Maj! Är inte det årets bästa månad?
Det tycker jag i alla fall.
För cirka en månad sen fick vi hem en lurvig liten varelse med gula ögon. Det är inte en Gremlin, utan en söt katt vid namn Billie. Som Bille Holiday.
Välkommen till oss, gräddnosen!
Men nu är det här ingen kattblogg så jag tänkte inte skriva om Billie i detalj och vad hon hittar på. Fast, jag måste nämna att hon älskar att jaga efter bollar och se på sprudlande kolsyra i glaset.
Kattema ska det dock bli, nämligen katter i populärkulturen.
Fick upp den här bilden i mitt flöde häromdagen och det inspirerade mig till att skriva om våra fyrfota vänner. Så charmigt med Kurtan och katten.
Det finns också andra musiker som berättat hur mycket de älskar katter, t.ex Freddie Mercury och Taylor Swift.
Taylor Swift sjunger t.om i låten Gorgeous ..”I guess I’ll just stumble home to my cats…”. Angående att hon inte tycker hon har en chans med sitt spanobjekt på krogen.
Aristocats är en gammal Disneyklassiker, och där jazzar katterna runt till just jazzmusik. De framställs som sköna typer som kan det här med härligt gung.
Allihopa vill ju va en katt
För det vill ju varje katt
En katt för sin hatt
Man spelar jazz och man är poppis därför att
Varenda själ vill va en lirarkatt
Det finns de som säger att katter föredrar en viss sorts musik. När jag har spelat elektroniskt har Billie nyfiket nosat på laptopen. Hon är mycket mer rädd för plötsliga, skarpa ljud än en mjuk ljudmatta. Nästa gång ska jag testa någon gammal 90-tals hiphopdänga.
En annan känd kise är ju Mr. Bigglesworth. Det är lustigt med odrägliga typer som verkar älska sina djur. För mig går det inte alls ihop. Men Hitler var ju tydligen djurälskare han med.
Även det ikoniska bandet the Cure sjunger om katter i Lovecats och lustigt nog är den också lite jazzig. The Cure var dåtidens emoband – snälla, deppiga typer med kajal som gjorde vad dem kände för. Sjukt bra dessutom.
We couldn’t get closer than this
The way we walk
The way we talk
The way we stalk
Det här inlägget kan inte avslutas utan att jag tar upp katten Gustaf. När jag var barn prenumererade jag på den här tidningen i flera år och har typ aldrig fattat att hans persona egentligen är en arrogant, äldre herre som är ganska bekväm. Ingen jätteförebild, kanske. Men jag älskade illustrationerna. En del av mig tyckte nog också det var lite kul att han drev med de vuxna.
Katter är vackra, lurviga och lustiga – men de är också lite anarkistiska normbrytare. Därför kan kulturen inte få nog av dem!