Emma Clines Flickorna är ett djupdyk i en tonårstjejs inre liv. Är du typen som älskade Sofia Coppolas drömska Virgin Suicides? Filmen inramades av en slags kuslig känsla i en sömnig småstad där tonåringars hemliga liv kokade under ytan. Då borde du läsa Flickorna.
Förutom att Flickorna skildrar en tonårstjejs liv förflyttas man även bakåt i tiden, till 60-talets Kalifornien. De flesta hade blommor i håret och drömde om frihet och ansvarslöshet. Ensamma Evie finner sin tillflykt på en ranch hemma hos Russell. Här har han skapat ett kollektiv som består av unga tjejer som dyrkar honom som en gud. Kopplingen till Charles Manson är tydlig. Att underkasta sig Russels vilja är ett måste, på alla sätt. Det innebär till och med att göra inbrott, för att skaffa pengar till uppehället.
Upplevelsen är hudnära och genom Evie kan läsaren betrakta händelserna utifrån. Hennes liv spelas upp på håll med en filmisk inramning. Bland annat märks det i början när hon iakttar Suzanne och de andra medlemmarna från ranchen. De är spännande och intressanta och verkar ha något som Evie inte har, trots att de ovårdade och magra.. Samtidigt förmedlas känslan av att hon vill vara en del av gemenskapen. Långt bort från det inrutade och tillrättalagda livet som hon själv lever.
Flickorna tar upp känslan av att inte höra hemma någonstans
Det finns inte riktigt plats för Evie någonstans. Inte i kompisgänget och inte hemma hos hennes nyskilda mamma och mammans nya partner. Att Evies utrymme i livet är så väldigt begränsat är något som påverkade mig. Det är också därför hon dras till Suzanne och de andra. Det innebär att hon måste vara till Russels förfogande.
Språket i boken är rikt och detaljerna många, vilket gör att det blir en sinnlig upplevelse. Jag gillar hur författaren undviker att överintellektualisera händelser och tankar. Även fysiska ting har tydliga attribut, det är cigaretter som glöder och låtar som vibrerar. Författaren Emma Cline har koll på sin fysiska miljö.
Flickorna skulle kunna vara en neurotisk berättelse om ett tonårsliv, men författaren lyckas knyta ihop historien fint, genom tillbakablickar från den nu vuxna Evie. Det får oss att förstå hur en personlighet förändras genom livet och hur små beslut kan forma framtiden.
Flickorna lär oss att vem som än kommer in i ens liv, så kan den personen tillföra något. Jag tror säkert att de som upplevde Woodstock på 70-talet och nu sitter och minns detta bakom sina dataskärmar kan hålla med. Trots barnbarn och pensionssparande.