Så har man varit på konsert med John Mayer! Han har följt mig i flera, flera år. Det började med Your Body is a Wonderland som är som en smörbakad bulle. Där befäste han sig som den flickfavorit han var. Han har sedan återkommit på diverse playlists genom åren. Jag föll för den tillbakalutade, sköna stilen med starka låtar och texter. Mayer har blivit kallad Eric Claptons tronföljare. Av andra har han anklagats för att vara alltför beige och sakna karaktär. Jag väljer att inte intellektualisera varken hans musik eller framförande, utan lägger vikt vid de känslor han väcker av glädje, melankoli och lugn.
Lustigt nog återupptäckte jag honom på nytt för ca. två år sedan via exet Katy Perry då de två gör en väldigt bra duett i Who you love på skivan Paradise Valley. Jag fastnade för hela albumet som hade en mer tydlig folkrock-profil. Paradise Valley var förmodligen ett försök att tvätta av sig bad boy-stämpeln, som kom efter ett par uttalande i media om gamla flickvänner.
John Mayer har jobbat på att skapa mer autenticitet i sitt musikskapande och på senaste turnén har han samlat på sig ett gäng med rutinerade bluesmusiker. Mot bakgrund av detta kändes det helt rätt att fixa biljetter till Royal Arena den 9 maj – The search for everything tour.
Det går inte att komma i från att Mayer är en tekniskt skicklig gitarrist. Tillika har han en stor låtskatt att luta sig mot. Han utbrister till och med att det är väldigt svårt att spela det publiken vill ha, då han har så många låtar att välja från. Bäst är Slow dancing in a burning room men även en bluesig version av Crossroads funkar. Stort pluspoäng när han plockar fram munspelet. Det blir rejält tryck i den fullsatta arenan och det svänger rejält. 16.000 personer befann sig där närmare bestämt – och Mayer uttryckte sin glädje över detta. Han lockade publiken till allsång och tusentals mobiltelefoner lyste upp arenan.
Den enda besvikelsen var att inte få höra flera av hans andra låtar. Vissa blev bara trist utfyllnad. Jag saknade senaste Love on the weekend, Free Fallin’ och även Who Says. Det är ganska vanligt att artister nuförtiden utesluter flera av sina största hits.
Jag kommer hem från konserten och återupplever den på nytt. Spelar gamla låtar om och igen. Finner att den absolut bästa skivan måste ändå vara Continuum där i stort sett varenda låt är bra. Gravity, Slow Dancing in a Burning Room och Vultures. Minnet från kvällens konsert är att få ha upplevt hans musik på riktigt, den som man annars bara hört från hörlurar och högtalare. Lite som att uppskissade figurer färgläggs med levande färger.