Tidlösa klassiker är en sak, men vilka filmer var typiska för sin tid? Jag har försökt mig på att analysera tre filmer från -90, -00 och 10-talet.
Scream
Teenkulturen slog igenom på allvar runt mitten av 90-talet och Britney Spears skulle strax bli en av de största . Vi hade nyligen stiftat bekantskap med Clueless och alla hade posters med Nick Carter på väggarna. Klädmodet var typiskt sent 90-tal med skateinfluenser (trähalsband!), korta kjolar och stickade tröjor. Den kommersiella världen gjorde allt för att framhäva den nya tonårshjältinnan. Winona Ryder, Alicia Silverstone och Claire Danes var tidstypiska stjärnor.
En annan vinkel är att det var i mitten av 90-talet som vi började fira Halloween på allvar, som hittills bara varit en amerikansk högtid. Folk började så smått gå all in med pumpor och spindelnät. Kan det vara så att Scream-mördaren är filmbranschens mest horribla produktplacering genom tiderna?
Även i Scream spelas huvudrollen av en kvinnlig 90-talsstjärna, Neve Campbell. Hon och hennes vänner förföljs av en ondskefull mördare i deras hemstad.
Korsbefruktningen mellan klassiska 90-talsfenomen var total när populära Friends-skådisen Courtney Cox, spelade den enerverande journalisten Gail Weathers och fick ihop det med polisen spelad av David Arquette.
Scream lånade gamla referenser från 80-talets klassiska splatterfilmer och repliken We all get a little mad sometimes (Psycho). För mig blev det inkörsporten till bättre och mer klassiska skräckfilmer och nu räknar jag inte Scream till en av mina favoriter. Den är mer som enkel poplåt, en påminnelse om en plats i tiden men inget betydelsefullt i det stora hela.
Har ni tänkt på att nästan ingen av skådespelarna i Scream har en framstående karriär idag?
Into the wild
/Two years he walks the earth. No phone, no pool, no pets, no cigarettes. Ultimate freedom. An extremist. An aesthetic voyager whose home is the road. Now, after two rambling years comes the final and greatest adventure. The climactic battle to kill the false being within and victoriously/
Christopher McCandless lämnar sin familj och sin småborgerliga tillvaro bakom sig och drar ut i vildmarken för att bli fri från civilisationens bojor. Han lever ett sorglöst liv och tar dagen som den kommer, oavsett om det är vinter eller sommar. På sin väg träffar han många människor som kommer att forma honom. Fotografiet är vackert, skådespeleriet är bra och Eddie Vedders soundtrack är magnifikt. Vägen ska leda ända till Alaska.
Backpackerkulturen levde och frodades när det begav sig för alla idealistiska och individualistiska 80-talister för ca. tio år sedan. Året var 2007. De flesta var runt 25 och hade kanske precis börjat eller avslutat sina studier. Det fanns en vilja att hitta sig själv. I tillägg blev Into the wild ett uppsving för miljörörelsen och människans mål att leva i harmoni med naturen. Miljöfilmen An Inconvenient truth utkom året innan.
Into the wild gick hand i hand med skogsromantiken. Alla ville dra på sig en flanellskjorta och lyssna på antingen Bon Iver eller Fleet Foxes. I stället för att besöka London spred man bilder från skogsutflykter och vandringsäventyr på sociala medier. Att sitta med en termos blev lika hippt som att sitta med en drink i handen. Fjällräven blev grejen.
Hunger Games
Hunger Games gjorde fantasy till en blockbuster-hit år 2012. Fantasyläsande tonåringar som älskade Harry Potter och Twilight fann sitt lystmäte. Katniss Everdeen var en ny typ av kvinnlig superhjälte och beredde väg för flera andra senare filmer, inte minst Wonder Woman och nya filmatiseringar om Tomb Raider. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander hade haft det svårare att finna en naturlig plats utan den lätttilgängliga Jennier Lawrence.
I mitt tycke lyckades man bättre med Katniss än Lara Croft, för att hon lyckades tilltala både en ung publik och var samtidigt attraktiv för de äldre.
Skaparna av Hunger Games lyckades leverera en fräsch blandning av både fantasy och mörk sci-fi. Den sociala kommentaren är tydlig och tilltalar generationen som vuxit upp med Idol och annan reality-tv och de tuffa regler dessa bygger på. Man kan också analysera filmen på ett politiskt plan, eftersom samhället i Hunger Games är totalitärt och bygger på fascistiska ideal. Hunger Games är både välskriven och populär hos de stora massorna.