Jag läser mer än gärna Paul Auster för hans självklara observationer och existentiella teman.
Men i romanen Leviathan når det inte riktigt ända fram.
I Leviathan skriver Auster om den mystiska Ben Sachs som levt ett minst sagt omväxlande liv. FBI vill veta mer om denna man efter att en bomb har exploderat. Det är hans gamla vän Peter som återberättar detaljer om Sachs liv. Hur blev denna framstående författare en terrorist?
Historien lär ha inspirerats av UNA-bombaren Ted Kaczinski som var en missförstådd enstöring som bodde ute i skogen.
Romanen Leviathan återberättas linjärt, lämnar lite för lite att utläsa mellan raderna och känns mer biografisk än fiktiv.
Dock har Auster en förmåga att krydda väl med olika karaktärer och måla upp scenarios med en sådan självklarhet och snabbhet att de känns på riktigt. Händelserna engagerar men dessa beskrivs ganska kliniskt, lite som en studie i en persons liv. Det är förstås ganska spännande att läsa om valen och händelserna som formar Sachs öde. Dock kan jag inte identifiera mig med någon av huvudpersonerna alls – kvinnorna är ganska stereotypa och egentligen inte speciellt intressanta. Den ena är en klassisk vixen, fotografen Maria och den andra är en ljuv, sval fru, nämligen Fanny.
Det som får mig att uppskatta romanen är trots allt känslan av Auster och det mjuka, drivna språk som liksom snärjer en. Historien om Sachs förehavande är lite som en serie man fortsätter att titta på.