och skruvat den ett par varv till.

När man ser Annihilation så är det som att ta del av en avancerad gissningslek. För man måste hela tiden lägga pussel. Vi får veta vad som hänt männen som vistats här innan, men inte hur och varför. Bit för bit vecklas en ohygglig historia upp, som på ett sätt känns logisk men också ren sci-fi. Det finns en del luckor. Bland annat undrar jag varför kvinnorna inte är utrustade med skyddsmasker eller liknande. De går faktiskt in i ett område som ser ut att ha en ganska ogästvänlig miljö.

Det finns delar av intrigen som känns lite mer långsam, till exempel hade jag önskat lite mer underbygga karaktärer, men det är framförallt den sista kvarten som trollbinder mig. Delar av detta känns innovativt och kommer kanske bli en klassisk nyckelscen. Utan att avslöja för mycket gestaltas en varelse i något som mycket väl påminner om modern dans. Snyggt är det!

Annihilation lyckas balansera mellan det existentiella och det äventyrliga och slutet har tolkats i det det oändliga. Jag gillar att filmen är så pass konceptuell att man hela tiden kan omtolka den och hitta nya vinklar. Dessutom är den visuellt vacker.

Asiatiska tapas & Steven Wilson på Vega

Förra helgen var jag med kärt sällskap på konsert – i Köpenhamn.

Medan vårvinterkvällen sänkte sig strosade vi längs Vesterbro för att jaga rätt på en restaurang för lite god mat. Slutmålet: spelning på Vega och Steven Wilson. Kvällsljuset var så fint att jag var tvungen att föreviga det på bild.

Först avnjöts en form av asiatiska tapas på det trevliga stället Kiin Kiin Bao Bao, som har blivit utsedd till Byens bedste 2017. Jättegod glasnudelsallad och Bao med saftigt innehåll serverades. För de som inte vet vad en Bao är, så är det lite som ett knyte med olika råvaror i. Kyckling med vårlök och räkor med wasabi var några av fyllningarna. De hade flera olika drycker på menyn, som ett isthé som smakade mycket bättre än någon sockrig, blaskig variant man kan köpa på ICA. Inredningen var hemtrevlig, med en jordfärgad färgton blandat med skandinavisk stil. Väldigt enkelt och avslappnat!

Liten snabbkurs i Steven Wilson:

inspirerad av både Donna Summer och Pink Floyd

uppvuxen i England

spelar till stor del progressiv rock

spelar gitarr, bas, harpa och flöjt

uppträder gärna barfota på scen

Wilson rörde sig smidigt mellan olika genres (liknande John Mayer) där hans musicerande och starka röst var i centrum. På storduk spelades olika videosnuttar upp, bland annat en imponerande cartoonish historia om en man i en lägenhet med paranoia och en video av den strida strömmen av biltrafik. Estetiken fick mig att tänka på Radioheads omslag till OK Computer. Det var lite som en tids- och musikresa med olika inslag, till och med ABBA fick en personlig hälsning vilket fick de få svenskarna i publiken att bli snuskigt nationalistiska.

Jag uppskattade hans egensinniga och ganska obrydda sida. Han hade inget problem med att be folk sluta filma med motivering vem bryr sig om ett film med medioker kvalitet på YouTube. Det har blivit allt vanligare att artister ber folk att vara mer i nuet när de är på konsert. Mycket förståeligt.

En kul upplevelse, helt enkelt. Inte minst när Steven Wilson spelade fina Lazarus som han sjunger i bandet Porcupine Tree.

Sammantaget en mycket mysig kväll, trots att kylan var bitande. Pulsen slår alltid lite mer innerligt i den danska huvudstaden.

Handmaid’s Tale: det begränsade livet i Gilead

Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien på HBO men då jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Handmaid’s Tale. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.

Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.

Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare.  Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.

Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.

Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället  i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.

Den genomgående känslan i Handmaid’s Tale är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som  ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.

Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.

Handmaid’s Tale är viktig, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.

Just nu – februaris ljusglimtar

Ser just nu

Sista avsnittet på Bron överträffade förväntningarna. De första avsnitten tilltalade mig inte alls men sedan tog serien fart. Antar att det korrelerade med regissörsbytet till rutinerade Rumle Hammerich. Danskarna kan som sagt det här med film.

