Jag tillhör en av dem som inte sett den hyllade serien på HBO men eftersom jag hört mycket positivt om Margaret Atwood, bestämde jag mig för att läsa Handmaid’s Tale. Den levde verkligen upp till sitt rykte! Romanen kommer ge avtryck en lång tid framöver.
Historien berättas utifrån kvinnan Offreds perspektiv och vi förflyttas fram och tillbaka i tiden. Små tillbakablickar avslöjar hur hennes liv var innan det fria, västerländska samhället störtades och hon blev en medborgare av den auktoritära republiken Gilead. Romanen utkom på 80-talet men är också aktuell även idag.
Handmaid’s Tales kusliga Gilead kommenderar kvinnorna till straffkolonier
Gilead är ett samhälle som bygger på att överklassen har förlorat möjligheten att föda barn, på grund av miljöförstöring, vilket gör att de använder sig av tjänarinnor vars enda uppdrag är att reproducera. Varje tjänarinna styrs av en manlig anförare. Alla kvinnor som inte lever upp till normen stämplas som okvinnor och skickas till en straffkoloni.
Offred brukade ha man, barn och arbete men nu lever hon under slavlika förhållanden som en tjänarinna. Det är dessa glimtar från hennes gamla liv som skapar en melankolisk känsla. Ibland kan jag tycka att Atwood strösslat lite väl mycket med återberättade och man kan ibland tröttna på Offreds inre monolog, men överlag är det mycket engagerande. Offreds utsatthet är påtaglig.
Offred drömmer om tiden som en gång var. När hon fick klä sig hur hon ville och uppskatta skönhet och tidningsläsande. I Gilead får hon inte ens använda hudlotion, eftersom hon endast anses vara en kropp för barnafödande. Desperat försöker Offred att spara lite smör som hon kan applicera på sitt torra ansikte. Exemplet med smöret är endast en liten av den symbolism som Atwood finner i det mesta enkla ting. Hon projicerar mening på varenda liten detalj, som till exempel huvan som Offred måste ha på sig eller hennes nya namn, som betyder att hennes anförare är Fred (of fred, engelskan). Att beröva någon på sitt namn, är för mig det största intrång du kan göra på en individ. Naturligtvis är samhället i Gilead fiktivt men den är gjord med så mycket hänsyn till detaljer och rekvisita att jag tror på det. Det är imponerande skruvat och kreativt.
Ingen får göra uppror i Handmaid’s Tale
Den genomgående känslan i Handmaid’s Tale är att förtrycket ständigt är närvarande. De som gör uppror mot ordningen straffas. Människor bär på en längtan av att känna närhet och mening. Till och med anföraren som bestämmer över Offred uppskattar något så banalt som att spela alfapet med en annan människa. Offreds dagar är väldigt monotona och hon spenderar mycket tid inne på sitt rum. Hon får inte läsa eller ägna sig åt nöje och annan hedonistisk njutning. Offred är som ett boskap som förvaras och endast fyller en funktion. Det är viktigt att hon är i god fysisk form så att hennes kropp ska kunna befruktas och föda hälsosamma barn.
Intrigen tätnar när det dyker upp individer som liksom Offred längtar efter något annat. En annan karaktär som spelar stor roll är Moira, som är en kvinna som gör starkt motstånd och är en gammal vän till Offred.
Handmaid’s Tale är en viktig bok, därför att den påminner oss om att allt vi nu har inte är något vi ska ta för givet. Starka krafter kan störta omkull det demokratiska samhället. Hur mörkt det än är finns det alltid människor som gör motstånd, på sitt sätt.