Andra världskriget tar sin början. Daniel LeBlanc arbetar som låssmed och flyr med sin blinda dotter Marie-Laure till franska Saint-Malo. Samtidigt växer Werner upp i Tyskland på ett barnhem. Han är så duktig inom matematik att han rekryteras till en nazistskola, där han ska bidra till att Tyskland vinner kriget.
Anthony Doerr skrev boken under flera, flera år och det är definitivt inget hafsverk. Ljuset vi inte ser är snyggt komponerad och läsningen flyter på. Här är ett par anledningar till varför jag gillade den.
Krig ur två barns perspektiv
Det har skrivits en hel del andra världskriget-skildringar, men inte många från barnens perspektiv. Det är extra hjärtskärande att de två barnen har dåliga förutsättningar från början. Flickan, fransyskan Marie-Laure, är blind. Tyska Werner är ett fattigt barnhemsbarn som kämpar för att bli något i livet. Han vill bli ingenjör och inte arbeta i kolgruvan. Så kommer kriget och lägger sig som en våt filt över tillvaron. De två barnen som redan ligger på minus får ännu svårare vedermödor.
Språket i Ljuset vi inte ser
Doerr tecknar scenariot med stora, svepande penseldrag. Det är en filmisk upplevelse att läsa boken, trots att det bara är text. Språket är fylligt, levande och vackert. Boken har fått kritik för att den är för vacker för att vara en krigsskildring, men jag håller inte med. Ljuset vi inte ser innehåller många otäcka scener.
Skildringen av pennalism
Du som läste Ondskan och gillade den, får något att bita i. Werner bor på en nazistskola i Schulpforta där han ska utbildas inom radiosändning. Werner är väldigt smart och har mycket talang inom matematik och ingenjörskonst. Vardagen på skolan består av pennalism och hårda utmaningar. Man skulle inte visa svaghet eller ineffektivitet. Så klart blir Werners vän, den intellektuelle och känslige Frederic, offer för de sadistiska lekarna. (Frederic påminner faktiskt om Pierre i Ondskan) Det som slutligen drabbar honom känns som ett stort nederlag.
Ett otäckt persongalleri i Ljuset vi inte ser
Du får också möta den klassiska filmskurken, den otäcka Von Rumpel som desperat är på jakt efter vackra ädelstenar som man kan tillfoga till Tysklands nationalskatt. Samtidigt sprider sig cancern i hans kropp, vilket spär på bilden av det onda som härjar inom honom. Romanen vimlar av otäcka figurer, som inte drar sig för att gå över lik. Det skapar en spänning. Finns det angivare i lilla Saint Malo? Vem kommer tyska militärer döda för att få sin vilja fram?
Intrigen
Boken är en riktig tegelsten och ibland blir skildringen av Marie-Laures dagliga liv något långsam. Men mot slutet knyts allt ihop på ett utmärkt sätt. Jag har alltid gillat stilgreppet att man får följa två eller flera individer och att deras öden möts, som till exempel filmen Crash. Doerr gör det bra. Marie-Laure flyr till sin farbror i Saint-Malo, vars största intresse är radioapparater. Redan där får man en fingervisning om hur historian kommer utveckla sig.
Titeln Ljuset vi inte ser knyter an till detta händelseförlopp väl. Romanen är ett statement gällande mänsklig interaktion och att individen kan handla på egen hand i krig och under diktaturer. Slutet väcker känslan av att trots att man ibland blir tvungen att handla efter samhället och kollektivets krav, går det att göra saker annorlunda. Ljuset, blir i denna mening godheten. Men jag tänker också på de radiovågor som Werner arbetar med, som vi heller inte ser. På grund av radion så kommer han att göra en stor insats.
Vil ni läsa fler böcker av Anthony Doerr? Här skriver jag om Grace, som utkom år 2005.