Speciellt imponerad var jag av Sagas hälsningsfras Saga Norén, länskrim Malmö som byttes ut något och avslöjade en del av Sagas öde.  Utan att spoila för mycket.

Här under kommer en liten-liten spoiler. Jag fick rätt angående seriens Edward Norton.

Han i rullstolen. Samma typ av karaktär – oskyldighet blandat med en slags demonisk oförutsägbarhet. Jag lämnade rummet ett par gånger när han plingade på Henriks (polisens) ytterdörr. Snubben var creepy, minst sagt.

För att väga upp dysterheten som kommer med årstiden och en överkonsumtion av scandic noir, dystopier och krigsfilmer som Dunkirk – Parks and Recreation. Ett näpet litet gäng. Puttrigt och taffligt, sådär som i The Office. Man kan se ett eller fem avsnitt, det är bara att välja eftersom de är helt fristående.

Läser just nu

Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse ( The Handmaid’s tale). Språket flyter på så himla bra i romanen, den kommer jag avsluta som en dans! Varje paragraf och stycke är fullmatat med mening och symbolik. Varje tillbakablick känns noga avvägd och frestar inte på läsarens tålamod. Varje handling som Offred utför är noggrannt kalibrerad för att inte hamna utanför ramarna. Minfält.

Gör just nu

Peppar för en presentation i Facebookannonsering OCH konverteringsoptimering inom två veckor. Sedan praktik. Lagom till våren gör entré. Hoppas på ny energi och nya idéer!

Bäst just nu

Att det blivit lite ljusare ute  och att jag faktiskt gick en runda på 4 km. Man behöver inte alltid vara instängd på gymmet.

Är inte Eatery rätt schysst ändå? Och mer kul borta på Malmö Live ska det bli.

Pennywise slår till igen – mina tankar om filmen IT

photosource.

Det är bara att kapitulera för  Bill Skarsgårds gestaltning av den elaka clownen Pennywise som bor i kloakerna. Jag kunde inte låta bli att gå in på Youtube för att se jämförelser mellan hans skådespelarinsats och den ursprungliga filmen med Tim Curry.

IT skapades av författaren Stephen King och har blivit en modern klassiker. Den utspelas i orten Derry där ett gäng utstötta ungdomar inser att en mördarclown terroriserar staden. De har gjorts två filmer, en från 80-talet och en från 2017.

Originalclownen ser ut som en riktig clown medan den nya Pennywise är mycket mer stiliserad med en dräkt som ser ut som något från ett barockt 1800-tal med stora puffärmar. Helt enkelt som en gammal konsertpianist som hamnat på gatan. Han är också mer  opolerad på grund av den krackelerande vita ansiktsfärgen och det oborstade håret som ser ut som gammalt, spunnet socker.

Det som gör den nya Pennywise enligt mig så mycket läskigare är hans ögon (intensivt stirriga trots leendet) och hans skratt som är som ett slags slugt gnägg, ett olycksbådande fnissande som han använder för att få lille Georgie på sin sida. Bill Skarsgård castades på grund av att man tyckte att han såg både barnsligt söt och underlig ut på samma gång. Och det kan väl stämma. Tim Currys clown var lite mer av en enerverande lustigkurre som drev med barnen.

Så här sa regissören om Skarsgård när han såg honom på inspelningsplatsen  ”…the day that he showed up on the stage, they f*cking freaked out. Bill is like, seven-foot high, and I can’t describe how scary he looks in person. He’s a wiry man, crouching, making sounds, snotting, drooling, speaking in Swedish sometimes. Terrifying.

Haha.

Jag tyckte den nya IT var riktigt bra och allra bäst är öppningsscenen när Georgie går ut för att leka med sin pappersbåt och den åker ner i rännstenen, där den fångas upp av Pennywise. Det känns som varje liten detalj är genomtänkt, bland annat hur en liten sträng av saliv har runnit och fastnat på clownens haka. Allt för att visa hur han intensivt försöker undertrycka sin ondska och hat mot barn. I stället försöker han invagga Georgie i en falsk trygghet genom att prata om de underbara dofterna på cirkus och ballonger som spricker pop pop pop. Genialiskt! Vet inte om man jobbat med symbolism här med ballonger jfr. illusioner. Drömmar som går i kras. Glädjedödare etc.

