Nigerianska Ifemelu är en Americanah – något folk från Nigeria kallar de kvinnor som lämnat hemlandet och flyttat till USA. De försöker se ut som en västerlänningar genom att rakpermanenta sitt hår. Det innebär även att skaffa sig fina jobbtitlar och prata med amerikansk uttal. För Ifemelu är det en del av den amerikanska drömmen. För många nigerianer blir det en ren förolämpning. Det blir extra tydligt när hon stiger in på en frisörsalong för afro-hår och hon blir ifrågasatt av de som arbetar där. Obama har precis vunnit valet och svarta och vita lever sida vid sida i ett mångkulturellt USA. Så här borde hon inte bli behandlad. Eller?
Mellanförskapet skickligt porträtterat i Americanah
Throwback till Nigeria, 90-tal. Tonåringarna Ifemelu och självsäkre Obinze träffas och tycke uppstår. Adichie porträtterar deras kärleksrelationen väl. Hon förmedlar en känsla av samhörighet och förståelse mellan ungdomarna. Americanah är skriven av någon som minns hur det är att vara ung. Ifemelu och Obinze ser på sin omgivning med skarp observationsförmåga och det är kul att uppleva världen genom deras ögon. När Ifemelu flyttar till USA för att gå på universitet, är det också spännande att följa hennes resa och hopplöshet över vissa situationer. En incident gör att hon bryter kontakten med sin tonårskärlek och stämningen är uppgiven. Samtidigt kämpar Obinze borta i England, men utan framgång, då han blir tvångsutvisad. Trots detta får man veta tidigt i berättelsen att Obinze numera lever ett liv i överflöd med sin fru i Nigeria. Han blev tvingad att återvända till hemlandet och skapa sig ett liv där.
Relationen mellan aunty Uju och Ifemelu är en viktig del av Americanah. När de lever tillsammans i Nigeria står de varandra nära, men får en ny sorts relation i USA. Det verkar som att aunty Uju ständigt gör sig beroende av andra män och låter det komma i vägen för de relationer som hon egentligen skulle satsa på. Samtidigt var hon en mycket friare och stark själ i Nigeria, men i USA nöjer hon sig med hälften. Hon förfaller och har inte samma självrespekt.Till trots lyckas hon ändå skaffa sig ett arbete på andra sidan Atlanten. Sättet Uju porträtteras på är för att visa hur hon inte passar in i den amerikanska kulturen. Maten gör henne pluffsig och hon måste träffa män hon annars aldrig hade sett efter hemma i Nigeria.
En annan relation som också tillför boken en dimension är den mellan Obinze och hans fru Kosi. Så klart är karaktären skapad för att kontrastera mot hans forna barndomskärlek. Hon är en följsam, svartsjuk, lyxhustru, som är intresserad av att det ska se bra ut på ytan. Effekten uppnås, det skapar en schism mellan nuet och dåtiden.
Jag tyckte egentligen bäst om första halvan av boken. Americanah var mer intressant så länge huvudpersonerna var unga studenter i USA respektive England. När Ifemelu blir något äldre och etablerar sig i USA, är det som att romanen tappar styrfart. När intrigen minskar, blir också tankar och formuleringar lite kletiga, de saknar liksom substans. Jag har upplevt liknande när jag läser en Knausgaard-roman. Det är mycket introspektion och briljans på sina håll, men ibland trampar man kvicksand.
Chimamanda Ngozi Adichie vågar ta upp svåra ämnen
Jag kan inte låta bli att undra om Chimamanda Ngozi Adichie fått kritik för att hon utmålar amerikaner eller nigerianer negativt, men jag anser att hon faktiskt ger en nyanserad bild. Hela grejen är att Ifemelu slits mellan båda kulturer och känner sig lika hemma/främmande för båda. Rasfrågan i Americanah tas inte heller upp på ett direkt sätt, man får utläsa den mellan raderna. Ifemelu känner ett utanförskap i relationen med både den vita pojkvännen Curt och den svarta, amerikanskfödde pojkvännen Blaine. Det är via dessa hon kommer i kontakt med vardagsrasismen, små subtila kommentarer från svärmor eller på middagar med vänner.
Blaines syster är väldigt snabb med at sätta etiketter på Ifemelu, så som att hon är exotisk i vita mäns ögon. Andra sidan av myntet upplever Ifemelu vid besöket på hårsalongen. Det är schysst att författaren har valt att gestalta en individ för att förklara och beskriva det nutida samhället. Medan andra är snabba att kategorisera vill egentligen Ifemelu inget hellre än att bli betraktad som en individ och det tror jag är rätt signifikativt för millennials.
Om du skräms av tegelstenar är Americansh inget för dig. Jag tycker om en riktigt bra bok som man kan läsa under en längre period. Detta är lite av ett epos och en bok som inte riktigt släpper taget. Iakttagelserna är som sagt knivskarpa och man får flera aha-upplevelser. Ibland känns det som att Chimamanda Ngozi Adichie är något för ambitiös i sina utsvävningar, men kanske hade hon bara behövt en riktigt bra förläggare?