Ett hem. En fysisk plats man befinner sig på innanför fyra omgivande väggar. Men också en plats där man landar och slappnar av. Med den definitionen skulle ett hem kunna vara lite varstans, hos någon helt annan eller för en kort period.
Under min uppväxt kände jag mig som allra mest hemma i ett övergångsboende som vi hade i ett halvårs tid innan familjen flyttade in villan. Jag hade ett stort rum på ovanvåningen med flera fönster ut mot gatan och kunde se folk komma och gå. Där kunde jag dra mig undan och husera i fred eftersom ingen av familjemedlemmarna bemödade sig med att gå upp för trapporna allt för ofta.
Visst trivdes jag sedermera i mitt nya rum, med tapeter som jag fått välja själv och egen utgång till trädgårdsterrassen. Där skulle jag bo i flera år. Dock verkar det inte som att det är den faktiska tiden som avgör hur mycket man känner sig hemma och trivs någon stans.
Efter det har jag bott ihop med kompisar, studentboende, haft inneboende och bott i en au-pair familj. Det ska sägas att man aldrig riktigt slappnar av på samma sätt som när man är HELT själv, man samtidigt kändes det ombonat och tryggt att höra någon annan i bostaden.
Första gången jag stängde dörren om mig och verkligen bodde i en lägenhet som var bara min, var 2009 och jag var 25. Känslan av att bjuda hem folk och ordna hur man ville var härlig. Det var skönt att slänga sig på soffan och bara vara. Att ytterdörren var lövtunn och förmodligen hade fallit isär av en nätt spark verkade inte spela så stor roll. Jag hade ju balkong och ett riktigt kök.
En av mina mest ortodoxa tillfälliga boende var i anslutning till en skolbyggnad ute på landsbygden i Bretagne. Det var en spartanskt inredd historia, men bredband fick jag och därav hade jag alltid en liten del av hemma-hemma med mig. Badkaret var enormt men värmen var aldrig på i badrummet, så det gällde att inte låta en enda kroppsdel sticka upp över ytan.
Här på Lundavägen känns allting tryggt och invant. Jag känner folket på pizzerian. Jag ser mig sällan över axeln sena kvällar. Grannens nattliga harklande på balkongen överraskar mig inte längre. Ljud känns trygga och förutsägbara.
Nu står kartongerna snart packade igen och jag ska få en ny plats att kalla hem. Men egentligen är det inte så mycket som förändras. Man är ju den samma, fast på en annan adress.