En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru får mig att tänka på uttrycket ett rö för vinden. Det betyder att vara ett offer för omständigheterna. Att låta vinden föra en i den riktning det blåser.
Sådan var situationen för författarjagets pappa, i boken kallad P. Han kom ursprungligen från Uganda.
P har ständigt varit utsatt för livets nycker, bland annat under uppväxten med en misshandlande bror. I Grekland går han en utbildning till stridspilot och lever till en början sin dröm. Det blir dock omöjligt att återvända till hemlandet eftersom ett krig brutit ut. Vi får ta del P:s obehagliga upplevelser under ett förhör och han hamnar senare i ett flyktingläger. Allt han vill är att bli fri och att få flyga igen.
Tankar blir strimmor av hopp i En storm kom från paradiset
Det är spännande att följa P:s kamp, men stundtals blir det snurrigt. Det kräver att man har koll på konflikterna som fanns i Afrika på den tiden. Idi Amin känner jag i alla fall till. Historien känns ibland riktigt hopplös, som när P försöker fly från lägret och skadar knäet allvarligt när han fastnar i en hög av latrinavfall. Det är inga tjusiga miljöer han befinner sig i. Dock vävs hans tankar in som en strimma ljus.
Slutligen leder vägen till Sverige, där han får en son. Sonen, författarjaget, bär på oket av faderns förflutna. Det är under P.s sista år som sonen berättar hans levnadshistoria. Det är delvis Anyurus egen far det handlar om.
En storm kom från paradiset förstärks med flera, genomtänkta stilgrepp. Titeln knyter an till vinden och dit den kan föra oss. Ett paradis som gått förlorat för att drömmar krossats. Romanen beskriver fåglar som landar och flyger.
En storm kom från paradiset. Stormen var livet.
P ville vara pilot. Han drömde om frihet, men blev vingklippt. Möjligheterna begränsades. Jag inser hur duktig författaren Anyuru är på koncept. Han är intresserad av de stora frågorna och fick mig att relatera vidare, bland annat till ordspråket, som jag nämnde i början.
Trots P:s miserabla liv framförs En storm kom från paradiset på en vacker och stilfull prosa. Den är en uppgiven skildring av en människas kamp för att få tillvaron att gå ihop. Mesta delen av historien utspelar sig inte i Sverige, dock. Sverigetiden är mest en bisats, där man får ta del av sonens liv och fragmentet av en far. Romanen förmedlar att det är viktigt att göra upp med sitt och familjens förflutna för att kunna gå vidare. Mellan raderna anar jag ett slags förlikning. Författarjaget förstår att saker blev som de blev av en anledning.
Individens har en vilja att lyckas – men ibland får man erkänna sig besegrad av olyckliga omständigheter. Man får gilla läget och gå vidare. Den tanken bär jag med mig.
Läs mer om Anyuru här.