Etikettarkiv: #de kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka: japanska kvinnors öden

Slaveri känner de flesta till, men att det skulle bedrivas handel i kärlek mellan Japan och USA på 20-talet hade jag ingen aning om. Vi kom över havet av Julie Otsuka handlar om japanska kvinnor  som fraktades över havet för att möta sina nya män i USA.

Vi kom över havet var verkligen en ögonöppnare, då jag inte alls kände till detta historiskt sett.  Dessa män, som de brevväxlat med under en längre tid, blev en besvikelse när kvinnorna anlände och fick se att de inte alls var snygga, rika eller trevliga. Tvärtom fick kvinnorna leva under slavliknande förhållande på bondgårdar och som hushållerskor inne i stan. Kvinnorna ansågs vara bra arbetskraft och det var därför de blev ivägskickade från ett fattigt Japan. Ur askan i elden.

Dekomöverhavet

Japanskorna våldtas, säljer sina kroppar och dör i barnsäng. Deras kroppar förtvinar av hårt arbete. Samtidigt är det svårt att passa in i det nya landet och kvinnorna känner att de inte var lika vackra som amerikanskorna med svallande blont hår och ljusa ögon.

Jag gillar tempot i Vi kom över havet, vilket skapas av att berättelsen är skriven i korta meningar utan dialog. Tankar återges i kursiv form vilket gör att man knyter an till olika personer.  Vi kom över havet är otroligt lätttillgänglig men har samtidigt mycket djup. De flesta meningar är laddade och språket är målande. Trots att boken är fiktiv, så upplevde jag att berättelsen återges av någon som var där och tog del av alla intryck och öden.

Eftersom Vi kom över havet är baserad på verkliga händelser, känns den relevant och ett som ett tidsdokument av vikt. Jag hade ingen aning om att japanskor användes som postorderfruar i början av 1900-talet. Det som gör det extra sorgligt är att de sällan fick den faktiska statusen av fru och familjemedlem utan utnyttjades som arbetskraft och/eller sexuellt. Rent geografiskt befinner vi oss i San Francisco, där jag varit, vilket tillför en extra intressant dimension.
Trots att kvinnornas öden är gripande förblir boken osentimental. Sanningen serveras rå (vågar man sig på en sushi-referens) och inget omskrivs med förskönande ord. Det känns stilistiskt sätt som klassisk svensk arbetarlitteratur à la Vilhelm Moberg fast med huvudrollsinnehavare av annan etnicitet, i en annan tidsepok och geografisk placering.