Den underjordiska järnvägen handlar om Cora, som lever som slav i Georgia. Hon har ett tufft liv och får ständigt stryk eller ser andra slavar behandlas som djur. En möjlighet dyker upp: att fly från plantagen med hjälp av den underjordiska järnvägen. Det är ett nätverk som forslar slavar ut i friheten. Tillsammans med pojken Caesar kliver hon på ett tåg och vidare mot ovissheten. Protagonisten Cora är extremt lätt att tycka om. Hon är nästan som den där Disneykaraktären vi alla hejar på, när hon förföljs av den ruskiga Ridgeway. Han är en riktig ärkeskurk som inte har så mycket i livet att glädjas över. Ridgeway har ett uppdrag – att fånga in Cora och lämna tillbaka henne till ägaren.
Det finns så klart ljus i mörkret. I den underjordiska järnvägen träffar Cora människor som faktiskt vill hjälpa henne. Den överhängande känslan av att vad som helst kan hända gör att man läser med andan i halsen. Slavarna som nu lever som ”fria” människor i andra delstater utsätts ändå för märkligheter, eftersom de övervakas av sjukvården. Man vill helst sterilisera dem och mäta deras blodvärden. De behandlas fortfarande som andra klassens medborgare.
Colson Whiteheads skildring av jakten på Cora får mig att tänka på de judeförföljelser som fanns under andra världskriget, när nazisterna letade notoriskt efter gömda människor. I USA på den tiden fanns det faktiskt människor i samma familj som angav varandra för att underlätta jakten på förrymda slavar. Jag visste inte heller att det fanns ett yrke som slavjägare. Det är så grymt och galet, som en urspårad buskis.
Vägen kantas av allsköns ondska. Det hänger svarta människor från träd. En slav skjuts i huvudet som om det bara var ännu en dag på jobbet.
Varför tillåts dessa hemskheter pågå i samhället, kan man fråga sig? Det märks att slaveriet var ett stort maskineri. Alla tjänade på det, inte bara plantageägarna. Det gjorde slavjägarna och läkarna också. Det är värt att tänka på när man undrar hur folk kunde göra så mot andra människor. Allt var en del av maskineriet. Historien upprepar sig.
Colson Whitehead skriver på ett sätt som är medryckande och bitvis osentimentalt. Det gör att det känns som att han är en författare av den gamla skolan, trots att han inte är så gammal i författarsammanhang. Ibland önskar jag att han kunde utvecklat karaktärerna mer. Författaren är möjligen lite för fokuserad på händelseförloppet. Annars tycker jag att Den underjordiska järnvägen är ett absolut måste.