Två favoriter jag en gång tvingats läsa i skolan.

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Boken marknadsförs som en studie i ondska. Det som gör den här boken så läsvärd att att den hela tiden berättas från Dvärgens perspektiv. Han är glad om det är krig och förbannad när han ser kärlek och glädje. Sida efter sida kokar av ilska och är dränkt av illasinnade tankar.  En annan fördel är att boken är kort och koncis men samtidig fylld med uttryck och händelser.

Eftersom Dvärgen inte är en riktig människa så tar han ett slags utifrånperspektiv och kan därför analysera och kritisera den mänskliga naturen. Därmed är det inte sagt att han hatar sig själv. Han tycker kärlek är motbjudande och det finns inget värre än känslor. Lagerkvist har tagit ett klassiskt stilgrepp och låtit Dvärgen vara riktigt ful, så som ofta ondskefulla varelser porträtteras. För det har också det levererats en del kritik – varför är bara det som är vackert gott?

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ned på rygg och ströp honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. 

Det finns en person som Dvärgen verkligen ser upp till och det är fursten. Anledningen? Fursten är falsk. Det visar att Dvärgen tycker det är bra att manipulera för att nå sina mål.

Dvärgen kom ut under tiden för andra världskriget och jag skulle säga att den är kritisk mot fascism. Dvärgen personifierar den maktfullkomliga  staten som föraktar allt som är svagt. Allt ska ha ett tydligt rationellt syfte, det finns inte plats för några onödiga känsloyttringar eller utsvävningar. Den genomgående idén är machiavelism. Att vilja vandra över lik för att få sin vilja fram. För den som är intresserad av att utforska det temat vidare – se t.ex House of Cards.

Främlingen – Albert Camus

Mamma dog i dag. Eller igår kanske,vet inte.

Detta måste väl ändå vara ett skolboksexempel på hur man inleder en roman? Hela meningen uppsummerar den likgiltighet Mersault känner genom hela romanen.  Vi blir genast förbryllade och lite nyfikna. Varför har karl’n ingen koll?

Mersault reaktion efter moderns död visar på hans svala inställning till livet. Han är inte inriktad på att fylla livet med mening – något som är viktigt inom existentialismen. När det inte finns någon gud skapar vi vårt eget sammanhang. Denna idé födes i en tid när det sekulariseringen i samhället bredde ut sig. Mersault klarar inte det och därför straffas han.

Mersault dödar en annan man i självförsvar men rätten väljer ändå att fälla honom för mord. Allt byggs på hans oengagemang  och initiativlöshet. Samhället ser honom som omoralisk robot och därför ska han dömas. Jag tycker att bokens effektivt använder sig av en person för att förklara ett helt samhällsfenomen. Man blir nog så provocerad av Mersault handlingar (eller frånvaro av handlingar) och senare blir man även provocerad av straffet han slutligen får. Främlingen är en bok som får en att känna och tycka på samma gång.

I filmväg så gick tankarna efter ett tag till Garden State, som är en gammal klassiker med Natalie Portman och Zach Braff. Den var väldigt uppskattad när den kom men har också blivit lite bashad för att den är överdriven och hipsteraktig. Huvudkaraktären har ett mindset som liknar Mersaults. I flera år har han inte känt någonting, men blir senare förändrad efter mötet med Sam, spelad av Portman. Filmen  handlar just om att fylla livet med mening. Något Mersault inte var intresserad av. Därav tycker jag den är passande att associera till Camus gamla klassiker. De flesta idéer kommer ju i nya format.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *