Vänskap porträtteras ibland i fiktionens värld, men kanske inte lika ofta och med samma framgång som romantisk kärlek. Kanske för att alla går och väntar på att bli räddade. Räddade av den där springaren på den vita hästen, väckt ur sin Törnrosasömn eller kanske bli förstådda likt Joel i Eternal sunshine of a spotless mind. Ja, ni fattar. Vänskap handlar egentligen inte så mycket om att bli höljd i förälskelsens överseende dimma. Det handlar mer om att mötas, gå den där extra halvmilen med utsträckt hand eller använda sina nya bromance till att spegla, utmana eller förstärka sitt ego. I filmväg kommer jag spontant på tre filmer som är värda ett extra omnämnande.

Stand by me

Tweenies är ett begrepp som har kommit på senare tid. När Stand by me lanserades tror jag inte uttrycket fanns, men karaktärerna i filmen är just tweenies. Det är en spännande ålder, anser jag. Det är barn som inte är vuxna riktigt än, men som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Åldern är ca 10-12 år, när man utforskar världen tillsammans med sina vänner. Jag tror att tweenies får en slags utökad medvetenhet, och samtidigt är man stor nog att ta sig runt på egen hand i sitt närsamhälle. För de flesta barn så är denna utforskande tid relativt oskyldig men premisserna för Stand by me är otäckare.

Platsen är Oregon, 60-tal. Fyra killar ger sig ut på jakt efter ett lik efter att ha hört ryktet om ett mord. Under filmens gång får man lära känna de olika personligheterna och även historian bakom deras öden rullas upp. Det är flera kända ansikten med i filmen – Kiefer Sutherland och River Phoenix. Jag gillar verkligen karaktärsfördjupningen och interaktionen mellan dem. Filmen är inspelad på 80-talet, så många av skådespelarna var bara i början av sin karriär. Stand by me påminner mig om relationer som formar en tidigt i livet och att tiden är flyktig.

Thelma&Louise

Om filmen hade släppts idag, så hade den nog blivit stämplad som övertydlig och melodramatisk, speciellt om man tänker på slutet. Thelma&Louise fick även kritik när den kom, som bland annat att den var manshatande och inspirerade till våldsdåd. Jag vet inte om Siewert Öholm var inblandad. Trots detta, är Thelma&Louise klart sevärd. För att Susan Sarandon är cool som vanligt, och minst lika ball här. För fotot, som är härligt 90-talsretro. För att roadtrips är grejernas grej. För att en ung Brad Pitt dyker upp.

Det effektiva med filmens berättarteknik är att vi hela tiden pressas mot avgrunden (ja, både bildligt och bokstavligt) då tjejernas resa bara förvärras allt mer. Det skapar en effektiv intrig. En slags odyssé genom ett klassiskt Amerika.  Det skulle börja med en rolig semester, men kvinnorna förändras och blir hårdare och tar större risker. Samtidigt växer sig deras vänskap starkare. Dynamiken mellan Susan Sarandon och Geena Davis är väldigt bra, då de är ganska olika som personer och dialogen mellan dem är underhållande. För de som är sugna på att fördjupa sig mer på ämnet  – kolla in detta.

Midnight Cowboy

Alltid undrat var Angelina Jolie fått sina gener ifrån? Svaret är från farsgubben Jan Voight  som spelar i Midnight cowboy.  Filmen är från sent 60-tal och på den tiden var Voigt något av en poster boy. Här spelar han en cowboy som åker till New York för att söka lyckan genom prostitution. Han träffar en kroniskt sjuk bedragare, vid namn Ratso och flyttar in till honom. Ratso spelas av Dustin Hoffman vilket borde ge en fingervisning om filmens kvalitet. Där utvecklar de en nära vänskap och delar många udda händelser. Filmen är långt i från finkänslig utan vågar vara ful, sjavig och hopplös.

Samtidigt tycker jag att filmen är en romantisk hyllning till det urbana livet, med ett neonupplyst New York och små lägenheter.  Det står i tung kontrast till drömmar som krossas. Fotot är i alla fall fantastiskt och lyckas kompensera för det faktum att de båda lever ett tragiskt och miserabelt liv. Dessutom är skådespeleriet väldigt intensivt och kameran vågar dröja sig kvar. Soundtracket får också en stjärna i boken.