Normala människor.
Finns de?
Jag insåg ganska snabbt att boken inte skulle handla om normativa personer. Speciellt med tanke på att omslaget består av två människor som ligger tätt sammanpackade likt två sardiner. För övrigt tycker jag att layouten är briljant.
Bokens två unga huvudpersoner, Marianne och Connor, kämpar för att passa in. Marianne är en rik tjej som har svårt att få vänner. Connor kommer från en arbetarklassfamilj. Han har höga betyg i allt, men förstår sig inte på den övre medelklassens märkliga manér.
De möter varandra tack vare att Connors mamma Lorraine arbetar som städerska i Mariannes hem. Jag tänker onekligen på låten Common People av Pulp.
I wanna live like common people
I wanna do whatever common people do.
Normala människor är en kärlekshistoria utöver det vanliga
Boken är en klassisk upstairs/downstairs-saga. Vi har sett det förut, bland annat i filmen Titanic och i boken Lysande utsikter. Det som gör att Normala människor sticker ut är den lyckas integrera konceptet i en samtida roman där författaren till och med lyckas pricka in respektive års olika hitlåtar.
Historien tar sin början 2011. Under cirka tre år får vi följa tiden från gymnasiet till universitetsstudier på Trinity College i Dublin. Som lite rolig info kan jag nämna att Marianne åker till Sverige för att plugga i ett par månader. Berättarperspektivet skiftar hela tiden mellan Marianne och Connor. De träffar olika partners och lever sina liv, men de förhåller sig ständigt till varandra. De ses med jämna mellanrum, ibland som vänner och ibland som älskare. De finner något i varandra som de inte kan vara utan, och är samtidigt varandras stora stöd . Det är det ständiga spelet som gör att boken får en alldeles speciell nerv. Samtidigt låter författaren oss förstår mer och mer om karaktärerna och vi får allt lättare att sympatisera med dem. Speciellt i scenen där Marianne berättar om sina tankar om ’normala människor’ och vad som format henne i barndomen. Det är starkt.
“I don’t know what’s wrong with me, says Marianne. I don’t know why I can’t be like normal people.”
Temat i Normala människor är tidlöst men aktuellt
Romanen tar upp mer djupgående teman som vänskap, relationer och makt. Precis som i serien Girls navigerar de unga människorna i en ganska osäker, globaliserad värld där man ständigt behöver göra de rätta valen. Det är svårt att hitta boende, jobb och långvariga relationer. Connor söker hjälp för sin depression. Jag vet inte om det var Sally Rooneys syfte, men jag funderar på om förhållandet mellan Marianne och Connor kan symbolisera det polariserade samhället. Att vi ska försöka förstå varandra igen, trots våra olikheter.
Sally Rooney är grym på gestaltning. Hon kan få avlägsnandet av ett glasspapper att verka laddat. Eller när vin serveras vid en middagsbjudning. Att läsa Normala människor är som en livlig dans.
Nä, jag säger bara: läs den! Om du inte blir stormförtjust är det trots allt ingen tegelsten.