Två filmer som ryckte mig ur vinterdvalan

Dunkirk

Dunkirk måste vara en av de bästa filmerna jag sett hittills i år. Den är visuellt magisk och stämningen är krypande och olycksbådande. Det är mycket tack vare soundtracket. Man förstår den press och frustration som de engelska soldaterna som väntar på Frankrikes stränder känner. De vill inget hellre än att komma hem  – över vattnet. Samtidigt surrar tyska bombplan över deras huvuden som flugor.

Dunkirk skulle bara kunna vara en film om andra världskriget. De har man sett många av. Men i stället är det en hyllning till piloten och innehåller så mycket flygromantik, så att till och med jag, som inte bryr mig så mycket om motorer, blir biten.

Dunkirk  är extra kul för mig att se, då jag faktiskt varit på denna strand. Den är väldigt långgrund! Längs vägen dit fanns det maskinsgevärsfästen infogade i skyddsvallarna. Det är trots allt bara ca. 70 år sedan.

Känslan i filmen förstärks av karaktärerna som är små inför de stora och skrämmande situationerna. Människor som vill rädda liv, ombord på små båtar. Soldater som är instängda i en båt. Generalen som står längst ut på piren.

En storslagen litenhet i detta mästerverk.

The Killing of a sacred deer

Denna är filmen är flummig men en riktig skattkista att ösa ur för den som gillar att utforska teman och vrida och vända på olika sammanhang. Den bär på spår av grekisk tragedi och dysfunktionella familjeförhållanden. Jag kan tycka att man ibland är lite väl långsökt i sin iver att få fram ett budskap.

Filmen får mig fortfarande att undra – vad är sant och vad är sci-fi?

En kirurg formar en relation med en ung kille vars pappa dött under en hjärtoperation. Martin, som han heter,  är övertygad om att hans pappa dött på grund av kirurgens vårdslöshet och vill nu hämnas på honom. Han säger att hela familjen kommer att dö om inte han offrar en av dem självmant.

Ett ganska udda grepp helt enkelt.

Hämndfilmer är ett återkommande tema men detta är inget actionfylld film utan en långsam, psykologisk thriller där man hela tiden undrar vem som är mest vansinnig. Här har vi en familj som uppenbarligen har kommunikationsproblem. Barnen i familjen gestaltas väl  – hur kuvade de är av sina tillknäppta föräldrar. Deras oskyldiga manér och samtidigt lite oförutsägbara natur blir som en extra krydda i det sociala spelet.

Barry Keoghan spelar Martin riktigt bra. Dessutom är Colin Farrell med i filmen, som pappa kirurg, och han är så skäggprydd att jag först inte kände igen honom.

Och – kan vi prata om Nicole Kidman? Kidman  lyckas på något sätt skapa en liknande roll som den i Eyes Wide Shut  – den undergivna, svala, hustrun. Här gör hon en liknande tolkning utan för den sakens skull kännas blasé. Hon måste ha jublat när hon såg manus.

Killing of a sacred deer är ganska tung men jag gillar ändå att den får en att fundera, långt efter den är slut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *