Sitter hemma och är rastlös men ändå trött, en ganska jobbig känsla. Lyssnar på Rolling Stones och tänker det där gamla vanliga att musik lät så in i helsikes bättre förr, Det andas och puttrar av genuina gitarrslingor och rösterna är långt ifrån autotunade.

Det för mig osöööökt över till den gamla devisen det var bättre förr. Vilket får mig att tänka till – vad är bättre nu och vad var bättre då – på riktigt.

NU

Vi har läkemedel mot det mesta. Det går inte att undgå fotsvampsreklamer och diverse produkter på TV som ska hjälpa de fåfänga och plågade. Man slipper avlida av att få ett förkylningsvirus som utvecklas till en lunginflammation och således en ond bråd död.

Man kan nå folk mycket lättare. Min mamma berättade att när hon väntade på ett samtal för ett par decennier sedan och personen inte ringde, vankade hon oroligt fram till telefonluren och kollade att den inte var av. Tänk bara att bestämma tid och plats med någon och den fick förhinder. Då var det bara att tacka för kaffet och gå hem igen – kanske var det långt.

Streamad musik. Åh vilket smörgåsbord av oändligheter, Visserligen var det lite mysigt med blandband men det är rätt skönt att slippa vakta radion timme efter timme för att höra sin favoritlåt.

DÅ

Världen bestod av mindre intryck, Man matades av mindre bilder, ljud och ljus. Människor reste inte lika mycket och samlade på sig socialt kapital i form av 1000 vänner på Facebook. Jag tänker att varje sinnlig upplevelse var dubbelt så stark när urvalet var begränsat.

Det var grymt mycket lättare att ta körkort. Och billigare. Det var inte så att man fick det  i flingpaketet men snart måste man ha tillstånd för varje muskel i kroppen för att kunna skriva in sig på körskolan. Passen var gjorda i papper. Det var en tid när man trodde på sina medborgare.

Ozzy Osbourne var ung och snygg. Ingen tror mig, men det var han.

SLUTSATS: Det var inte bättre förr, men roligare.