Det finns så mycket att prata om i filmen och man vill nästan se om den. En av de roligare grejerna var att Bev Marsh klipper håret och jag genast började tänka på Molly Ringwald , från filmen Breakfast Club. Lite senare i filmen reffererar en av kidsen till henne: I’m sorry, but who invited Molly Ringwald into the group? Månntro jag blev förtjust. Ringwald var ju ändå en 80-tals ikon.

Annars är dialogen mellan barnen underhållande, Richie är bra comic relief ( enligt sina vänner kan han snacka sig ur vilken situation som helst) och Ben är charmig med sina kärleksdikter.

En annan sak som slog mig är hur elaka de flesta vuxna är i filmen, det känns verkligen som att barnen är helt ensamma och utelämnade till clownen. Barnen ger inte bara igen på Pennywise, utan lurar apotekspersonal och hämnas på föräldrar. Budskapet går igenom – var aldrig rädd. Pennywise lever på barnens skräck och tar sig gärna en tugga av dem också.

Det kommer tydligen en uppföljare men jag vågar nästan inte se den. Jag är rädd att magin försvinner. För visst är det något speciellt med gemenskapen i ett gäng som går ut för att möta monstret. Ni kommer märka att ni hejar på dem som aldrig förr i direkta konfrontationer med Pennywise. Samtidigt som man tänker, han är ju bara en missförstådd själ…

Skildring av en plågsam uppväxt: Steglitsan av Donna Tartt

steglitsan

Steglitsan av Donna Tartt handlar om 15-åriga Theo vars mamma dör i en terroristexplosion när de besöker ett konstgalleri i New York. Han klarar sig mot alla odds och blir nu helt utelämnad till andra vuxna. Theo blir tvungen att  flytta från plats till plats, bland annat till familjen Barbour och sin pappa i Las Vegas.  Han plågas svårt av händelsen men kommer också att möta personer som betyder mycket för honom, till exempel den trygga och vänliga Hobie som arbetar inom konstvärlden. Ingen vet att Theo bär på en hemlighet. Han har nämligen lagt vantarna på en dyrbar tavla från samma konstgalleri, nämligen Steglitsan.

Vilket äventyr den här romanen är! Dess styrka enligt mig är verkligen persongalleriet och vår protagonist, som navigerar i tuffa miljöer.

Det är svårt att inte sympatisera med Theo och den sorg och ensamhet han känner efter förlusten av sin  bohemiska mamma. Det är riktigt sorgligt när han minns deras gemensamma liv, hennes speciella värme och sätt.  Ibland kan jag tycka att Theo är lite väl förnumstig för att vara 15 år men samtidigt är det genom hans ögon vi får möta alla speciella och egensinniga människor.

Fadern är naturligtvis vidrig, jag började  precis få lite hopp om honom för att efter nästa scen ändra mening. Man får också möta pappas flickvän Xandra som är något schablonartad men väl så underhållande. Hon behandlar Theo styvmoderligt och är som en dekadent Paris Hilton.

Det personporträttet som jag egentligen har lite svårt för är Boris, vännen som Theo träffar i Las Vegas.  Det känns som att Boris blir lite exotifierad av författaren och det understryks  att han har  ett typiskt slavisk manér, kommer från Ukraina osv. Han är ett hopkok av amerikaners fördomar mot östeuropéer, sådär som man sett i alla filmer. Å andra sidan är han av de mest opolerade och vilda romankaraktärer jag stött på . Tartt har gjort lite av ett hästjobb, genom att ge alla karaktärer speciella egenskaper, uttryck och manér. Undrar var hon får sina uppslag från?

Alla dessa individer påverkar Theo på många olika sätt och det ofta en kamp mot tid och jobbiga omständigheter. Jag satt ofta och tänkte ”kan han inte bli 18 snart”,  eftersom man ville att han skulle slippa sina fosterföräldrar, internatskolor och sin hemska pappa. Tavlan kommer naturligtvis spela en stor roll i Theos liv, då han klamrar sig fast vid den som att det är det enda som betyder något.  Det känns nästan lite som en förbannelse. Jag förvånas lite av jättehoppet på sju år mot slutet av romanen, men förstår samtidigt att man måste kontrastera den vuxne Theo mot den yngre förlagan. Det vuxna livet visar också prov på svårigheter och det förflutna pockar på.

