Snödrottningen – existentiell kris i New York

Jag fullkomligen trollbinds av en av  inledningsscenerna i Snödrottningen när Taylor står i sovrummet och snön yr in genom fönstret. Där i sängen ligger hans dödssjuka flickvän. Bildspråket är tydligt och drömskt. Det är kyla, is, misströstan och vardagsromantik. Till och med formen på snöflingorna beskrivs med kirurgisk precision.

cunningham

De är just de fragmentariska scenerna som skänker styrka till Michael Cunninghams (författare till Timmarna) Snödrottningen. Ingen detalj lämnas åt slumpen. Varje stycke är fullmatat med rika formuleringar och betraktelser. Personligheter, tankar och beteende. Även reflektioner över samhället och samtiden ges utrymme. Cunningham verkar besitta en enorm självmedvetenhet och det samma gäller hans persongalleri.

Tillsammans bildar dessa scener en ganska så bångstyrig historia. Det är liksom ingen tydlig intrig utan bara en stilla resa där vi får möta flertalet olika personer. Alla figurer känns väldigt sårbara och sorgliga på något sätt. Taylor sviker sin flickvän. Barrett är hopplöst förälskad och har dåligt självförtroende. Liz dejtar betydligt yngre män och har kört fast. Hon blir irriterad när kunder köper saker i hennes second-hand butik om hon anser att köparen inte är cool nog för plagget.

Det övergripande temat i boken verkar vara existentiella frågor – när någon nära är döende  ställs allting på sin spets. Huvudpersonerna tänker att de måste ta tag i sitt liv. Tyler vill bli musiker och Barrett vill egentligen inte arbeta i second-hand butiken hos Liz. I stället tar de till enkla utvägar via sex, droger och andra tillflyktsorter. Bröderna Tyler och Barrett skyller gärna på sin mor som var excentrisk och översvallande.  Händelserna i romanen visar på människans litenhet och en viss hopplöshet infinner sig. Ingen av huvudkaraktärerna är troende, men Barrett ser ett ljusscen på himlen en kväll, vilket han fäster sig vid. Snödrottningen visar på en existentiell kris i karaktärernas liv.

Det som är Snödrottningens styrka är också dess svaghet. För när varje tanke har fångats i detalj och varje mening är laddad med symbolik och noggrant övervägda referenser, riskerar den samtidigt att bli alltför neurotisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som ska till.

Det som gör att man läser boken med behållning är att man lär känna karaktärerna och vill veta hur det går för dem. New York-känslan är också påtaglig och man får liksom en liten chans att vara där för en dag eller två. Det är dock inte ändlöst med fikande på Central perk som i Vänner eller kravlöst brunchande som i Sex&the city utan mer mänskligt och jordnära. Jag blev verkligen sugen på ett besök i butiken som Liz driver och Barrett arbetar i.

“It’s hardly ever the destination we’ve been anticipating, is it? Our hopes may seem unrealized, but we were in all likelihood hoping for the wrong thing. Where did we – the species, that is – pick up that strange and perverse habit?

― Michael Cunningham, The Snow Queen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *