Skimret som får en att undra: recension av Annihilation

Gillade du Alien eller Natalie Portman i Black Swan? Tyckte du Arrival var en visuell fest med mer mystik än splatter-scener? Ta då en titt på Annihilation, som just nu finns på Netflix. Natalie Portman spelar cancerforskaren Lena och vårt svenska under Tuva Novotny är med i en av birollerna. Tillsammans ger de sig ut på en expedition för att lista ut varför en del av USA täckts av ett märkligt skimmer, där allting i dess väg förolyckas. Området tycks sprida sig och hotar hela den amerikanska befolkningen. Ett annat manskap hade tidigare gett sig iväg med samma uppdrag och ingen av de kom tillbaka levande. Bara Lenas pojkvän. En sen kväll sitter han i köket, med grav organsvikt. Lena bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom.

Fyra kvinnor ger sig alltså i väg, en av dem en psykolog som har en fanatisk övertygelse om att komma närmre sanningen.  När de kommer innanför området, märker gruppen att de tappar tidsuppfattningen samt att de förlorat kontakt med omvärlden. Deras mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning har slagits ut. Målet är att ta sig längre in i terrängen och hitta källan  – ett fyrhus –  vilket är skimrets epicentrum.

Jag vet inte varför men jag sitter som på nålar direkt efter att gänget har gått in i det mystiska området. Det beror troligtvis på fotot. För samtidigt som naturen är vacker så vilar ofta kameran en bit bort.  Det gör att det ser ut som att gruppen ständigt är iakttagna och att de är utlämnade till den grymma naturen. Tempot är lågt och dialogen får mycket utrymme. Det är alltså inte en actionfylld film utan en tät sci-fi thriller. Några gånger bjuds det på bitande action, det finns till exempel ett ganska aggressivt djurliv i området. Lugnet före stormen är utdraget. Det finns bland annat en scen med en björn som är väldigt obehaglig. Det är som man tagit björnscenen i The Revenant och skruvat den ett par varv till.

När man ser Annihilation så är det som att ta del av en avancerad gissningslek. För man måste hela tiden lägga pussel. Vi får veta vad som hänt männen som vistats här innan, men inte hur och varför. Bit för bit vecklas en ohygglig historia upp, som på ett sätt känns logisk men också ren sci-fi. Det finns en del luckor. Bland annat undrar jag varför kvinnorna inte är utrustade med skyddsmasker eller liknande. De går faktiskt in i ett område som ser ut att ha en ganska ogästvänlig miljö.

Det finns delar av intrigen som känns lite mer långsam, till exempel hade jag önskat lite mer underbygga karaktärer, men det är framförallt den sista kvarten som trollbinder mig. Delar av detta känns innovativt och kommer kanske bli en klassisk nyckelscen. Utan att avslöja för mycket gestaltas en varelse i något som mycket väl påminner om modern dans. Snyggt är det!

Annihilation lyckas balansera mellan det existentiella och det äventyrliga och slutet har tolkats i det det oändliga. Jag gillar att filmen är så pass konceptuell att man hela tiden kan omtolka den och hitta nya vinklar. Dessutom är den visuellt vacker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *