I söndags sålde jag på loppis på Drottningtorget. Det var riktigt kul.  Miljön är dessutom trevlig med inramningen av restauranger och glasställen, samt den gula och välkomnande Boulebaren-byggnaden.

Ett stalltips är att vara väldigt uppmärksam i början den första timmen eftersom de riktigt rutinerade och slipade köparna kommer då. De drar sig inte för at pruta vilt och ta i dina grejer innan du knappt lagt allt på plats. Jag kom med mina kläder i en stor Samsonite-väska och den fick jag ett bud på ca. en sekund efter att jag gått in på torget. Naturligtvis sålde jag den inte. Efter två timmar började krutröken lägga sig och då kommer de mer avslappnade söndagsshopparna som resonerar lugnt och verkar godta priserna på det som säljs. De som utmärkte sig var även snubbarna och gubbarna på jakt efter cd-skivor och dvd-fynd. Jag hade egentligen inte enormt mycket att sälja, men flera som stod runt omkring en hade högar efter högar men höll ändå envist på sina satta priser. Inte helt smart, kan jag tycka. Orka komma hem med allt igen.

Det var lite stressigt att vaka över sina kära ägodelar men samtidigt var det roligt att möta folk i olika åldrar, med alla sköna kommentarer det innebar. En kvinna tyckte jag var ”för mager” och var besviken att hon inte kunde köpa mina kläder. En annan man skojade om falsk marknadsföring när han bad om priset på en cd-skiva. Vad de köpte avslöjade också en del av tyckte och smak, alltid intressant.

Timpengen efter att ha stått på loppis i ca. fem timmar var helt OK och med tanke på att jag skulle gjort mig av med de flesta sakerna ändå, måste jag säga att detta var mödan värt!

I veckan har jag lyssnat intensivt på Imagine Dragons nya skiva Evolve. Precis som de förra skivorna tycker jag att de innehåller många starka låtar och det gör att man lyssnar sig igenom hela med glädje. Bäst är: I’ll Make It Up to You. De har fler hip-hop-influenser på denna skivan och det tillför lite extra krydda. Dock skulle jag inte längre säga att det är ett indie-band, detta är arenarock som Coldplay. Utifrån det kriteriet skulle jag säga att Imagine Dragons är de bästa i sitt slag! Perfekt power-pop/rock på väg till jobbet eller gymmet.

Slutligen – ett filmtips! Gillar du Alfred Hitchcock och underfundiga thrillers?  Se The Gift! Jason Bateman är med, en klassisk komediskådespelare, ofta sedd tillsammans med Jennifer Aniston. Han spelar Simon, snubben som har allt – huset, frun och ett välbetalt jobb. En gammal klasskompis från skoltiden dyker upp och försöker bli vän med paret. Frun tycker att den gamla klasskompisen är helt OK, men Simon vill helst bara att han ska låta dem vara. Simon kallar honom ”Gordo the weirdo”. Man börjar få en kuslig känsla av att Gordo vill säga dem något, men man vet inte vad. Han dyker till och med upp oannonserad för att umgås med frun när Simon inte är där. Vi får veta att Simon var lite av ett asshole under skoltiden och det blir mer och mer tydligt att Gordo har andra avsikter….

Jag gillade filmen eftersom den hela tiden vänder upp och ner på konceptet vem som är ond eller god. Det förflutna kan komma ikapp oss på det mest oväntade sätt. För att återkoppla till Hitchcock så var hans klassiska stil att inte visa synligt våld, men att hela tiden dra ut på scener och bygga upp en läskig, krypande stämning. Det är det som gör filmen så himla bra. Man sitter hela tiden på nålar. Gordo är lite av en klassisk stalker och man tänker osökt på den gamla filmen One hour photo med Robin Williams. Joel Edgerton som spelar Gordo har den där lite passivt-agressiva och besatta blicken och han gör det väldigt bra. Även Rebecca Hall är bra som Simons godhjärtade fru.