Igår var jag på Malmö stadsbibliotek och såg Theodor Kallifatides på Författarscenen. Han pratade om konsten att skriva på ett annat språk än sitt eget hemspråk. I alla år har han skrivit på svenska, men det är på senare tid han känt sig manad att skriva på grekiska. Detta kom efter en svacka i skrivandet. Inte helt svårt att förstå när mannen är runt 80 år.
Kallifatides sa att det kändes annorlunda att byta skrivspråk till grekiska. Jag hör varje ord, det är ett hjärtslag. Grekiskan ligger nära hjärtat och svenskan närmre intellektet, förklarade han. Kallifatides kom till Sverige som ung, lärde sig det nya språket väl och utvecklade ett långt författarskap. Han sa uttryckligen att svenska språket har hållit honom i koppel, vilket både var positivt och negativt. Kallifatides hanterade hantverket väl men kände mer press på sig att inte göra fel. När han gör fel på sitt hemspråk, känns missen mer legitim. Jag tycker att Theodor Kallifatides har gjort ett spännande val när han återvänt till sina rötter.
Författarscenen erbjöd ett väldigt fint möte med en man som sett skrivandet som ett kall och en reflektion över samtiden. Självklart blev jag intresserad av att läsa något av Kallifatides – hur har jag egentligen kunna missa honom? Denna, fastnade jag för.
Jag tycker det är intressant med språk och hur det påverkar oss. Om man inte har ett ord för ett begrepp kan man inte heller förmedla ett koncept på samma sätt. Bristen på språk gör oss oförmögna att dela med oss av tankar och idéer. Tänk så lurigt det blir när man inte har ett ord för något. Har vi fortfarande inte kommit på vad den pinnen som delar av varorna på varubandet heter, liksom?
Språket är en del av vår identitet. Barn som pratar sitt hemspråk väl har också lättare att tillgodogöra sig ett annat språk, sägs det. Dessutom tycks man bli något av en annan person beroende på vilket språk man talar. Franskt svår eller amerikanskt lättillgänglig- vilket språk associerar ni med vilken mentalitet?
När man inte behärskar ett språk så är det som att man krymper mentalt och känner sig som en tioåring. Jag minns en gång när jag hoppade in som vikarie och fick hand om en SFI-klass på nybörjarnivå. En före detta syrisk ingenjör ställde sig upp och visade en massa matematiska uträkningar för mig precis i anslutning till rasten. Han ville säkerligen visa att han också hade tillgång till ett avancerat språk och även ett gemensamt för oss.
Taskigt översatta böcker riskerar att ödelägga all tonalitet och känsla. Och kan man för guds skull sluta använde ordet raring i böcker översatta från England. Vem säger så nuförtiden? I bland önskar jag att jag varit flytande på spanska för att helt kunna uppskatta Vindens Skugga ELLER på japanska för att kunna tillgodogöra mig Murakamis verk.
Veckan fick en bra start med författarmötet och jag fortsätter att läsa Stephen Kings Den som finner, en riktig bladvändare. Lyssnar på nytt av både the National och Ane Brun, hennes Leave me Breathless är en briljant coverskiva. Halvvägs till helgen och bara en del nödvändigheter som ska avklaras, så som en tenta.