Jag skrämdes från början av Steglitsans tjocklek men det är inga problem eftersom handlingen är väldigt linjär och driver på läsandet. Man vill veta hur det går!  Romanen känns som en viktig läsupplevelse utan att den för sakens skull utforskar riktigt abstrakta koncept. Stort plus för romanens urbana skildringar och till viss del även intertextualitet, det vill säga referenser till konst, kultur och musik. Theo blir till exempel kallad ”Potter”  av Boris på grund av sin propra look. Det finns även tydliga hintar till Dickens, bland annat namnet på en av karaktärerna, Pippa. (blir lite fel på svenska).

Som lite kuriosa kommer Steglitsan snart som film och Boris kommer spelas av Finn Wolfhard från Stranger Things. Bra casting!

Malmöskapader – här dricks det bästa kaffet (bland annat)

Hyllie station

Malmövintern bjuder inte på så mycket spännande just nu men det finns några höjdpunkter i staden. Något måste man roa sig med medan man går och sneglar på termometern och tröttnar på sin vinterjacka.

Fika på AB  Småland är aldrig fel. De har kaffe i stora glas och en väldigt god hummus-macka med fräsch sallad. Alla gröna växter runt omkring en och i varje hörn gör att våren känns lite närmare. De har verkligen lyckats med sitt koncept. Där är gott om plats, långa bord och ett par lite lägre mysiga soffor att sitta i. De spelar inte heller överdrivet hög musik så att man kan prata utan att vara hes i två dagar efteråt. Här blir man både inspirerad och mätt på samma gång.

absmåland

Drumbar är ett mysigt häng och det är tillräckligt preppat med filtar och värmelyktor för att kunna sitta ute. De har en nachotallrik som passar alldeles utmärkt till utbudet av god öl. Generöst med cheddarost (riktig ost och inget rivet budgettrams) toppat med jalapenos. Jag har en känsla av att det kommer bli en del besök på detta ställe framöver.

Folk&Rock drar alla åldrar och har ofta trevliga och prisvärda spelningar. Jag och sambon drog för att kolla på David Ramirez, som verkligen överraskade. Jag hade stämplat honom som en slags mellanmjölksfigur i americanafacket och förväntade mig en småputtrig spelning. Fick omvärdera honom rejält när han steg upp på scenen, visade självklar pondus och närvaro samt brände av toner som tryckte en bakåt i stolen i den lilla lokalen. Han beskrevs som en självklarhet om man gillar Ryan Adams. Jag är villig att skriva under på det!

Ett ställe som jag har upptäckt och faktiskt frekventerat efter att ha passerat det i alla år, är faktiskt Bullen. Jag har alltid sett Bullen som en pub men insett att de har riktigt goda dagens i sann husmanskoststil. När var och varannat ställe serverar burgers&slides så känns den typen av meny mer och mer exotisk. Hemtrevlig miljö och personal som känns genuin trots att de har mycket att göra.

Att åldras likt vin: en hyllning till tanten

“If nothing is going well, call your grandmother.” – Italian Proverb

När jag växte upp hade jag turen att få ha två ikoniska tanter i mitt liv.

Den ena var en extravagant kvinna som arbetat som sömmerska i större delen av sitt liv. Hon var inte rädd för att använda rött läppstift och bar gärna päls från topp till tå. Mat skulle det finnas i mängder och pannkakor stektes i rejält med smör. Hon brukade inte svära, utom när hon sa fanta mej och övertygade 10-åriga mig om att hon pratade om läsk.

Den andra var en redig skåning med fötterna i myllan, som ville följa med på det moderna, pratade skit om färdtjänstgubben och spanade på grannarna. Hennes kostcirkel bestod av kaffe och smörgås, eftersom slösa inte var på kartan. Rälig ingick i hennes standardvokabulär.

De var mina släktingar, varav den förstnämnda min farmor. Ibland känner jag att jag bär lager av dem inom mig, likt ryska dockor. Idag tänker jag ge lite hommage till tanten som finns bland oss och inom oss. Den där tanten som inte kompromissar men ändå har ett hjärta av guld.

