Det är sällan någon som nämner The Talented mr. Ripley när ämnet bra filmer kommer på tapeten. Jag såg filmen redan som tjugoåring och fascinerades av de vackra italienska miljöerna, den skumma Tom Ripley och hans fulspel.
Men med tanke på att folk gillar Gone Girl och Sharp Objects etc. så känns den här filmen väldigt relevant. Alla rymmer de märkliga personligheter med välpolerade personas och giftiga agendor.
Det är tre tunga namn i filmen – Matt Damon, Gwyneth Palthrow och Jude Law. Dock känns det som deras skådespelartalanger downplayats en del de senaste åren. Jude Law är utmärkt som bortskämd och glättig rikemansson.
Jude Law tappade kredd när han strulade till det i sitt privatliv och mös i en stuga med Cameron Diaz i The Holiday. Matt Damon blev en del av ett gigantiskt franchise och bulkade upp sig för mycket för att kunna spela svår, intellektuell bad boy igen.
Tom Ripley är en otäck figur
Matt Damon gör ett bra jobb som den tillsynes tillknäppta Tom Ripley som egentligen är en iskall manipulatör. Han är själsligt död och tycks parasitera på alla i sin omgivning. Han tar tillfället i akt att åka ner till Italien för att försöka bli vän med den rika Dickie Greenleaf, efter att ha fått reda på var han upprätthåller sig genom en konversation med Dickies far på ett event i USA. Tom Ripley spelar i ett band och råkar befinna sig på en societetsfest av en slump. Han åker ner till rivieran och påstår sig ha gått på samma universitet som Dickie Greenleaf. Så börjar de umgås och allt börjar gå utför. Tom klarar nämligen inte av att vara uppmärksammad av Dickie för att sedan bli ignorerad och övergiven.
När katastrofen är ett faktum, eskalerar Toms manipulativa lekar och han får svårare att skaka av sig folk som blir allt mer misstänksamma.
När jag såg filmen en andra (eller kanske tredje?) gång så uppskattade jag de psykologiska undertonerna ännu mer och fascinerades av Tom Ripleys märkliga persona. I en monolog på slutet får hans karaktär ännu mer bäring. Man inser hur sorglig han är och vilka demoner han härjas av.
Tom verkar törsta efter närhet men klarar inte av att hantera att människor är oförutsägbara. Det är därför han i slutändan inte kan acceptera Dickie Greenleafs nycker. Dickies stabila flickvän spelad av Gwyneth Paltrow är mer villig att stå vid sidlinjen.
Talented Mr. Ripley är som en blandning av The Great Gatsby och Agatha Christie. Den är glamorös och mörk.
Talented Mr. Ripley omöjlig i dagens digitala samhälle
En sak som slog mig är att den här filmen aldrig hade kunnat göras med dagens förutsättningar. Tom Ripley utger sig för att vara olika personer i olika kretsar och t.om möter upp med dessa personer i samma stad. Det hade varit enkelt att ta reda på via Facebook att inte allt hade stått rätt till. Han hade blivit bombarderad med olika sms – men kanske hade han åtminstone kommit undan genom att ha olika telefoner och ett dolt Facebook-konto. Men det hade säkert fått folk att ana oråd i dagens publika livsstil. Om man vill se en uppdaterad version är det nog bäst att spana in den andra serien på Netflix – You – med en snubbe som hackar sig in på sitt dejtingobjekts moln.
Därför tycker jag också Talented Mr. Ripley är lite härlig trots all misär. Den påminner om en analog tid när man bestämde en fast tid och plats att mötas på. Den är också från 1999 som jag hört var ett riktigt bra filmår. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som roar mig med denna tidsepok, men det har något obrytt, romantiskt och jordnära över sig. Tänk amerikanskt mode, uppknäppta rutig skjortor & lösa jeans. Samt gitarrbaserad musik. Sjukt normcore. Väldigt Matt Damonskt.
Om det är någon som tvekar att se Talented Mr. Ripley så är Philip Seymour Hoffmans närvaro i filmen en anledning att ge den en chans. Och sa jag att även Cate Blanchett är med?
Se den!