Therese Raquín lanserades från början som en slags fallstudie, en mix mellan vetenskap och litteratur. Under en period på 1800-talet skrev författare, som var anhängare av naturalismen om livet som det var utan de förskönande krusiduller som annars var typiska för föregångare inom romantiken. Man förklarade mänskligt beteende utifrån vetenskapliga premisser.
Finna sig är en osentimental skildring av kvinnorollen
När jag läser Finna sig, tänker jag att Agnes Lidbeck försöker göra ungefär samma sak. Hon tar sig an att beskriva samtidskvinnans roll med kirurgisk precision. Varje ny del i boken inleds av en tes, och det gör att man kan använda det som resonansbotten mot händelseförloppet. Jag kan tänka mig att vissa irriterar sig på det, men jag uppskattar den medvetna tanke som ligger bakom historien. Det separerar Finna sig från andra romaner, som ibland är för melodramatiska.
Det är nutidskvinnans roll som dissekeras – som partner, mamma och attraktionsobjekt. Språket är väldigt stilistiskt eftersom det hela tiden tar fasta på kliniska detaljer och fysiska attribut i stället för klassiska känsloyttringar. Kroppsliga reaktioner och tillstånd används hela tiden effektivt för att förmedla stämningar. Människan framstår bara som ett djur med drifter, som reagerar på sin miljö. Stilgreppet är annorlunda och fascinerande.
Jag hoppas verkligen ingen kvinna ska känna sig som Anna gör i romanen Finna sig. Hon tycker inte om att vara mamma och fru. Hon trivs inte heller med sin nya pojkvän och när han blir dödssjuk blir det också en börda, som hon ändå axlar med stor ambition. Det är inte äkta engagemang som ligger bakom utan mer en syn på att ”så ska det vara”.
Finna sig tvingar oss att tänka efter
Självklart förstår jag att handlingen drivs till din spets men samtidigt ger den ett viktigt diskussionsunderlag för att vara medveten om vilka handlingar som är aktiva och vilka som är påverkade av vårt samhälle. Det gäller för alla människor, oavsett kön.
Finna sig är en angelägen bok som servar läsaren. Lidbeck vill inte slösa vår tid med en tegelsten – och jag uppskattar det! Det är en berättelse som aktiverar både vänster- och höger hjärnhalva. Det som slår mig att oavsett vad Anna väljer i livet är det alltid något som skaver. Andra människor är bara statister i hennes liv och de ges inte en chans att påverka vår huvudrollsinnehavare. Personerna i boken befinner sig i en slags glaskupa för oss att betrakta.
Vi får inte veta hur det slutar för Anna, men samtidigt är det också i linje med den meningslösa tillvaro som hon försökt att bekämpa. Det är snyggt gjort och vågat att inte förlita sig på klassisk dramaturgi.
Läs Finna sig om du tycker om vill djupdyka i en persons känsloliv och få en annorlunda läsupplevelse!