Varför blev vi dem vi blev? Och är alltid vår barndom som vi minns den?

Mördaren Ted Bundy sa till exempel i förhör att han hade en väldigt bra barndom. Men när man undersökt saken med anhöriga visar det sig att han hade en våldsam morfar och att han var udda och utstött.

I romanen Kattöga undersöker Margaret Atwood barndomens premisser, utifrån den vuxna konstnären Elaines tillbakablickar under ett besök i hemstaden Toronto.

Jag har läst Ferrante och hört mycket gott om Silvia Avalones Stål.  Margaret Atwoods Kattöga är enligt mig i en klass för sig, eftersom det skildrar skolbarn utan att för den sakens skull bli en barnslig historia. Jag läste någonstans att Atwood hade studerat samspelet mellan hennes barn och några klasskompisar för att använda till sin roman. Det har hon lyckats bra med!

Backstoryn handlar om den unga tjejen Elaine som växer upp i en  udda, kringflackande, forskarfamilj där hon  formas till en självständig och smart tjej. Att hon aldrig har deltagit i det sociala livet får vara en förklaringsmodell till att hon blir utstött. Elaine är en pojkflicka som har längtat efter att få tjejkompisar. Hon har svårt att bli riktigt accepterad av sina nyfunna vänner. Med tiden blir hon mer och mer deprimerad.

Vännerna Cordelia och Carol  stör sig på Elaine men ändå låter henne vara med och leka. Vänskapen bygger på att hon blir bestraffad. Det visar sig även att deras beteende är sanktionerat av de vuxna. Deras elaka lekar blir bara värre och det slutar med att Elaine blir nerknuffad i en snöig ravin och är nära att frysa ihjäl.

Skolgången är också tuff och hon förstår inte alla regler som finns, till exempel att killar och tjejer måste använda olika ingångar. Vuxenvärlden sätter upp märkliga regler och finns alltid på avstånd, det är fri lejd för elaka ungar.

Många år sedan minns hon hur grym framförallt Cordelia varit mot henne. Hon har aldrig kunnat förlåta det. Den vuxna Elaine är  nu en framgångsrik konstnär, någon som det gått bra för i livet, till skillnad från Cordelia.

Vass skildring om kvinnlig vänskap i Kattöga

Kattöga skulle kunna ha blivit en utdragen livshistoria men Atwoods berättelse om kvinnlig vänskap suger tag i mig. I och med att berättelsen utspelar sig under 60-talet så har den också en retro-känsla. Kattöga syftar till namnet på en spelkula som använts i barnens lekar. När jag läser boken blir jag ofta irriterad att Elaine inte gör någonting, och inte heller hennes föräldrar. Men när hon minns sin barndom i Toronto får vi också veta att hämnden är ljuv, något som inte gör Elaine helt oskyldig heller.

Jag är fascinerad över att Atwood har lyckats fylla en roman med så mycket symbolism, samhällsreflektioner och samtidigt hålla historien på ett väldigt mänskligt och jordnära plan.