Det är bara att kapitulera för  Bill Skarsgårds gestaltning av den elaka clownen Pennywise som bor i kloakerna i nytolkningen av IT. Jag kunde inte låta bli att gå in på Youtube för att se jämförelser mellan hans skådespelarinsats och den ursprungliga filmen med Tim Curry.

IT skapades av författaren Stephen King och har blivit en modern klassiker. Den utspelas i orten Derry där ett gäng utstötta ungdomar inser att en mördarclown terroriserar staden. De har gjorts två filmer, en från 80-talet och en från 2017.

Originalclownen ser ut som en riktig clown, medan den nya Pennywise är mycket mer stiliserad med en dräkt som ser ut som något från ett barockt 1800-tal med stora puffärmar. Helt enkelt som en gammal konsertpianist som hamnat på gatan. Han är också mer opolerad på grund av den krackelerande vita ansiktsfärgen och det oborstade håret som ser ut som gammalt, spunnet socker.

Det som gör den nya Pennywise enligt mig så mycket läskigare är hans ögon (intensivt stirriga trots leendet) och hans skratt som är som ett slags slugt gnägg, ett olycksbådande fnissande som han använder för att få lille Georgie på sin sida. Bill Skarsgård castades på grund av att man tyckte att han såg både barnsligt söt och underlig ut på samma gång. Och det kan väl stämma. Tim Currys clown var lite mer av en enerverande lustigkurre som drev med barnen.

Så här sa regissören om Skarsgård när han såg honom på inspelningsplatsen  ”…the day that he showed up on the stage, they f*cking freaked out. Bill is like, seven-foot high, and I can’t describe how scary he looks in person. He’s a wiry man, crouching, making sounds, snotting, drooling, speaking in Swedish sometimes. Terrifying.

Haha.

I IT lurar clownen i rännstenen

Jag tyckte den nya IT var riktigt bra och allra bäst är öppningsscenen när Georgie går ut för att leka med sin pappersbåt och den åker ner i rännstenen, där den fångas upp av Pennywise. Det känns som varje liten detalj är genomtänkt, bland annat hur en liten sträng av saliv har runnit och fastnat på clownens haka. Allt för att visa hur han intensivt försöker undertrycka sin ondska och hat mot barn. I stället försöker han invagga Georgie i en falsk trygghet genom att prata om de underbara dofterna på cirkus och ballonger som spricker pop pop pop. Genialiskt! Vet inte om man jobbat med symbolism här med ballonger jfr. illusioner. Drömmar som går i kras. Glädjedödare etc.

Det finns så mycket att säga om filmen och man vill nästan se om den. En av de roligare grejerna var att Bev Marsh klipper håret och jag genast började tänka på Molly Ringwald , från filmen Breakfast Club. Lite senare i filmen reffererar en av kidsen till henne: I’m sorry, but who invited Molly Ringwald into the group? Månntro jag blev förtjust. Ringwald var ju ändå en 80-tals ikon.

Annars är dialogen mellan barnen underhållande, Richie är bra comic relief ( enligt sina vänner kan han snacka sig ur vilken situation som helst) och Ben är charmig med sina kärleksdikter.

Barnen kämpar mot vuxenvärlden

En annan sak som slog mig är hur elaka de flesta vuxna är i filmen, det känns verkligen som att barnen är helt ensamma och utelämnade till clownen. Barnen ger inte bara igen på Pennywise, utan lurar apotekspersonal och hämnas på föräldrar. Budskapet går igenom – var aldrig rädd. Clownen Pennywise lever på barnens skräck och tar sig gärna en tugga av dem också.

Det kommer tydligen en uppföljare av IT, men jag vågar nästan inte se den. Jag är rädd att magin försvinner. För visst är det något speciellt med gemenskapen i ett gäng som går ut för att möta monstret. Ni kommer märka att ni hejar på dem som aldrig förr i direkta konfrontationer med Pennywise. Samtidigt som man tänker, han är ju bara en missförstådd själ…