Stål är en närvarande skildring om tonårstidens standby-läge

I det italienska samhället Piombino jobbar alla unga män på  stålverket och på kvällarna drar de ut till klubbar eller tar amfetamin. Tristessen breder ut sig.

Tonårstjejerna Anna och Francesca blickar ut mot havet och längtar bort. De är föremål för männens granskande blickar och navigerar vilset i livet med det nya vapnet som kallas kvinnlighet. Stålet är symbolen för det som begränsar, de hårda ideal och normer som råder i staden.

Inte ens ett stort världsevent som 9/11 kan få tjejerna att skjuta undan sina egna kval och bekymmer. De lever helt i nuet, i sin egen bubbla.

Det här är förmodligen en roman som många författare önskar att de skrivit. Silvia Avallone förmedlar berättelsen med en unik närvaro.

Familjerna i Stål är dysfunktionella och Francesca får stryk hemma. Människor ångrar sina livsval. Känslan i lägenheterna är klaustrofobisk.

Stål fångar ett mellanläge när man som tonåring är fast i ett slags limbo, mellan de förutsättningar man har och de drömmar man vill förverkliga. Det är också därför ungdomarna flyr ut till det svalkande havet så fort de kan – för att få andrum. Och besöker hemlösa katter som tigger all mat de kan få.

Det är bara på slutet jag anser att Stål tappar en del fart. Det görs ett gigantiskt tidshopp. Samtidigt förstår jag varför författaren gör så här – hon vill kontrastera de mer vuxna vännernas tillvaro mot deras dagar i Piombino. Det hade varit önskvärt med en mer tydligare plot twist eller liknande. Det kanske är girigt av mig att tycka så, för vägen dit har varit njutbar. Speciellt greppet att låta människor befinna sig i olika lägenheter gör att det blir som ett slags kammarspel. Denna dagen, ett liv– typ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *