Ru.
Namnet klingar fint. Mjukt, kort. Följsamt.
Romanen Ru av Kim Thuy är inte direkt följsam sett till grundhistorien, men språket är finstilt, bitterljuvt och melankoliskt. Den handlar om en ung kvinna som flyr till Kanada från Vietnamkriget.
Ru är som ett stycke poesi förenat med misär. Det kryper i hela kroppen när författaren återger gångstigen mot latrinen där en kvinna tappar fotfästet och trillar rakt ner. Ru beskriver vardagen med hårt arbete i fabriker och piskrapp mot bar hud. Familjen blev allt mer utsatt trots att de från början var välbärgade.
Verklighetens Vietnam är skitigt, genom Kim Thuys vaksamma lins. Författaren ser tillbaka på sin uppväxt och återger minnena på ett skickligt sätt. Dofter, människor, ljud, landskap. I det nya hemlandet finns det nya sociala koder och maten är annorlunda. Romanen är autofiktiv och realismen är närvarande, även om formuleringarna är stilistiska.
Ru är lättläst men inte svårsmält
Boken läser jag ut på några få timmar, så den är verkligen lättsmält. Ru rekommenderas för den som vill ta upp läsningen igen. Eller den som vill prata om en bok tillsammans med någon annan.
En del av mig vill ha lite mer. Ett starkare tema eller tillspetsat budskap. Som en röd tråd går arvet som författaren bär med sig av att vara ett krigsbarn och flykting. Om att vilja smälta in i det västerländska samhället och förverkliga sina drömmar, fast man måste börja om på noll.
Som ett tidsdokument fungerar Ru av Kim Thuy utmärkt. Ett litet vittnesmål från en tid vi inte får glömma.