När jag gick i skolan fick jag på fysiklektionerna lära mig om vatten och hur molekylerna i H20 samarbetade. Det fanns olika former av grundämnet, och vi fick förklarat för oss hur förvandlingen mellan vatten, ånga och is (snö) såg ut. Jag minns inte de faktiska teknikaliteterna, men det får mig att tänka på vattnets föränderlighet. Ingenting är konstant. Ingen snöflinga är den andra lik. Om detta, som är livets gång, får vi läsa i Grace av Anthony Doerr. Tidigare har jag läst Ljuset vi inte ser, av samma författare.
Huvudpersonen David Winkler är forskare och specialist på snökristaller. Han vet mycket om den komplexa sammansättningen av dessa. Vattnet är också en huvudperson i Grace. Romanen handlar om att David via sina drömmar kan se in i framtiden. Han drömmer att dottern Grace kommer att drunkna i en översvämning och att han bär skulden till det. Han blir rädd och lämnar sin lilla familj för att inte låta ödet ha sin gång. Nu måste han skapa sig ett nytt liv utan familjen. Vattnet är närvarande i alla former under hans liv – som regn, snö och is.
Livets existentiella frågor tas upp i Grace
Temat med vatten i romanen är ett uppfriskande val. Jag gillar författare som försöker svara på existentiella frågor. Det är också behållningen med själva boken, den känns som en slags avhandling i meningen med livet. Frågan som tas upp är – styr ödet våra liv eller kan vi göra egna, aktiva val? Det är några som har nämnt att de retar sig på huvudkaraktären eftersom han är alltför passiv och bara flyter med (pun intended) i tillvaron. Jag menar att detta är ett berättartekniskt grepp – faktum är att det sker en karaktärsutveckling eftersom David faktiskt inser att han kan påverka tillvaron mer än han tror. Jag tror att alla som sett Nyckeln till frihet kan känna igen känslan av att en enkel man får upprättelse. Det var i alla fall den associationen jag fick.
Språket flödar på fantastiskt bra. Bara formuleringen att vara förälskad innebar att bli omtumlad tjugo gånger på en förmiddag.
Läsupplevelsen bromsas dock upp en bit in på vägen, vid delen där David flytt sin familj och bor på ön St.Vincent. Här går historien något på tomgång och det är synd. Här ska David dock knyta ett band till den unga Naaliyah som kommer betyda mycket för honom. Historien tar återigen fart i de sista delarna av boken och den knyts fint ihop. Jag tror att författaren hade tjänat på att kanske vässa till intrigen på vissa ställen, eftersom jag emellan åt vill lägga boken åt sidan ett tag, bara för att senare ta upp den för att veta hur det ska gå för honom. David Winklers livsöde berör verkligen.
Tack för boken, Bookmark förlag!