Jag har inte varit så aktiv så bloggen på sistone.

För helt ärligt, när mycket av ens vardag går ut på att skriva längtar man inte direkt efter att hamra loss på tangenterna. Men så kom jag på att skrivandet inte är bara för skrivandets skull. Att slå ner den ena tangenten efter den andra. Det är kommunikationen som är det övergripande målet.

Och nu vill jag berätta en sak. För jag vill inte att ni ska gå miste om samma sak som jag har gjort i nästan 20 år. Det handlar om serien The Wire.

Det tog ett tag innan jag väl började se serien. Men den har överträffat mina förväntningar rejält och jag kände att jag var tvungen att sammanfatta allt i listform.

Därför gillar jag the Wire

Allt är så analogt. Det är skönt att se att folk ringer till varandra via telefonkiosker och poliser spanar på brottslingar i stället för att fästa en GPS under bilen. Det är en storyline som inte hade funkat i en modern serie.

Poliskollegorna som slänger käft med varandra. Och sitter i mysiga barer och dricker öl, samtidigt som de pratar om arbetsdagen.

Det lilla polisgänget i källaren som tillsammans blir ett gäng med anti-hjältar. Avdankade poliser som nu hittar sin superkraft.

Bubbles. Som kämpar och inte vill ge upp. En rastlös själ som hamnat fel. Som man hejar på.

Att allt inte är så snyggt och tillrättalagt. De stora kontorslandskapen med skärmar. De sunkiga barerna. McNultys ungkarlslya.

Den orangea soffan som står i the Low rises. Som en slags anti-tes till den bruna Vänner-soffan på Central Perk. Här diskuterar de unga kriminella om att vinna eller försvinna, inte om dåliga dejter och en jobbig arbetsdag.

Juristlingot. De snabba ordväxlingarna.

2002 års mode med lågt skurna jeans, tighta toppar och stora bälten. Stora pufferjackor. Beppehattar. Oversize.  Ja, det där som kommer tillbaka.

D’Angelos inner struggle. Han längtar bort från gatan och vill ha ett liv med mer mening. Han försöker bättra sig för flickvännens skull. Intressant karaktärsutveckling i alla fall.

Den intressanta vinkeln med hedersvåldet och bråket mellan olika turfs. Hämnden framförallt. Det går att dra paralleller  till gängvåldet i Sverige, med många skjutningar bland unga. Därför känns serien otroligt relevant.

Ögonblicket när Kima berättar varför hon ville bli polis.

För att McNulty vågar vara obekväm, även om han ibland sårar folk.