Samtal med vänner är en väldigt passande titel på Sally Rooneys samtida roman.
Det känns verkligen som att du är med i rummet, som en fluga på vägen, och betraktar deltagarna i ett slags stillsamt, realistiskt melodrama.
Det är den enkla sanningen utan krusiduller och det är också det som gör att det känns – på riktigt.
Scenerna spelas upp ur huvudpersonen Frances perspektiv. Hon har en slags cynisk, distanserad personlighet, trots sin unga ålder. Men det finns stunder när hennes värme och omtanke vågar sig fram, vilket gör romankaraktären komplex och fri från klichéer. Vi får lära känna hennes familjebakgrund med en alkoholiserad pappa och förstår att hon är en person som väntar på att bli lagad.
Spännande möten i Samtal med vänner
Samtal med vänner följer alltså Frances, en student i litteratur och hennes ex-flickvän Bobbi. Den handlar om mötet med deras nyfunna äldre vänner fotografen Melissa och skådespelaren Nick. Att bli medbjuden på deras parmiddagar ter sig märkligt för de unga, festande studenterna som har ett nihilistiskt förhållningssätt.
Jag kan tycka att det känns något konstlat att det äldre paret Nick och Melissa vill umgås med de två yngre tjejerna, men samspelet är allt annat än det, vilket nästan får mig att tro att det är självupplevt. Det är egentligen inte en riktigt ömsesidig relation som jag ser det utan ständigt en transaktion av makt och kontroll.
Samtidigt är dessa individer så desperata efter att stå i centrum och betyda något för någon. Hur det än var tänkt från början påverkar de nya vännerna varandras syn på världen. Själva slutet på romanen är en manifestation över egon som brutits ner.
Jag tycker definitivt du ska läsa Samtal med vänner om du är ute efter något lättsmält med eftertanke. Dessutom är det inte klämkäck chick-lit (och otroligt normativ) trots att den anglosaxiska sarkasmen skiner igenom. Dialogen är dessutom sparsmakad, men väldigt naturlig.