Vid Niagarafallen vakar Ariah, dag och natt, för att återfå sin förlorade make. Det ödesdigra vattenfallet har ett inflytande över människors medvetande och utgången kan bli dödlig. Detta påstås heta hydrakropsyki.
Så börjar Fallen av Joyce Carol Oates. En för övrigt genialisk inledning på en roman. Vi ska förstå att det är ett fatalistiskt tema. Eländet bara rullar på. Romanen är en riktig tegelsten och en berättelse som spänner över flera decennier. Jag fyndade boken på Myrorna och tyckte att det var dags att läsa något från en nobelpristagare.
Fallen utspelar sig på 1950-talet och framåt. Ariah är nygift med en strikt religiös man, Gilbert Erskine. Gilbert verkar reko på ytan, men efter en ångestfylld bröllopsnatt kastar han sig i Niagarafallen och stupar mot sin död. Ariah väntar alltså vid vattenfallet i hopp om att återse sin make. Han förklaras död efter man fiskat upp hans livlösa kropp.
Till Ariahs räddning kommer sedermera den attraktiv ungkarlen advokat Burnaby som fäster sig vid denna sköra och egensinniga kvinna. Som ni förstår är det drama på hög nivå. Historien mynnar ut i en slags studie av en familjs uppgång och fall, mot bakgrund av det amerikanska samhällets normer och lagar. Bland annat antar Burnaby ett svårt fall där ett bostadsområde blivit förgiftat av kemiska ämnen, som kallas Love Canal.
Lika delar romantiskt drama som samhällskritik i Fallen
Joyce Carol Oates är en mästare på att skapa dramatiska scener och hon gör en djupstudie av sina karaktärer. Ariah är en dråplig personlighet och hennes tankegångar är stundtals ganska obehagliga att följa. Hon är obekväm inför kärleksrelationer, avskyr sin svärmor och gör skillnad på sina barn. Oates är närmast outtröttlig i sina redogörelser och väjer inte för det smutsiga eller vulgära. Ibland tycker jag dock författaren blir lite för ivrig att göra handlingen intressant.
Jag är imponerad av Oates både lyckas leverera ett relationsdrama och en djupgående samhällsskildring på samma gång. Det tyder på hennes storhet och jag vill definitivt läsa mer av henne. Oates litteratur känns på riktigt. Jag tar gärna emot tips på vilken som är bäst, eftersom hon skrivit så himla många romaner.