Gubben är ofta representerad i litteraturen inte minst med den populära En man som heter Ove eller desperat medelåldersman i suburbians helvete, alltså American Beauty.

Dam, babuschka, nona.  Kärt barn har många namn. Det tog ett tag för mig att tänka på äldre damer/tanter som gestaltats i kulturen, och de flesta av dem är antingen bindgalna eller grava karikatyrer. Vad har vi lärt oss av detta? Det saknas fler  nyanserade och sköna, äldre damer i fiktionen. Med det sagt har jag lyckats skrapa i hop ett par karaktärer värda att uppmärksamma.

Mrs Doubtfire

Tanten  har taktkänsla när hon far runt med dammsugaren och fixar brandsäkerheten när en eldsvåda bryter ut på spisen. En donna som är både mystant och fadersfigur på samma gång. Pun intended.

Mrs Bucket i Skenet bedrar

Mrs Bucket är en snofsig brittisk dam som vill vara väl ansedd i trakten. Namnet uttalas inte som en hink utan som en blomsterbukett om hon själv får bestämma, i.e bouquet. Allt för att visa att man har koll på läget och är classy.

Molly Brown i Titanic

Den äldre damen som till de rika passagerarnas skräck är nyrik. Hon har koll på vem Freud är när man pratar om Titanics elegans och hjälper Jack ur en knipa. Molly Brown är filmens comic relief.  The unsinkable Molly Brown håller fanan högt även på ett isigt hav!

Dagny Carlsson

104-åringen som är bloggare, har försökt få fart på SJ:s marknadsföring och önskar sig att få åka limo och dricka bubbel på sin födelsedag. En riktig krutgumma som verkar vara positiv och påstår att det inte alls var bättre förr! Kul med någon som inte fastnat i gamla hjulspår.

Livet börjar vid 100, om man får tro Dagny. I så fall är 30 det nya spädbarnsåldern.

Januaris överlevnadsguide – matlagning & Ozark på Netflix

Ett recept och två Netflix-serier, vad mer behövs för att överleva januari? Här kommer lite hjälp på vägen.

Ozark

Jag kan erkänna att jag inte sett Breaking Bad, trots flertalet rekommendationer genom åren. Serien Ozark ska tydligen vara lite likt konceptet middle-aged man gone bad. Därför blev det bestämt att det skulle sträckkollas på serien.

Jason Bateman spelar Marty Byrde. Bateman är lite av en helyllefigur men här förvandlas han till en mer kalkylerande investerare som är jagad av maffian. Lite pressande för en familjefar. Det som driver mig att kolla vidare på Ozark är att det blir som små mini-cliffhangers då Byrde hela tiden löser ett problem genom att skapa ett nytt. Lite som rysk roulett. Julia Garner som spelar Ruth blir någon att hålla ögonen på i framtiden, tror jag.

Se Ozark om du

  • tycker om familjedraman
  • gillar skådepelaren Laura Linney
  • är intresserad av amerikanskt samhällsliv
  • tycker om snygga miljöer
  • uppskattar märkliga karaktärer
  • vill fördjupa dig i dilemmat risk/reward

Unabomber

Väldigt spännande det här, samt ett lågmält berättartempo med viss inslag av nerv.

Se Unabomber om du

  • uppskattar att Paul Bettany is back – någon som minns honom i A Beautiful mind?
  • gillade Mindhunter och insikten i FBI:s arbete
  • se mr. Big i en ny roll 😉
  • se lingvistiken få upprättelse
  • vill ha en miniserie som inte fortsätter i en evighet
  • gillar true crime
  • tyckte om dynamiken mellan kriminalare och brottsling i När lammen tystnar

Och så var det matlagningen. Man ska ju hålla vad man lovar i titeln. Billigt, gott, värmande och med ett visst sting. Rätten får bondbönor att bli intressanta. Bra är ju det, eftersom de är billiga och fulla med fiber.

Veckans favorit!

stek chorizo&lök

häll på bondbönor

färsk chili

tomatkross

vitlök

peppar&salt

lite socker

vinäger eller skvätt vin

låt det bubbla i 20 min

strössla med persilja

servera med vitlöksbröd!