Nej, rubriken har inget med 50 shades of grey att göra, utan handlar om känslan jag fick efter att ha sett filmen the Green Book.
Titeln syftar till en guidebok för svarta på resande fot , som berättade om vilka restauranger och hotell de är välkomna på i ett rassegregerat USA.
Den svarta musikern Don Shirley ska turnera nere i amerikanska södern och använder guideboken flitigt. Han anställer en Tony Vallelonga, en italiensk dörrvakt, som chaufför. Tony är en enkel man som älskar mat och bor med sin brokiga och högljudda familj. Hans jobb är att ta Don Shirley tryggt och säkert från A till B, vilket inte är det lättaste under 1960-talet, när rasismen härjar. På pappret borde de inte alls komma överrens. Don är en snobbig typ som hela tiden tänker på sin image och Tony är yvig, gapig och lite av en lögnare. Det är kul att se den hunkiga Viggo Mortensen som Tony, som inte bryr sig ett dugg om sitt utseende.
The Green book utmanar det klassiska bilden av rasmotsättningar som gestaltas inom amerikansk film.Den suddar ut skiljelinjerna och går bortom det politiska, ner på en mikroskopisk individnivå där två personligheter får mötas. Det kan se ut som en klassisk premiss – en italiensk arbetarkille och en svart musiker. Men lagerna är många och komplexa.
Don är intellektuell och Tony är street smart. Don är artig och Tony är varmhjärtad. Dessa motsatsförhållanden ändras också under resans gång och de kan båda lära sig något av varandra. Medan Don kan allt om smakfull klassisk musik, så vet Tony en hel massa om schysst soulmusik trots att han i en tidigare scen varit ganska anti de svarta hantverkarna som drack juice i hans kök. Dessutom älskar han fried chicken och han finner det chockerande att Don inte vill smaka på det.
Det är dessa nyanserade karaktärer som gör att filmen är sprängfylld av comic relief och underhållande dialoger.
En del skulle kanske avfärda den här filmen som nästan överpedagogisk när den visar på att man kan överbrygga fördomar och stereotyper. Jag tycker att den passar riktigt bra i det formatet och då spelar inte myspysigheten och den klassiska homecoming-romantiken någon roll! När jag såg filmen fick jag lite samma känsla som när jag sett Forrest Gump eller En oväntad vänskap. Att den ändrade ens tankesätt genom att servera tankegången som en mumsig småkaka i stället för en mastig gräddtårta. Garanterat fri från färgämnen och sarkasm i koncentratform.